tisdag 19 mars 2013

Två mohikan

Pelle känner den skarpa doften utan att medvetet lukta på fasters dryck. Den nästan svarta, lite rödaktiga vätskan konsumerar hans tankar och de rostade bönorna för tankarna åt den där chokladkakan han vet att faster kommer ha med sig hem. I rummet luktar det fortfarande av de orörda citrusfrukterna, persikan och trälimmet som farbror Erik glömde plocka undan efter sig innan han åkte ut till landstället för att plocka färska bär till eftermiddagspajen.
Han lyssnar till Rockos snarkningar som likt rökpustar i jämn takt stiger upp ifrån parkettgolvet och sakta seglar in mot köket. Hoppas inte han vaknar, tänker Pelle och känner sig samtidigt rastlös och låst där han försiktigt filosoferar på kökssoffan.
Likt som under inflytande av en ostoppbar kraft närmar nu den uttråkade pojken sig koppen med sin mun, han tvekar en sekund och låter de pliriga ögonen ta en säkerställande svängom i rummet innan han tillslut försiktigt smakar på vätskan.

Åh, förvånansvärt mild och mångsidig smak med bara en liten bränd ton och en lättsam fruktighet som sedan griper tag i pojkens kinder med en markant, torr kaffebeska. Det lekfulla sinnet fantiserar sedan vidare kring robusta gummidäck på en grusig lantväg, gasen i botten och ut till farbror för att plocka bär, dricka lemonad och knapra karamell.
Pelle leker för en stund i sin egensinnighet att han är en äldre herre på lunchrestaurang, "tack min herre", "jadå, det smakade allt bra", "ja men kaffet var lite tunnt" säger han pompöst och högljutt i all sin egentliga ensamhet.
Pelle dricker inte mer kaffe, men känner sig trots det stolt över sin lilla erövring av denna, exklusivt för vuxna handling.

Plötsligt hör han ett fasansfullt, desperat raspande ljud som smattrar mot parketten. Åh nej!

fredag 15 mars 2013

I Stockholm, på månen.

Så, har det undgått någon att jag har varit på en visit i allas vår huvudstad Stockholm nyligen? Definitivt inte om ni följer "AAA" på Facebook där jag kontinuerligt har slängt ut sporadiska små uppdateringar och observationer.
Hursomhelst så tänkte jag skriva något mer ingående om mitt besök, eller. åtminstone delar av det, med viss fokus på, öl kanske.

Just ölmässigt så var denna lilla resa egentligen ingen utstuderad sådan per se, dock hade jag lovat mig själv att främst ta tillfället i akt och träffa en o annan "ölbloggarkollega", inmundiga ett och ett annat gott öl samt se till att åtminstone ta ett snabb-besök på en eller två ölhak som jag tidigare inte hade hunnit besöka i Stockholm.

Ja och där startar vi med ett av dessa vid namn "Man in the Moon", ett hak jag sedan länge har hört talas om som ett mer eller mindre ölfokuserat ställe i Stockholm, dock hade jag inte riktigt fått kläm på huruvida det var ett bättre sådant eller bara ett... ambitiöst?

Väl framme hoppas jag på att få ett hum om detta. Mitt på blanka dagen när jag plötsligt finner mig framför deras portar ser jag att de har "Sverigeyra" hela månaden och möts då ironiskt nog innanför dörrarna av fatskyltar ifrån både Malmö Brygghus och Lundabryggeriet, för all del några 08'or, såklart närkingar och den sedvanliga göteborgaren... Måttligt entusiastisk granskar jag fatutbudet för att, med ändå nyfikenheten i behåll beställa in en "I F*King Love Bunnies" över baren samtidigt som jag ber om en mer omfattande öllista.

Kanske på grund av en kall, snålblåsig innerstad framstår "Södras" nya DIPA/IIPA som väl kylig i glaset och avger ingen större arom så jag försöker till lika delar desperation och dumdristighet värma den svala vätskan med mina ännu kallare händer samtidigt som jag studerar den ganska omfattande men något förutsägbara flasklistan.
Ungefär samtidigt som jag tar min första smutt på det (typ) lokalproducerade ölet så noterar jag det första och enda, för mig, riktigt intressanta ölet i listan. Det hyllade burkölet "Heady Topper", också det en kraftfullare IPA som har rest ändan ifrån bryggeriet The Alchemist i Vermont (USA) och lovar upplevelser utan dess like...
210kr för 50cl berättigar tveklöst i min bok frågan om färskhet, en fråga jag i all min entusiasm artigt slänger ut till den något onsdagströtta personalen som jag i samma stund inser knappast har en aning, pling! Korrekt, "nedu jag vet inte" följt av tystnad, som om det svaret i sig är ansträngning nog.
Varningsklockerna ringer inombords, men för säkerhetsskull slänger jag ut frågan till ett gäng lokala ölfjantar på nätet och får snabbt bekräftat att den påstått guldfyllda burken nu snarare innehåller brons då denne snart skulle fylla ett år i Sverige. Hipp hipp... hurra...

Nåja, någonstans djupt inne i mig visste jag det nog redan, småfrustrerande hursomhelst, inte nödvändigtvis för att jag behövde dricka ännu en stark öl mitt på ljusa dagen, men för bristen på insikt och kunskap det signalerar när man inte lyckas sälja slut på ett av världens bästa öl inom tidsramarna för när det kan anses sälj och drickbart (eller var det måhända så sömnigt redan när det ankom att det inte var säljbart? isådanafall är det väl ändå inte köpbart heller, inköpbart så att säga.)

Jag känner en viss bitterhet växande både inom mig och på tungan, dels på grund av det något oaromtiska skarpa, mesigt parfymerade och beska ölet i glaset och dels på grund av nyligen konstaterade humlemissbruk. Min annars ganska positiva inställning till Stockholms ölscen dämpas stadigt i takt med inmundigandet och i slutet av glaset känner jag bara ett enda stort "njeee". Njee till kaninöl och njee till detta stället, njeeee. Betala, tack och hej, gå.

På vägen till... "tuben" (eh...) så kämpar jag för att få till en mer positiv inre stämning inför nästa krog/restaurangbesök men kan ändå inte låta bli att, lite raljant tänka: kunde personalen inte grävt fram burken och kikat efter ett datum?, jag menar, de vill väl sälja öl eller? Visst, jag kunde själv bett om att få kika på burken, men det är väl inte jag som kund som ska sälja bira till mig själv? Stället var dessutom hellugnt med knappt en handfull sena lunchgäster, så lugnt att personalen kunde stå och småprata sinsemellan i godan ro.
Kontentan: ger intrycket av att vara ett förvånansvärt oseriöst ställe ur ölsynpunkt och även om det kanske bara var en "dålig dag" så kommer jag inte gå några omvägar för ett nytt besök den närmaste tiden då jag anser att "ska man ha en massa bärs" så ska man också ha genomgående koll på dem, allt annat är lika med dålig personalutbildning, eller bara helt enkelt slarv.

Sådär ja, ur systemet... på tunnelbanan, förhoppningsvis mot bättre ölupplevelser, mot söder!

tisdag 12 mars 2013

En mohikan

Lite i brist på ett sammanfattande och, så småningom, förhoppningsvis hyfsat omfattande Stockholmsrelaterat inlägg så tänkte jag idag prova ett öl...

Senast jag drack någonting ifrån "Mr. Mohawk" (aka Stefan Gustavsson) var runt jul och då rörde det sig om hans mörkare skapelser. Ja och även om varken "Whiteout Stout" eller "Blizzard" nådde någon personlig topp hos mig så uppskattade jag ändå initiativet att skippa den lågmälda 6%'iga kryddiga ale'n, eller den ännu mer lagom svenska, mörka lagern och istället slå på den stora trumman och lämpligt tillföra både en värmande (imperial) porter och stout.

Av de tre ölen som Mohawk har släppt på senaste (den 1e mars, samt vid "påskläppet") så var det denna med lägst alkoholhalt och tveklöst minst krussiduller som jag bestämde mig för att öppna (ja, även om si och så många sorters både malt och humle kan kännas ganska "krussidulligt" i sig) då med varken kaffe, fatlagring, eller för all del några 17,2%.
Nej här snackar vi en vanlig "röd IPA" som Mohawk själv kallar det, på trots allt, inte jätteblygsamma 6,7% och 63 IBU. Easter Rocket? Pssscht!

Färgen är som väntat rödaktig på den väldigt klara vätskan som är krönt av en liten plottrig vit skumkrona som i sin tur lämnar små rester efter sig när den fått en svängom i kupan.
Doftmässigt bjuds det ganska skarpa och lätt smöriga toner ackompanjerat av en lite stickig, parfymerad humlekaraktär. Lite som att sitta och käka knäckebröd med bara smör på tillsammans med en överpudrad dam. Detta låter i sig kanske inte jätteinbjudande men det blir desto trevligare vid närmare sniffande när damen öppnar skafferiet och dukar fram både citrusfrukter och hennes godaste kola.
Smaka varsamt, ohyfs straffas med en oväntat sträng beska, en handfast och stadig lektion i hur man beter sig "balanserat" vid inmundigande (bordsskick) och en lätt bärfrisk och humlesyrlig varning.
Seså unge man, drick opp! Säger hon bestämt, men inte utan ett dolt kärleksfullt leende.
Och dricker upp, det gör man, trots en någon stram stämning, parfym och gamla knäckebröd.

Damen, vars riktiga namn är faster Agda reser sig bestämt upp och tar på sig kappan, kappan som fram tills nu har gett spöklika associationer där den likt en mörk gestalt har hängt och stirrat på Pelle ifrån hallen.
Hon klär på sig systematiskt, virar halsduken precis lika många varv som alltid runt halsen och stoppar sedan ned den vid bysten följt av en lättsam korrigering av den eleganta vårhatten som slutligen vilar lite sådär stiligt på sned ovanpå damens tunnhårsprydda knopp. Detta innan hon ber Pelle att hålla ett öga på den för tillfället vilande Rocko medan hon går ner till apoteket för att köpa lite medicin.
Trots viss rädsla nickar Pelle artigt, studerar faster Agda när hon slår kaffekoppen i bordet för att sedan, med bestämda steg lämna den dunkla 60-tals lägenheten i hans kortvariga regi.

Kylan drar igenom köket samtidigt som tystnaden väcker fantasin hos den nu uttråkade pojken vars närmastpå himlande ögon fastnar vid fasters rutmönstrade kopp. Kaffe? nä, "det är inte för barn" tänker han, men kan ändå inte låta bli att sträcka sig över köksbordet och dra koppen närmare sig.

TBC? (nää, inte CBC, TBC!)