onsdag 27 februari 2013

"Anders and South Plains"

Som somliga kanske vet så har jag varit en hel del på South Plains Brewing Company här i Malmö med syftet att lära mig lite mer konkret om ölbryggning, för att få en lite annan inblick i "branschen" och inte minst få uppleva hur det är i den där kladdiga startgropen där alla mikrobryggerier minst en gång klafsar omkring...
Jag har lärt mig en hel del de senaste månaderna genom praktiskt bryggande i både mindre och större skala, slit och släp, hela helgdagar av vätskeförflyttning, timvis av buteljering, planering, och sist men aldrig minst städande, wohoo!
Summan av diverse insikter kan hursomhelst sammanställas med ett klichéartat "det finns alltid mer att lära".

Nåja, mindre bakåttittande och mer framåt, iallafall så långt som till fredag då jag och South Plains bryggmästare Jeffrey Scott Brown sådär lite smygceremoniellt släpper en liten mängd samarbetsöl som vi bryggde i början av november.
Med min lätt naiva experimentlusta som drivkraft och Jeffs erfarenhet som grund (och kanske i viss mån, säkerhetslina...) lyckades vi skapa något av ett monster...

Vi har fortfarande inte enats om riktigt vad det är för ett öl, men det är långkokat och mörkt utan rostade kanter nog att riktigt falla under kategorin stout. Det är kontinuerligt humlat med hälsosamma mängder Chinook och Centennial samt kryddat med liten dos apelsinskal, men kan trots detta inte klassas som en "Black IPA" då det dels inte är torrhumlat och dels är jäst upp till hela 13% (inte spritat, lovar!) Må ske att det närmar sig ett svart barleywine eller en imperial porter i amerikansk anda, men jag tycker samtidigt inte att det är klibbigt och sött nog, utan snarare milt träigt, torrt och vinöst på grund av lagring med franska ekkuber, nåväl, det faller iallafall inom kategorin "lyckat experiment".

Jeffrey föreslog hursomhelst, oberoende av stil, att vi kort och gott skulle namnge ölet "Godzilla", ja och medan jag tvekade till ett namn som sannerligen har använts till inte bara just öl x antal gånger tidigare, men har använts friskt i andra sammanhang också, så fick jag tillslut ändå ge med mig då Godzilla/Gojira/Gozira faktiskt har en ganska svartaktig ton på hyn (eller, fjället?) Ja och visst sprutar han också eld (typ radioaktiv), något som den mer alkoholkänslige paletten eventuellt skulle kunna känna igen sig i vid dryckestillfället (även om jag skulle säga "värmande"), samt, kanske ännu mer långsökt representerar ett monstruöst Amerika, något som kanske kan anses passande då ölet "Gozira" nog får klassas som ett i helamerikansk anda med fokus på ödeläggning, och likt originalmonstret, en levande metafor för kärnvapenkrafter. Pompöst nog?

En "too much of everything ale" kryddad med Chinook, Centennial och apelsinskal.
Lagrad på franska ekkuber och uppspri.. eh, och jäst upp till vinstyrka! 
Ett monstruöst antifredagsmys-öl för den asociale som helst däckar tidigt.

Vi vågade "tyvärr" endast sälja en låda av detta öl till Malmös mysbar På Besök som öppnar friskt och serverar nu fredagen den 1e mars från klockan 17:00. Kom dit, drick en hel flaska själv (fråga dig vart vi är på väg och var nyanserna är någonstans) och gå sedan hem och lägg dig tidigt. Roligare än så blir det inte!
(Vi tar för övrigt inget som helst ansvar för om du vaknar upp svettig mitt i natten med en växande känsla av totalförändring inombords, vi svarar inte på frågor rörande Goziras härkomst och kommer prompt hävda att man inte kan bli smittad av radioaktivitet genom att dricka mörk öl, inte ens om den är uppspritad)

Avslutningsvis får jag kanske strypa ironin en aning och nämna att varken mina åsikter om ölet eller hur det bör konsumeras har någonting med andra inblandade att göra. Tex tror jag inte herrarna bakom baren på "På Besök" håller med om att man ska tuta i sig en av dessa flaskor för att sedan gå hem och tuppa av. Nej de föredrar nog om ni stannar en stund till och provar något annat som erbjuds just denna kväll (det brukar, som sannerligen känt alltid finnas en hel del intressant, både på fat och flaska tillgängligt.) så ja, gör det!

Notera också att under denna fredag vankas det "Maltepub"Malmö Brygghus som kanske bådar för något "utöver det vanliga" på fat, samt släpp av några slurkar Brekeriets "Cassis"Söder om Småland.
Så strunta i att sitta hemma och tuta bärs ifrån systemet-släppet, ut och drick ansvarsfullt, socialisera och motionera (barhoppa) istället, så ses vi kanske i Malmömörkret...

tisdag 19 februari 2013

Plötsligt i Kristianstad

Eftersom jag besökte hemstaden för några dagar sedan med siktet på ett tråkigt men ack så nödvändigt tandläkarbesök, så bestämde jag mig naturligtvis i samma veva och traditionell livsnjutaranda för att kompensera med ett par flaskor lokalproducerat...


(...)

Att prova de lokala är alltid lika spännande, samtidigt som det tenderar att vara smått oroande på grund av, inte helt ovanliga kvalitetsproblem.
Nå, ett av de två ölen jag köpte på mig har jag provat innan (dock ej recenserat) och noterade då inget konstigt, så hoppet lever!

Konstigt framstår hursomhelst själva bryggeriet som, iallafall på hemsida och via sociala medier med en olustigt högljudd framtoning och ett uppenbart sikte på någon form av lokalpatriotisk del av marknaden *gäsp*, ett citat ifrån hemsidan:
"FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ 50 ÅR LANSERAS ETT LOKALT ÖL PÅ SYSTEMBOLAGET I KRISTIANSTAD.* IPALLA ÄR EN SKÅNSK ALE MED BRA BETT I BESKA, FYLLIGHET OCH LITE MER STYRKA. BRYGGD AV EN SKÅNEPÅG FRÅN VINSLÖV, MITT I BOKSKOGEN PÅ SNAPPHANEMARK."

Okej okej, tagga ner! (ni har väl sett "plötsligt i Vinslöv" förresten? exakt.) Nå, jag knäpper upp flaskan och låter ögonen pendla mellan det klara, ljust bärnstensfärgade ölet och den neutrala etiketten med den mindre neutrala texten som kaxigt läser "Charlis öl som bjuder på mer smak, beska å styrka. En IPA för ALLA, som inte är töntigt sönderhumlad. Vill man lära sig mer om öl så är detta korridoren framåt..."

Ölet är alltså ett med mer av allt som samtidigt inte är töntigt sönderhumlat och ska tilltala "alla". Det ligger för övrigt på 6,5% och doftar slående parfymerat, på gränsen till citrondiskmedel. En svängom och jag anar en subtilt unken ton tillsammans med ett stänk diacetyl (en smörton ej önskvärd i bärs av stilen India Pale Ale.)
Smakmässigt är ölet inte lika katastrofalt utan bjuder på generösa, snygga tuttifrutti-toner, en lätt kexig och precis lagom avvägd maltsötma som i sin tur bryts abrupt av den ganska kraftfulla beskan, en beska som dock samtidigt framstår som något brännande, och åter igen, lite unken.
Eftersmaken som ligger kvar ett bra tag bak på tungan och på ett obehagligt vis, nästan hela vägen ner i halsen är inte heller gemytlig på något sätt, tvärtom... Och där faller det, tippar över åt för kemiskt och blir efter några munnar väl svårt att dricka.
Inte helt åt skogen, men mer än halvvägs till Vinlöv, och det är faktiskt illa nog.

Nummer två då, en som är helt ny för mig. Vågar man hoppas på högre kvalité i ett öl av ännu mer knepig stil? Det vill säga ett jul eller vinteröl, kort och gott kallat just "vinter". En kryddad brown ale på 6,6% "för de som älskar snö, jul eller brasor"... (hmm, ja brasor är väl okej liksom...)
I övrigt hittar jag ingen nämnvärd information om denna skapelse utan kan bara i all hast konstatera att jag fick en av julens ca 30 överblivna flaskor. Nåja, det är väl bara till att "hugga in".

Åh ja, tveklöst pepparkakskryddig med en honungsliknande, fadd och lätt blommig touch i sällskap med ljus choklad, mint och lite lakrits. Ett hyfsat sammansatt första intryck även om kryddigheten, som oftast dominerar, även gör det i detta fall.
I munnen är ölet oväntat lent med väldigt finbubblig kolsyra som ger ett lugnt intryck och sedan erbjuder en ganska välkomponerad, frisk smakkompott av pigg mint, lättsam lakrits, glögglikt, lätt syrliga kryddor och färska örter.
Efterbeskan är väldigt låg och avslutningen domineras tyvärr av en något för kryddsyrlig, kärnlik kärvhet som drar ner en annars positiv helhet.
Trots detta ett överlag välgjort vinteröl som med sin lågmälda, angenäma smakprofil gott och väl tävlar med öl ifrån betydligt mer etablerade mikrobryggerier runtom i Sverige, ptja, och eftersom jag anser att svensken är relativt duktig på just jul och vinteröl så står denna sig för all del rätt bra i världen också, om jag får lov att ta i.

Värt att beställa? Har man inte tröttnat på jul/vinteröl så absolut, Charlis "Vinter" fungerar tveklöst i februarislasket. IPA'n skulle jag dock invänta ytterligare rapporter ifrån, den tillfredsställer nämligen ingen i den form som jag fick den i denna gången...

söndag 17 februari 2013

Humlemän

I fredags släpptes Malmö Brygghus nya I.P.A (notera punkterna, tack.) "Hop-man", en helamerika-humlad sådan på generösa 8% och relativt rejält tilltagna 78 IBU.
Igår hade jag siktet på just denna och dundrade strax innan fem bestämt in i den, för egen del, numera ganska välbesökta lokalen på Bergsgatan.
Väl inne var bartendern Hampus rapp att servera mig ett glas medan jag hälsade på Kornkristopher och Korncaroline (som jag tror att de kallas i folkmun) för att sedan, i syfte att notera mina ölintryck, gå och sätta mig en bit bort och asocialisera en stund med anteckningstelefonen.

Ölet framstod då som bärnstensfärgat och lätt disigt i den dunkla lokalen, som sig bör krönt med ett litet vitt skum, ett som kom mer till sin rätt efter att man hade tömt det toppade glaset till hälften och vågat sig på en "svängom" utan risk för spillda droppar.
Resterna som sedan klängde kvar på vinglasets insida lovade tillsammans med aromen pigg humleintensitet, ja även om doften inte knäcker några näsben utan ganska tätt och milt snarare viskar om konserverad ananas, mango och annan tropisk frukt ackompanjerat av gräs, tall och liknande humlegröna löften. Grönt utan att spreta, lent och rent utan nämnvärt störande maltklibb vilket gjorde att det blev svårt att sniffa vidare innan en första oemotståndlig slurk.

Ja och smaken levererade lyckligtvis allt det som doften lovade, dock till en början i mildaste laget med en något bedövande skarp kolsyra och lite låg serveringstemperatur.
Efter en stunds tålamod och några kolsyredödande snurr av glaset så fick jag dock det mer juice-lika smakintrycket som jag generellt letar efter i min IPA, de fruktiga aromerna ifrån de ganska många olika humlesorterna (5st) kom fram och slängde även i den ganska markanta efterbeskan både grapefrukt och citroner efter mig.

Ja och så börjar vi om igen, cirkeln var sluten och de 8 procentenheterna var så väl dolda att man aktsamt fick hejda sig själv i inmundigandet (ett gott betyg för en IPA i min bok.) Något som väl egentligen gick sådär efter man hade gått ur analysläge och istället började socialisera med fler öl i högsta hugg...
Gemytligt på alla plan som sig bör, och jag hoppas innerligt att "Hop-man" är här för att stanna.

måndag 11 februari 2013

Extremt. Balanserat.

Alkoholjakten fortsätter! Öl är nu i största allmänhet lika starkt som vin och i vissa fall ännu jävligare än whisky, och den är jagad upp ditt, något som är grundat på en trend (...)
Detta gör uppenbarligen den riktiga experten otroligt frustrerad, då vi "ölkännare" vill kunna bälga i oss åtminstonde en sex-sju flaskor, för att dagen efter ändå kunna gå upp och göra samma sak igen...

Som om satan hade kissat i en konjakskupa skrev jag första gången jag provade detta öl 2008. Då var det hela två procentenheter "svagare" än årgång 2012 som vilar i kupan idag (gud!)
Dunkelt till utseendet såklart, med en liten ring av fräsande brunt skum som vid en svängom spottar näshårsfräsande alkohol och bourbonaromer ifrån sig.
Ett något mer försiktigt närmande bjuder sedan mer hjälpsamt ut solida maltdofter av väntad och välkommen choklad, mångfasetterad och intensiv likt en osedvanligt kaloririk bakelse tillsammans med de djupa fattonerna som bidrar med underlager av vanilj och spritdränkta russin. Massivt så att man knappt vet vart man ska bli av, men ack så inbjudande, trots intensiteten (!)

Det är här det händer, vågorna väller in och wow'ar denna törstande torra strand med en maltgenerositet så tjock och viskös att den kanske snarare borde liknas vid ett oljeläckage. Men det här är positivt laddat, och laddad med smak till den utsträckningen att en liten ynka smutt fyller munnen med en godisliknande, kakig och gräddlen maltsmak som tillsammans med den något träkärva fatkaraktären och den pigga alkoholhettan manifesterar sig som ett kärleksfullt getingsting i gommen.
Att rabbla smakassociationer blir snabbt löjligt men en tung dos torkad frukt känns också värt att nämna, nyanserna är hursomhelst många och trots ölets något burdusa första intryck finner man sig själv återkommande till glaset med ett glatt hjärta och värme i magen var gång.

Se där, tveklöst välbalanserat inom ramen för det enorma, ja även om ytterligare lagring på flaska hade ökat tillgängligheten något.
Tveklöst också ett öl som inte hade tilltalat de mediaberoende "experterna" där ute, men som trots detta sannerligen hade wow'at mer än bara min och andra entusiasters palett förutsatt att det hade blivit representerat och presenterat på rätt sätt.

Stora öl kräver lite förståelse, respekt, omsorg och  tid. Detta fattar till och med min mamma.
Så istället för extremt vs balanserat, kan vi inte 2013 acceptera extremt och balanserat?
Det vill säga, extremt balanserat... Vakna.