torsdagen den 22:e november 2012

Böta.

Nå, Nynäshamn. Eller snarare, Nynäshamns Ångbryggeri, denna närmast på stränga fader till svenskt mikrobryggt öl. Enligt mig oftast välgjort och balanserat, dock ibland också, lite småtråkigt.
Bryggeriets tyngsta pärla hursomhelst, ja eller ljuvaste juvel som deras kornvin, "Bötet" kanske får anses vara, är ett sådant öl som jag kan minnas att jag tyckte var i snällaste laget sist jag drack en flaska, lite milt och försiktigt svenskt och ja, således på gränsen till trist.

Detta var hursomhelst längesedan och en mörk torsdagskväll, som smiden av djävulen själv behöver tveklöst ackompanjeras av en sängfösare i lite mer stramt traditionell stil. Så läs mig en rofylld godnattsaga och vagga mig varmt med en visa på det, jag lovar att gäspa leende, om du är generös.
Psscht...

Färgen som tungt samlar sig i kupan är mörk bärnsten med dragningar åt rött, kronan på verket är liten, något plottrig men långlivad med fina, kletiga rester som envisas på glasets innerkant.
Doften behöver sedan sansas i glaset något efter servering, andas och mysa ihop sig till den ganska täta fruktmassa som den slutligen framstår som. Lika tät slibbig karamell och lätt åldring med undertoner av läderbälte och spritstinn andedräkt finns med i kvällens nattning och jag är redan nu övertygad om att detta är ett betydligt mer potent och temperamentsfyllt öl än vad jag mindes det som.
På tungan närmast svävar ölet fram med lätt kolsyra och lite klistrig, men ändå fantastiskt len kropp som bjuder ut sig generöst med potent maltighet av kakigare karamell, romrussin, kryddig apelsin och pappas varma svångrem. Det går hett till, inte minst i avslutningen där en eldig alkoholton och en sträng beska piskar en ytterligare och lämnar en bittersöt och knäckig känsla av förlåtelse i eftersmaken.

Så förlåt mig Nynäshamn, jag ska aldrig göra om det igen, gnyr jag ledsamt samtidigt som jag tar den sista slurken.

- Förlåt mig pappa!
- Godnatt.

tisdagen den 13:e november 2012

Små aktiviteter.

Jag är inte mycket för nyhetssprideri, det görs liksom rätt friskt både på bloggar och via Facebook ändå. Dock vill jag i detta lilla inlägg, försiktigt jubla över de närmaste veckorna här nere i söder, i ett Skåne som tills nyligen har kunnat skattas som ett av de mindre intressanta landskapen ur ölsynpunkt (sett till mängden ölnördar och med Sveriges tredje största stad på kartan) och ett som mest har agerat genomfart till Köpenhamn de senaste åren.
Nåväl, saker och ting förändras, förbättras och vips! Sådär plötsligt kan man dricka både brettjäst öl, suröl och välhumlade "svenska amerikanare" i och kring vårt blåsiga Malmö, och då inte bara via det lokala sortimentet utan även också under speciella events på krogarna runtom.

Nu senast var det provning med Brekeriet på det lilla varma haket "På Besök" där det under lätt andaktsfull men ändå avslappnad stämning, ganska kort och gott provades 5st öl ifrån både deras standard- och specialsortiment. Allt som allt tog väl provningen bara runt en timme, men kostade också bara en dryg hundralapp, därefter dracks det både prisvärd fatöl och ett par flaskor i kombination med lite allmänt ölhäng. Trevligt!
Små aktiviteter såsom provningar och specialsläpp lockar ut entusiasterna och plötsligt inser man att det faktiskt visst finns ölkultur, även här i Malmö.

Således vill jag uppmärksamma de närmaste veckorna i denna regniga håla genom att nämna några spännande aktiviteter som, i bästa fall kommer att lysa upp höstmörkret ännu en smula.
Där det då först ut vankas "släpp" av South Plains andra batch Pale Ale nu i veckan, och på fredag den 16'e firas detta med ytterligare en begränsad specialare på fat på "På Besök". Något som nästa vecka (vecka 47) följs av en serie ölsläpp på Malmö's Brygghus, det där brygghuset som verkligen har ryckt upp sig på senare tid och nu lovar ett nytt fat öl per dag under hela veckan i syfte att fira bryggeriets tvåårsdag.
Detta krockar sedan lämpligt med bryggerivisning och provsmakning hos Brekeriet i Djurslöv med start under fredagskvällen den 23'e och som sedan är öppet för besökare under nästan hela helgen.
Knappt en veckas uppehåll sen vankas det provning med South Plains bryggmästare Jeffrey Scott Brown på The Green Lion Inn torsdagen den 29/11, och sen, ja sen är det December och vi ska alla dricka julöl!
Men innan dess, alltså:

Detta gläder alltså inte mig för att jag egentligen är en brett-talande och illaluktande smyglokalpatriot eller innehar liknande handikapp, nej det gläder mig för att jag verkligen tycker att det är på tiden att det händer lite mer ölrelaterat i Malmö, och att man i samband med detta får möjligheten att dricka färsk sådan (ptja, eller lagrad) producerad på nära håll tillsammans med både mer och mindre likasinnade.
Så, ses vi i Malmö?

onsdagen den 7:e november 2012

Ännu en klassiker.

Samtidigt som Systembolaget kommer med fler exklusiva öllanseringar än någonsin och det lokala sortimentet blommar (maskros är väl också en blomma?) så finner den aldrig nöjde jag, ironiskt nog sig själv allt oftare återkommandes till de få smygfantastiska klassikerna som under en längre period har stått och dammat på hyllorna.

Vissa som var där redan innan humlen var het, vissa som har trillat in under de senaste åren men som skandalöst nog står dammigt men stolt belysta redo för den som ser förbi trender, hype och snarare söker en autentisk dryckesupplevelse ofta helt utan nutidens tillhörande marknadsförings-trick eller ”nyhetensbehag-baserade” känsla av exklusivitet, trots att drycken, väl i glaset kan kännas och inte minst smaka mer lyx än någonsin trots sin eventuellt lågmälda profil.

En ganska blek karaktär, väl lätt att glömma är trappistölet "Westmalle Tripel". Stillastående på hyllorna med ett lätt lager damm, paketerad i en stilren 33cl flaska med lika ljus och fadd etikett som vätskan innanför glaset. Dyrare än din gemene IPA, inget skryt eller ambitiösa utlåtanden på flaskan och med en beskrivning som ”Balanserad, kryddig, fruktig smak, inslag av skumbanan, jasminris, honung och citrusskal.” så kan även jag förstå om den oinvigde hoppar högt över.
Systembolagets beskrivningar fungerar kanske för vissa, men mig har de aldrig tilltalat och det var först efter jag hade slutat läsa dessa, någonstans tidigt i början av min ölkarriär, som jag kunde både börja njuta fullt och själv hitta egna doft och smak-associationer.
Så, låt mig göra just detta.

Det lätt grumliga, blekt gyllene ölet pryds av en snöpudrig, otroligt tät skumkrona som ligger kvar länge (för alltid, evigt!) och dessutom lämnar en fet gräddig gardin efter sig på Westy-glasets insida (ja, jag äger inget Westmalle-glas, dock har jag ett underlägg, hah!)
Aromen är slående distinkt och varmt välkomnande, lite som den där enda barndomsvännen du faktiskt gillar, och som för en gångs skull också är uppriktigt lika glad att se just dig.
Denna återträff startar således lovande med ett stort leende som breder ut sig i det vida glaset och erbjuder blomster, frukt samt ovanligt sofistikerad karamell. Det bjuds solsken dagtid och en värmande brasa när kvällen närmar sig, kommunikationen är på precis rätt nivå, lättsam men ändå komplex, lite rå och skojfriskt potent, men ändå elegant med söta dofter som aldrig närmar sig kväljande utan snarare sofistikerat spinner upp och garanterar dig en väldigt vuxen dos sockervadd med tydliga inslag av kryddor och fallfrukt.
Vid första smutt är det svårt att definiera den främst utstickande faktorn, är det att ölets kropp är silkeslent med den finbubbligaste och piggaste kolsyran du någonsin har upplevt?  Är det faktumet att dessa bubblor sprider lika friska och fruktiga jästtoner i hela munnen under tiden du tar din första svälj? Eller är det kanske sen att eftersmaken är lika friskt torr och perfekt balanserad utan nämnvärd spritighet trots sina 9,5%?
Nej, det är såklart en kombination av allt detta och lite till, en kompakt, tät, charmerande helhet och en tveklös knockout i fåraskinn!

Westmalle Tripel är kanske inte det mest uppmärksamhetssökande ölet du har råkat lägga ögonen på, kanske inte det trendigaste eller mest nyskapande heller. Det sticker inte ut med någon vitsig titel, det innehåller ingen frukt, inga nämnvärt höga bitterhetsvärden och det skryter aldrig, inte ens med sin potenta alkoholhalt.
Nej Westmalle's tripel bara står där, bara finns, och är. En blygsam vän, men en med all världens värme på insidan, och en som alltid är det käraste av återseenden.
Glöm aldrig, en riktig vän.

torsdagen den 1:e november 2012

Breköl.

Jag har tidigare, likt många andra ölnördar hyllat Brekeriets initiativ att lägga huvudfokus på jäststämmar i öl av det mer rustika, lantliga slaget. Något jag dessutom av mer eller mindre nostalgiska skäl har lätt för att förknippa med den skånska landsbygden som jag faktiskt har tillbringat en hel del av min uppväxt på.
När någon säger "saison" så dyker det oundvikligen upp kliché-artade bilder i mitt sinne av svajande kornfält med slumpartat placerade, små röda lagårdar mellan dem. Bredvid dessa, ytterligare röda hus med vita knutar, varma inuti med sprakande brasor som lyser upp i kvällsmörkret. Det sprakande ljudet, och doften av rök fyller rummet.
"Roken's" etikett ser kanske modernare ut än mina inre bilder, snyggt och rent, precis som kompisen "Saison" och något som i sig, tillsammans med modesta beskrivningar på flaskans baksida lämnar det mesta åt fantasin, ja eller åt smaklökarna.
Och smakat på ölen är något jag har gjort tidigare, då på "Stockholm Beer", ett par ganska små skvättar i stimmig miljö och med mängder av andra intryck som trängdes i skallen.
Jag känner mig själv ganska väl när det kommer till öl, och kunde redan där, på plats, konstatera att jag behövde djupdyka i de båda senare, i hemmets lugna vrå för att tillfullo kunna uppskatta dryckesupplevelsen.

Samtidigt som jag har sett fram emot detta tillfälle, att få vara ensam med dessa två ölnyheter, så känns det i skrivande stund heller inte helt okomplicerat.
Jag är inte lokalpatriotisk av mig, inte över huvud taget, men jag har som sagt redan hyllat initiativet och erkänner tveklöst att jag är uppriktigt glad i hela hjärtat över att vi har fått ett nytt bryggeri med en intressant ingång och en hälsosam inställning till öl (något inte bara Skåne har saknat, utan hela Sverige.) Således känner jag att jag måste ta ett extra djupt andetag, neutralisera mig så gott det går, och både för mig själv och eventuell läsare konstatera att ett bra initiativ, en god tanke eller en briljant idé inte nödvändigtvis har speciellt mycket med det färdiga resultatet att göra.
Här är det mycket annat som spelar in, inte minst att bryggeriet är väldigt nytt med ytterst färska produkter på marknaden, produkter som dessutom är omöjliga att fullt kontrollera på grund av efterjäsning på flaska, något som bidrar med spänning (för vem vet hur just dessa flaskor smakar?) men också viss risk (kräver de en mognad de inte har hunnit få så kanske det inte alls smakar speciellt kul?) Låt oss inte spekulera mera, utan istället ta reda på ölens dagsläge, nu!

Jag har neutraliserat mig, hämtat ett tulpanformat belgo-style glas ämnat för den svala saisonen, och pyser upp, pssscht!
Färgen som forsar ur flaskan är disigt orangelysande bärnsten med ett tätt, klängigt och generöst skum på toppen.
Doften är familjärt "brettig" och tätt fruktig med en närmast på syntetiskt, godisliknande jästighet. Om detta är ett gårdsöl så växer det röda vinbär strax intill, körsbär och vindruvor likaså. Zoomar vi ut så ser vi ladugården som lite orent doftar av våt hö, gamla bildäck, jord och precis bredvid lutar sig ett gammalt äppelträd som nyligen släppt frukt. Inbjudande och vackert, inte minst i samspel med dess lysande färg.
Smaken inleder hursomhelst mindre friskt och mer kärvt än väntat, rå korn, jord och beskt läder överskuggar en mer nedtonad jästfruktighet som kämpar för ytterligare uppmärksamhet i munnen. Den relativt milda kolsyran, för att vara ett öl i belgisk anda, hjälper inte bären att skina utan banar snarare väg för tyngre maltfruktighet med åter igen, toner av närmast på övermogna äpplen, lite banan, kastanjer och bröd.
Denna saison slutar sedan lyckligtvis torrt med en nästan lite värmande sensation i magen, en lång, behagligt komplex jästfruktighet och en gräsig, nästan örtig beska.

Överlag något mer rå och potent än vad mitt minne har intalat mig, ändå ett redan nu komplext öl som blir spännande att para med mellankraftiga maträtter och lätta ostar, eller ännu hellre en sallad med nötter och kletiga bitar get...
Som ensamstående njutningsdryck tror jag hursomhelst att den blir ännu lite mer intressant när jästen, med hjälp av några månader, får träda fram och förhoppningsvis bidra till en ännu lite mer nyanserad och samtidigt sammansatt smakupplevelse.
Ska man beställa? Jepp, minst två, men hellre fler, för ölets utveckling (eller kanske snarare, inveckling?) med brettanomyces-jästen lovar en distinkt och snabb resa som man kommer vilja följa var och varannan månad framöver.

Efter denna torsdagskvälls slätstrukna soppmiddag är det sedan tur att slå sig ner i den bruna lädersoffan med en flaska buteljerad rök och en god bok, mjaa, I wish.
En lagom burdus upphällning och ett oväntat ljust öl samlar sig i glaset med en lika ljus, ren och vit skumkrona på toppen.
Här ska man inte låta sig luras, doften är inget annat än extremt intensiv ifrån ett tätt rökmoln som knappt släpper igenom minsta förnimmelse av annat förutom möjligtvis en lätt ton av exotisk frukt (men det kan också vara den intensiva octomore-röken som ger citrusassociationer med sin skärpa och intensitet.) En sväng om i det lämpligt kupade glaset avslöjar dock ytterligare jästa frukttoner som för tankarna åt aprikos och mango, något som tillsammans med en lätt kexighet kämpar för livet mot den aggressivt torviga, tjärliknande doften ifrån rökmalten.
Väl i mun är balansen bättre och den ursprungliga friska fruktkompotten står tillsammans med jästsyrligheten väl emot den träiga rökigheten. Lite som att desperat släcka en eldsvåda med en hink fruktrester, bara för att i eftersmaken se lågorna ta över igen och sprida lena men slugt giftiga aromer i gommen och tillslut ta död på en med en torr, citrusfrisk efterbeska.

Ett onekligen udda öl som tveklöst kräver sin "rökare", friskt vågat hälften vunnit? Ja, eftersom den diskantskärpta rökigheten möter citrussyrligheten ifrån jästen och ändå, sådär under ytan landar i en trivsamt frisk fruktighet så kommer det helt klart undan med att bara vara "lustigt". Det är nämligen också väldigt intressant och tar man in eventuell lagring i ekvationen så kan jag inte annat än att flina här hemma, för hur ska detta gå? Den som lever får se, den som lagrar likaså, åter igen, ta minst två...