tisdag 30 oktober 2012

Ett engelskt erkännande.

Det har tagit sin lilla tid för min del, det här med brittisk öl. Jag minns hur jag, strax efter jag hade fyllt 20 år försökte mig på att "lyxa till det lite" och började med att, utöver de där åtta flaskorna Heineken också slänga in två-tre stycken engelska ales i handlekorgen på Systembolaget.
Det fanns ingen ölkultur i min hemstad, det fanns ingen annan som drack något annat än, antingen det billigaste, eller det påstådda häftigaste (Heineken då, Staropramen och kanske något freaky Jamaica-blask.)
Idéen om att brittiska ales skulle vara något lite extraordinärt, något lite finare måste således ha kommit ifrån TV, film och annan media, kanske i kombination med lite ståtligare, och för den tiden, dyrare flaskor. Det fungerade hursomhelst och en begränsad tonårsbudget gick således ifrån att vara 100% dedicerad åt billigt blask till att delas upp något och erbjuda en uppenbart uttråkad palett iallafall ett par nya öl per party-helg.

Jag är egentligen ganska dålig på nostalgi och det finns mycket jag inte längre minns, men en av de sakerna jag faktiskt kommer ihåg är, att det aldrig var gott. Jag minns tydligt de påtagliga metalliska smakerna, den gräsigt jobbiga efterbeskan och den vattniga, kvalmiga maltkaraktären som trots sin tunna natur framstod som lite för tung för mig då.
Biskopens finger, den spräckliga hönan och Fullers extra special bitter (jag trodde att den var väldigt bitter!), den ena mer järnlikt mineralig än den andra, någon för besk och torr, den tredje alldeles för svårdrucken, men jag kämpade på.
Guinness var mer lättdrucken, den var också svart och ganska cool, detta drack jag sedan ganska ofta och konstaterade redan då, i mitt öliga ovetande att de som påstår att Guinness är som en hel måltid, ja de har nog aldrig fått sig ett riktigt mål mat, någonsin.

Ett eller två år kämpade jag med de få britter jag kunde komma över via det då betydligt mera begränsande Systembolaget, innan jag tillslut återvände till 100% lättdrucken lager.
Den engelska ölen lyckades aldrig, och var inte ens en liten del i konverteringen av denna numera renodlade ölnörd. Självklart kan man inte generalisera allt för friskt, "different strokes for different folks" etc, men enligt mina erfarenheter så är den brittiska ölen ingen höjdarkonverterare, utan snarare, ofta, ganska svår öl att begripa sig på och att med en otränad palett uppskatta.

Under de senaste två åren har saker och ting vänt dock, ungefär en gång i månaden kan jag få ett svårslaget sug, ett sug omöjligt att missta, ett sug efter engelsk öl i dess allra mest typiska kostym.

Fullers ESB är ett sådant, och ett valet ofta faller på. En klart bärnstensfärgad ale med ett litet aggressivt bubbligt skum som snabbt dör ner till en ring på ytan. Ölet ligger alltid ganska trivsamt stilla i glaset och inger en känsla av lugn, av långsamt inmundigande, något som förstärks ytterligare av dess mjuka arom som artigt bjuder på jästig frukt och rund malt. Tankarna förs gradvis närmare gammal "pudding", något jag inte har några erfarenheter av men ändå, det luktar äldre England, lite aristokratiskt stramt men balanserat, även såhär i munnen där kolsyran är lämpligt mild och eftersmaken är behagligt bittersöt med inslag av marmelad, mineraler, friskt gräs och en lätt alkoholton.

Nu, sådär sju år senare är ölet inte längre för sött eller för bittert, för metalliskt eller svårdrucket, nej, nu är det precis lagom, såhär när man bara vill "ta en öl" utan en varken för komplex, eller för tom upplevelse framför sig.
Inte världens mest spännande öl, absolut inte, men jag erkänner ändå att det är ett jag då och då blir obotligt sugen på, och det är ändå i sig en subtil hyllning till hela den klassiskt brittiska karaktären med dess ädla humlesorter, finstämda vatten och personliga, utan att vara överdrivna, jästkaraktärer.

Det händer då och då idag att jag pratar med pale ale eller IPA-drickare, eller, ska vi snarare kalla dem "amerikahumle-fantaster", som sådär i fräsande ton kan dra till med "Öh, denna IPA'n sög ju, påminde mer om nån gammal dassig engelsk öl eller nått öh", och samtidigt som jag nästan förstår vad de menar när de försöker uttrycka sina missnöjen, så misstänker jag och konstaterar iallafall för mig själv att dessa nissar måste ha råkat gå på en ordentlig nit när de ovetande har gått in på Systembolaget, köpt första bästa IPA på hyllan, förväntat sig en amerikansk sådan och kanske då råkat få hem en ifrån, ja, tex Fullers.

Det känns således nödvändigt att avsluta detta inlägg med att understryka något som nog för många är, men för alla bör vara en självklarhet, och detta något är att man verkligen måste se till att skilja på brittisk och amerikansk öl och strikt sluta jämföra en Brittisk pale ale eller IPA med amerikanska varianter. Det finns väldigt få gemensamma nämnare, och de som finns har extremt lite med doft och smak att göra.
Att i sin hippa ivrighet se ner på engelsk öl för att den inte är lika "välhumlad" är bara ett pinsamt sätt att idiotförklara sig själv på och visar tydligt på bristande erfarenhet och lika bristande förståelse för olika ölstilar och deras härkomst.
Om man sedan helt enkelt inte gillar engelsk öl, fine! Men håll sinnet öppet även för det mer traditionella, så kanske till och med du, likt jag, en vacker dag finner dig själv suktandes efter ett balanserat glas sval ale av det mer nobla slaget.

onsdag 24 oktober 2012

Burkigt läge.

Åh nej, detta ska faktiskt inte bli en serie recensioner där jag provar olika öl ur diverse olämpliga kärl så som muggar, burkar, flaskor, andra människors smutsiga kroppsöppningar eller ja, inte ens fallosliknande pilsnerflöjtar då jag tenderar att tänka på både omgivningen och lägenheten när jag normalt, sådär överlägset snobbigt snurrar mina glas för att komma åt yppersta doftdetaljer.
I lika fisförnäm anda så tar jag även med vinets bästa vän (yeah right) till dagens provning för att se hur bärsen reagerar på mötet med de feta klumparna ifrån djurens spene. Ett par vinglas till det och burken får försiktigt följa med in i finrummet ikväll.

Först till test, är du fin nog Barney Flats? Du havrestout på relativt blygsamma 5,7% och 13 IBU kommande ifrån ett amerikanskt bryggeri bara ett par år yngre än hela jag, vid namn Andersson Valley Brewing Company.
Ett bryggeri som utöver lite halvgammalt också aldrig har imponerat på mig nämnvärt, något som i kombination med tveksamma omdömen ifrån Systembolagets skribentprovning har inducerat viss skepticism i mig (som om det verkligen behövdes.)
Nå, kostar ett öl en tjuga och dessutom kommer på en burk som är lätt att bara hem, ja då är det klart att en eller två sådana åker ner i korgen, och sen, ja sen sitter man plötsligt här och skriver.. igen.

Utseendemässigt talar vi om ett väntat mörkbrunt öl med antydan till rött vid kanterna, fördelaktigen också prytt av ett espressoliknande brunt, gräddigt men något flyktigt skum som lite snålt bara lämnar små prickar efter sig.
Doften på "Barney" är desto mer lovande, vi snackar om en tätt packad maltfest med det mesta man hade kunnat hoppas på, dock generösare än väntat med tanke på ölets förhållandevis modesta alkoholhalt. Högkvalitativt kaffe, bitter choklad, karamellfudge och en uns kärv rökighet är tight paketerat och inlindat i en silkeslen och lätt kropp som bjuder lika mjuda och runda smaker av choklad, friskt havre, klibbig men lagom subtil karamell och i avslutningen en ganska torr humlebeska, bränd maltighet och lite, inte helt oangenäma mineraltoner.
Ölet bjuder således snabbt in till en ny smutt, ett gott betyg ifrån mig och bortser jag ifrån en något enkelspårig profil överlag (amerikanskt öl) samt räknar in ett lågt pris i kombination med behovet av "vanlig stout" på Systembolaget så har vi en vinnare.

Sedan, i sällskap med en bit fet fårost (Rocastin) får ölet dock lite stryk, samtidigt som syran ifrån den rostade malten dämpas något vilket resulterar i att ölets chokladiga toner lyfter och banar väg för en lätt mjölkig, silkeslen dryckesupplevelse så framstår ölet som brusande och tomt i munnen. Det är ingen oangenäm kombination på något vis men wow-upplevelsen uteblir. Tillsammans med den örtiga Roves de Garrigues så blir kombinationen intressantare dock, den otroligt tjocka och nästan citrussyrliga osten släpper inte heller igenom "Barney" riktigt men lämnar ändå en med en väldigt speciell, behaglig kryddig smak i munnen som tillsammans med nästa slurk stout nästan för tankarna åt en robust men ändå pigg höstmåltid, ljuvligt även om jag tror att Modus Hoperandi, burk nummer två, ifrån Ska Brewing Company utlovar en ännu mera spännande "parning" (i munnen.)

"Modus" är nog inte främmande för någon vid det här laget, som den enda burkade amerikanska IPA'n på Systembolaget har den uppenbarligen fått ett varm mottagande, något som personalen vid köptillfället kunde konstatera samtidigt som denna gick ut för att hämta ytterligare ett par flak att fylla på hyllan med.
Tjejen noterar på vägen tillbaka ifrån lagret att jag bara har burköl i korgen och kommenterar glatt "Norrlands Guld på burk är faktiskt också rätt bra!", innan jag ens hinner säga, eller, snarare skrika "NEEEEEJ!" så följer hon hurtigt upp med "den vann något sådant här pris för bästa lager på någon festival nyligen" samtidigt som hon fyller på den tomma hyllan där Modus skulle ha stått.
Jag tänker efter ett par sekunder för att snabbt kunna dra slutsatsen att även om "Norrlands" nu har vunnit något, så är det inget jag ens skulle registrera. Således får jag ingen vitsig comeback utan får lite uppgivet göra mig redo för att säga tack för rekommendationen och istället bege mig ut ur butiken vilket den lite väl trevliga pratkvarnen nu abrupt hindrar genom att fortsätta det lustiga samtalet. "Ja alltså, jag vet inte, jag kanske inte är så nördig men eftersom jag jobbar med sådant här så kan jag tycka att det är rätt skönt ibland att bara ta tex en enkel Norrlands Guld med polarna", tätt följt av "ja eller när det är i slutet på månaden liksom och man ändå, eh, vill dricka något tihi". Ew tänker jag ännu mera uppgivet och hör butikens larm tjuta i mitt huvud samtidigt som en inre bild spelas upp framför mig där Systembolagets superhemliga specialstyrka "insatser för dålig smak" kommer inspringandes och kastar ned den unga kvinnan på det hårda betonggolvet för att sedan föra henne i karantän.
Man kan alltid drömma, och istället för att lite smart svara med "får du verkligen lov att rekommendera mig billig fylledricka?" så sätter jag mig själv i busrollen i hopp om att det ska inge större förtroende, lite sådär bovar emellan, och menar således på att hon faktiskt kan få ett riktigt bra RPK-värde (rus per krona) och samtidigt god öl eftersom många av just dessa är lite starkare. I samma stund som jag säger detta så inser jag dock att detta är en strid jag aldrig kommer att vinna så jag avrundar lite lättsamt med "men åh andra sidan så är jag ju ganska nördig". Tjejen ler, lastar in ett par Hoperandi till och säger "men jag ska prova denna nästa gång...", jag får en lucka, svarar kort "ja gör det, den är bra. Nu får jag kila, tack för hjälpen, ha det bra!" och så går jag mot kassan med ett lätt flin på läpparna.
När jag nu väl låter burken pysa-till här hemma och jag närmar mig det halvfulla glaset med min nos och mun så kan jag inte låta bli att tänka på hur hon kommer att uppleva den och ber en liten bön om att den faktiskt går hem, att den gör lite skillnad.

Eftersom denna IPA har druckits och recenserats ingående både här och där tidigare så tänker jag idag bara konstatera att drycken i fråga talar tydligare till mig nu när den serveras ifrån burk (till skillnad ifrån de rätt trista fatexemplaren jag har stött på tidigare) och den kompletterar burkstouten Barney väl, både i sortimentet och här på min lilla vardagsostbricka där Modus Hoperandi's kolsyra, sötma och tallkottiga humlekaraktär utmanar de båda ostarna på ett mycket roande vis.
Medan "Rocastin" främst förhöjer maltigheten och i kombination med ölet genererar en lyxig nougat-liknande ton, så förhöjer den citrusskärpta Roves de Garrigues humlefriskheten och förtydligar de grankottiga sensationerna som samsas med den trivsamt feta osten i gommen och sprider toner av citrus, rustik timjan och rosmarin. Båda kombinationerna fungerar men den sistnämnda mer rena, kryddiga och gräddiga osten gör sig absolut bäst.
Ostarna slår hursomhelst nästan båda ölen på fingrarna så prova själva med varsamhet, samtidigt vill jag dock påstå att båda burkarna kvalificerar in som riktigt fina finöl, och i ett mindre komplicerat sällskap hade de säkert fått stanna i finrummet hela kvällen...

söndag 14 oktober 2012

Muggigt läge.

Det är alltför sällan man får anledning att dra fram glasskåpets tyngsta mordvapen (eller svarta får), muggen, och när det kommer till att "prova" öl så vågar jag krasst påstå att det finns en stark anledning att aldrig ens damma av den, för även de äldre europeiska ölstilarna, traditionellt serverade i enklare "tumblers", stenkrus eller muggar analyseras faktiskt bäst, enligt mitt tycke, i kupade glas av varierad form.
Varje mynt har två sidor, ja och gräset är oftast grönare på andra sidan. Efter några år med näsan i ett skört vinglas eller i en kupa, maniskt sköljande, putsande, sniffande, smackande och sörplande följt av obligatoriskt anteckningsförande, doft och smakbeskrivande och tröttsamma efterforskningar, efter några år av "nörderi", ja då finner iaf jag viss tjusning i att bli serverad en saftig dubbel IPA i ett primitivt amerikanskt "shaker-glas", en komplex och slående sur gueuze i en "tumbler", eller som ikväll, en lätt schwarzbier serverad i en lika ful som tung glasmugg egentligen enbart lämpad för herrar med både fryntligare skägg och mage än det lilla jag har hunnit odla än så länge.
Trots det, så är det ibland bara sådär "gött" att "go medieval on your... own ass", så att säga... och nästan lite grottmänniskolikt, "svinga" en gammal hederlig bägare.

Så, att se ölet går okej även om formationerna i glaset inte direkt underlättar.. Mörkbrunt kan jag konstatera men klarheten är svårare (...) Skumkronan är ganska snyggt nötigt beige med små men hälsosamma, plottriga rester på.. muggens insida... (skriver nästan kupa eller vinglas utav gammal vana här och får hejda mig.)
Att komma åt detaljer i aromen är svårt, det som främst slår ann är en ganska sötmaltig, tät vägg som ändå erbjuder generösa toner av bittert kaffe och choklad, karamell finns också med i leken tillsammans med en återhållsam mängd mineraler. Glaset är såklart otympligt att hålla upp mot näsan, jag får nästan använda båda händerna och för säkerhetsskull återkomma med en "sväng om" först när majoriteten av ölet är uppdrucket...
Ja för att dricka ölet är det absolut minst svåra, både på grund av kärlet och på grund av ölet i sig, ett grepp om handtaget och så sörpl! Ganska fylligt, chokladigt i munnen trots den relativt tunna kroppen. Lätt kolsyra gör så att ölet glider ner lenare än en välkyld milk choco av något slag (inte för att jag någonsin dricker sådant) och levererar i avslutningen en, ja tro det eller ej, något muggig smak (...) som påminner om papp och gamla avlopp. Bismakerna är inte skrämmande påtagliga, men de är inte heller angenäma och drar ner ett annars schysst helhetsintryck rejält. Eftersmaken är sedan, på grund av den låga beskan, ypperligt kort och man tvingas att ta ett rejält tag om den tunga muggen än en gång.

En halvtimme och en något starkare högerarm senare är det roliga över och jag har, utöver inbokad träningsverk också en något sunkig bismak i munnen.
Lätt att dricka, men inte utan konsekvenser, och i detta fall inga mysiga konsekvenser så som ett lagom alkoholrus eller ett välbehövt kissflöde, nej, i detta fall bara negativa konsekvenser, och således kommer Störtebeker Schwarzbier, (här för att stanna på Systembolagets hyllor i ett helt år) sällan bli hemplockat igen.

Rött nöjd ändå, sträcker jag mig efter lite avrundande söndags-soffmys i form av en rauchbier i kylen, sneglar åt den ursköljda muggen, funderar lite, knäpper av kapsylen, och öppnar tillslut glasskåpet för att ta fram en av mina vidare kupor. Jag har varit man nog för idag.

torsdag 11 oktober 2012

Det ser mörkt ut för FrEQuency.

För ca två veckor sedan skrev jag ett par omdömen om 2 av 3 öl ifrån Frequency-serien som jag fick hemskickat till mig i form av produktprover, ja där då ett av de tre hade gått i kras under resan. Detta öl var bryggeriets, eller, eh vänta "märket" Frequency's öl "A Darker Shade of Ale", en "svart IPA" bryggd på fem maltsorter, fem humlesorter, hos Nils Oscar, och nu hemma hos mig omringat av helt glas samt toppat med en kronkapsyl. Bra, även om jag samtidigt, inledningsvis får ta och tillstå att jag personligen känner mig lite trött på tama försök till "svart IPA" eller "välhumlad mörkare öl" ifrån de svenska bryggerierna, speciellt då hela "grejen" ofta bara känns som ett billigt försök att surfa på IPA-trenden ytterligare, ja detta utan att Sverige ens har sett några (ja, eller väldigt få) riktigt bra inhemska "vanliga" IPA's än. Jag menar, kan man verkligen spotta ut en extraordinär "svart IPA" om man inte ens har lärt sig att få till en stiltypisk, välbryggd standard sådan?
Utan att spekulera vidare så är det nu hög tid att låta ölet tala dock, detta följt av en summering av mina intryck av denna serie i största allmänhet.

Den mörkbruna strålen rinner då ur flaskan skinande klar och samlar sig i kupan som ett nästan svart öl krönt med en liten beige skumkrona som lämnar små, ganska snygga skumrester efter sig.
Doften slår mig spontant och mindre positivt som rengöringsmedel-liknande kemiskt med lite dova, kakiga undertoner. En sväng om och lite tydligare tropiska humletoner blottar sig, dock nu tillsammans med smör, vanilj och blommig, skarp tantparfym som såhär instinktivt, inte direkt tilltalar mig.
Smaken som sedan följer är ytterst parfymerat fruktig, flyktig och kemisk på en tunn maltbas som inte bidrar med värst generös smak, utan som mest, åter igen tillför, en smörighet som tillsammans med lätta chokladliknande toner för tankarna åt ett slätstruket kakfat någonstans ifrån den förträngda barndomen. Kort efter denna något ihåliga upplevelse följer en torr, lika tom, rosblommig och lätt bitter eftersmak som sprider lite olustiga mintsensationer i gommen.
Njee, trots att dryckesupplevelsen var lite lätt intressant (vilket är mer än man kan säga om många andra öl) så är helhetsintrycket nästan på ångestgivande tomt, ett flyktigt flamsigt och ganska slätstruket öl som saknar både riktning och självförtroende. En osäker karaktär, och det lyser tydligt igenom. Osexigt.

Serien i stort? Ja jag lovade ju mig själv nästan att jag inte skulle bråka med "rock-crowden" ytterligare efter min recension av Sigtunas "Prince of Darkness" eftersom det uppenbarligen är den enda publiken helt utan självdistans och en som i blint raseri missar all humor. Men jag blir faktiskt less på dessa evigt tomma produkter upp-backade av märken, "namn" eller "statements" som desperat skriker (growlar?) i hopp om att överrösta en ganska vanlig och pissig produkt kallad öl.
Okej, det är inte "pissöl" som så, framförallt inte i jämförelse med "Lawn Mower" eller "Beervana", men det är fortfarande ytterst slätstrukna, mediokra produkter som utöver löjlig marknadsföring också kostar mer, och när det kostar, ja då förväntar man sig generellt kvalité, man förväntar sig att etiketternas "statements" ska innehålla någon form av sanning.
"Vi tror att man kan beskriva ölets smak på samma sätt som man beskriver musik. Vi har gått till Sveriges främsta ölbryggerier och valt de öl vi tycker bäst om. Ett enda kriterium: Det ska vara jävligt gott. De ölen har vi valt att buteljera under namnet FrEQuency."
Eh, jaha, smaken är som? För jävligt gott måste vara till att ta i baserat på det jag har provat än så länge. Ett konstant pendlande mellan ytterst mediokert och okej låter mer rimligt enligt mina smaklökar, men jag är ju å andra sidan ingen riktig skribent heller.
Jag har dock själv gett mig på att försöka beskriva öl med hjälp av ljud tidigare, om jag nu ska försöka beskriva FrEQuency-serien med musik istället, så klassar jag då denna som sådan där skrikig överkomprimerad, stutsig uppmärksamhetsökande elektronisk, auto-tune'ad pop av det ytligaste och mest innehållslösa slaget.
Eller, kanske snarare, "sådant som gäller idag"?
Jag vet inte.

tisdag 9 oktober 2012

Tveksam.

Jag kan inte minnas att jag någonsin mera djupgående har skrivit något om Stone Brewing Company's välkända barley wine "Old Guardian", ja eller så har jag det, men då var det så länge sedan att det inte längre räknas.
Jag har hursomhelst druckit ölet i fråga vid flera tillfällen, någon flaska några år gammal, någon riktigt god, men också många lite väl spritiga, spretiga och utan att lämna större intryck efter sig förutom karamellklet och eventuell alkoholbränna i munnen. Knappast övervägande positivt med andra ord och sådär allmänt tveksamt trots att det kommer ifrån ett bryggeri som annars ofta "levererar" både när det kommer till humledominerade, maltfeta, och ja, "något däremellan" öl.
Så faktumet att deras kornvin aldrig riktigt har lyckats övertyga gör mig åter igen, tveksam.. Är det mig det är fel på?

Självklart gör detta lilla interna drama mig nyfiken nog att inhandla även en flaska av nuvarande årgång och eftersom bryggeriet då justerar receptet år för år så bestämmer jag mig också för att besöka bryggeriets hemsida för att få direkt klarhet i vad som är justerat för årgång 2012, något som visar sig vara att de för första gången på många år har kört med amerikanskt humle, ja och hör o häpna, det är även för första gången någonsin de har använt sig av den omåttligt populära och numera närmast på klassiska humlesorten Cascade. Spännande tänker jag och hämtar min gamla favoritöppnare för lite passande pysmys i fåtöljen en sådan här typisk grådassig vardagskväll.

Precis innan öppnaren nuddar kapsylen så hejdar jag mig dock och bestämmer mig, trots allt, för att faktiskt läsa den överjävligt långa, och minimalt mörka texten på flaskans baksida.

Tack Stone, x-antal minuter av mitt liv, som bortblåsta. Måtte detta kompenseras för med utomordentligt kornvin...
Kornvin som då rinner ur flaskan i en rödaktig bärnstensfärgad stråle och som samlar sig i kupan med en liten bubblig skumkrona på toppen, som i sin tur, vid lite cirkulation sprider dofter av russin, rågbröd och apelsinskal kring sig i rummet. Vid närmare sniff väser jästen till lite väl, men får ett subtilare stöd av lättare browniekakor, övermogen frukt, läder och lite näshårsbrännande alkohol.
I munnen talar sötman högt med sprudlande mogen frukt, lite citrus, russin, lätt kakaopulver och lite päronlik jästighet, självklart med en alkohol-laddad avslutning där det både sticker till i kinderna och levererar djup russin och karamellsmak för att kort därefter landa torrt med en lätt burdus efterbeska som tillsammans med alkoholen ger en värmande, ja eller snarare, brännande sensation. Allt levererat med ordentligt kletig munkänsla som nästan lite obehagligt hänger kvar i random delar av munnen.

Alltså inte jättekomplext, men fortfarande med ett smakspektra varierat nog att göra inmundigandet roande, iallafall under ett eller två glas. Inte helt ur balans, men ändå med ordentligt vassa kanter.
Hursomhelst, av de årgångarna jag har provat så är detta en av de bättre, ja även om jag, om jag vore "Stone", snarare skulle söka vidare, och slutligen spika ett mer klockrent recept på ett barleywine då denna årliga förändring utan någonsin stående ovationer börjar kännas rätt tveksam.

Det finns över hundra flaskor kvar på Systembolaget, har man aldrig provat ölet i fråga så får jag dock avslutningsvis konstatera att det, på grund av det förmånliga priset faktiskt är värt att köpa på sig ett par, varav den ena bör få lite tid i källaren, om man nu har en sådan.

fredag 5 oktober 2012

Lyft på kilten.

Det är alltid med stor nyfikenhet som jag ger mig på nya svenskbryggda öl, och ja, detta gäller även, och inte minst när det kommer till Sigtuna som ofta är snabbt ute med nya ölsorter av både den mer traditionella, och något mer moderna typen.
Equilibrium står för balans och medan stilen skottländsk, starkare, mer maltbetonad öl (på 9,3%) känns mer eller mindre uråldrig, så slår mig ändå initiativet att brygga en sådan idag som ett modernt drag där man sådär gött skiter i humlefokus och istället generöst myser till det med lite helmanlig malt av både det karamelligare och rökigare slaget, något som tillsammans med värmande alkoholstyrka låter både lovande och lämpat för den blåsiga, kalla malmöhösten.
Å andra sidan... Ja, visst måste det finnas en andra sida? så är då Sigtuna Brygghus det svenska bryggeriet som har gjort mig besviken överlägset flest gånger med både svajig kvalité och dåligt utförda öl inom ölstilar som bryggeriet uppenbarligen inte behärskar. Således känns risken stor för att, Equlibrium, trots att jag gillar "riktningen", faller pladask.
Faktum är att det nästan är så att jag bävar lite inför att kika under denna skottes kilt, ni vet besvikelsen, ifall den är alldeles för... liten.. Ifall det som bjuds är för tunt, "omatigt", för snålt. Och isåfall, ska jag ändå stå ut, vara lite snäll och inte såra Sigtunas känslor (ytterligare) trots min egen olust? Eller ska jag, ärligt och burdust såra dennes stolhet och säga tack, men nejtack, spola kröken, "du är tyvärr inte man nog herr skotte, gå hem"?

Jag börjar ändå lätt förskräckt, lyfter försiktigt, lutar mig emot den för att få en glimt. Jag kikar lite nyfiket och fnittrar optimistiskt när jag får syn på en mörkbrun, heligt lysande kropp prytt av en liten, gråaktigt bubblig skumring. Den gillar uppenbarligen uppmärksamheten och jag vågar mig ännu lite närmare. Retsamt och subtilt lustfyllt låter jag aromerna komma närmare och uppfylla mig av värmande känslor som för tankarna åt piskande läder, förföriska fikon, nygräddade dubbelmackor och jästsyrlig frukt tillsammans med en pikant rökighet och ett spännande alkoholsting. Moget, lite burdust och varmt tröstande.
Det blir således en omöjlig frestelse och jag närmar mig nu nästan på hämningslöst, greppar försiktigt, drar in dess jovialiska stolthet ännu en gång innan jag smakar ordentligt för första gången på denna nya bekantskap.
Äntligen i munnen är den chockerande stor och varm, len och lite kletig med distinkt smak av.. Skotte. Lite vinöst, småsyrligt men jag hanterar det utan problem, drömmer mig bort i leken och låter livets torkade frukter fylla mig, jag suttar intensivt, lapar i mig, slickar mig om läpparna och känner smaker av läder, av cigarr, av man. Intensiteten byggs snabbt upp, processen känns något enkelspårig, inte värst komplex men ack så god och åh så potent. Det blir fort oumbärligt, den tar över fullkomligt, dominerar mig och med munnen full blir jag tillslut tvungen att svälja med den syndiga konsekvensen att smakerna fullkomligt exploderar ut i varenda hörn av mitt uppskattade ansiktshål. Nötiga toner av mandlar och söta russin klibbar fast och på vägen ner värmer det halsen. Intensiteten blir nästan för mycket men jag slickar mig åter igen om läpparna och inmundigar ytterligare, desperat likt det lustande djur jag faktiskt är. Det är faktiskt gott!

Efter vad som känns som en blinkning senare tittar jag på den, den är tom och jag är uppenbarligen klar. Med en värmande sensation i magen sköljer nu en blandad känsla av både stolthet och skam över mig, men äsch, jag skakar på axlarna, "så kan det gå", det gick lite väl fort, men det måste väl vara ett tecken på att det var bra? Och ja, även om jag inte direkt tänker springa iväg och gifta mig, så är detta ändå en skotte som jag kan tänka mig att ha på lut här framöver i höst, för när just lusten faller på.

måndag 1 oktober 2012

Tre, eh, eller två frekvensöl.

I förra veckan fick jag hem ett ganska blött paket innehållandes två hela och ett, ytterst söndrigt öl, i recensionssyfte, ifrån Frequency-serien.. Denna serie är inte en som tidigare har gjort några större intryck på mig och jag ställer mig spontant lite frågande till den strikt smakmässiga idéen bakom då denna inte verkar sticka ut nämnvärt, utan fokus verkar ha lagts på en något halvsmal och lite luddig marknadsföring, "okej" om man spottar ut riktigt "frän bira", men ja, kanske lite för lätt att glömma bort i annat fall?

Det är hursomhelst måndag, efter ett lite halvtrist Systembolagetsläpp och med massvis av intryck kvar att smälta ifrån helgens ölfestival i Stockholm. Ska jag skriva något om själva festivalen, så behöver intrycken smältas ytterligare... Jag behöver mer tid.
Så jag gör det enkelt för mig idag och bjuder på mitt omdöme av dessa tre Frequencyöl där det första, deras "A Darker Shade of Ale" lyser klibbigt brunt inkletat i bubbelplasten med en gammal maltklistrig doft av sirap och våt kartong... Okej, nej, jag kanske inte ska recensera ett söndrigt ex direkt ur den mjuka, glasskärvefyllda lådan? Risken finns ju att jag skär min tung(a). Vi går vidare...

Först ut, "på riktigt", Frequency "No Sleep In October" som påstår att tyskarna fulländar "attityden" med oktoberfest... (Man kan läsa lite om vad jag tycker om oktoberfest här.)
Ölet är hursomhelst på lätta 5%, bryggt på karamell och munchenermalt samt humlat med tre humlesorter.

Färgen är klar koppar med ett tunt, lite gråaktigt skum som inte lämnar några nämnvärda rester efter sig.
Aromen är rödmaltig med viss störande vass pappton, kokta grönsaker och hintar med lite fantasi åt ljust bröd, lätt torkad frukt och våt mark, men överlag är det smuts och kemikalier som dominerar.
Smaken är i sin tur inte mycket bättre, faktum är att det finns alldeles för mycket fullager toner närvarande som då för tankarna åt ytterligare kokta grönsaker och gammal frukt följt av tydlig metall och en jordigt bitter, ofräsch avslutning som i utsträckningen ger kloakassociationer. Kärvt bittert och obalanserat, helt utan den maltfylliga renhet som krävs för att ett sådant här öl ska kunna klassas som njutbart.

Med andra ord, inte bra alls och känns i och med "all attityd" som ett episkt misslyckande inom en ölkategori som jag finner vara en av de absolut minst episka idag. Det finns inte mycket mer att säga, ja förutom att jag glatt provar vidare, då i hopp om att den sista hela flaskan knappast kan vara mycket sämre...

Nästa! "Ain't Nuthin to F*** Wit" (ligga med!?), en, i jämförelse med förra ölet, betydligt mer spännande sådan av typen, ganska alkoholstinn "witbier" på hela 7,5% som dessutom kommer på 75'or, kryddad med koriander och limeskal. Det är såhär de tycker att veteöl ska smaka, nu ska vi se om jag håller med.

Färgen är lätt disigt koppar med ett stort, lite flyktigt skum som ändå lämnar en del intressanta kratrar i det tacksamma vinglaset. Utseendemässigt inte direkt vad jag förväntar mig av en "wit" då dessa tenderar att vara både blekare och grumligare med ännu lite enormare krona på toppen, hursomhelst så är inte utseendet allt, ja till skillnad ifrån doften då som kan anses mer eller mindre totalessentiell..
Och ja, oj, citruskryddigt så att det tangerar någon form av WC-rengöring (anka? and?) med extra "lemon", typ limesorbet med lite luddiga vaniljtoner under ytan, subtilt grynigt men i stort sätt fullkomligt överkört av parfymerade kryddaromer ifrån koriandern och limeskalet, intensivt, och udda...
Smaken är i sin tur en aning mer sötmaltig men ändå med den riktigt rivigt, färska kryddigheten som skalbittert dominerar hela avslutningen och lite torrt säger adjö med viss alkoholhetta.
Kroppen, som känns rätt irrelevant jämfört med de överväldigande kryddattackerna, är helt okej, len och medelfyllig, något som i sig ändå höjer dryckesupplevelsen en smula men ja.. Som sagt... Mjee, eller kanske snarare, som inte sagt, wäää...

Alltså inte på något vis världens sämsta öl, men omdömet och köpfaktorn blir ändå väldigt lågt.
Först och främst så framstår ölet snarare som ett typiskt witbier-kryddat "öl", snarare än en riktig "wit", då vetet känns väldigt frånvarande, kroppen är inte sådär lätt och ljuvligt "veteölsfluffigt" och färgen är olämpligt dunkel med en något vek skumkrona på toppen.
För det andra så är det enda tillfället, som jag verkligen skulle vilja dricka detta, vore till en passande måltid, men trots stor flaska och relativt kortfattad text på baksidan så har man inte lyckats rekommendera en enda maträtt som skulle kunna gå ihop med ölet. Detta trots att denna "wit" fullkomligt skriker efter en lika välkryddad, het sojadrypande wok, thailändskt tillagade räkor eller annan maträtt som innefattar färsk koriander och lite rödare chilihetta. I sådant sällskap så skulle det faktiskt vara både intressant och trevligt att knäppa en 75'a o ställa fram åt matgästerna runt bordet. Och ja, där har vi det lilla aber nummer tre, det vill säga att ölet kommer på en olämpligt stor flaska med tanke på dess kryddintensiva innehåll, kryddintensiva som även den mest frälste koriander och limejunkie'n skulle kunna uppskatta max 33cl av (och tro mig, jag är en äkta lime och korianderknarkare.)
Således ett väldigt knepigt öl, presenterat och paketerat på ett lika knepigt vis, "modigt", och dumdristigt vågat, lite som en egentligen intellektuell och blyg tjej under allt för kraftig alkoholpåverkan på krogen som, någonstans där under de sena timmarna bestämmer sig för att "gå lite crazy" och stöta hejvilt på halva omgivningen, en sådan jag generellt inte väljer att ligga med. Men, to each his own... Antar jag.

Är "A Darker Shade of Ale" något att ha då? Vi får se om det kommer ett avrundande inlägg med en recension av den, och lite tankar kring serien i övrigt, en serie som än så länge enbart får mig att tänka "börja imponera, eller lägg ner".