tisdag 25 september 2012

Besök på Brekeriet.

Det är långt ifrån en hemlighet att den skånska importfirman "Brekeriet" nyligen har färdigställt sitt alldeles egna bryggeri. Det är inte heller någon hemlighet att dessa tre bröder (Fredrik, André och Christian Ek) har en förkärlek för rustika belgiska och franska lantöl av småskaligt och hantverksmässigt producerat slag. Således överraskade det kanske heller ingen att bryggeriets egna första öl är en saison i liknande anda. Mindre väntat var dock det andra offentliggjorda ölet av det rökta slaget "Roken", och ännu mindre väntat var kanske att båda ölen har fått jäsa med bland annat, den både väl och ökända jäststammen "brett" (Brettanomyces.) En svårdödad och ettrig sak som de flesta "normala" bryggerier gör allt för att hålla utanför sina bryggeridörrar, men som Brekeriet istället, i både urgammal och samtidigt helmodernistisk anda, har bestämt sig för att anamma och använda till sin fördel.

Med ungefär den informationen är det stor nyfikenhet som fyller mig när jag för första gången sätter foten i den lilla byn Djurslöv (en kort bit utanför centrala Malmö och ännu lite närmare orten Staffanstorp.) och där beskådar ett soldränkt, sagolikt tegelklätt bryggeri med en ståtlig, om än inaktiv skorsten som ändå lämpligt pryder verket.
Det har som vanligt i Skåne, varit ca 80 procent regn och blåst, men just denna eftermiddag lyser de där restande 20 procenten eftermiddagssol varmt över de romantiska små husen runtomkring gamla Djurslövs bryggeri (1904), som nu är Brekeriets nya bas för framtida bryggande.

Väl innanför portarna får jag börja med att reda ut mer exakt vilken bror som är vilken, de tre är ju, av fullt naturliga själ mer eller mindre lika, relativt korthåriga och lite småbrett-talande skånepågar (brett-talande, hah! Haha..) som känns, likt jag själv lite småblyga, och innan en lämpligt uppvärmande kopp kaffe, även lätt blygsamma när det kommer till deras mycket uppmärksammade bryggstart.
Blygsamma, ja, men samtidigt säkra på sin sak och självklara där i sina stolar på det blivande, vid tillfället, ytterst tomma kontoret där vi utöver smuttar på ett något ofärdigt smakprov och kaffe, också avhandlar diverse om både Brekeriet och ölvärlden utanför bryggeriets kontrasrika insida, som i all sin enkelhet består av en kliniskt ren och ljus brygglokal, en dunkel, stensval källare, ett enkelt kontor med kaffekokare och vägg-i-vägg, ett rustikt men ändå fräscht kafé som i framtiden kommer att hyras för bryggeriets provningar (ja och som i utsträckningen, längre framöver, även skulle kunna komma att agera restaurang/bar om allt vill sig riktigt väl.)

Tillsammans med sansat ölexperimenterande så är alltså provningar, bryggerivandringar och allt runtomkring en del av framtiden och även om bryggandet av öl är det enda som är säkert just nu, så finns verkligen potentialen till mycket mer än så. Inte minst då ett lantligt lugn och möjligheten att hyra ett rum omringad av denna skåneidylliska närmiljö som samtidigt är lätt-tillgänglig ifrån centrala Malmö via den lokaltrafikerade motorvägen bäddar för besök av såväl nyfikna "citybor" som utländska turister, eller ja, för den delen, ölnördar.

In på kontoret kommer ytterligare en karaktär vid namn Yoshi, en tik av djurslaget hund som nyfiket hälsar på alla inklusive de tre bröderna hon redan känner så väl, medan jag, som inte känner någon av dem, försiktigt frågar om framtidens ölplaner, deras influenser och hur ölintresset i största allmänhet tog fart. Något som gör att det snabbt visar sig att bryggmästaren Christian, förutom tar fram recept och brygger öl också är den som fick fart på brödernas ölintresse i största allmänhet. Många besök på ölmässor, ett par bilresor i Europa och intensiva studier av systembolaget och deras reglemente senare så är importfirman Brekeriet född, en verksamhet som sedan bryggprojektet har fått stå mer eller mindre på paus, men en verksamhet som fortsatt kommer att utöka sitt sortiment parallellt med bryggandet av en alldeles egen uppsättning öl bestående av en "standardserie" svart-etiketterade sådana (bland annat då deras första saison samt "Roken"), men även "white label" öl av ytterligare experimentell natur kommer att bryggas i liten skala, ja och sannerligen släppas i ännu mindre.
Självklart försöker jag luska vidare och pekar av uppenbara själ på ännu syrligare och fatlagrade öl, ja när man ändå är igång med annat "funk" liksom?
Inget bekräftat, inga löften men ett subtilt leende och ett visst sken i bryggmästarens ögon antyder starkt att inga framtida experiment är att utesluta. "Vi tänker inte ha några begränsningar", säger de och de verkar mena det.

Minsta rörelse utanför kontorets väggar och Yoshi morrar nu helspänt. Så länge denna lilla men ytterst observanta vakthund spatserar runt bryggeriet kommer ingen nyfiken ölnörd någonsin nära varken lagret eller den blivande, mörka lagringskällaren, en källare där jag misstänker att en och en annan öl sakta kommer att utvecklas under årens gång.
Christian ursäktar sig sedan i lätt hast och återgår till arbetet i "labbet" medan vi andra sitter kvar och snackar vidare om den "uppkommande" ölmässan där bröderna i dåvarande stund var osäkra på huruvida deras egna öl skulle presenteras för första gången eller ej. "Vi vill inte släppa något som inte är fullständigt färdigt" säger de allvarligt och lite kvalitetsmarkerande.
Det har hursomhelst nu, ca en vecka senare visat sig att ölen är färdig och således får följa med till huvudstaden, och ja, jag misstänker ett ordentligt tryck på dessa nykomlingar, om inte för den långsamma spänningen de har byggt upp genom enkel men effektiv marknadsföring, så för faktumet att ett bryggeri som gör något nytt och lite eget, alltid är välkommet i det annars lite slätstrukna och säkert spelande ölsverige.

Och nej, här blir det ingen obligatorisk "IPA" eller "pale ale", likt de många av Sveriges mikrobryggerier lite desperat och humlesnålt pressar igenom bryggverket, här väntas inget trendpåhoppande överhuvudtaget, utan bröderna poängterar att de tänker göra den ölen dom själva gillar, och att denna ska få lov att ta sin tid, något som görs möjligt då samtliga tre arbetar på andra håll och således inte, i negativ bemärkelse, tvingas "sälja" på ett direkt siffermässigt vis utan kan låta kreativiteten flöda och jästen jäsa i sin egen nödvändiga takt.

Så när jag kommer ut ifrån kontoret för att ta ytterligare en titt runtomkring kan jag inte låta bli att, likt nu i skrivande stund, känna att det hela låter mycket lovande. Den, i kontrast till centrala Malmös, friska luft som omringar bryggeriet och de nyansskiftande sädesfälten som i sin tur omringar den lilla byn Djurslöv, känns denna dag som det där vackra Skåne jag så ofta saknar. Ett Skåne som någonstans i mitt huvud, redan nu går hand i hand med en rustik och friskt brett-laddad saison, lite som en subtilt viskande hyllning till dagens bortglömda bönder.
Det är också ett rogivande hopp som uppfyller mig när jag får möjligheten att samtala med en både lite yngre, och lite modernare generation ölmakare, som samtidigt som de tar "öl" på fullaste allvar, också behåller en nyttig distans och ett nödvändigt sinne för humor som i kombination med modet att gå sin egen väg och experimentera, är precis det jag tycker behövs i ölsverige idag.
Och nej, jag kan inte beskyllas för att vara varken patriotisk eller ännu lite äckligare, lokalpatriotisk, dock ser jag gärna ett jämt fördelande av intressanta mikrobryggerier runtom i landet och det är således hög tid att Skåne får både ett och ett annat intressant sådant så att inte all uppmärksamhet riktas åt det rödvita grannlandet vid första tanke på "södra Sverige". Det är hög tid att ölentusiasten får en anledning att stanna till här i Skåne under shoppingturerna i Köpenhamn, till exempel för att avnjuta lite funky bondöl på den skånska landsbygden.

Ironiskt nog så släpps då Brekeriets helskånska öl för första gången på "SBWF", i allas vår fräna huvudstad...
Så lite tröstande avrundar jag med att berätta att de stackarna som eventuellt inte har möjligheten att gå på öl och whiskymässan i år, ja eller de som kommer att vara på plats men av någon lustig anledning lyckas missa Brekeriets öl.. Ni har lyckligtvis inte all för lång väntetid framför er innan en beställning kan göras via det gamla hederliga Systembolaget. Om allt vill sig väl landar nämligen ölen i tre "lokala" butiker redan den 1 november, då på Systembolaget "Hansa" i centrala Malmö, Systembolaget Entré vid Värnhemstorget och, lite mindre lätt-tillgängligt Systembolaget i Staffanstorp (...) Vilket jag lite skojsamt under mitt besök konstaterar blir den ultimata butiken att besöka om man letar efter redan vällagrad öl...
Att just lagra öl med lite roligare jäststammar är något jag personligen tycker är spännande och jag har provat både mer och mindre lyckade resultat, Brekgrabbarna menar dock på att de inte direkt tänker uppmana till något dylikt då man aldrig riktigt kan vara säker på ölets utveckling, iallafall inte såhär i början (ännu en hälsosam inställning), och visst, jag själv, ser faktiskt mer än något annat fram emot att kunna komma hem efter en tung dags arbete och knäppa en pigg saison med uppfriskande syrlighet lämpad för såväl törstsläckeri som middagssällskap, ja kanske följt av en avrundande rököl, då dessa, i bästa fall kan vara utomordentliga mysöl till den imaginära lägenhetsbrasan såhär under kommande vinterkvällar.

Men den som lever får se, nu har jag fått se bryggeriet, och även om det var en vacker syn, och även om de tre bröderna Ek verkar ha en genomgående, både spännande och kvalitetsinriktad syn på öl, så återstår ändå det där lilla som verkligen räknas, det vill säga, god öl...
Upp till bevis!

lördag 22 september 2012

Snarare suröl.

Har du ett speciellt bryggeri, kanske i din närhet, som du gång på gång, trots stor besvikelse alltid ger dig på och testar igen och igen enbart för att bli besviken ytterligare? Det har jag!

Ja och jag vet att jag inte enbart talar för mig själv när jag säger att Malmös mest lokala, centrala, vackra, påkostade och storslagna bryggeri har varit en fullständig katastrof när det kommer till levererandet av det som verkligen räknas, öl.
I mitt fall pratar jag självklart om Malmö Brygghus, en "verksamhet" som i mina ögon har gått ifrån lågt till lägre, och kanske just nu, eller iallafall för någon månad sedan låg på absoluta botten.
Det är dock ur det dunklaste mörkret som de mest nödvändiga förändringarna föds, och vid ett besök på brygghuset får jag iallafall ett liten hum om framtidsutsikten, ja även om det finns ett högt berg att saktfärdigt, i brant uppförsbacke bestiga innan man når eventuellt ljuvliga vyer.

Mannen som ska försöka bestiga detta berg heter Thomas Fransson (man med skägg) och arbetar under ledning av Anders Hansson, sedan ett par år tillbaka på brygghuset. Thomas är en välkänd och omtyckt karaktär i ölkretsar, en kunnig, rolig och mycket aktiv bryggare, hembryggare, ett levande bryggmässigt uppslagsverk och en allmänt dedicerad entusiast som bland annat står bakom "Sveriges Bryggradio", och ännu mer nyligen Malmö Brygghus första, på väldigt länge, riktigt intressanta öl "False Dmitriy", en imperial stout på strax över 9% aromhumlad med den helamerikanska sorten "Citra" för en frisk, tropisk karaktär ovanpå en bas av choklad och lakrits. En rolig och originell öl av sitt slag, om än i tunnaste laget kropps-mässigt, något jag hoppas på kommer justeras efterhand.
Ja och på tal om tunn kropp så får jag även höra lovande planer rörande små förbättringar av bland annat bryggeriets kakaoporter där man kan hoppas på ökad fyllighet som matchar ölets styrka. Det viskas också om förbättringar av alla bryggeriets ölsorter samt, i utsträckningen en utveckling av ett större, passande säsongsroterande sortiment där tex brygghusets somriga witbier, under vintertid ersätts med tex en weizenbock och där en lättare vårlager under hösten tex ersätts med ett mer maltbetonat oktoberfestöl, och så vidare.
Ett gott, ytterst nödvändigt tänk, och utöver att hålla tummarna för att ölen ska bli bra så är det också en idé att hoppas på att kaptenen på denna sakta sjunkande skuta inte drar öronen åt sig och sådär italienskt överger skepp, utan istället ger det kreativa utrymmet och förtroendet som krävs för att den underordnade Thomas, med nödvändigt nytänk och noggrannhet ska kunna tömma båten på vatten och istället fylla dess last med tunnor fyllda av god öl, istället för den tunga lasten av mestadels mediokra kompromisser till sortiment som, enligt mig, är orsaken till skutans läckage idag.

Hursomhelst, en finare tunna öl som nyligen tömts och tappats på flaska, och som är ännu ett kreativt drag ifrån Thomas, som jag, i skrivande stund känner mig tveksam inför att ens definiera, är.. okej, håll i hatten: bryggeriets "skånska lambik"!
Ja, där stildefinitionen såklart ska tas med en stor nypa salt då ölet självklart inte är spontanjäst utan jäst med en "huskultur" på cognacsfat i fjorton månader. Malmö Brygghus "Grand Crew" är ölets namn, ett namn som med tanke på bryggeriets nuvarande rykte slår mig som otroligt ironiskt och närmast på tragikomiskt, dock snyggt etiketterad i lite malmöitisk lambic-lik, gammaldags stil på passande 33 cl flaskor, stilfullt doppade i vax, något som i kombination med den långa fatlagringen antagligen gör fler än jag nyfiken.

Nyfikna javisst, men även skeptiska ja? Jag är personligen ytterst skeptisk mot i stort sätt all typ av syrlig öl producerad utanför Belgien, även om det ibland kan bli bra, så blir det oftast.. mindre bra, och när suröl blir mindre bra, ja då är risken väldigt stor att den blir vedervärdig.
Med andra ord ett riskfyllt drag ifrån Malmö Brygghus, dels att ge sig på suröl överhuvud taget, men kanske ännu mer vågat att dra med sig ölet till de kommande helgernas festival i Stockholm där eventuellt ytterligare pinsamt misslyckande, kort därefter, tveklöst skulle spridas som en löpeld runtomkring landet.
Så jag pillar bort vaxet och bestämmer mig för att avhandla detta redan nu. Psscht!

Färgen är disigt gulaktig med ett litet finbubbligt skum som lock, ett som lämnar väldigt snygga rester efter sig på insidan av vinglaset. Till utseendet inte helt olikt de friskare, ljusare amerikanska surölen jag har provat i mina dagar, dock till doften mindre syrligt med mer betoning på "funk". Lite gammalt bröd samsas här med toner av grapefukt och druvsocker, därtill vått trä, len vanilj, lite diskantrik citron och ja, möglig källare (på ett positivt sätt, dvs inte som en riktig möglig källare vilket ju suger ganska hårt.)
Smakmässigt levereras en milt syrlig, juice-lik första attack som snabbt biter till och avslutar ypperligt torrt. En ny klunk och lätt hästiga toner samsas med sötare citrufrukt för att åter igen knipa till i en lätt skalbesk eftersmak. Syran är lätt men samtidigt omöjlig att gå miste om, det är friskt och slinker ner otroligt lätt utan att vara endimensionellt eller tråkigt. Doften slår mig som något mer sofistikerad än själva smakupplevelsen, något som beror på den där lilla oväntade beskan som jag hoppas kommer rundas av med lite lagring, lagring som förhoppningsvis också lyfter de nuvarande, ganska snälla funktonerna en aning.

Just nu ett snällt, men inte för den delen okomplext eller mesigt suröl, snarare fint balanserat, rustikt, roligt att dricka och passande för såväl nybörjare som mer erfarna surkartar.
En perfekt aperitif som ändå inte har ihjäl någon med sin syra, också ett lämpligt matöl till en lättare sallad, en subtilt smutsig getost eller någon form av konstellation som innefattar färska skaldjur. Ja eller som palettrensare på "Stockholm beer" där jag misstänker att "Grand Crew" kommer bli uppskattat, inte minst mellan alla gravt rostade eller burdust beska öl, ja, så länge man inte väntar sig en äkta, apsur lambic dvs.

Jag applåderar försiktigt här hemma och ser fram emot att prova detta öl igen efter ytterligare tid på flaska, ja samt att få prova fler riktigt intressanta öl ifrån (ett bättre) Malmö Brygghus.
De planer jag har fått höra, hur osäkra de än må vara och hur lång tid de än kommer ta att verkställa, bådar hursomhelst gott, med ytterligare fatlagringar och specialsläpp, mer jävlaranamma och mer variation, samt en förändrad attityd som sätter ölens kvalité, oavsett ölstil, först.

Hoppet, lever.. igen.

måndag 17 september 2012

Fira oktober?

Okej, så efter en miniomröstning mellan två öl på "Anders And Ale's" Facebook igår så föll det på att "Jocktoberfest" skulle recenseras denna gråblåsiga lördagskväll. Den tävlade mot, och vann över Sigtunas dunkla lager, lite till min egna belåtenhet då jag innerst inne var något mer sugen på att djupdyka i denna skottländska oktoberfest-tolkning, snarare än ett ifrån ett bryggeri vars olika "karaktärsdrag" jag känner mig rätt familjär med vid det här laget (ja, förutom när det kommer till "Prince of Darkness" då, där Sigtuna Brygghus har lyckats med någon form av skarpladdad rysk roulette med ca 50% vinstchans, lite likt Evil Twin och Omnipollo's sådana, dock i detta fallet betydligt mer svårförutsägbart och ännu lite mer briljant säljmässigt då jag samtidigt som jag inhandlade ovanstående öl inte kunde låta bli att köpa ytterligare en flaska "Ozzyöl" i hopp om att det skulle vara "en av de goda". Vi får väl se om man har tur denna gång liksom.)

Hursomhelst, på den rena och relativt snygga etiketten till Black Isle's ekologiska "Jocktoberfest" får man inte veta mycket mer än det man redan visste, ölet är av slaget, ett "oktoberfest" sådant. Lagom intressant, och visst känns det lite som att det i princip är framtaget för att tävla i systembolagets gallring av dylika oktoberöl. Ja sådana där öl som i övrigt är generellt ointressanta, så ointressanta att till och med de svenska bryggerierna, bara lite sådär genom att höfta, lätt producerar bättre moderniserade varianter än de trötta tyskarna som år efter år spottar ut sina kvalmiga lager.
Oktoberfestöl, en häpnadsväckande tråkig stil tänker jag för mig själv och funderar vidare över vilka som egentligen är intresserade av att dricka alla dessa öl här i Sverige 2012.
Okej att julen är en stor högtid, visst, den kräver mycket öl ja, ja även om jag känner att det blir lite maniskt mineraligt maltigt och tungt kryddspyigt vid det enorma släppet inför jul. Lite samma känner jag inför påsk, okej, ölen kommer undan för att de på senare tid har blivit mer friskt vårlika och ofta välkommet välhumlade. Men egentligen, vad är grejen? Personligen uttrycker jag som mest ett "glad påsk" vid just, påsk, men inte mer. Jag kan väl dock iofs förstå att både en och annan där ute firar påsk lite sådär smyg-ofriskt religiöst och ståtligt högtidligt, "gör en grej" av det liksom och säkert köper in lite fin bärs, okej, detta köper jag.. Men oktoberfest!? Ärligt talat, jag känner varken en ölentusiast eller en enda vanlig människa som uppmärksammar denna vulgärt festliga och närmast på osmakligt svulstiga tradition, ja och tur är väl det, det innebär nämligen att jag har undvikit den långdragna grabbfällan som närmare den småfeta medelåldern manifesterar sig i en korvstoppad omodern rödansiktad suput med smak för artigt yppiga och uthärdande, desperat leende servitriser tillsammans med traditionell, sådär riktigt "ölig", öl som smakar precis som den där ölen den omedvetne ölgubben förväntar sig..

Oktoberfest, i andra änden av mitt ölspektrum, tillsammans med dess klientel, får den för all del existera, för all del föra väsen, skåla, må gott och gunga skojfriskt i armkrok hela natten lång, javisst! men åk till München för maximal autentisk upplevelse, om inte för er egen skull så för min? Ja så kan väl jag bara stanna hemma och få fira "lugn o ro"? (en av mina favorithögtider som firas ca, ptjaa, en gång var tredje år?)
En sådan högtidlig lördagskväll talade vi hursomhelst om igår, en med en förhoppningsvis otraditionell oktoberfestbira i glaset..

Ölet levererar då en ljusare brun vätska med ett litet beige skum på toppen som  lämnar små, men relativt imponerande rester efter sig på vinglasets insida.
Aromen i fråga är förvånansvärt tät med distinkta toner av karamell och vanilj, vörtbröd och lätta mineraler. Ganska sötaktig, ganska välkomponerat, men utan någon riktigt nämnvärt djup eller för den delen, några intressantare undertoner.
På smaken faller det nästan pladask (men bara nästan), då på grund av en lite väl direkt sötma, en sötma som dock följs upp av en lätt rostad, snyggt mineralrik och torr avslutning där vanilj, syrlig frukt, choklad och faktiskt, en trevlig humlebeska smyger slugt och njutbart tills nästa smutt, och ja, således renderas ölet inte helt dumt, även om sötman blir på gränsen till för kväljande sådär 30cl senare, och då gör att det blir något svårt att motivera inmundigandet av ett öl som egentligen inte bjuder på någon större komplexitet.

Ett okej, "helt okej" öl inom en kategori som annars känns sådär allmänt ämnat för vasken, vilket är ett ganska gott betyg ändå.. Så ja, värt att ge sig på en gång, då kanske helst när man är ett par som delar en flaska. Vilket förresten är ett ganska dåligt betyg, så inte riktigt "okej", men ändå roligare än gemene tysk oktoberöl, trots allt.

Så, avslutningsvis skulle jag vilja be en liten höstbön, en stilla sådan till det allsmäktiga Systembolaget: snälla söta, kära Systembolag, dra drastiskt ner på inköpandet av oktoberfestöl. Det är en dystert gäspingivande ölstil (speciellt serverad ur glasflaska, i Sverige.) Oktoberfest-ölen lanseras under en säsong då man redan är trött som det är, och den tar upp allt för stort utrymme på era hyllor, ett utrymme som skulle kunna fyllas med så mycket annan kreativ höstöl, höstöl som i bästa fall både hade kunnat inspirera och pigga upp. Ja för höst är egentligen en ypperligt ölvänlig säsong, en säsong jag tror väldigt få inleder under en enorm tältduk festandes på litervis lager, serverade ur nästan lika enorma och enormt dumdristiska, tunga muggar.
Nej, min höst firas fördelaktigt med kraftigare, smakrika öl, gärna serverade i mindre mängd, ur mindre glas, något som tillsammans, i bästa fall, inte bara bidrar till en mer sansad och sofistikerad höst, utan också en betydligt mysigare inledning på de ca åtta kommande tunga månaderna av blåst och kyla.

torsdag 13 september 2012

Minimus

I normala fall brukar jag, som känt, lägga krutet på en rejäl inledning. Idag finns det inte så mycket att säga förutom att Lagunitas Brewing Company är ett sådant där "brewing company" som kommer ifrån den amerikanska västkusten och som således, generellt sätt är ganska bra på att göra humlebetonad öl. Kul att dom kommer hit tänker jag spontant, hur färska kan dom vara tänker jag kort därefter..
Nåja, otroligt bra priser = inte mycket att gnälla om, bara att testa! Denna "Maximus", ungefär som bryggeriets IPA fast upp-pumpad runt 30% enligt ratebeer, där den då för övrigt klassas som en imperial/dubbel IPA.
Kort inledning sa jag så: psscht! kluck, kluckkluck!

Färgen är ljus bärnsten, lätt disig med en liten vit skumkrona som lämnar vettiga rester efter sig på insidan av glaset. Doften, ja eller den lättare odören i detta fallet är främst av något som påminner om blöt hund eller våt papp, lite alkoholdränkt jäst frukt och billiga kex.
Smaken är i sin tur sötsliskigt fyllig men samtidigt vattnig och lite unken med uppenbart trött humle på en lätt karamellbas som egentligen aldrig var ämnad att märkas såhär tydligt. Efterbeskan är där men utan sällskap av intressanta aromatiska inslag utan möter istället upp med en gnutta bråkig alkohol.

Nej, detta är knappt provbart och såhär vid en sista sipp känner jag bara en enda stor sorg skölja över mig. Nej inte enbart för att ölet inte var bra, utan för att ett sådant här öl, eller ett liknande, inte någonsin skulle kunna vara eller må bra på systembolagets ljumna hyllor.
Men Lagunitas expanderar och vi väntar mer välhumlad öl ifrån dem, och till vilken nytta?
Välkommnandet en välhumlad öl får här, efter en redan lång, skakig och tidskrävande resa är ett varmt och välbelyst sådant, något som, när det kommer till just öl, inte är något positivt.
Det har blivit hög tid att börja reklamera öl till Systembolaget, på grund av humletrötthet.

söndag 9 september 2012

Inte coolt.

"Rock 'n' roll" och bira har länge gått hand i hand, "rock 'n' roll" och fulöl absolut, självklart, men även "rock 'n' roll" och "craft brewing" är inget som kan anses vara ovanligt.
Jag kan personligen uppskatta en punkig eller, för all del, en "rock 'n' roll-typ av mentalitet" när det kommer till själva skapandet och bryggandet av öl, dock räcker det där för min del, "rock 'n' roll" behöver inte tas till fler etiketter, likt ett obehagligt "Elvis-vin", "rock 'n' roll" behöver inte hela tiden ljuda skränigt i dåligt filmade ölreklamvideor och "rock 'n' roll"-frälsta bryggare behöver inte skylta med deras personliga musiksmak mer än vad de redan gör. Det är både tröttsamt och efterblivet, och absolut inte coolt.
Om ölen som sedan serveras inte håller det där "rock 'n' rolliga" måttet, ja då faller hela grejen pladask och ocoolheten lyser starkare än någonsin med sin närvaro. Två exempel på sådana grandiost pinsamma misslyckanden är Sigtuna Brygghus korta men ack så tramsiga "Ace of Spades" serie (o fyfan vad jag är trött på den låten! Är det dessutom den enda det där jävla bandet har gjort efter alla dessa år av harvande frågar man sig inom parentes?!) där obalanserad sötsimmig sörja båda gångerna fick bada tillsammans med fulsprit i ölglaset, det där glaset som kostade omotiverat många kronor att fylla.
Dåliga idéer på icke-innovativa ölstilar, dåligt utfört men ändå marknadsfört och hype'at som om det vore något extraordinärt, självklart med en "hård" rocker som pryder etiketten på den lilla åh så "exklusiva" flaskan. Det gläder mig att rapportera att "Ace of Spades" serien verkar ha upphört på grund av just rättigheterna till det löjliga namnet, bra! Blir ölen kanske automatiskt bättre i och med detta? Osäkert, och man kan ju alltid dra till med något liknande istället, som tex... "Prince of Darkness".

För de som inte är värst insatta eller, för all del intresserade av musik (ja eller, rockmusik), ni kanske tänker "jaru, hmm, Prince of Darkness är ändå ett rätt tufft namn på en svart IPA", ja om det mot förmodan finns någon sådan så förlåt: det är inget kreativt drag ifrån Sigtuna själva, utan när det talas om "the prince of darkness", syftas det alltsom oftast på en viss person - nää inte Lucifer - utan en så kallad artist som i vanliga fall kallar sig..."Ozzy Osbourne", ja, och som är ganska tätt anknuten till rockmusik (och nej rockfolk, jag tänker inte gå in på genrer, eller undergenrer, eller för den delen underundergenrer, det får ni ha för er själva!) Denna svarta IPA som jag har här framför mig är alltså en hyllning till mörkrets prins Ozzy, det är så coolt så att jag nästan skakar av stolen och ropar på Shaaaarrrron...

Med lite hjälp får jag hursomhelst upp kapsylen och skakar ner några bruna droppar i lämpligt vinglas, bruna droppar som lägger sig som en nästan svart, ganska snygg massa i glaset under ett också fint lock ljusbrunt skum.
Doften som slår mig för tankarna dels åt mild karamellfudge, bränd malt och tallbarrig humle som i sin enhet lite sådär kemiskt påminner om lim. Även saltlakrits är tydligt och alkoholen är förvånansvärt väl dold.
Saltlakritsen återkommer sedan lite väl tydligt i smaken och ger tillsammans med alkohol en brännande sensation på vägen ner, kletig, lite soja och smörlik maltighet bråkar med talliga toner utan att gå över till svinäckligt, det håller sig snarare inom ramarna för slätstruket. Det är torrt, bränt och lite kemiskt utan på något vis anmärkningsvärda inslag av friskare humle vilket gör ölets helhet lite väl kärv och snarare, stout-liknande.
Munkänslan är rätt okej, lite i klibbigaste laget men lagom medelfylligt vilket hade fungerat finfint om ölet bara hade haft en tydligare tropisk karaktär. Nu blir det snarare "sådär" (något som i och för sig är ganska positivt i jämförelse med många av bryggeriets tidigare prestationer.)
Ett öl med gubbig image som samtidigt försöker sig på att vara modernt, ett misslyckande som inte hade varit lika stort om inte gurorna i detta fallet hade haft allt för mycket elektrisk förstärkning.. Tona ner, tona ut, tack.
Jag överlåter detta öl åt gubbarna på kvällstidningarna, gubbarna som sannerligen kommer att gilla "Ozzyölet" (vilket Sigtuna själva också kommer att vara noga med att hänvisa till) jag tycker dock synd om just Lasse Råde som nu efter denna "törstsläckare" på 8% ABV ska försöka sig på ännu en helförvirrad stilförklaring likt den nedan. (Jag brukar inte återanvända gamla bilder men denna är bara för skojig!)

tisdag 4 september 2012

Ännu ett lyckat samarbete?

För ca en månad sedan fick jag prova en purfärsk flaska av Amager och Port Brewings "Wookie IPA", jag blev positivt överraskad och raljerade i något som kändes som en evighet om hur fantastiskt det kan vara med friskare, ljusare och torrare IPA, de där som verkligen låter humlekaraktären skina fullständigt och som, om man är humlefrälst, sannerligen finner vara en av de mest fräschaste och mest lättdruckna (trots ofta hög ABV) ölstilarna som görs idag.
Således var detta samarbete ett givet köp vid släppet i lördags, trots att ett par ölbloggare menade på att det inte var någon direkt höjdare vid provningstillfället i torsdags på systembolaget i Stockholm. Trots detta så, lite försiktig och smygorolig öppnade jag igår en flaska, höll tummarna och hällde upp ett glas.

Inte för att det är så j**** viktigt men ölet har en otroligt inbjudande och vacker färg, nästan lite grönskimrande gult, lätt disigt och kompakt lysande med ett vitt litet lock av skum på toppen, ett skum som för övrigt lämnar väldigt envisa klängväxter till rester på kupans insida.
Aromen är till en början milt fruktig, sötaktigt humlig men efter några rejäla "sväng om" så öppnar det upp och bjuder på rikligt gröna och friskt tropiska dofter av mogen citron, persika, clementin, milda granskott och bara, åh, humle! Inget klet, inget kladd, bara en harmonisk vind av kottar. Något som väntat återspeglas i smaken, dock med större sötma i munnen och en rejält grön grapefrukt-liknande humlebeska i avslutningen där den samsas med alkohol, alkohol som balanserar precis på gränsen till för mycket och som tillsammans med bitterheten effektivt ökar törsten efter nästa slurk.
Just en slurk är det man tar, man är där hela tiden, man vet att ölet är ganska potent (7,2%) så man försöker hålla igen. "Smuttar" är för lite, det är för gott för det, och klunkar är för mycket, det är lika med en snar kalasfylla. Nej "slurka" sig igenom detta öl är vad man gör, en roande kamp simmandes motströms i en tropisk flod fylld av ljus frukt.

Jag förstår inte längre vad jag var rädd för, det här var åter igen ett lyckat samarbete bryggt på Amager. Jag förstår inte heller de lägre omdömena ifrån de som var på "systemetprovningen", detta är juice-likt friskt, generöst humlebeskt och balanserar hela tiden snyggt på gränsen till "för mycket". Gillar man inte detta, så gillar man nog helt enkelt inte humle.
Jag säger "get it while it's färsk!", för färskt är precis vad det smakar, och ska man nämna ett stort minus med dessa ljusare, torrare, humledominerade öl av stil "IPA" så är det, att just dessa tappar otroligt mycket av sin karaktär när de får stå på varma och ljusa hyllor ett tag.

Ett viktigt tillägg ifrån idag: flaskorna av denna som provades under "systemetprovningen" var tydligen ifrån april, flaskorna som är ute på systembolagets hyllor just nu dock, tror jag buteljerades i slutet av juli och var väl då redo för försäljning närmare mitten på augusti (de har ett bäste-före-datum satt ett år efter, 08-2013 i detta fall.) Med andra ord är mycket riktigt flaskorna på systembolagets hyllor ungefär så färska de kan bli.. Så åter igen, passa på, för öl av denna stil lagras inte värst väl (som en del skribenter redan har konstaterat...)

måndag 3 september 2012

Eventuellt värdig?

Som så många andra blowgers så har även jag fått ett utskick med info om och produktprov av den skottländska pale alen "Old Worthy", på 5%, bryggd delvis med rökmalt (inte ifrån Tyskland...)

Så, det första som gör skeptikern skeptisk är då faktumet att de kallar skojarna "Innis & Gunn" för innovatörer i .pdf-filen som kom med mailet, det andra som får mig att tvivla ytterligare är hela skotte-imagen i sig. Detta följs sedan av ett bekräftelsemail där grundaren till märket starkt rekommenderar att man provar ölet med en single malt whisky, något som skulle göra mitt jobb ytterligare komplicerat... Så, tjurig som jag är svarade jag lite krasst med att jag provar öl och ska jag blanda in whisky så blir det hela ett annat, något för stort projekt, både gällande faktiskt "provande" och såklart också "skriftmässigt" samt att jag anser att ett öl borde klara av att stå på egna ben (annars har man väl inte en vettig produkt i grunden?), jag menar, öl är väl ändå också hetare än whisky nuförtiden? Kort och gott skrev jag att grundaren i fråga fick fixa ett ex för en ren ölrecension, eller så fick det helt enkelt vara, något som dock mottogs vänligt och med ett "självklart står ölet på egna ben" så, nu ska vi se, står det?

Färgen är klar ljus bärnsten med ett litet plottrigt vitt skum som lämnar små rester efter sig på glasets insida. Första doftassociationen är skrämmande likt en riktigt ful lager på krogen (järn, cigarettrök och typ urin) men vid ordentligt sniffande får man tydliga väntade ask och tjärliknande toner, lätt fruktig malt och lätt gräsig humle. Fortfarande något metalliskt, något simpelt och inte jätteinbjudande samtidigt som det inte heller är direkt avskräckande (som BrewDogs whiskyIPA "Storm" tex.)
Smaken är trivsammare än doften leder en att tro, behagligt lagom lågkolsyrat, med mer subtil rökighet och en tydligare fruktighet som för tankarna åt persika och nytvättade röda äpplen med en snyggt torr lite gräsigt bitter avslutning där torvtoner får smyga en stund i bakgrunden.

Rent spontant, lite sådär fördomsfullt gjorde både öltypen och marknadsföringen kring den mig ytterst skeptisk, och jag kände inför denna recension ett visst obehag, hörde liksom motorsågen riva igång någonstans där i bakhuvudet, hursomhelst så kom den aldrig till användning, för detta var trots allt ett behagligt, balanserat öl utan felsmaker som klarar av att vara både "drickbart" och småintressant (kanske framförallt för mindre inbitna ölnördar) samtidigt som jag tror att det kan vara ett spännande matöl, ja eller, whiskyöl för den delen, även om jag personligen inte är så mycket för dricka, till min.. dricka..
Skulle jag betygsatt öl med siffror eller dylikt så skulle hursomhelst detta öl få ett sådant där tråkigt "lite över medel" betyg. Nu fick det bara en ganska oinspirerad analys istället.
En flaska kostar 26,50 och jag skulle rekommendera den nyfikne som inte räds skotterök att vid tillfälle beställa ett par flaskor, en att bara testa o dricka och minst en att prova tillsammans med en mild ost, lite chark, eller kanske en lättare gryta. Typ..

Rättad: beställa ett par sexpack blir det (kollikrav, 12st flaskor) Avgörande skillnad såklart men man kan alltid försöka "gå ihop".

söndag 2 september 2012

Sommar och vinter under en session.

För ca en vecka sedan var jag på besök i sambons gamla hemtrakter (Hallsberg..), inte direkt i öligt syfte (duh) utan snarare för allmänt häng och umgänge. Lite gammal hederlig nyfikenhet och en nödvändig paus ifrån landsbygden ledde mig dock en kväll in till Örebro där jag utöver smuttande på ett par Närkebrygder också träffade Stefan "Ölsvammel" en kort stund över ytterligare en öl och massa uberhäftigt bloggersnack..
Nåja, ett trevligt möte med en trevlig prick som trevligt nog så kvickt postade iväg ett par "hembrygder" till mig att jag trampade på avi'n när jag klampade in genom dörren hemma i Malmö.

Stefan hade tidigare berättat om dels "Monkarillo", en "American Pale Ale" som han varnade för inte längre var helt färsk samt Nalle Puhs Julporter (2011) som självklart är bryggd med honung och mindre självklart, kryddad med saffran (eh, ja!) Klicka på ovanstående "öltitlar" för att läsa om Stefan och co's bryggsessioner så börjar jag med att prova "Monkarillo" här så länge..

Jag häller upp och får ett ganska ljust bärnstensfärgat öl med ett riktigt fint fluffigt vitt skum som lämnar smått fantastiska, klängiga rester på vinglasets insida, ett snölandskap ovanpå en grov solig sandstrand typ.
Aromen är ytterst fruktig och skvallrar om ett öl som, helt riktigt tidigare haft ett ännu friskare "lyft", det doftar trots detta ingen våt hund, papp eller annat obehagligt utan håller sig ganska druvigt, tropiskt juice'igt och lite jästigt med toner av milda krusbär, lite mandarin, söta persikor och en lätt mintig grön äppelton.
Väl i munnen levererar ölet ett ännu lite fylligare och sötare intryck av ovanstående komponenter med allmän fokus på en krispigt fräsch humlekaraktär som, trots flaskans ålder ändå lyser, om än svagt, med sin närvaro. Lite vittvin-likt, lyxigt och lagom torrt, lättdrucket och friskfuktigt.
Är det något jag saknar utöver en ännu lite skarpare fräschör (krispighet) så är det kanske en något rejälare beska då ett kraftigare grepp om tungan sannerligen hade gett ännu mera mersmak.
Kroppen är annars också helt rätt, lätt till medelfyllig med finbubblig kolsyra, lagom stark nog att lyfta smakerna men lätt nog för att behålla ett allmänt juice-likt intryck (något jag gillar i mina humlebetonade öl.)
En riktigt bra pale ale som dock, likt de flesta med simpel maltbas och fokus på aromatisk humle faller lite på färskhet (som förvarnat, och bara lite.)
Således blir summan av mina intryck: ge mig en purfärsk! Jag har svårt att tro att det skulle smaka något annat än urlyxigt friskt och rakt igenom fullständigt professionellt på ett plan som många svenska etablerade bryggerier inte ens kommit i närheten av än.

Och ja, fler, mer etablerade bryggerier borde anamma denna typ av ljusare, friskare "APA" eller "IPA". Sluta snåla med humlen och håll igen på malten istället, låt kottarna få tala, trots än att de är en flyktig och kostsam krydda. Det är värt det, för öl av denna typ, när den är gjord rätt, är "drinkabilitet", mer än vad någon sunkig gammal half-breed någonsin kommer kunna vara!

Sådär, första intrycket, mycket bra, jag "gick igång" och ölet "gick ner" i dundrande fart, nu redo för, något lite mastigare och ett öl som känns helspännande, stor julporter på 10,5% med, åter igen, saffran..

Här snackar vi som väntat en mörkare sörja, svart med bruna kanter och ett ljusbrunt lock till skum.
Aromen poppar direkt ur glaset med distinkt saffran, något som tar en stund att smälta för att sedan, under den initiala kryddigheten avslöja maltiga chokladtoner, karamellfudge, lite vanilj och en uns alkohol.
Smaken bär i sin tur tydligare choklad och spritsmaker, sprit i positiv bemärkelse då denna tillsammans med kryddan och chokladen för tankarna åt någon form av alkoholstinnt julgodis som ger en lämpligt värmande sensation, välkommen redan såhär i svala september. Ytterligare är smaken potent, krämigt karamellig och nougatlyxig med subtil honung och vanilj i avslutningen, en avslutning där saffran också möter malt på ett smattrande sätt och genererar ytterligare generösa smaker av fikon, dadlar och annan torkad frukt, åter igen, ytterst lämpat för juletid, wow!
Det händer en hel del, och hela förloppet är snyggt förpackat i en lagom kletig, ganska fyllig kropp som ger precis rätt motstånd för att jag skulle vilja ha med den till osten jag brukar käka under Kalle Anka (Anders And) på julafton.
Lite lyxspritigt klibbigt, värmande och välkomnande kryddigt, ljuvligt!

Det var verkligen med blandade känslor som jag öppnade denna, viss förväntan, men främst rädsla för att det helt enkelt "inte skulle vara min grej", jag har ofta svårt för kryddiga julöl, detta är dock ett exceptionellt exemplar som lyckas vara modernt utan att bli tramsigt, där ölets storhet möter en väldigt intensiv krydda och skapar ett unikt samspel, ölet blir godare smutt för smutt, snart är flaskan slut och jag kommer inte kunna köpa detta till jul. Sorgen, likt den i mellandagarna i väntan på ett klimax till nyårsfirande infinner sig och då plötsligt slår tanken mig! Hur skulle dessa grabbars nyårsöl smaka?

Jag vill veta, och jag är med andra ord imponerad. Så kort håller jag det, tack.