tisdagen den 28:e augusti 2012

Sju procent.

Det var initialt glädje som sköljde över mig när jag i och med släppet av Slottskällans "Zero" fick för mig att bryggeriet skulle börja släppa, i alla fall en serie (välbehövd) mer eller mindre experimentella öl, något som bekräftades ytterligare i och med följande släpp av "Zeven".
Jag tycker personligen att det är kul när bryggerier experimenterar, speciellt om det är svenska bryggerier vi talar om och ännu mer om det då råkar vara något av de lite mossigare sådana som länge har levt på diverse andra ganska slätstrukna (men för all del, ibland välgjorda) produkter.
Jag får sedan chansen att prova dessa två öl på en rörig festival och det gav mig således inga intryck säkra nog att göra ett utlåtande baserat på.
"Zero", en IPA med teoretisk IBU på 0, minns jag som humlearomatiskt lovande men senare beställningar via systembolaget har uteblivit då ryktet sa att ölet tröttnat väldigt snabbt, något som känns logiskt när vi snackar aromhumlat öl utan den betydligt mer ihärdiga "bitterhumlen". När sedan "Zeven" lös med dess grönetiketterade närvaro på hyllorna vid släppet den 1'e augusti var köpet givet och lusten till närmare analys stor.

Det är en knepig idé med svart saison, en idé som, likt "svart IPA" känns motsägelsefull och i många fall vid inmundigande meningslös.
Ljusare och friskare öl som IPA eller saison, förväntas leverera just det, en fräschör, ett "ljus", smaken av solsken och att då blanda in dunkla smaker ifrån mörkare malt kan i värsta fall bara, kort och gott dra ner hela upplevelsen och man kan lätt finna sig sittandes där och önska att ölet bara, kort och gott, helt enkelt, var både rent och "ljust", inte nedsmutsat av murkig malt utan snarare bara okomplicerat friskt och gott.

Någon bra svart saison kan jag inte minnas att jag har provat förr, faktum är att jag inte kan minnas att jag har provat något svart saison över huvud taget, men jag antar att principen kan vara lite densamma som med "svart IPA" , dvs att det är svårt att lyckas, men att det finns fall där balansen har blivit precis lagom och där bryggeriet i fråga vet hur man levererar grundöl både av den mörkare och ljusare sorten, där syrligheten ifrån den rostade malten inte blir dominerande utan möter den friska syrliga humlen perfekt på mitten.
Med risk för att bli ännu luddigare (lite likt en taskig svart IPA) så slutar jag här och tar istället reda på om Slottskällan lyckas leverera ett vackert giftemål, trots striderna mellan de ljusa och mörka krafterna i flaskan, flaskan vars första intryck levereras via en etikett som lyder:
Zeven är vår version av en black saison. Saison är ursprungligen en ölstil från Vallonien som efter en tur till Amerika, där den blivit mer välhumlad, har återvänt till Europa i form av en farm ale. Vi ville göra vår saison mörk, men låt inte färgen lura dig för den är inte besk och kraftig som mörk öl ofta är, utan frisk och lättdrucken, precis som en saison ska vara. Men varför kalla den Zeven? Det betyder sju på flamländska och står för alkoholhalten.

Okej, detta förvirrar mig lite. Varför ville ni göra den svart nu igen? Har den varit i USA och blivit mer välhumlad eller inte? Och istället för att påstå att mörk öl ofta kan vara besk och svårdrucken så kan man väl våga dra till med ett påstående och skriva att "svart öl kan visst vara lättdrucken!" Eller, ja jag bara tänker att det hade låtit lite.. Mindre luddigt... (Och om tex "svart IPA" kan vara uppfriskande så kan säkert "svart saison" också vara det, inget konstigt med det eller?)
Den kallas alltså Zeven, för att den ligger på 7% ABV, men hade det inte varit lite lämpligare om namnet hade något med ölets färg att göra då detta är betydligt mer anmärkningsvärt än alkoholhalten? Ja eller, jag vet väl inte.. Som sagt, ett lite förvirrat första intryck, men okej, varför inte bara provzmaka!

Det brunfärgade ölet rinner ur flaskan ner i det tulpanformade glaset och innan det ens hinner fylla upp halvvägs så har ett stort beige skum nästan.. Skummat över. Skum-mässigt (...) snyggt och belgo-livligt med en del flyktiga rester på insidan av glaset, som efter en ganska bra stund har samlat sig som ett litet lock över en smutsig mörk (men inte svart) vätska. En "brown saison"?
Aromen som bjuds ger initialt ett rått och ofärdigt intryck av bränt gummi och säd, vid närmare sniff är saisonjästen glasklar men störs av sliskigt syrliga, mintiga malt-toner som ger udda vörtbröd-associationer. Kemiskt och småfult men inte överväldigande oangenämt.
Smaken är fruktigare än aromen lovat, rent spontant rätt trevlig med typiska jästiga toner av banan och äppel, dock följt av en råsliskig sötma som kväljande sköljer över en med övermogen banan, ytterligare mint och alkohol. Eftersmaken som sedan följer är torr, spritig och kryddig med toner av bränt bröd, plast och råbesk frukt.

Allmänintrycket, såhär i efterhand vill jag nästan summera som något som påminner om en överdrivet alkoholstark, okomplex och olustig "dunkel weissbier" (mörkt, tyskt veteöl) en stil jag inte är störtförtjust i direkt men som ändå kan vara betydligt mer drickbart än detta öl.
Detta intryck då, snarare än det av en "black saison" som annars hade kunnat vara sådär helamerikanskt och extrem-experimentellt, för om man nu ska göra experimentöl så varför inte gå lite "wild and crazy"? Om nu den moderna saisonen har varit i USA på besök och fått en rejäl dos humle, varför inte (arom) humla skiten ur saisonen? Varför inte dänga i mer rostad malt, för att ge den mörka färgen en mening om inte annat? Och om saisonjästen inte skulle sticka ut nog i detta, varför inte sekundärjäsa med brett för ytterligare funk och belgo-influerade aromer? Jag tänker att man hade kunnat hitta på en hel del kul om man bara tog sig tid (och pengar) att experimentera o ta ut svängarna lite.. Mer...
Men just det, "Slottskällans" gör ju ingen "extrem öl", varken enligt texten på Zeven's flaska eller enligt den jag i skrivande stund trillade över på deras hemsida, som ytterligare provocerande (ja jag finner det provocerande) lyder såhär:
"Det lilla bryggeriet med den bästa ölen"
Öl finns av alla upptänkliga sorter. Trots detta är ca 95% av all öl som görs i världen ljus lager. Grunden till Slottskällans existens ligger i en reaktion mot denna likriktning. Vi vill visa på bredden som finns, på det faktum att smakspektrat i ölvärlden är bredare än det i vinvärlden, på möjligheterna att kombinera öl med mat och på vikten av att en öl är bryggd med omsorg och bra ingredienser.
Slottskällan skiljer sig inte bara från de stora bryggerierna, vi skiljer oss även från de flesta andra mikrobryggerier. Efterhand som intresset för öl ökar, och mikrobryggerier blir trendigt ökar efterfrågan på så smakrik öl som möjligt. Denna efterfrågan kan ibland leda till att bryggerierna möter denna efterfrågan genom att göra en för kraftig eller besk öl. Vi på Slottskällan anser att en öl måste vara smakrik men samtidigt välbalanserad. Man ska kunna dricka minst ett par utan att känna att det blir för mycket och man ska kunna äta mat till utan att ölen helt tar överhand över matens smaker. En besk amerikanskhumlad öl lever inte upp till dessa krav. Somliga kallar ölen vi gör för mesig eller publikfriande, vi kallar den för elegant.

Eh, okej. Till att börja med, om öl finns av alla upptänkliga sorter och Slottskällan vill visa på "bredden", varför då avsäga sig så kallad extremöl? Är inte faktumet att öl kan vara både väldigt starkt och extremt samtidigt som det kan vara väldigt lätt och nyanserat en stor del av dess bredd och ett område där öl har en stor fördel gentemot vin som ofta spelar inom ett lite snävare område gällande tex styrka?
Att sedan vidare skriva om att mikrobryggerier har blivit trendigt och att andra bryggerier än dem själva försöker "möta efterfrågan" genom att göra för kraftig eller besk öl låter både mossigt och motsägelsefullt då Slottskällan själva har bryggt amerikanskhumlad "red ale", "Zero" och nu "Zeven" som, även om just det inte kan anses vara nämnvärt beskt, ändå känns som ett uppenbart trendpåhoppande "experimentöl", ett ganska misslyckat sådant dessutom och definitivt inte ett jag skulle kunna dricka "minst ett par" av.
Och hela den ingången är ju närmast på befängd. För det första så, åter igen är det just ölets bredd som är det fantastiska, att man kan dricka "ett par" i solen, likaväl som man kan dela en tung "vintervärmare" med frugan en ruggig höstkväll, och för det andra så är det väldigt vanligt förekommande att just de där beska "amerikanskhumlade" ölen är just de som folk kan ta "ett par av" då en välbryggd besk sådan verkligen ger "mersmak", mer mersmak än tex en dassig lager som måste serveras vid 4 grader för att man ska kunna få ner en enda. Amerikahumlad bira lever visst upp till kraven! De går absolut att "ta ett par av" (varför det nu är så viktigt?) och de fungerar även tveklöst till alla möjliga maträtter!
Eftersom amerikanskhumlad öl är ett ganska stort begrepp så finner jag det, tillskillnad ifrån Slottskällan, svårt att generalisera och tänker således inte gå in på exakt vilken typ av amerikahumlad öl som passar till exakt vilken typ av maträtt men, beroende på styrka och graden beska passar dessa öl definitivt utmärkt till en mängd olika ostar, till kryddiga, feta kötträtter och inte minst till en het karamelliserad lök-baserad curry. Allt ifrån den lättaste pale ale till kraftigaste imperial/dubbel IPA har ett plats på matbordet, att påstå något annat är fullkomligt befängt och får bryggeriet att framstå som otroligt.. Vilse?

Så avslutningsvis, ett lågt betyg till "Zeven" som varken tar ut några svängar eller ens lyckas vara rent, friskt och lättdrucket. Ännu lägre betyg till texten på flaskan, eller för den delen den förskräckliga texten som ska representera bryggeriet i stort på deras hemsida. Pinsamt.
Vill man inte göra en viss typ av öl, "fine" (visst), men att sådär högtravande ställa sig över den och påstå att denna inte passar till mat, till att "ta ett par" av, eller att den inte kan vara "elegant" klassar jag som kränkande, inskränkt och samtidigt, i mina ögon en så kallad "diss" av många bra mikrobryggerier som både gillar och vågar producera lite modernare (?) öl.
Nä, nu får jag kontra med ett par modernt humlade "Mohawk Unfiltered Lager", om inte för att det smakar bra så för att påminna mig om att Slottskällans bryggeri fortfarande kan ha en funktion, då i form av ett öppet hus för "lycksökare" och andra "utomstående" som kanske får för sig att det är en bra idé att brygga n stor stark där eller något...

fredagen den 24:e augusti 2012

Begränsningar.

Befinner mig för tillfället i Örebro län, närmare bestämt i tågknuten Hallsberg och har ännu närmare kommit tillbaka till gården på landet efter ett besök på det lokala systembolaget.
Fredagseftermiddag, långa köer i de två kassorna, tunga laster, dock utan några större mängder glas i korgarna. Arboga 7,2 verkar poppis, andra Arbogaöl likaså, en o annan "påse i låda", lite sprit och ungefär sådär är det, framme på Hallsberg.
Ale-hyllan är en av de smalaste jag har sett på många år och då menar jag inte "smal" som i mycket specifika, knepiga sorter, utan smal som i ihopkrympt av lagersekstionerna som trycker på ifrån båda håll. "Mohawk Unfiltered sådan" glider ner i korgen, kan fungera till kräftorna, desperat scanning av ale'n igen, se där! Fullers 1845! Otippat, trevligt och såhär efter världens ösregn kanske det perfekta ölet att inleda denna festliga svala fredagskväll med.

Färgen är klar rödaktigt koppar med ett litet gråaktigt skum på toppen som lämnar små fläckar på vinprovarglaset jag lyckades få tag på här i ingenmansland.
Doften är söt men ändå stramt fruktig med Fuller's välkända jästkaraktär i högsta hugg, len, nästan gräddig maltighet som tillför toner av kletig kola och frasiga nötter, även lite alkohol döljer sig i bakgrunden men blir aldrig störande utan viskar bara om viss potens i smaken, smaken som levererar sofistikerade jäst och malttoner som för tankarna åt lätt torkad frukt, karamell, lite blommig humle och i avslutningen en lyxig värmande alkoholton som tillsammans med subtilt gräsig humle, snyggt osliskig malt och vanilj bjuder på en finstämd ton av något som påminner om "rom o russin" glass, vilket kanske inte låter jätteinbjudande, men insvept i den marmeladliknande jästigheten, samt med en torr ädel humleeftersmak fungerar det förträffligt och bjuder snabbt in till ännu en aristokratisk smutt som imponerar ännu lite mer än den förra.

Ett öl man borde köpa oftare helt enkelt. Tack till systembolaget i Hallsberg som fick denna, i mängden av burköl, att framstå som den heliga graalen, och kanske det bästa som har hänt mig på flera dagar.

onsdagen den 22:e augusti 2012

En dröm.

Oppigårds! Jag vet inte hur många jag har rekommenderat att "köra på en" Oppigårds... Senast igår stötte jag på en gammal skolkamrat på "systemet", i allra högsta grad på smällen men ivrig att fråga mig efter ölrekommendationer då hon hade fått nys om min passion för denna dryck.
"Kom här lilla vän" lurade jag henne ondskefullt mot "ale-avdelningen" för att följa upp med en utvecklad rövarhistoria om hur jag av en sakral belgisk bryggmästare hade fått höra att öl med kraftig bottensats och på över 8% var speciellt bra för fostret.

Okej skämt åsido, bärsen var till hennes föräldrar.. Inte lika space'at, långt ifrån lika kontroversiellt men ändå en viss utmaning. Dom ville inte ha mörk öl, men dom hade ändå viss erfarenhet av att dricka öl (annat än sunkig lager uppfattade jag det som) vilket gjorde mig lite förvirrad, det får gärna smaka, "men inte för mycket", typ.
I sådana här lägen kan man i många fall som nörd, tendera att bli lite lätt provocerad, lite sådär "men hur ska jag kunna gissa mig till vad de gillar?" ja eller så kan man ställa två tusen följdfrågor, något man inte alltid har tid med..
All denna frustration innan det uppenbara slår en: Oppigårds!

Oppigårds öl är generellt ett av de absolut säkraste korten vad gäller både svensk och internationell öl på systembolaget.
Det är just svenskt, flaskorna har relativt ren och tilltalande design, det är ofta (relativt) ljust samt, det är ofta friskt, fruktigt och utan för burdus beska. Chansen att "nybörjaren" som får smaka på ett Oppigårdsöl tycker att det smakar just, gott, är väldigt stor, ja samtidigt som chansen också finns att personen i fråga redan har stött på Oppigårds öl innan och då, istället för att häpna av den nya smaksensationen, istället berömmer "entusiasten" för dennes goda smak.

Oppigårds har med andra ord verkligen hittat hem i de där lite mellansvaga/starka singlehumlade eller sommarölen, fint aromhumlade, balanserade och ljuvligt aptitretande med sin försiktiga men ändå högkvalitativa beska som kan tilltala såväl nybörjaren som den kräsna nörden.

Som nörd har jag dock ett problem med dem, och det är följande.

"Indian Tribute", klar i glaset och mörk koppar till färgen med en liten bubblig, kletig skumkrona på verket. Doften är överdrivet tydligt karamellkletig och tungt, kärvt humlig med toner av våt papp och metall. Friskare än somliga (riktigt sömniga) flaskor jag har druckit men också tydligt trött i sin smutsiga, försiktigt jolmiga och luddiga karaktär. Lätt fruktig på ett inte helt oinbjudande sätt men utan att det hoppar ur glaset så som humlen i den bästa IPA'n kan göra.
I munnen får man allt doften har hotat med samt en ytterligare syrligt vass och oraffinerad humlekaraktär där just karaktären är av slaget besk och inte nämnvärt aromatisk. Skarp, samtidigt som den är klibbigt söt med toner av övermogen frukt, våt papp, skarp citrus som tangerar rengöringsmedel och avslutningsvis en eldig eftersmak där en för skarp beska möter alkohol i överkant.

Med andra ord en stor besvikelse ifrån ett annars jämt och bra bryggeri som egentligen verkligen alltid verkar veta vad de håller på med. Faktum är att jag vill inte ens tro att de inte vet vad he håller på med i detta fallet heller. Jag tror att "problemet" ligger i att ölet är för ouppdaterat samtidigt som det säljer på i god takt, då vi i Sverige inte är värst bortskämda med bra IPA i amerikansk stil.
Självklart tänker jag inte uppmana någon att sluta köpa ölet i hopp om att då Oppigårds skulle knåpa ihop en bättre IPA, för det är ju fortfarande "bra för att vara svenskt". (...) Just denna flaska var också ganska långt ifrån purfärsk, men även i färskt tillstånd tycker jag att ölet har samma problem och personligen slänger jag mina tjugor på andra Oppigårdsöl framöver, i väntan på just ett bättre, starkare och mer välhumlat öl ifrån dalapojkarna. För att sådär i fantasin kunna tänka sig en fantastisk "Oppigårds IPA" är inte på något vis omöjligt, snarare tvärtom så är det löjligt enkelt.
Med friska öl som "Oppigårds "Single Hop Ale", "Amarillo" (också singelhumlad såklart) och lätta, friska sommaröl i sin repertoar är det inte svårt att tänka sig något i liknande tappning men med bara en liten dos mer malt och med märkbart generösare humlegivor för ett aromatiskt lyft och en markerad fruktig beska, något som hade kostat massa mer pengar, javisst, men när jag kan köpa en frisk, torr och humlefrisk "Oppigårds IPA" på systembolaget så betalar jag gärna en till två tior extra per flaska, för att få just den där kicken man får av tex "Amarillo", dock i denna drömmens fall, upp-pumpad i humleintensitet, sådär riktigt rent okletigt, friskt, fräscht och tillfredsställande.

Jag drömmer, jag tror och jag väntar...

fredagen den 17:e augusti 2012

Apan härjar på söderns slätter.

Antar att det bara är att acceptera "apan", den försvenskade förkortningen av "american pale ale". Jag ska inte raljera idag utan berätta kort om när jag träffade Jeffrey Scott Brown för första gången, på Sällskapet Maltes "hembryggarfestival" förra året här i Malmö.
Ja eller "träffade" är väl att ta i.. Jag gick fram till honom och sa "pale ale please" för att en stund senare gå fram igen och säga "IPA please". Kanske inte riktigt att "träffa".
Däremot träffade jag hans öl, verkligen.. Ja eller dem kanske träffade mig?

De presenterade sig som en ganska imponerande och överraskande enhet i form av en stor burdus demonisk amerikan under ett "event" som annars var ganska "svennigt" i sin blygsamhet.
Tveklöst har Sverige suktat efter lite helamerikanskt "jävlarenamma", det där bryggeriet som "tar i", bryggeriet som bara "gör vad det gör" och leverar den där kicken många av oss ölnördar suktar efter (humle.)
I detta fallet var detta tydligt, "Jeff" hade med sig ett öl han kallade "pale ale" som var extremt välhumlat likt en typisk västkust IPA, hans "india pale ale" i sin tur var ännu beskare och skulle nog enligt de flesta passa rätt bra in i kategorin "dubbel/imperial IPA". Samtidigt som detta för bryggaren själv, inte framstod som det minsta konstigt utan snarare helt naturligt. Han bara liksom delade ut generösa smakprov upp-pumpad öl, gladeligen, glas efter glas och således kan jag i all ärlighet säga att jag inte minns några direkta detaljer.. Ja förutom att jag rankade hans så kallade "pale ale" väldigt högt, följt av hans "ipa" som förlorade lite på att ha en något för märkbar alkoholsmak vid just det tillfället.

Förväntningar byggdes hursomhelst upp och nu sitter man här med South Plains Brewing Company's första officiella öl i glaset "APA". En, alltså inte helt oväntat, amerikansk pale ale på 6% och 44 IBU.

Ölet är disigt lysande orange i glaset med en liten tät, smutsvit skumkrona som lämnar tunna kletiga rester efter sig på insidan av kupan.
Aromen är juice-likt fruktigt humlestinn med inslag av söta persikor, ananas, frisk citron och skarpa granskott tillsammans med en tydlig, dock relativt lätt maltton av karamell och varm frukt.
Relativt lätt och stiltypisk vid första intrycket, men lyxigt färskt och komplext vid närmare nosande.
Smaken? Är även den väldigt humlejuice-aktig och glider fram snyggt på en lagom finbubbligt detaljerad kolsyra och sprider ett aggressivt gäng humlenålar i munnen som i sin tur öppnar upp såren där citrusen kittlas och frodas. Nästan lite "aj" vid första humleattack, men det sadomassochistiske humlehuvudet biter ihop och gillar läget.
Efter första svälj är det således grön humlebeska som har tagit ett strypgrepp om tungan, detta medan malten håller sig relativt i bakgrunden, den är där och den ger en precis nog sötma för att tungan ska överleva. Avslutningsvis tallbarr, på gränsen till rivig grape och lätt, lätt karamell som knappt hinner samsas i efterstriden innan man är där för en ny sniff, en ny smutt och lite sådär går det, sen är flaskan slut.

Överlag en balanserad amerikansk pale ale som samtidigt sticker ut i skandinaven med sin färskhet och aggressivt humlade allmänkaraktär, detta samtidigt som den stoltserar med en tät maltbas som, iallafall i färska tider inte framstår som sådär obehagligt kletig utan snarare smakar matchande rent och hälsosamt lent. I jämförelse med de prototyper/testbrygder jag har provat ifrån "South Plains" så är detta hursomhelst ett ganska snällt öl med påtagligt mindre "wow-faktor" då den där riktigt gräsiga, citrusladdade aromen ifrån torrhumlingen inte infinner sig lika tydligt i varken smak eller doft.
Denna "apa" slår mig som ett något mer "vanligt öl", även om det är ett väldigt välgjort sådant som jag mer än gärna skulle dricka dygnet runt (mer eller mindre, av hälsoskäl) och i jämförelse med annat humlebetonat på systembolaget så tillfredsställer denna långt över förväntan.

Systembolaget? Ja "apan" släpps lös den 1'e september och kommer i äkta malmöanda göra kaos med systembolagen "Mobilia", "Kronprinsen" och "Limhamn". Den kommer även gå att beställa runtom i landet efter den 1'e oktober.

tisdagen den 14:e augusti 2012

En lurig en.

Gareth Oliver har lyckats... I och med att jag sitter och läser "The Brewmasters Table" vid varje lugn stund (de få) så kunde jag inte, när jag var inne på systembolaget, låta bli att slänga ner en hel 75'a "Local 1" i korgen.
Ölet är en 9%'ig belgisk ale åt det ljusare hållet (tänk Duvel, typ) som någonstans där relativt tidigt i mitt ölintresse, då jag var inne i en period av djupdykeri ibland "belgare" (uhm..) lanserades på systembolaget som en specialare. Flaskorna kom, flaskorna gick (åt) och jag köpte på mig ett par som, inom sin tid gick "ner"..
Nu var det alltså väldigt längesedan jag skakade hand med denna gamla bekanta och kände, trots att det är djävulen själv som säljer detta djävulsliknande öl här i Sverige, att jag var tvungen att suga i mig lite gammal ohederlig ondska igen.

"Local 1" är lätt disigt gulaktig med ett finbubbligt levande skum som klänger på glasets insida värre än en alkoholiserad tanig blondin på en stor sjöman. En naturlig efterföljd av ett livsfarligt, vapenliknande skott som drog av efter min välanvända sabel hade varit framme igen. Sambon skrek till, även jag.. Men ölet höll sig lyckligtvis i flaskan.
Aromen i fråga är mindre juice-lik och mer bananestrig än vad jag minns den som men med en tydlig ton av högkvalitativ säd (likt min egen, öhö, öh, höhöhö /tjock mansgrisis bonde) Vetettoner samsas med lätt söt citrus, päron och annat friskt, farligt friskt för att ligga på 9%.
Smaken bär i sin tur tydligare sötma och tyngd, sprudlande jästig och  torr i avslutningen med alkohol som biter till precis på gränsen till för mycket. Sötfruktigt och ganska knepigt men blir mindre svårdrucket vid relativt låg temperatur. I takt med att just temperaturen stiger tappar dock ölet sin koncentration något och framstår som lätt flyktigt i munnen och jästsött överväldigande i avslutningen utan någon nämnvärd drivande efterbeska (snarare ett jästigt och spritigt tvärstopp.)

Njaee, okej, sådär, hmm, ibland, kanske? Blandade känslor, relativt välgjord för att vara ett "rent" amerikanskt öl i belgisk stil men också sådär enkel i sin helhet med relativt vassa kanter.
Etiketten rekommenderar ölet som aperitif eller till din egen favoriträtt, jag drack en slurk till den grekiska salladen som var min middag och är en av mina favoriträtter, och så fort ölet kom i närheten av fetaosten så förvandlades den till något som närmast kan liknas vid kall smuggelvodka (och jag gillar generösa mängder fetaost i min grekiska sallad, så, vi har ett problem.)
Däremot som fördrink, ett par flaskor delat på ett större sällskap, väl kylda och så korken pang! Absolut.. Absolut...
Här är numret: 1630 be din butik ta hem den så att du har några flaskor till den pampiga festen (som ändå ska vara relativt ekonomisk, dvs, ni kan få lite "Brut Des Flanders" effekt fast till mindre än halva priset..) eller drick den till din favoriträtt (så länge din favoriträtt inte är en rätt som den absolut inte passar ihop med.)

lördagen den 11:e augusti 2012

En försmak av Kristianstads bryggeri? (Del 2)

I del ett av mitt Kristianstadsrelaterade inlägg berättade jag lite raljerande om mitt hat/kärleksförhållande till min hemstad Kristianstad, om hur jag snubblade över faktumet att ett "nytt" bryggeri kallat, helt enkelt "Kristianstads Bryggeri" är på gång i stan, samt beskrev mina intryck av de första ölen jag fick lägga tungan på tack vare mitt möte med en av gängets medlemmar, som generöst nog skickade med mig en hel kasse olika öl att ta med hem och avsmaka, öl som jag inte ens vet säkert huruvida de tänker brygga i deras nya lokal eller ej.

Efter dessa första intryck kunde jag hursomhelst konstatera att gänget verkligen kan brygga öl, iallafall i mindre skala. De två ölen i "stout-stil" av det lite lågalkoholhaltigare slaget (runt 6%) var båda otroligt fint balanserade, nyanserade, smakrika och några av de bättre exemplaren jag har druckit på länge.
Det Orval-inspirerade ölet "Sjöval" var rustikt, genuint belgo-smakande med en fyllighet och komplexitet som få icke-belgiska öl har bjudit mig på tidigare, och på tal om bjudit så bjöd Micke ifrån Kristianstads bryggeri under min visit även på en aningens för söt men ändå stiltypisk, välgjord belgisk blond, sannerligen passande mångas paletter och inte minst, matbord.

Sedan detta har jag hunnit prova de två sista flaskorna öl ifrån kassen jag fick med mig hem, det var dock, olyckligtvis dessa två som imponerade minst på mig.
Blygsamt mån om sina öl hade dock "Micke" redan förvarnat om att han var missnöjd med hur deras bärnstensfärgade vintervärmare till dubbelbock hade hanterat, eller snarare, inte hanterat tiden på flaska, och mycket riktigt så erbjöds en väldigt endimensionell honungssöt och pappig arom med väl slibbig karamell och kådaliknande lite blött, träiga undertoner.
Smaken levererade olyckligtvis samma söta oxiderade, lagerölstypiska källarbetonade unkenhet som till synes, utan motstånd hade våldfört sig på den något tunna och simpla maltkroppen.
Sådär vintervärmande i avslutningen javisst, men utan fyllighet eller finurlighet nog att riktigt motivera inmundigandet.

Den något mer uppfriskande belgiska blondinen kallad "Anders sommarblond" (nej den är inte heller tillägnad mig) som jag också har hunnit med att prova var likt den förra ("blondinen"), välbryggd men gav överlag ett lite tyngre intryck med en disig, något mörkare färg, ett vitt ganska snabbt döende skum och en lite tungt sötfruktig doft med mindre utvecklade jästtoner. Nästan lite juice-likt, ananas och äppledoftande, kompakt, dock utan att framstå som syntetiskt. Detta tillsammans med en smakprofil som framhävde jästen och dess fruktgodis-liknande estrar ytterligare, ackompanjerat av en friskt sädig maltprofil följt av en lätt fenolisk eftersmak där både lite alkohol och lite gräsig humle gjorde sig påmind.
Överlag också gott och professionellt smakande, dock framstod denna som snäppet för tung inom sin stil och en förfinad, lite torrare version av den första "blondinen" som Micke bjöd på hade varit mitt förstahandsval vid såväl middagsbordet som i solstolen.

Såhär efter allt provande och framför allt efter alla positiva överraskningar så känner jag nästan att jag har fått upp hoppet om min gamla hemstad, eller iallafall om ölen som kommer att produceras där.
De två stout-ölen är skarpt fastetsade i mitt minne och jag drömmer redan om att få smacka på dem snart igen, samtidigt som jag smygfantiserar om lika lena och högkvalitativa "imperial" sådana ifrån detta gäng, något som för mina tankar vidare...
Oavsett om inriktningen blir främst belgisk, typ "svensk" (?) eller friskt blandad så ber jag en stilla bön om att det ges ytterligare utrymme åt experimenterande.
Udda jäststammar, kryddor och höga alkoholhalter är välkommet inom ölbryggning i belgisk stil, jag säger ja till en välbryggd "blond" vilken dag i veckan som helst, men jag vill också ha mina komplexa, maltfeta "quadruplar", mina syrligt friska brett-öl, och för all del, gravt rostade, generösa och lena "imperial stouts".
Samtidigt så vet jag att utrymme för experiment och födandet av experimentlusta kräver både trygghet och tid och således önskar jag Kristianstads bryggeri en lyckad flytt, ett fint flyt med tillstånd och förhoppningsvis en smidigt rullande start på den praktiska bryggverksamheten i den nya lokalen.

Deras egna framtidsutsikter är hursomhelst, till skillnad ifrån mina entusiastiskt ivriga visioner och fantasier, lika blygsamma som Micke själv under vårt korta möte.
Systembolaget är ingen förstahandsambition utan bryggeriet vill först och främst komma i kontakt med vettiga krögare (om vettig krögare råkar läsa detta, kontakta dem!)
Här näst snackar vi främst förfining och utveckling, sådär 100 liter åt gången, men med tanke på hur lovande det smakar redan nu så vågar jag påstå att, om allt flyter på, så är de redan på väldigt god väg och bör hålla möjligheterna för expandering så öppna som möjligt, ja trots deras blygsamhet.
Jag själv kommer oavsett vad fortsätta att nyfiket följa dem, gör ni det också, om inte annat så för att visa att intresset finns, via tex, facebook.

Avslutningsvis, äntligen en riktigt ölig anledning att besöka Kristianstad! Något jag nu problemfritt kan tänka mig att göra snart igen, och efteråt förhoppningsvis kunna dela med mig av fler positiva upplevelser, utöver fylleslag på Hesslegatan, ölrea på Biljardkompaniet och blaskdisco på Bånken då dvs.

onsdagen den 8:e augusti 2012

Brewdog "Dog A" or "nay"?

Av den ganska saftiga mängden öl "BrewDog" har släppt under sin, än så länge relativt korta, men tveklöst intensiva, karriär som.. marknadsförare (?), är det väldigt få, som jag faktiskt har tyckt om.
För att, iallafall till en början hålla inlägget på den positivare sidan så börjar jag med dessa, där först ut är, antagligen utan någons förvåning "Punk IPA" som för något år sedan blev gravt förbättrad, den fick verkligen en total makeover och gick ifrån att vara en ganska obehagligt kletig, kärvt bitter och obalanserad oaromatisk dumbom, till en smidigt frisk lysande ljus sexig fruktbom i närmast på humlearomatisk världsklass, och har således kanske också blivit mitt mest köpta öl på systembolaget genom alla tider.

En annan positiv erfarenhet är bryggeriets "Tokyo" utan stjärna! (Utan "*".) En öl jag minns som en silkeslen men ändå potent imperial stout som slog mig med viss häpnad med dess smidiga kropp och brett varierade smakspektra när den lanserades, bara för att relativt kort därefter köras i fördärvet när skottarna pumpade upp ABV'n från rimliga, väl hanterade 12% till vad de verkade tycka var "coola" 18,2% (vilket naturligtvis ledde till en alkoholstinn sörja, och bara var början på det otroligt ointressanta, gäspinjicerande styrkeracet som senare kom att följa.)

Minnesvärd på ett positivt sätt, och således också värd att nämna är deras "5 A.M. Saint" som aldrig har varit fantastisk men som tro det eller ej, sådär konsekvent, rakt igenom, aldrig har gjort mig besviken med dess fokus på en aromatisk humlekaraktär, torrhumlad som om den kom mer eller mindre direkt ifrån den amerikanska västkusten. Det kanske bara är jag som alltid haft turen att få tag i färska flaskor av bryggeriets standard "red ale", men oavsett så är intrycket "stabilt" Dr. Alban-style, och ett öl jag således gärna köper igen.
Sist men absolut inte minst då... "Abstrakt 04", nästan samma öl som detta "Dog A", en "imperial stout" som jag sitter med här i glaset just nu. Där enda skillnaden då ska vara att "Dog A" tydligen är kryddad med mer chili och är bryggt med annat kaffe..
Självklart är ölen hyfsat lika och innan jag uttrycker min åsikt om specifikt "A" så citerar jag lite billigt mina smakintryck av Abstrakt 04:

Doften lovar en förvåningsvärt fet och chockladig maltighet med karamelltoner och en lagom kryddig chili-karaktär. Lyxig kakao, vaniljfudge och lite kaffe finns även där tillsammans med snyggt integrerad alkohol. Som en lätt kryddig kladdakaka typ? Baserat på aromen så levererar ölet i sig en något tunnare kropp än väntat men den är ändå vettigt om än lite skarpt och onaturligt kolsyrad samtidigt som den kletar fast i munnen ganska rejält. Smaken är väldigt söt av tydliga melass och soja-liknande toner tillsammans med artificiell mörk choklad, karamell, bränt socker och lite saltlakrits. Avslutningsvis levererar ölet en värmande eftersmak full av brända söta chokladtoner, lätt chilihetta, gammalt kallt bittert kaffe och portvin helt utan en spritighet som för tankarna över 12%.



Den stora skillnaden?
"Dog A" framstår inte som lika nyanserad eller sansad. Chili-hettan kan nästan förväxlas med spritighet (och det kanske den gör?) o räckan som följer i eftersmaken är varken värst len eller lång. Överlag ett skarpare, mindre raffinerat intryck med nu, lite för mycket allmän "hetta". Ölet känns helt enkelt inte lika balanserat som jag minns "AB:04", även om "balanserat" aldrig egentligen har varit riktigt rätt ord för något av ölen.

Skulle BrewDog förbättrat "AB04" så skulle de enligt mig fokuserat på att få upp maltfetman i kroppen ytterligare, och jobbat med en balanserande beska följt av nödvändig lagringstid, detta snarare än att ta den enkla vägen och bara krydda ytterligare och nöja sig där.
Att man sen säljer den på en något mindre flaska med tillhörande billig låda och trycker upp priset, ifrån ett redan högt sådant, ytterligare 40 spänn, gör att man nästan i ren protest lämnar det för att damma till döds på hyllorna.
Jag blir lätt less och känner att, kunde man inte för en gångs skull, "för att det är jubileums skull" ha skippat "looken", taggat ner med lådor och prislappar en aning och kanske belönat sina trofasta kunder med något rimligt, tex Abstrakt 04, i faktiskt förbättrad form, till iallafall samma pris?
Nej då, inte BrewDog inte! Och vet ni vad det värsta är? Att sannolikheten är stor att en ytterligare "förfinad" version av detta jubileumsöl, antagligen lagrat på något åh så exklusivt whiskyfat kommer trilla in på systembolaget om ett tag.. Och sannolikheten att det då kommer kosta över 250kr för 33cl är tämligen stor den också.
Tack för mig, med ett stort "fuckin' nay".

Det finns för övrigt gott om flaskor kvar av denna "exklusivitet" på systembolagets hyllor, mitt tips, gör inte som jag, utan låt dem stå, gå därifrån, och vänd dig aldrig om.
Eller, för all del, vänd om och ta en flaska "Alesmith Wee Heavy" istället, den finns också kvar på systembolaget och kostar lika mycket, kommer för övrigt också i en mer än dubbelt så stor flaska och smakar på alla sätt och vis så mycket mer. Massivt, matigt, maltigt munknull när det är som mest generöst, nyanserat och balanserat. Ljuvligt, sådär för att avsluta ungefär som jag började, i positiv ton.

tisdagen den 7:e augusti 2012

En försmak av Kristianstads bryggeri? (Del1)

Förra helgen besökte jag min hemstad "Kristianstad". "..." Tystnad.

Kristianstad är en sådan där typisk halvliten hemstad, en sådan man hemskt gärna flyttar ifrån och en sådan man inte gärna besöker mer än när det är absolut nödvändigt. Man kanske hälsar på gamla vänner, eller ännu mer sannolikt (som i mitt fall) hälsar på föräldrar. Föräldrar som också är lite som sin hemstad, man vet att man älskar dem/den, "så är det bara", men bara i mindre doser, under kortare stunder, ibland till och med bara under ett blixbesök.
Man älskar sin hemstad, men tenderar att lätt bli frustrerad över den, eller snarare finna sig själv frustrerad i den.

Redan efter att man har hoppat av tåget på perrongen, under de evighetslånga fem minuter man väntar på den alltid lika luftkonditioneringslösa knökfulla bullriga bussen så har raggen på ryggen rest sig, alla taggar ut och en kvarts resa tillsammans med skrikande bebisar slingrandes i trängingsbyxbeklädda tjocka postpubertala tjejers famnar, som i sin tur pustar över deras ansiktsuttryckslösa kepsklädda pojkvänner till bihang, de med för stora byxor, plågat släpandes på H&M-kassar och McDonalds takeaway som stinker tar närmast kål på en.
Tant Elsa gnyr något till sin väninna på olustig bred skånska, tant Ann-Britt ser ut som att hon sitter och dör. Nån liten utmobbad kille med glasögon och krulligt hår trycker på stopknappen för tidigt, pssssscht och dörrarna öppnas, ont i öronen, för ingenting! Kör igen, stop igen! Fyra små tisslande, olämpligt sminkade småflickor stiger på, fiffel med telefon, för mera oljuds skull.
Min tur, stop, snabbt av, smidig som en tiger, friskluft "ah, nu är allt lugnt" men där, på bristningsgränsen tog jag nästan det slutgiltiga beslutet att flytta ut i den tysta skogen för att leva på bark o bär i resten av mitt liv, jag måste, jag måste, ekar fortfarande, stickande för varje studs innanför mitt skallben där jag promenerar de sista stegen bort mot radhusen. Ett skakigt skallben nu inte helt oväntat beklätt av ett rinnande svettigt skinnhölje.

När man sedan tror att man ska få tvätta av sig, sparka av dojorna och få varva ner en stund så inser man samtidigt som man högljutt bultar på dörren att det inte kommer att hända. Morsan har plockat fram standardfrågeformuläret och i sitt hopplösa försök att inte vara allt för otrevlig hänvisar man för effektivast möjliga lösning till ens senaste aktiviteter på Facebook samtidigt som man ber om husets enda vettiga vinglas så att man, efter fredagsförseningar och mardrömslikt temperaturskiftande äntligen kan få ta sig världens mest välbehövda och självfallet medhavda, lite för varma, öl.

(Där sa jag det, öl!)
Öl i "Krischänstäh" associerar jag med ungdomsfylla och smaken av järn i munnen, antingen på grund av för många illegalt importerade tyska burköl eller på grund av den där käftsmällen man nästan är garanterad en sen kväll på krogen i denna stad iallafall tidigare känd som en av Sveriges, för sin yta, tyngst kriminella.
Utelivet känns främst centrerat kring ungdomar med tillhörande billiga "shots" och lika billiga öl, det är disco och "brudar" o trots att Kristianstad nyligen fick sig ett alldeles eget "Bishops Arms" så är jag sällan sugen på att sätta foten utanför mitt gamla familjehem på grund av den byfåniga fjortisorienterade mentaliteten både hos yngre och äldre helgalkoholister.
Så ana min skepticism (och lilla nyfikenhet) när jag av en slump hittar till Kristianstadsbryggeriets sida på facebook, som i sin tur leder mig till en mossig hemsida, en hemsida som knappast höjer några förväntningar på öl producerade i den lilla hålan.
Föga anade jag då att jag inom kort skulle få konkreta svar på all min undran dock, inte minst den fysiska undran som tungan kände, så som den alltid känner när man läser eller pratar om öl istället för att smaka på den.
Det visade sig nämligen att en bekant jag inte hade träffat på många år hade med bryggeriprojektet att göra och några mail senare var det bestämt en träff hemma hos "Micke", som han, typ heter..

Innan vår träff hinner jag uppfatta så mycket som att de är mitt uppe i lokalbyte med hopp om att få alla nödvändiga tillstånd, viss expandering och en försiktigt ambitiös satsning på att kunna brygga lite mera öl som nu också går att sälja.
Micke berättar också via mail att de på senare tid har fokuserat på öl i belgisk stil, något som gör mig som belgofrälst både positivt nyfiken och lite lätt rädd med tanke på hur många icke-belgiska öl i belgostil man har råkat ut för som har fallit pladask på grund av för lustiga jästsmaker, brist på balans, för tydlig spritighet eller andra obehagliga bismaker.
Jag har alltid sett bryggning av belgisk öl som ett ädelt hantverk, delvis på grund av ovanstående. Det är inte så enkelt att man bara jäser ut rejält med belgisk jäst och eventuellt socker sen: tadaa! "belgiskt". Nej, det är självklart inte så enkelt om det ska bli riktigt bra och jag vill påstå att man inte kan förlita sig på "tur" när det kommer till att leverera en kontrollerad, nyanserad och välsmakande produkt.
För mig handlar belgisk öl främst om nyanser, rätt mängd sötma kontra styrka, komplexa jästestrar och precis rätt kolsyra. När det blir som bäst kan det vara farligt lättdrucket med många lager av smaker, en finess och ett raffinerat liv som slår många andra ölstilar på fingarna med dess välbehövda avsaknad av amerikaniserat karamellklet och dominanta humlesyror, men när det blir som sämst kan det också vara rått grynigt, bensinlikt fenoliskt och spritigare än Kristianstads fulaste fulgrogg.

Så det är med andra ord en skräckblandad förtjusning som omringar mig när jag försiktigt trampar in på baksidan till Mickes villa och lika försiktigt frågar hans fru om jag har hittat rätt.
Jorå, "Hej hej, Anders", "Hej hej, välkommen".
På verandatrappan står en systemetkasse med ett gäng öl och jag hinner precis läsa på de handmarkerade kronkapsylerna innan Micke kommer ut med två provglas och en sval stilig enlitersflaska öl som snart visar sig vara en belgisk blond.

Eftermiddagsregnet hänger än så länge kvar i molntäcket och uteplatsen är fint uppdukad för kommande gäster, vi hinner dock sätta oss ner över ett glas öl och utbyta ganska många ord om både specifikt Kristianstads bryggeri samt öl i största allmänhet innan lördagsumgänget ska trilla in.
Blondinen slås i glaset med ett fluffigt stiltypiskt fräscht vitt skum, jag hinner bara konstatera att det doftar väldigt genuint belgiskt innan Micke själv bryter in och säger att han tycker att den blev en aning för söt, jag nickar instämmande och Micke säger ännu mera självkritiskt att man "inte riktigt längtar efter nästa klunk". Jag förstår vad han menar men håller inte lika krasst med utan sniffar och smaskar vidare, ölet smakar trots sötman uppfriskande såhär en kvav dag i en lågt liggande skånestad, sannerligen ett trevligt matöl med den rustikt sädesslika runt maltiga kroppen och fint avvägda kolsyran, ett kompetent och kvalitativt belgiskt bordsöl helt utan felsmaker och ett bra första intryck.

Micke hämtar sedan kassen öl jag inser att jag generöst nog ska få med mig hem och radar upp dem på middagsbordet. Under ett långsamt sippande på blondinen berättar han sedan blygsamt lite för kort om varje och jag lämnas med ungefärliga ABV'n och ovetandes huruvida dessa öl är något de tänker brygga i större skala eller om det är engångsexperiment för eget nöjes skull, ja eller något mellanting.
Tiden flyger och jag packar ner ölen i väskan, tackar artigt för mig samtidigt som vi enas om att det får bli fler möten och så småningom en titt på det blivande bryggeriet.
Med stor spänning promenerar jag sedan tillbaka till familjehemmet med de fem relativt okända ölen, två i belgisk stil, två flaskor stout och en vintervärmare, klirrandes lagom i ryggsäcken och inte sent in på samma kväll tar nyfikenheten över och det enda lämpliga vinglaset tvättas noga samtidigt som ett av de två ölen i belgisk stil kallat "Sjöval" får sjunka några grader i kylen.

"Sjöval" är då ett Orval-inspirerat öl utan "brett" (brettanomyces.) Micke säger bara kort att de var ganska nöjda och jag som "Orvalälskare" får svårt att sitta still av ivrig nyfikenhet, därav valet att stoppa just det ölet en stund i kylen. Samtidigt får man ju erkänna sig något skeptisk till utelämnandet av "brett" då detta kan sägas vara en ganska distinkt komponent hos just "Orval".
Nåja, öppna flaska, psscht!

Färgen var av klar kopparkaraktär med ett stort fint vitt skum och aromen var förvånansvärt fruktig och torrt Orval-lik trots utebliven brett. Detta ackompanjerat av övermogna äppel, päronfruktig jäst och lite alkohol lockade ganska snabbt till en klunk vars smak i sin tur erbjöd mogen frukt åt det torkade hållet tillsammans med gräsig humle och en fin kexig maltighet följt av en väldigt torr frisk eftersmak där alkoholen var perfekt avvägd men ändå ledde en att tro att den kanske var ett snepp starkare än influensölet.
Kroppen var dessutom precis lagom, lätt till medel med frisk väl avvägd kolsyra och ölets helhet imponerade på mig med en slående Orval-likhet, åter igen utan brett!

Ett par dagar hinner gå, hem till Malmö och ölen får vila ordentligt efter resan i kylen. Vid första bästa tillfälle går jag dock på ett par av dem och satsar just denna kväll på stout-ölen som båda skulle vara av det lättare slaget, runt 6% med en något lagrad "Stockestout" först ut som tydligen var brygd inför sommaren 2011 och enligt Micke var något de kallade just "sommarstout".
Personligen uppskattar jag stout både sommar, höst, vinter och vår så inga direkt negativa vibbar ifrån min sida förutom kanske en liten rädsla att ölet skulle vara för "lätt" då sommaröl, i största allmänhet tenderar att vara ganska, just "lätta" och inte helt sällan "för lätta" för min giriga palett.

Ölet var hursomhelst till min positiva förvåning kolsvart, även mot lampa med ett brunt fint gräddigt skum på toppen.
Fruktig saltlakrtisladdad arom här näst, med undertoner av chokladlikör och espresso.
Smaken var sedan ytterst len av karamellfudge, lätt lakrits, mörk choklad och subtil torkad frukt.
Fint balanserad, smakrik men ändå lättdrucken med lagom torr, bittersöt eftersmak av hårt rostad malt och lite värmande alkohol. Finbubblig med en len gräddig munkänsla. Stor och generös utan att bli svårdrucken och slår faktiskt Sotholmen och många andra "lättare" stout på fingrarna, ganska hårt till och med! Då på grund av dess snygga sprudlande smakrikedom och trots den relativt låga alkoholhalten stora smak.
Micke nämnde kort dagarna innan, under vårt samtal att han gillade "De Molens" mörkare öl och detta kan faktiskt nästan anas lite i karaktären även om det inte var han ensam som bryggde ölet i fråga, och om jag tillåter mig att fantisera ytterligare, så kan jag faktiskt tänka mig att, om ölet hade varit en "imperial" sådan, med bara mer av allt så hade jag varit fullständigt frälst (samt tvingat på dem ett gäng tunnor, för lämplig lagring på trä.)

Nästa stout, Mickes helt hembrygda sådana på ca 6%, buteljerad lite sådär lyxigt i en liten 25cl flaska "Närke-style". Av med kapsylen och i glaset med dig!

Kolsvart igen med ett snyggt krämigt ljusbrunt skum som lämnade en del klängiga rester efter sig på insidan av kupan.
Aromen var milt chokladig och kafferostad, nyanserad med tydliga toner av vanilj, fudge och en ren, len lyxighet som för tankarna åt chokladtryffel.
Smaken var också otroligt mjukt gräddig med toner av både ljus och mörk choklad, vanilj och fudge. Silkeslen med minimalt motstånd och en lätt finish med en antydan åt rom följt av en chokladigt bitter och kaffetorr eftersmak som gav direkt mersmak.
Fantastiskt "smooth" och felfri, så pass att den, i allmänkaraktären faktiskt förde mina tankar åt Dugges "Idjit!", dock inte lika lakritsbetonad och nästan hälften så stark, vilket både är positivt och negativt.
Åter igen måste jag erkänna att jag gärna hade sett en upp-pumpad version av samma öl, alla ingredienser, hela smakspektrumet och den allmänna balansen plus 30-50% mer av allt!
Det är med andra gott och man vill helt enkelt bara ha mer, mer i varje smutt, en smutt som tvingar en att ta en klunk, följt av en ännu större klunk som får en att önska att det just var lite.. Större.
Väldigt gott, väldigt välbalanserat och helt utan antydan till "hemkört", utan varken lustiga jäst eller bismaker.

Andra, eller kanske snarare tredje intrycket av detta gängs öl är således fortsatt gott, överraskande positivt, fullt njutningsbart! Men samtidigt som jag skriver ovanstående tänker jag, kan jag nu bli anklagad för "homerism"?
Trots ett pendlade hat gentemot min hemstad, kan trots detta, en smyg-småstadspatriotism just "smyga" igenom och vara orsaken till att dessa Krischänstäh-öl ligger så rätt i min mun?

Nej, nej och åter nej!
Jag kan erkänna att jag tycker det är jobbigt att totalsåga en bekants eller väns egna öl som man dessutom blivit generöst bjuden på, jag kan till och med erkänna att det känns lite hårt att såga ett produktprov ifrån tex Carlsberg, men poängen går fullständigt förlorad och ölprovandet i sig blir otroligt trist om man inte kan förhålla sig neutral inför drycken när den väl vilar där i glaset och rakt igenom vara fullkomligt uppriktig. Således eftersträvar jag komplett ärlighet oavsett vart drycken jag provar kommer ifrån, om inte för förbättringsmöjlighetens skull, så iallafall för mitt eget provandes skull samt för att jag ska kunna bibehålla min eventuella trovärdighet.

Så, där! Ärlighet varar längst och dessa öl, ifrån Sveriges lägsta punkt (avgrund) har ärligt talat, än så länge imponerat stort på mig.
Två öl kvar att prova, en starkare dubbelbock och ännu en "blond" följt av lite tankar kring framtiden i största öliga allmänhet..
I del två.. Av detta redan, ganska långa inlägg..

fredagen den 3:e augusti 2012

Fredags.. Lyx?

Tvätt i maskinen, disk i diskhon, skit på golvet och prylar överallt. Fredagsmys någon?
Öl i kylen, sol på balkongen, spännande öl i kylen! Fredag..
När det är fredag så får man lov att vara lite sådär.. "Halvduktig" och kanske inte göra riktigt allt det man borde göra för att ha ryggen fri inför de alltid ytterst korta dagarna "lördag" och "söndag", så... Så gör vi och öppnar något jag hoppas på ska vara både friskt och gott såhär en fredagskväll i all lat o enkelhet.

Rödöl, öl med skumma jässtammar, öl lagrad på fat med "kryp", "vildöl"? Det finns många tolkningar av klassiska syrligare ölstilar och det finns faktiskt en del bryggerier idag som gör detta bra (även om det är på sitt eget lilla vis, USA tänker jag.) Det finns också dom som lyckas mindre bra i sina experiment och olyckligtvis känns det ofta som att det är här i europa man inte riktigt "får till det" (självklart med Belgien som undantag.)
En del trista holländare har man råkat ut för, snuskiga italienare har man vaskat och dansken, dansken ska vi inte ens tala om.
När syrligare belgoinspirerad öl blir dålig, ja då blir den oftast extremt dålig. Något som inte bådar jättegott för Thiriez "Vieille Brune" ifrån.. Frankrike..
Ett öl som dessutom kostade 150 spänn, vilket för mig in på ännu ett riskmoment med fatlagrad syrligare bira.
Belgisk, välfungerande och välgjord sådan kostar sällan i närheten av lika mycket som dess kollegors liknande både mindre välutvecklade och ofta mindre välsmakande produkter, och man förväntar sig mer eller mindre per automatik något ytterst intressant när man öppnar plånkan brett och inte bara något "drickbart" som man annars kanske hade nöjt sig med, om ölet i fråga hade kostat 20-40kr för 33cl.
Nåja nog snackat, en paus, fram med lämpligt vinglas och så..

Mörkbrun till färgen med ett finbubbligt två feta fingrar tjockt beige skum (notera att jag aldrig brukar mäta finger-style men kände av någon anledning mig lite sugen just idag...) Faktum är att kronan på verket beter sig fantastiskt livligt och ser helt ljuvligt ut med tjocka envisa rester som närmast på klättrar på insidan av vinglaset efter en lätt svängom, en svängom som sprider en speciell frisk, på gränsen till syntetisk arom i rummet.
Ett närmare nosande väcker mitt intresse med en nästan dextrosol-liknande fruktighet av jäst och tunna. Jäst som också för tankarna till "Ahlgrens Bilar" (de där man åt någon gång när man var mindre, inte någon av de tusen versionerna man tyvärr råkat se på sliskhyllorna sedan dess) och tunna som ger direkta rödvinsassociationer, kanske till och med lättare bärfruktigt sådant med inslag av smultron och vinbär. Under denna yta finns också en tät chokladdoft av det lite ljusare slaget tillsammans med kvalitetskola och vanilj.
Smaken levererar sedan en hyfsat sammansatt och harmonisk kompott av ovanstående doftassociationer med lätt syrlig frukt och sprudlande jästestrar som anfallare, källarfunk, vanilj och bär som center och avslutningsvis ett torrt, kort backspel av fat, ett lätt fruktsyrligt grepp, en lite subtilt gräsig humlegrön beska och en värmande sensation i magen.
Eftersmaken ligger sedan smygande med en vinös allmänkaraktär, åter igen ljus choklad och kanske tydligare smak av "tunna" (trä) än någonsin tidigare under ölets inmundigande.

Överlag både gott och väldigt roligt att dricka. Aromen är smått fantastisk men bygger upp något för hög spänning inför en smak som inte känns fullt lika definierad. Ett stor smakspektrum, javisst, men jag hade inte tackat nej till lite mer av allt, inte minst en uns mer livlig kolsyra (något jag tror hade lyft ölet ytterligare.) För att åter anknyta till priset: lite mer av allt tack.

Det finns en del flaskor kvar på systembolaget, är du en av de ölnördarna som höll igen lite på grund av allt annat dyrt i "släppet" så säger jag skramla! Och köp en, "unna dig" och ge dig själv en stund roligt drickande, analysera lagom och njut.
Är du inte riktigt en nörd eller inte riktigt har smak för syrligare öl (än) "inte är riktigt klok på dem", så utmana hellre paletten med en Rodenbach Grand Cru eller liknande, så länge.