tisdag 31 juli 2012

Ännu mer Jesus.

Jag firar att jag.. Nästan... Har fått 100 "gillare" på ett visst "socialt nätverk" med att beställa en Evil Twin "Even more Jesus" på "Nya Tröls" för att såhär, typ "live" skriva ett omdöme via telefondatagrejen. Spännande öl, spännande att se om detta går att publicera.. Skriva går än så länge, sådär och jag orkar inte citera texten på flaskan som annars är lite smårolig..

Nåja, ska vi snacka eller ska vi supa? strålen vid upphällning är skrämmande svart vilket i sin tur såklart innebär att ölet kommer vila lika svart i kupan, ja förutom det mörkbruna locket som i och med mina kontinuerliga "snurrar" pendlar mellan en klibbig ring och ett hälsosamt chokladigt gräddberg.
Aromen skvallrar om en enorm sötma "US-style" med vulgära inslag av soja och melass tillsammans med betydligt mer subtil karamell, vanilj, russin och snyggt integrerad alkohol.
Smaken som följer är lägligt enorm med mänger av ovanstående tillsammans med saltlakrits, rostad, på gränsen till asklik malt följt av en balanserad både skarpt rostig och klistrigt söt eftersmak som värmer lämpligt en sval sommarkväll som denna.

Det är ett kul öl i all sin generositet, uppenbart lämpat för den amerikanska marknaden men för den delen välkommet här där denna typ av melassiga, trögflytande sojabomber är mindre vanliga.
Texten på etiketten signalerar att Jeppe vet vad han håller på med, likaså gör innehållet i flaskan, om det sen smakar "rare" som det också står på etiketten att det ska göra, ja det vet jag inte riktigt, känns som att det saknar lustig fatlagring och någon skum jäststam eller krydda för att bli riktigt "eftertraktat". Etiketten i fråga skriker också större produktion och i vems ära brygdes denna egentligen? (Jesus?)
Jag säger go bira helt enkelt! Och en utmärkt flaska att lägga några slantar på om man av någon anledning drömmer om att prova öl som "Darklord" men inte byter öl med amerikanare eller reser passionerat.

måndag 30 juli 2012

IPA-nostalgi.

För ett tag sedan trillade, lite som från ingenstans en amerikansk IPA in i systembolagets ordinariesortiment ifrån ett för mig, tidigare okänt bryggeri.
Jag talar, som ni redan har sett om "Napa Smith Organic IPA", en rejäl sådan på 7%, 75IBU och ifrån just den amerikanska västkusten.
Skepticism vid första inköp, absolut men ölet vann någonstans ett par klunkar in i flaskan över mig då jag fann mig själv simmandes i amerikansk IPA-nostalgi.
I.P.A nostalgi? Ja! Ni vet sådan där "fan, det var såhär IPA smakade förr!" Och nej, då menar jag inte förr som i "förr i tiden" i England, eller för den delen som i "förr" på ett skepp ifrån England, nej jag menar som tidigt i ens egna (eller främst mitt egna) india pale ale inmundigande.

Ölets mörka färg, täta maltfundament och höga alkoholhalt kombinerat med dess gräsiga, örtiga humlekaraktär och brutala tallbarrsbeska smakar precis så som jag minns att IPA smakade de första gångerna där i den naiva början, då innan de spinkiga, lätta, fruktigt friskhumlade ölen hade slagit igenom här.

De senaste åren har humlen verkligen tagit all fokus, så pass att när jag själv initialt känner smaken av malt så associerar jag det nästan med "sliten IPA". Självklart vid närmare analys och eftertanke så vaskar jag knappast brygden framför mig utan dricker gladeligen upp, men att tanken ens slår en är lite löjligt.

Så oavsett hur tudelad jag känner mig inför den ganska malttunga, söta och burdust beska "Napa Smith Organic IPA" så gör den verkligen en sak rätt, den påminner mig om att malt också är gott och den påminner mig om mitt tidiga IPA-utforskande, den påminner mig om att malt är gott, även i en IPA..

fredag 27 juli 2012

Öl på.. Gotland? (Del2)

I en liten lägenhet mitt i centrala Visby vilade jag med jämna mellanrum benen efter intensiva promenader och nyfiket utforskande. På en balkong med en fantastisk utsikt över ett högupplöst tegelrött myller av hustak uppbackat av det magiskt färgskiftande havet gjordes majoriteten av mina relativt få ölprovningar.
Omständigheter och miljö har som välkänt stor inverkat på sinnet, således är det egentligen inte optimalt att prova dryck under ett såpass ljuvligt lugn omringad av såpass fantastiska gulliga små hus soldränkt upplysta på de mest häpnadsväckande sätt.
Visby kanske är lite för vackert för en kritiker, lite för lugnt och lite för stimulerande i sin egna komplexa struktur. Det är nästan så att det inte behövs någon bra öl, läget är liksom, schysst ändå och i takt med att de till synes oberörda politikerna gradvis tynade bort och Allmedalsveckan drog mot sitt slut vaggades samtidigt staden försiktigt in i en harmonisk djup tystnad och en tät dimma drog som en vänlig vålnad in ifrån havet och la sig som ett tjockt tröstande täcke runt ringmuren.

Under följande förmiddag lättar dimman något och i takt med att eftermiddag blir kväll hörs ett lättsamt och glädjerikt sorl ifrån alla krogarnas välfyllda uteserveringar.
Mat på spisen i det lilla köket, jag får en stund för mig själv, och trots risken att förstöra detta allmänna välmående bestämmer jag mig för att.. Prova ännu ett "Wisbyöl"!

Mina kanske inte jättemånga, utan snarare få erfarenheter av större bryggeriers skapande av kraftigare porter (imperial porter) eller stout (imperial stout) är inte överdrivet positiva. Ännu mindre när man också blandar in fatlagring, just för att fatlagring lätt blir dominerande på ett överväldigande och obalanserat sätt och mest känns som att det används för att dölja ett mediokert basöl.
I strävan efter att få vara med på experimentölens del av marknaden tar man gärna genvägar helt enkelt (samma sak som när man amerikahumlar en kass lager...) Vilket självfallet smakar, eller "inte smakar" beroende på hur man ser det.
Så med stor skepticism och kanske något nedtryckta förväntningar gick jag in och hämtade lämpligt vinglas samt en flaska "Wisby oaked porter" ifrån kylen.

Till att börja med så måste jag säga att jag gillar flaskan, unik form och ganska snyggt med ett tillräckligt rent tryck av staden Visby på tillsammans med lite enklare information.
8,7% lagrad på nya franska och limousinefat som väntat visas upp tydligt i både doft och smak dock utan att bli allt för överväldigande då en ganska bittert, torr och rostig maltkropp käftar emot högljutt, på gränsen till för högljutt då ölets största minus är en något för syrlig och kärv avslutning.
I övrigt var ölet en positiv överraskning med fattoner som inte bara ger direkta ek-associationer utan även i kombination med malten bidrar med konkretare toner av browniekakor, karamell och fudge samt saltlakrits och bitter mörk choklad. En långvarig eftersmak gör också att det känns värt sina ganska saftiga 52kr, för sådär i stundens lugn varade flaskan ett tag och efter sista droppen tvingats ur flaskan kunde jag konstatera att ölet i fråga, var det klart bästa "Wisbyölet" jag provat än så länge (dock skulle jag inte beställa hela 15 flaskor ifrån systembolaget..)

Vecka nummer två på Gotland lovar fortsatt bättre ölklimat, förutom en ljummen "Kung" som jag blir tvungen att sätta i mig av artighet så trivs jag och klättrar nu istället för på ringmuren, på raukar både på södra och norra Gotland under inspirerande bilutfärder.
En kväll dricker jag även den färskaste Punk IPA jag någonsin har haft turen att sörpla i mig och konstaterar för mig själv att rotationen på systemets sortiment i Visby måste vara enorm under just denna säsong (uppenbarligen på både gott och ont.)
Och medan jag är inne på en positiv bana här så ska jag passa på att berätta om Visbys enda vattenhål för ölnörden, stället jag nämnde kort i mitt förra inlägg med det klockrena namnet "Amarillo".

Nu stod skylten ute på gatan, nu var det, tillskillnad ifrån förra veckan öppet för gemene man och jag fick en kväll själv till att gå ut och nyfiket besöka det så vitt jag vet, enda stället, iallafall i Visby med ett ordentligt ölsortiment.
Redan när jag försiktigt traskade in på den lite industriellt grova bakgården så fick jag positiva vibbar. Blandade sällskap, yngre och äldre par satt och drack, åt o pratade i trivsam ton utan behovet att överösta varandra eller störande hög musik. Mycket öl i glasen, även lite vin, färglada kuddar och krukor med färska örter utgjorde en snygg kontrast mot betongen och väl inne möttes man av ett varmt ljus, lite högre musik och ett rum fyllt av uppenbart välmående matgäster.
Trots en nästan både full lokal och uteservering blir jag vänligt bemött av personalen och det höga tempot på serveringen var inget som iallafall till synes såg ansträngande ut, snarare tvärtom så var de två tjejerna som skötte om kunderna proffsigt avslappnade och uppenbart måna om att allting skulle smaka väl och att alla skulle trivas.
Först framme vid den lilla disken noterar jag ölkylen, lite halvgömd bakom en grov hissdörr som en av de två ägarna problemfritt öppnar åt mig och stolt visar upp ett inte enormt, men lämpligt brett sortiment av kvalitetsöl (allt ifrån tysk lager och veteöl till svenska och amerikanska pale ale och IPA, ett par old ale, några pålitliga imperial stouts mm.)
Plötsligt har jag en flaska Mikkeller "K:rlek" och ett stilrent vinglas framför mig som får hänga med ut på en av uteserveringens träbänkar där jag placerar mig för att reflektera över mina första intryck samt se vad detta Mikkelleröl, framtaget tillsammans med importfirman "Brill & co" hade att erbjuda.

Jag får väl börja med att erkänna att jag är lite allmänt trött på modernt humlad pale ale som sådär lagom, alltid erbjuder karamellig malt, mer eller mindre fruktiga humletoner och en enkel beska för hög drinkabilitet.
I detta fallet fick jag hursomhelst ett av de bästa exemplaren jag har druckit på väldigt länge med minimal maltkaraktär och en fullkomligt fantastiskt snyggt optimerad humlefräschör som räcker hela vägen långt ut i den rejäla efterbeskan. En rejäl  efterbeska som inte är för burdus utan fint balanserad med mängder av olika frukter så som söta päron, aprikoser, persikor, ananas och i avslutningen friska granskott och grapefrukt.
En extrem harmoni (kärlek?) infann sig och jag myser vidare till nästa ölval som, i största möjliga kontrast föll på en enkel men stabil maltbomb ifrån Oscar Blues vid namn "Old Chub", och vid beställningstillfället får jag dessutom chansen att utbyta några ord med en av ägarna som visar sig heta Petra
.
Under kvällens gång och under mina ytterligare besök berättar Petra lite om hennes tidigare ölrelaterade arbete på bland annat Ölrepubliken i Göteborg och kedjan Bishops Arms samt om flytten till "ön" i fråga.
Så, från en större stad på fastlandet till, Gotland.. Som jag själv på väldigt kort tid har konstaterat, ganska tufft för en ölälskare, och när jag uttrycker min glädje över att det finns ett rakt igenom bra ölhak i Visby så säger Petra att hon kände att, skulle hon bo här så måste hon helt enkelt ha tillgång till "bra bärs". Och ja, finns det egentligen en bättre anledning?

Mitt tycke för "Amarillo" uppstod inte enbart på grund av faktumet att de hade "bra bärs" (sortimentet är inte ens nämnvärt stort i jämförelse med fastlandets alla ölhak.)
Nej det bästa med stället i fråga är snarare hur man behandlar, pratar om och "står för" ölen.
Det är fantastiskt att se en restaurang/gastropub behandla öl med yttersta respekt, det gör mig genomgående varm i kroppen att se folk som "kan" öl och som delar med sig stolt till sina gäster av sina kunskaper, dessutom i en miljö som inte är en gammal dammig gubbpub (som i princip tenderar att skrämma bort vem som helst med lite "god smak".)
Nej, det är sådana här ställen, som i princip med dess blotta existens verkligen gör något för ölkulturen i Sverige och som introducerar och utvecklar, som utmanar och ger ölet samma status som annan "ädel dryck", i detta fall helt utan att vara snobbigt eller snorkigt. Och inte minst helt utan att vara grinigt på det där sättet som åh så speciella viktigpettrar till barchefer kan tendera att vara på mer väletablerade ölställen...
Det enda som inte känns bra med "Amarillo" såhär i efterhand är faktumet att jag aldrig tog mig tid att prova maten, maten som egentligen lät väldigt intressant, serverad på ett kul sätt i form av mindre rätter (i gränslandet mellan förrätt och huvudrätt) och ofta lite exotiskt kryddstarkt lämpligt för just.. Öl.

Kolla in ställets hemsida med meny, läs lite mer om det här och planerar ni ett Visbybesök så följ dem på facebook för mer kontinuerliga uppdateringar (samt se upp så att de inte har stängt eller, under högsäsong är abonnerat eller fullbokat..)
O där har vi gotlandsbesöket största ölrelaterade positiva överraskning och något som för mig, som ölnörd, gör att jag relativt tryggt kan besöka denna vackra ö igen utan rädsla för att törsta ihjäl mellan de energikrävande utflykterna.

Så, frågan på allas läppar.. Innan hemfärd, hann det bli några fler exotiska Wisbyöl?

Jorå, gäsp.. Och jag tänker inte skriva ett ord till om dem utan såhär tillbakablickandes istället konstatera, både genom allmänna minnesbilder och genom dessa två inlägg att Gotland, eller iallafall Visby är väldigt.. Just Wisbydominerat. Ölen går säkert hem hos turisterna, lokalbefolkningen verkar småpatriotiskt stolta och Spendrups vältrar sig säkert i lyckan av att, likt Zlatan ha en alldeles egen ö att härja på.
"Fine by me I guess" eftersom jag just nu, som mest tänker besöka ön en eller kanske två gånger om året. 
Som fast boende dock, och som nyfiken varelse av slaget "människa" hade jag snabbt tröttnat och frågan är då om ens "Amarillo" i kombination med mängder av privatimporter och systembolagetbeställningar hade räckt för att tillfredsställa mina öllustar. Mina lustar som å andra sidan är väldigt stora...

Gotland är alltså inte ett optimalt resmål i rent ölsyfte, men just öl var inte heller mitt syfte (alls egentligen) så jag tackar istället för de episka vyerna, det klara ljuset och de mystiska dimmorna, de vackra detaljerna och det mycket välbehövda lugnet som erbjöds trots turisttider i innerstaden, samt tackar för de få, men under de trivsamma omständigheterna ypperligt goda ölen.
Ett mindre ölutbud än hemma absolut, men också betydligt mindre bullrande trafik och dylikt djävulskap.
Nu orkar jag.. Vara kvar ett tag till.. Här i, Malmö...

Tack.

onsdag 25 juli 2012

Det var en gång.

"RyeKing", ett samarbete mellan Amager och John Laffler ifrån Chicago (Goose Island Beer Company.) Utan tusen humlesorter? Med ingen som helst fatlagring? Rimlig prislapp? Vafalls!? Kan detta vara ett fall av "Amager gone soft"?

Jag häller upp en liten slurk, lyfter glaset mot solen som skiner in genom fönstret och beskådar ett svart öl som knappt släpper igenom minsta antydan till ljus trots dess utsatthet i Malmös för en gångs skull bländande kvällsstrålar. Detta tillsammans med en subtilt levande ljusbrun skumkrona som pryder verket och lämnar otroligt envisa rester efter sig på glasets insida.
Aromen i fråga bjuder initialt på en mogen mjölkig chokladighet som för den delen, inte innebär mjölkchoklad utan snarare för tankarna åt bitter kvalitetschoklad med en uns grädde. Karamell och skarpt kaffe finns också med i blandningen tillsammans med en precis lagom lätt humlefruktighet. Inte påtagligt rökigt då denna komponent kan sägas, snarare ligger som en grå, nästan genomskinlig slöja på toppen av något som skulle kunna liknas vid ett generöst bakverk.
En svälj och den stora gräddiga, blygsamt vänliga men ändå bestämda karaktären för undan slöjan och blottar en allvarlig skönhet av ytterligare intensiv mörk choklad, bitter espresso och en nästan spirituellt frisk rökighet som dansar tillsammans med den lätt bittra blodapelsinen i en ståtlig piruett som spinner samman karamell, grädde, kaffe och choklad för att tillslut mjuklanda i en likörliknande avslutning av lyxpraliner och behagligt frisk tallskog.
En viss lättnad infinner sig under eftersmakens gång och jag påminns om hur det känns att vara ensam i den tysta skogen. Trädens sus, sen uppenbarar sig en beslöjad karaktär! Förförande och självsäkert cirkulerande, jag är där igen och nosar försiktigt. Hen glänser, en silkeslen inbjudande brunett, men också torrt bitter som en sådan skulle kunna vara om du skulle få för dig något opassande. Snuskigt god, och bedrägligt farlig om du inte håller dig på din vakt. Jag kan inte låta bli!
Skärpt koncentration. Tung tystnad. Hjärtslag, och sen...

Köp kvällens slut på systembolaget (artikelnummer: 11653) annars gör jag det, för detta är något av det bästa jag har druckit ifrån Amager Bryghus, i all sin (för att vara Amager) blygsamhet.

måndag 23 juli 2012

Kung Markattas Lager.

Eftersom mina mest närliggande matbutiker har ett ganska, torftigt sortiment "folk" och lågalkoholöl så har jag under åren byggt upp vanan att, så fort jag är i en ny butik, eller i en jag besöker väldigt sällan ta en ordentlig titt i dryckesavdelningen.
Jag tycker mig, under det senaste året ha sett en försiktig förbättring med Brewdogs "77 Lager" och "Trashy Blond" vanligt förekommande på hyllorna, även Fullers "Chiswick" och "Brakspear Bitter" som är två folkölsfavoriter stöter man på oftare och varje gång blir jag som ett barn i en godisaffär och kan inte låta bli att slänga ner iallafall en flaska i handlekorgen trots att jag har druckit de olika ölen många gånger förut.
Ytterligare "folkölsutveckling" lär vi (hoppas jag) se i takt med att "öltrenden" etsar sig fast hårdare och i takt med att fler svenska bryggerier spottar ut kvalitativa sådana.

Så häromdagen råkade jag stöta ihop med två nya bekantskaper, "Kung Markattas" ekologiska ljusa och mörka lager. Lite lustiga flaskor och tyskbetonad beskrivning gör mig ytterst skeptisk (ölet är bryggt av Härtsfelder familjebryggeri enligt de tyska renhetslagarna i just, Tyskland och tyska lågalkoholöl kan verkligen smaka skit o renhetslagar i allmänhet är dessutom otäcka, bara smaka på ordet "renhetslag" liksom.)
Men trots.. Alles... Så tog nyfikenheten tillslut överhand och ner i korgen gled de.. "Jag kan alltid recensera dem på bloggen så slipper eventuell läsare, om de är värdelösa, gå på samma nit själv framöver." Snällt va?

Först ut, "ljus lager" som mycket riktigt är en.. Ljus lager. Liten plottrig skumkrona krymper fort till ett tunt lock lämnades små stänk av rester på glasets insida. Aromen är, till min lättnad inte helt oren utan snarare intetsägande brödig med undertoner av mineraler och sunkigt vatten (sådant där som kommer direkt ur en kran som inte varken använts på hela hösten eller hela vintern.)
Smaken slår mig initialt som något syrlig, relativt kraftigt kolsyrad men ändå med en ganska rund trivsam munkänsla och spröd, brödig smak. Ganska läskande såhär en måndagskväll inför matlagningen men inte på något vis anmärkningsvärd och avslutningsvis inget köpvärt öl då eftersmaken inte kommer undan de ganska ofräscha mineral och urinoarliknande tonerna.

Munskölj och psssscht, "mörk lager" som ser ut som en mörk lager med lika oimponerande skumkrona som dess ljusa följeslagare. Ölet bjuder en ganska absurd arom av svamp, närmare bestämt stekta skogschampinjoner, även köttbuljong och en lustig syrlig pappighet. En typisk ton av vörtbröd infinner sig också men överlag doftar det ganska.. Skumt, dock i en icke-infekterad bemärkelse.
Smakmässigt får vi en sötsyrlig ganska kletig sörja som för tankarna åt något kemiskt framställt i en stor fabrik snarare än ett öl med "ekologiska råvaror". Toalett och järn, lite bröd och åter igen, sunkigt vatten i en halvtorr minimalt rostig eftersmak.

Båda ölen lovar saker de inte levererar, den ljusa lagern ska ha en "rund bitterhet". Jag påstår att den inte har någon nämnvärd bitterhet som kan vara "rund".
Den mörka lagern ska vara ett "robust öl" och allt är väl relativt men även inom sin kategori är detta också en lögn.
Ska jag avslutningsvis inte vara allt för krass så kan jag också säga att det inte är de mest illasmakande lågalkohollagerna jag har druckit, det finns betydligt värre och dessa smakar ändå så pass lite att de går att "få ner" om man inte tänker så värst på det, eller, överanalyserar så som jag tenderar att göra..

Så köp på egen risk, om ni är väldigt nyfikna av er (avskum till tickers) eller mycket måna om att lättlagern ska vara ekologisk. Alternativt, spela säkert och låt bli, det är ingen smaksensation att gå miste om och det finns trivsammare alternativ i dagligvaruhandeln (Pilsner Urquell för ljus lager, Carnegie porter för mörk.)

söndag 22 juli 2012

Socialt media.

Jag vet att det i princip är ute vid det här laget och att jag är sådär allmänt "efter" men man kan nu "gilla" min blogg på "Facebook".
Faktum är att man behöver inte ens gilla för att "gilla", man kan också bara "gilla" för att hänga med i småuppdateringar, vara med o diskutera spontanfunderingar ifrån min sida, se och kommentera det jag dricker just i stunden eller kanske skriva en kommentar eller ställa en fråga direkt på Anders And Ales's Facebookvägg (eller är det tidslinje nu?)
Man kan i princip också hata, men man måste då först "gilla" för att kunna gå in och hata, vill man "hata" så kan man sedan tex skriva något på min tidslinje i stil med "skitstövel!", "gör det bättre själv!" eller "fan va lam du är som inte längre bara skriver om trippelfatlagrade uberblendade torrbrassade quadrupelimperialstouts, själv har jag bytt bort mina två ynka flaskor Blåbaer mot The Bruerys/Cigar Citys senaste sojabomb som bara har gjorts i ett halvt exemplar och kostar blod på bryggeripuben, för att jag är så jävla cool, så cool som du inte är."

Oavsett vad så kan man gå in och "gilla/like'a" så kan vi både skratta och gråta, tillsammans.

fredag 20 juli 2012

Öl på.. Gotland? (Del1)

Det var inte med dryck i åtanke som två veckor av årets semester lades på en ölmässigt "öde ö".
Ingen större ansträngning utan den vanliga google-sökningen säger mig att, det kommer blir svårt att hitta några större ölupplevelser på Gotland, trots att vårt läger låg på öns största stad. En stad som snarare än fylld av öl var fylld av politiker, kvinnliga och manliga, i skjortor, med Ipads under armarna. Unga grabbar med solglasögon av pilotliknande modell med korta shorts och dyra skor som de slipper att slita på då de istället för att utmana kullerstenen till fots snarare utmanar hastighetsgränser på en segway.
Och sen modefrisyrer, uppvikta tunna skjortärmar, mm. Industriell lager på första bästa uteservering någon?

En flaska som är återkommande på uteserveringarna och som dock positivt skiljer sig ifrån resterande lysande gröna glas är Spendrups Wisbyöl som med lämpligt "fräsig", ren design och bruna netta små flaskor iallafall tänder en viss nyfikenhet hos mig. Om inte annat så var det väldigt längesedan jag provade deras öl sist och trots både tillgänglighet och möjlighet att beställa ifrån systembolaget så har det knappast varit något man har prioriterat då Sverige erbjuder sådär en miljon mer intressanta bärs ifrån mikrobryggerier landet runt just nu.
Men, jag tror på att ta seden dit man kommer, eller åtminstonde "sejdeln" och dricka så "lokalt" det bara går. Så ett besök på stans enda systembolag innebar förutom diverse njutningsöl av varierat humlebetonat och somrigt slag också ett gäng "Wisbyöl" där den första jag provade, enligt etiketten också skulle matcha den soliga stad jag lite chockartat precis hade landat i.

Det var såklart kontrasten mellan Visbys friska luft, vackra vyer och klara himmel, kontra Malmös grådunkla molntäcken och intensivt svarta avgasutsläpp ifrån icke hastighetsbegränsade högljudda fordon som spelade in vid ankomstens första ölsipp, den där gudabenådade slurken solsken efter en alltid lika omständig resa med släp på bagage och illaluktande medresenärer. Gotlands bryggeris "Sleepy Bulldog Pale Ale", en pale ale i amerikansk stil, inte alls utöver det vanliga, ja förutom lite kärva jäst och malttoner som inte kändes helt klockrena mot humlekottarnas tallbarr och citrusdrag. Men ölet var svalt och jag var varm så visst bjöd det in till klunk efter klunk utan att erbjuda några direkta hinder. Med andra ord ett helt okej "välkommen till Visby!" signerat.. Spendrups.

Det finns mer att se än att dricka i Visby (och på Gotland för den delen) så utflykter och promenader överväger tveklöst stillasittande ölande, dock måste man ju äta och vid ett av dessa tillfällen hamnade vi på den fisk och skaldjursinriktade restaurangen "Bakfickan" som tydligen ska ha serverat mat av god kvalité sedan början på 90-talet, och helt riktigt fick vi in varsin fin strömming med en ordentligt fet klick "päremos" som både mättade och smakade o trots att jag inte beställt något annat än vatten att dricka så kunde jag inte låta bli att ändra mig och be om en "Wisby pils" då den effektiva servitrisen susade förbi vårt bord med bröd och smör.

Pilsnern i fråga var en bra bit under förväntan, trots ett positivt sinne påverkat av ljuvligt doftande mat och strålande solsken så kunde jag inte, hur jag än vred och vände på mig själv eller den stiliga pilsnerflöjten komma att uppskatta detta ganska ofräsht doftande och kemiskt mineraliga öl. Sött bröd och råa gryn presenterat så snyggt med så annars trevliga omständigheter, synd.

Ytterligare promenerande (kärleksstigen, galgberget och stranden) ledde till hunger igen. En ganska typisk hotellkrog med en ganska typisk oinspirerad meny blev valet (det enda valet på det hållet.) självklart hade de också en typiskt bristande öllista där det mest exotiska man kunde komma över var en flaska "Wisby kloster", ett öl som jag kan minnas har funnits tillgängligt på många av systemets hyllor för inte allt så länge sedan och som jag mindes att jag hade provat tidigare (och inte direkt gillat men ändå tyckt att den var okej.) Nåja, har jag blivit äldre och klokare eller var allt (inklusive "kloster") bättre förr?

Mjae, jag tycker att det smakar odefinierat kaos med ovetande turister som främsta målgrupp. En lite dammig idé om vad som går hem och passar Gotland kanske? Typ lustiga fruktiga estrar av banan och äpple, söt men med en fräsande skarp kolsyra, lite tung trots "tropiken" och inte ett öl som "bara går ner", inte ens till maten. Konstigt, på fel sätt och närmast ett störobjekt på bordet framför mig där en rejäl trevlig burgare och smått episk havsutsikt annars var två mysiga element. Alla goda ting är inte tre, betala för sig, promenera vidare.

Fortsatta friska strapatser utanför ringmuren varvades med trängre sådana innanför, allmedalsveckan innebar ett Visby nästan lika infekterat som under "stockholmsveckan" vilket i sin tur innebar ett evigt undvikande av de populäraste shopping och restaurangtätaste gatorna.
"Black Sheep Arms" kändes såhär i lagerhinkandets tider som ett relativt säkert kort, iallafall i syfte att fly de största turistmassorna för en lugn öl (ale) på deras innergård. Ölmässigt hade man inte väntat sig några underverk och mycket riktigt bestod listan av ytterst få intressanta öl för den inbitne "drickaren" så ett något oinspirerat val föll tillslut, i fortsatt gotländsk anda på en "Wisby Sitting Bulldog IPA".

Ölet i fråga var förvåningsvärt maltigt generöst och behagligt gräsigt utan störande bismaker, fruktigt jästig och läskande på ett, för tillfället mycket passande sätt och glaset gick ner nästan lite väl snabbt för den ändå relativt höga alkoholhalten på 6,4%.
Ölet skulle hursomhelst enligt bryggeriet vara en rikligt fruktig amerikanskinspirerad IPA och var det detta man siktade på så har just "bryggeriet" misslyckats fullständigt. Däremot, om man som jag, vid tillfället får in ett glas vetandes enbart att det är en "india pale ale" så kan man faktiskt tolka det som en modern men ändå samtidigt traditionell version av en engelsk IPA med den där trivsamma gräsigheten (snarare än fruktigheten) samt en snygg maltbas med tillhörande passande jästtoner (tillskillnad ifrån de i bryggeriets munkbira.)

Efter några dagar som kändes som de enbart bestod av inmundigande av Wisbyöl var det dags att söka efter lite variation utöver systembolaget och standardkrogens utbud. Ett vettigt ölhak skulle, enligt min googlesökning existera, ett med det mycket passande namnet "Amarillo".
"Det bränns" säger enirokartan men jag ser inget "Amarillo", vi delar på oss och söker, upp och ner längst gatan med den korrekta adressen men ingenting! Tillslut tog min kvinnliga följeslagare tag i saken likt en riktig kvinna och började fråga, o se där så fick vi en konkret, närmast på "steg för steg" beskrivning. Tänk så enkelt det kan vara..
Stället i fråga visade sig ligga "lite" gömt på en bakgård, inte varken en människa eller en skylt i sikte och det var inte fören vi hittade en lapp där det stod "abbonerat hela veckan" som vi vågade lita på att vi faktiskt hade hittat rätt...
Lite snopet promenerar man hem och konstaterar att vi helt enkelt får vänta ut politikerna och hålla oss till mindre exotisk öl fram till vecka nummer två av vår vistelse.

Likaså får eventuell läsare hålla sig i ca en vecka till del 2 av detta inlägg då jag lovar fler kortare analyser av spendrupsöl (Wisby ekporter, spännande..) Det vankas också ytterligare tankar kring öl på Gotland i allmänhet samt ett försök att återge den kanske enda riktigt helpositiva ölrelaterade upplevelsen under min vistelse på "ön".

/Sergeant Howie

onsdag 18 juli 2012

Idag är ingen vanlig dag.

Mors dag, fars dag, alla hjärtans dag. Barnens dag, "våffeldagen", kanelbullens dag... Ölets dag..

Konsumera mera! Helgdagsrock åt far, söndagskjol åt mor, krimskrams åt flickvännen, kakor och annat sött skit åt kidsen. Och sen öl till.. En själv?

Det bästa med ölets dag är att man får ta sig "ett par öl" medan det näst bästa nog är att ett par pubar här i Malmö "skojar till det" och erbjuder något utöver det vanliga.
"Green Lion" halverar priset på alla deras fatöl, "Bishops" vid Gustav Adolfs torg öppnar "kvalitetsöl" och säljer per glas till "oerhört bra priser" samt smäller, likt "Nya Tröls" på Emil Lindéns dubbla vetebock (detta är dock det enda "Tröls" gör verkar det som, men det är bättre än inget, antar jag.)
Vetebocken i fråga är stark och modernt humlad och ska provas senare idag tillsammans med, förhoppningsvis diverse andra intressanta öl.
Ja för jag, jag ska trotsa Malmös våldsamma vindkast, eventuellt spikliknande skyfall (solen skiner just nu, under tiden jag skriver men, jag säger bara men) och ge mig ut en runda ändå, för att fira, ölets.. Dag..

måndag 16 juli 2012

Lajk a hurricane.

På tal om mitt förra inlägg så beställde jag nyligen hem en Eskilstuna Ölkulturs "Anders Dubbel IPA", ett öl jag så sent som i våras provade för första gången på ölfestivalen här i Malmö och då blev smått besviken på eftersom den inte levde upp till mina förväntningar som en av Sveriges bästa dubbel/imperial IPA. Eller, jag kände potentialen men lustigt nog slog ölet inte mig som jättefriskt trots att det serverades på festival av ett par av Eskilstunagrabbarna själva (antar jag att det var iaf.)
Lite kemiskt, skarpt (spritigt) och samtidigt smörigt med en humlearom som inte direkt "poppade".
Nåja, det kan ha varit den stimmiga tillställningen som påverkade mitt sinne, som förvirrade smak och doft, många tjocka svettiga män i en trång lokal med dålig luft, hur bra kan det bli liksom? (inte ens konjakskaggen är något vidare avnjuten lite sådär skjulandes under armhålan på en sällskapet Malte-ordförande, lite som att i desperation gömma sig för regnet under ett stort stort träd en varm sommarkväll, under ett blixtoväder.)
Alla öl förtjänar bättre omständigheter än så, en kupa, sval temperatur, och lite gammalt hederligt "lugn och ro" lämpligt för en måndagskväll, en måndagskväll som nu bjuder på en gammal hederlig recension!

Pssst, kapsyl av och öl i glas! Blubblubblubblubb (försök att inte titta på etiketten, försök! Säger jag till mig själv för att kunna smaka utan utomstående negativ inverkan.)
Ett disigt bärnstensfärgat öl med en finbubblig vit skumkrona uppenbarar sig stolt i glaset. Detta följes av en, till en början inte nämnvärt imponerande, något "ihålig" doft av mild frukt och smör. Lite luft i glaset, några sväng om och skummet växer imponerande stort samt frigör rejäla grapefrukt och apelsintoner som slår följe med, tyvärr lite väl tydlig jästkaraktär. Malten håller sig på plats i bakgrunden och ger mig således chansen att kalla doftintrycket för relativt "tropiskt" om än lite åt det kärvaste hållet med drag mer åt syrligare snarare än sötare frukt.

Och smaken, ja den är tung, vi snackar beskt och kådalikt, lite kladdigt och på gränsen till för alkoholstarkt vid första svälj. Låter negativt kanske, men frukten brottas tillbaka starkt med juicelika, druviga och kärva humlegrepp för att i slutändan, om än med nöd och näppe vinna och festa friskt i eftersmaken i en rejäl grape och tallbarrsorgie.
Under glasets lopp (som, bör nämnas går ganska fort) bedövas smaklökarna en aning och man finner sig själv smackandes på beskan likt en trött bebis tuttar maniskt på nappen, ett snabbt beroende uppstår, humlen härjar och man bara accepterar det, "gillar läget".

Så sällan har ett svenskt öl känts så amerikanskt, samtidigt som det känns så otroligt svenskt. Blir man bara kvitt en del lustigheter under humlens tjocka täcke, sätter ett buteljeringsdatum (utöver "bäst före") och inte minst ser till att ge ölet en snygg etikett (något enkelt, lite minimalistiskt räcker långt) ja då, då har vi en vinnare!
Dock är det redan nu värt att prova för trots småbrister är det, har jag nu konstaterat, en av Sveriges (få och) bättre dubbel/imperial india pale ale's, som faktiskt vågar ta ut svängarna och köra på både med rejäl beska och relativt lätt maltkropp.
'Nuff said, kolla istället in när Anders (ska vi kalla honom Anders 2?) provar sitt öl själv följt av lite sådan där "rockmusik".
 

tisdag 10 juli 2012

Big no no.

Jag vill inte se den som har bryggt ölet på flaskans etikett, sannolikheten att du brygger bra öl och ser bra ut är väldigt liten (mindre än om du tex är träningsexpert och använder ditt ansikte på ett reklambland för ditt nya gym.)

Ibland räcker det med lite gammal hederlig information (tex tips på servering för just ert öl, lagring och förvaring mm.)

fredag 6 juli 2012

Ej för Brutal Brewing/Spendrups ögon.

Polera en, förgylla en, lägga en citronskiva på en?

Om man säger såhär: jag käkar hellre en "b" korv med en skiva citron än en "b" korv rakt upp och ner (om jag nu verkligen måste, tänk efter.)

Ytterligare "recension" är överflödigt, har gjorts och det enda jag egentligen vill tillägga är att ölet verkar fungera ypperligt för ganska många för vart jag än går ser jag hippa människor som konsumerar detta moderna burköl. Ute på gården och i parken, man ser burkar slängda på gatan i stan och man ser burkar ivrigt glida ner i gråa korgar på vårt kära systembolag. Ja, eller inbland, för ofta under mina besök på systemet så verkar ölet ha sålt slut.

Jag vill egentligen inte spekulera i vad som skulle hända ifall att Brutal Brewing (Spendrups) skulle släppa ännu mer frän burköl i liknande "modern lager stil" med en kanske ännu friskare humlearom (utan nämnvärd för gemene man obehaglig, riktig beska.)
Risken finns att, något dylikt kommer så småningom och att det låga priset (den storskaliga, låga produktionskostnaden) kommer försämra försäljningen för svenska mikrobryggerier vars öl alltid kommer kosta en tia eller två mer. Vilket i utsträckningen skulle kunna hämma utvecklingen för svenska mikrobryggerier i stort och göra att den genuina ölkulturen, den äkta upplevelsen får svårare att nå gemene konsument. Något som vore väldigt synd då vi under flera år har gått åt rätt håll nu.

Ironiskt hur humle som en gång i tiden sågs främst som en konservator, sedan blev en väsentlig krydda som till och med, på senare år har skinit starkare och fått mer uppmärksamhet än den fundamentala malten, nu har blivit ett ondskans verktyg som (nästan) kan dölja en tunn och unken massproducerad lagers bas och med både enkla o billiga medel kan generera ytterligare sälj åt bryggerier som egentligen aldrig har brytt sig nämnvärt om kottens varken aromatiska eller andra fantastiska egenskaper.

Nåja, jag kanske hårdrar det hela en aning och såhär i semestertider ser framåt med lite väl dunkla solglasögon på, för visst kan man också vända på steken och istället se det som något som i bästa fall snarare än stjälpa kan hjälpa genom att sprida humlens beroendeframkallade syror och där igenom skapa fler såkallade "hop heads" som senare söker sina kraftigare kickar hos Sveriges riktiga bryggerier. Kanske.

Oavsett vad så tycker jag mig ana att Spendrups iallafall gör något rätt och fortsätter de i samma riktning (o slänger i ytterligare lite humle) så tror jag inte bara de har vunnit en ung och frän publik utan även en del såkållade ölentusiaster.

Vafan, jag kanske själv trillar dit? Om det inte vore för.. Principen..

söndag 1 juli 2012

Lost Abbey Deliverance

Fredagseftermiddagen och dess sol etsade sig fast under luggen i takt med stegens ökande intensitet i flykt ifrån ett reastressigt centrum och sen bam! Den där frågan man inte vill ha: "vad ska vi äta ikväll?"
Enormt oinspirerade stön och grymtnignar bollas fram och tillbaka under den tunga promenaden hemåt och resulterade tillslut i ett "Äh, vi tar en öl och känner efter" (lösningen på många av världens problem) o badamm! Så sitter man där i en skranglig plaststol och vippar på Nya Tröls skuggbelagda uteservering.

Jag kan såhär i efterhand tänka mig att jag undermedvetet styrdes just ditåt eftersom en liten fågel ett par dagar tidigare hade viskat om ett prisvärt öl till salu. Lost Abbey "Deliverance", bryggeriets välkända brandyfatlagrade "Angel's Share" blandat med en bourbonfatlagrad version av deras "Serpent's (imperial) stout". Både roligt och intressant även om skeptikern i mig stod på högvakt på grund av bryggeriets något varierande kvalité (jag har stött på allt ifrån platt och infekterad öl till fullständiga underverk.)

180 spänn och en svettig bartender senare (korkarna sitter åt ibland) så sitter man där och konstaterar att inget är fel, det är faktiskt, till och med helt rätt. Bourbon och alkohol så att det fullkomligt stinker om det men med mustiga undertoner av kakao, kaffe, kokos, kakdeg och en massa annat på "k".. Munknu.. Eh nej, vänta? Katastrof? Ja närmast på!
Komplexitet på gränsen till kaos för vi snackar väldigt mycket av allt och kanske inte det lämpligaste ölet en varm fredag på en uteservering innan en kastrull ölkokta musslor, men hursomhelst, alkoholen i kombination med en mättande maltfethet fick mig ändå att dra på smilbanden och lättsamt torka svetten från pannan samtidigt som jag kunde konstatera att detta är ett väldigt amerikanskt öl, och i detta fallet amerikanskt på ett mycket positivt sätt (burdust men också generöst, tjockt, varmt och inbjudande.)

En ganska skarp kolsyra och lite väl påträngande hetta drog ner tempot på inmundigandet av denna "innan maten öl", välbehövligt för att undvika en allt för tidig fylla men oavsett situationen så hade jag, för ölets rent allmänna bästa gärna druckit en något mer vällagrad flaska. För även om snöflingorna sakta hade seglat ner utanför fönstret och jag hade suttit hemma, ihopkurad i soffan med favoritkupan och läsglasögonen på nästippen så hade ölet trots stor mumsfaktor och underhållande komplexitet varit något för skarpt, något för hett och i behov av lite allmänt utjämnande.

Med andra ord inte bryggeriets bästa öl men samtidigt väldigt långt ifrån det sämsta och definitivt en "upplevelse" värd 179kr/375ml.
Värt att prova men ännu mer värt att sitta på, iallafall i ett gäng månader, och detta säger jag som trots allt oftast föredrar även mina tyngre öl utan någon nämnvärd tid på nacken.

Privatimportera via Brill och ta då två, varav en att sitta på!