måndagen den 10:e december 2012

Det va längesen! Läget?

Efter en relativt lugn helg får väl smaklökarna anses vara hyfsat utvilade. Jag låter således en flaska öl pysa och lättsamt klucka ner i det rensköljda glaset, ja trots att det är måndag.

Helgen i fråga inleddes i fredags med ganska mycket vätska på både "gamla hederliga" På Besök och på det mindre gamla "Söder om Småland".
Invigningshelg på det sistnämnda stället samt, åter igen, mycket vätska betyder att ett redogörande knappast känns lämpligt, jag får helt enkelt återkomma efter ett eller två lugnare eftermiddagsöl i mer analytisk och sansad sinnesstämning på denna nya plats.

Det jag precis öppnat här hemma, det är svart, just för att de senaste dagarna har varit så vita. Ja det har både snöat mer eller mindre konstant och jag har, som ett djur i bur blickat utåt med svullnande sjukdom i halsen, något som också är lika med vitt.
Skumkronan är för övrigt mörkbrun och lämnar massiva klängväxt-liknande rester efter sig på glasets insida. Ja...

Jag har druckit detta öl förut, inte många gånger och för ett ganska bra tag sedan (ca fyra år sedan.) Min palett har väl utvecklats, ptja eller är det kanske inställningen som har förändrats?
Något jag själv har reagerat på är väl främst hur förtjust jag har blivit i diverse klassiker av helt skiljda öltyper dock, ja och detta är inte ett sådant.
Detta doftar väl jästpiggt och syrligt maltigt med en tydlig bakgrund av karamell och fudge. Kaffe javisst men åt garvsyrahållet, choklad ja, men lite för mörkt för att ge intrycket av att vara något annat än kärvt bittert. Tyngd och komplexitet saknas, redan i doften.

Det känns som att jag har fallit in i någon form av ölig ambivalens, inte minst inför detta bryggeri som har gått ifrån luddighet till suddighet med den ena tvivelaktiga "releasen" efter den andra, ljuvliga klassiker som fallerar och nya försök som mest framstår som desperata.
Några få fullkomligt fantastiska fullträffar, men också många besvikelseladdade 75'or.

Detta är inte heller riktigt ett sådant utan snarare ett mellanting med förväntande grova rostade smaker av skarp mörk malt studsande på vassa bubblor, en lätt kropp också presenterades klassisk vaniljfudge och i avslutningen en brännande beska tillsammans med lika eldig alkoholhetta. Eftersmaken är i sin tur lagom torr med en karamellig dryghet som trots allt tvingar en till glaset ännu en gång i förhoppning om att nästa smutt känns något lite mildare, men icke...

Ja, ungefär som jag minns den. Saker och ting har kanske inte förändrats så mycket, trots allt...

3 kommentarer:

Alexander N sa...

Old Rasputin?

AndersAnd sa...

Bra gissning men icke! Något lite mer aktuellt (just nu)

Båtsman sa...

Det liknar min beskrivning av Mikkellers Fra Till 2012.

Tyckte smaken hade ändrat sig markant från 2011, då uppfattade jag den som mer len och klen.