torsdag 22 november 2012

Böta.

Nå, Nynäshamn. Eller snarare, Nynäshamns Ångbryggeri, denna närmast på stränga fader till svenskt mikrobryggt öl. Enligt mig oftast välgjort och balanserat, dock ibland också, lite småtråkigt.
Bryggeriets tyngsta pärla hursomhelst, ja eller ljuvaste juvel som deras kornvin, "Bötet" kanske får anses vara, är ett sådant öl som jag kan minnas att jag tyckte var i snällaste laget sist jag drack en flaska, lite milt och försiktigt svenskt och ja, således på gränsen till trist.

Detta var hursomhelst längesedan och en mörk torsdagskväll, som smiden av djävulen själv behöver tveklöst ackompanjeras av en sängfösare i lite mer stramt traditionell stil. Så läs mig en rofylld godnattsaga och vagga mig varmt med en visa på det, jag lovar att gäspa leende, om du är generös.
Psscht...

Färgen som tungt samlar sig i kupan är mörk bärnsten med dragningar åt rött, kronan på verket är liten, något plottrig men långlivad med fina, kletiga rester som envisas på glasets innerkant.
Doften behöver sedan sansas i glaset något efter servering, andas och mysa ihop sig till den ganska täta fruktmassa som den slutligen framstår som. Lika tät slibbig karamell och lätt åldring med undertoner av läderbälte och spritstinn andedräkt finns med i kvällens nattning och jag är redan nu övertygad om att detta är ett betydligt mer potent och temperamentsfyllt öl än vad jag mindes det som.
På tungan närmast svävar ölet fram med lätt kolsyra och lite klistrig, men ändå fantastiskt len kropp som bjuder ut sig generöst med potent maltighet av kakigare karamell, romrussin, kryddig apelsin och pappas varma svångrem. Det går hett till, inte minst i avslutningen där en eldig alkoholton och en sträng beska piskar en ytterligare och lämnar en bittersöt och knäckig känsla av förlåtelse i eftersmaken.

Så förlåt mig Nynäshamn, jag ska aldrig göra om det igen, gnyr jag ledsamt samtidigt som jag tar den sista slurken.

- Förlåt mig pappa!
- Godnatt.

2 kommentarer:

Nasty N8 sa...

Kul läsning!

Jag kände dock inte samma entusiasm för pappsen som du när jag drack den häromveckan. Kändes mest... mesigt? Som om man tagit ett fylligt engelskt barley wine och spätt ut det, typ.

AndersAnd sa...

Det låter som att du nu kände som jag gjorde för något år sedan när jag sist drack det..
Denna vända kickade det mitt arse dock trots att det inte besitter samma lagringspotential och koncentration som klassiker såsom Thomas Hardy's och inte heller den generösa maltfetman ifrån vissa amerikanare, det är med andra ord fortfarande lite "light", dock på ett elegant sätt enligt mina lökar...