Ännu en klassiker.

Samtidigt som Systembolaget kommer med fler exklusiva öllanseringar än någonsin och det lokala sortimentet blommar (maskros är väl också en blomma?) så finner den aldrig nöjde jag, ironiskt nog sig själv allt oftare återkommandes till de få smygfantastiska klassikerna som under en längre period har stått och dammat på hyllorna.

Vissa som var där redan innan humlen var het, vissa som har trillat in under de senaste åren men som skandalöst nog står dammigt men stolt belysta redo för den som ser förbi trender, hype och snarare söker en autentisk dryckesupplevelse ofta helt utan nutidens tillhörande marknadsförings-trick eller ”nyhetensbehag-baserade” känsla av exklusivitet, trots att drycken, väl i glaset kan kännas och inte minst smaka mer lyx än någonsin trots sin eventuellt lågmälda profil.

En ganska blek karaktär, väl lätt att glömma är trappistölet "Westmalle Tripel". Stillastående på hyllorna med ett lätt lager damm, paketerad i en stilren 33cl flaska med lika ljus och fadd etikett som vätskan innanför glaset. Dyrare än din gemene IPA, inget skryt eller ambitiösa utlåtanden på flaskan och med en beskrivning som ”Balanserad, kryddig, fruktig smak, inslag av skumbanan, jasminris, honung och citrusskal.” så kan även jag förstå om den oinvigde hoppar högt över.

Systembolagets beskrivningar fungerar kanske för vissa, men mig har de aldrig tilltalat och det var först efter jag hade slutat läsa dessa, någonstans tidigt i början av min ölkarriär, som jag kunde både börja njuta fullt och själv hitta egna doft och smak-associationer.
Så, låt mig göra just detta.

Det lätt grumliga, blekt gyllene ölet pryds av en snöpudrig, otroligt tät skumkrona som ligger kvar länge (för alltid, evigt!) och dessutom lämnar en fet gräddig gardin efter sig på Westy-glasets insida (ja, jag äger inget Westmalle-glas, dock har jag ett underlägg, hah!)

Aromen är slående distinkt och varmt välkomnande, lite som den där enda barndomsvännen du faktiskt gillar, och som för en gångs skull också är uppriktigt lika glad att se just dig.

Denna återträff startar således lovande med ett stort leende som breder ut sig i det vida glaset och erbjuder blomster, frukt samt ovanligt sofistikerad karamell. Det bjuds solsken dagtid och en värmande brasa när kvällen närmar sig, kommunikationen är på precis rätt nivå, lättsam men ändå komplex, lite rå och skojfriskt potent, men ändå elegant med söta dofter som aldrig närmar sig kväljande utan snarare sofistikerat spinner upp och garanterar dig en väldigt vuxen dos sockervadd med tydliga inslag av kryddor och fallfrukt.

Vid första smutt är det svårt att definiera den främst utstickande faktorn, är det att ölets kropp är silkeslent med den finbubbligaste och piggaste kolsyran du någonsin har upplevt?  Är det faktumet att dessa bubblor sprider lika friska och fruktiga jästtoner i hela munnen under tiden du tar din första svälj? Eller är det kanske sen att eftersmaken är lika friskt torr och perfekt balanserad utan nämnvärd spritighet trots sina 9,5%?
Nej, det är såklart en kombination av allt detta och lite till, en kompakt, tät, charmerande helhet och en tveklös knockout i fåraskinn!

Westmalle Tripel är kanske inte det mest uppmärksamhetssökande ölet du har råkat lägga ögonen på, kanske inte det trendigaste eller mest nyskapande heller. Det sticker inte ut med någon vitsig titel, det innehåller ingen frukt, inga nämnvärt höga bitterhetsvärden och det skryter aldrig, inte ens med sin potenta alkoholhalt.
Nej Westmalle's tripel bara står där, bara finns, och är. En blygsam vän, men en med all världens värme på insidan, och en som alltid är det käraste av återseenden.
Glöm aldrig, en riktig vän.