tisdag 9 oktober 2012

Tveksam.

Jag kan inte minnas att jag någonsin mera djupgående har skrivit något om Stone Brewing Company's välkända barley wine "Old Guardian", ja eller så har jag det, men då var det så länge sedan att det inte längre räknas.
Jag har hursomhelst druckit ölet i fråga vid flera tillfällen, någon flaska några år gammal, någon riktigt god, men också många lite väl spritiga, spretiga och utan att lämna större intryck efter sig förutom karamellklet och eventuell alkoholbränna i munnen. Knappast övervägande positivt med andra ord och sådär allmänt tveksamt trots att det kommer ifrån ett bryggeri som annars ofta "levererar" både när det kommer till humledominerade, maltfeta, och ja, "något däremellan" öl.
Så faktumet att deras kornvin aldrig riktigt har lyckats övertyga gör mig åter igen, tveksam.. Är det mig det är fel på?

Självklart gör detta lilla interna drama mig nyfiken nog att inhandla även en flaska av nuvarande årgång och eftersom bryggeriet då justerar receptet år för år så bestämmer jag mig också för att besöka bryggeriets hemsida för att få direkt klarhet i vad som är justerat för årgång 2012, något som visar sig vara att de för första gången på många år har kört med amerikanskt humle, ja och hör o häpna, det är även för första gången någonsin de har använt sig av den omåttligt populära och numera närmast på klassiska humlesorten Cascade. Spännande tänker jag och hämtar min gamla favoritöppnare för lite passande pysmys i fåtöljen en sådan här typisk grådassig vardagskväll.

Precis innan öppnaren nuddar kapsylen så hejdar jag mig dock och bestämmer mig, trots allt, för att faktiskt läsa den överjävligt långa, och minimalt mörka texten på flaskans baksida.

Tack Stone, x-antal minuter av mitt liv, som bortblåsta. Måtte detta kompenseras för med utomordentligt kornvin...
Kornvin som då rinner ur flaskan i en rödaktig bärnstensfärgad stråle och som samlar sig i kupan med en liten bubblig skumkrona på toppen, som i sin tur, vid lite cirkulation sprider dofter av russin, rågbröd och apelsinskal kring sig i rummet. Vid närmare sniff väser jästen till lite väl, men får ett subtilare stöd av lättare browniekakor, övermogen frukt, läder och lite näshårsbrännande alkohol.
I munnen talar sötman högt med sprudlande mogen frukt, lite citrus, russin, lätt kakaopulver och lite päronlik jästighet, självklart med en alkohol-laddad avslutning där det både sticker till i kinderna och levererar djup russin och karamellsmak för att kort därefter landa torrt med en lätt burdus efterbeska som tillsammans med alkoholen ger en värmande, ja eller snarare, brännande sensation. Allt levererat med ordentligt kletig munkänsla som nästan lite obehagligt hänger kvar i random delar av munnen.

Alltså inte jättekomplext, men fortfarande med ett smakspektra varierat nog att göra inmundigandet roande, iallafall under ett eller två glas. Inte helt ur balans, men ändå med ordentligt vassa kanter.
Hursomhelst, av de årgångarna jag har provat så är detta en av de bättre, ja även om jag, om jag vore "Stone", snarare skulle söka vidare, och slutligen spika ett mer klockrent recept på ett barleywine då denna årliga förändring utan någonsin stående ovationer börjar kännas rätt tveksam.

Det finns över hundra flaskor kvar på Systembolaget, har man aldrig provat ölet i fråga så får jag dock avslutningsvis konstatera att det, på grund av det förmånliga priset faktiskt är värt att köpa på sig ett par, varav den ena bör få lite tid i källaren, om man nu har en sådan.

1 kommentar:

Joel sa...

Tack för tipset, hade glömt bort den. Beställer nu!