tisdag 30 oktober 2012

Ett engelskt erkännande.

Det har tagit sin lilla tid för min del, det här med brittisk öl. Jag minns hur jag, strax efter jag hade fyllt 20 år försökte mig på att "lyxa till det lite" och började med att, utöver de där åtta flaskorna Heineken också slänga in två-tre stycken engelska ales i handlekorgen på Systembolaget.
Det fanns ingen ölkultur i min hemstad, det fanns ingen annan som drack något annat än, antingen det billigaste, eller det påstådda häftigaste (Heineken då, Staropramen och kanske något freaky Jamaica-blask.)
Idéen om att brittiska ales skulle vara något lite extraordinärt, något lite finare måste således ha kommit ifrån TV, film och annan media, kanske i kombination med lite ståtligare, och för den tiden, dyrare flaskor. Det fungerade hursomhelst och en begränsad tonårsbudget gick således ifrån att vara 100% dedicerad åt billigt blask till att delas upp något och erbjuda en uppenbart uttråkad palett iallafall ett par nya öl per party-helg.

Jag är egentligen ganska dålig på nostalgi och det finns mycket jag inte längre minns, men en av de sakerna jag faktiskt kommer ihåg är, att det aldrig var gott. Jag minns tydligt de påtagliga metalliska smakerna, den gräsigt jobbiga efterbeskan och den vattniga, kvalmiga maltkaraktären som trots sin tunna natur framstod som lite för tung för mig då.
Biskopens finger, den spräckliga hönan och Fullers extra special bitter (jag trodde att den var väldigt bitter!), den ena mer järnlikt mineralig än den andra, någon för besk och torr, den tredje alldeles för svårdrucken, men jag kämpade på.
Guinness var mer lättdrucken, den var också svart och ganska cool, detta drack jag sedan ganska ofta och konstaterade redan då, i mitt öliga ovetande att de som påstår att Guinness är som en hel måltid, ja de har nog aldrig fått sig ett riktigt mål mat, någonsin.

Ett eller två år kämpade jag med de få britter jag kunde komma över via det då betydligt mera begränsande Systembolaget, innan jag tillslut återvände till 100% lättdrucken lager.
Den engelska ölen lyckades aldrig, och var inte ens en liten del i konverteringen av denna numera renodlade ölnörd. Självklart kan man inte generalisera allt för friskt, "different strokes for different folks" etc, men enligt mina erfarenheter så är den brittiska ölen ingen höjdarkonverterare, utan snarare, ofta, ganska svår öl att begripa sig på och att med en otränad palett uppskatta.

Under de senaste två åren har saker och ting vänt dock, ungefär en gång i månaden kan jag få ett svårslaget sug, ett sug omöjligt att missta, ett sug efter engelsk öl i dess allra mest typiska kostym.

Fullers ESB är ett sådant, och ett valet ofta faller på. En klart bärnstensfärgad ale med ett litet aggressivt bubbligt skum som snabbt dör ner till en ring på ytan. Ölet ligger alltid ganska trivsamt stilla i glaset och inger en känsla av lugn, av långsamt inmundigande, något som förstärks ytterligare av dess mjuka arom som artigt bjuder på jästig frukt och rund malt. Tankarna förs gradvis närmare gammal "pudding", något jag inte har några erfarenheter av men ändå, det luktar äldre England, lite aristokratiskt stramt men balanserat, även såhär i munnen där kolsyran är lämpligt mild och eftersmaken är behagligt bittersöt med inslag av marmelad, mineraler, friskt gräs och en lätt alkoholton.

Nu, sådär sju år senare är ölet inte längre för sött eller för bittert, för metalliskt eller svårdrucket, nej, nu är det precis lagom, såhär när man bara vill "ta en öl" utan en varken för komplex, eller för tom upplevelse framför sig.
Inte världens mest spännande öl, absolut inte, men jag erkänner ändå att det är ett jag då och då blir obotligt sugen på, och det är ändå i sig en subtil hyllning till hela den klassiskt brittiska karaktären med dess ädla humlesorter, finstämda vatten och personliga, utan att vara överdrivna, jästkaraktärer.

Det händer då och då idag att jag pratar med pale ale eller IPA-drickare, eller, ska vi snarare kalla dem "amerikahumle-fantaster", som sådär i fräsande ton kan dra till med "Öh, denna IPA'n sög ju, påminde mer om nån gammal dassig engelsk öl eller nått öh", och samtidigt som jag nästan förstår vad de menar när de försöker uttrycka sina missnöjen, så misstänker jag och konstaterar iallafall för mig själv att dessa nissar måste ha råkat gå på en ordentlig nit när de ovetande har gått in på Systembolaget, köpt första bästa IPA på hyllan, förväntat sig en amerikansk sådan och kanske då råkat få hem en ifrån, ja, tex Fullers.

Det känns således nödvändigt att avsluta detta inlägg med att understryka något som nog för många är, men för alla bör vara en självklarhet, och detta något är att man verkligen måste se till att skilja på brittisk och amerikansk öl och strikt sluta jämföra en Brittisk pale ale eller IPA med amerikanska varianter. Det finns väldigt få gemensamma nämnare, och de som finns har extremt lite med doft och smak att göra.
Att i sin hippa ivrighet se ner på engelsk öl för att den inte är lika "välhumlad" är bara ett pinsamt sätt att idiotförklara sig själv på och visar tydligt på bristande erfarenhet och lika bristande förståelse för olika ölstilar och deras härkomst.
Om man sedan helt enkelt inte gillar engelsk öl, fine! Men håll sinnet öppet även för det mer traditionella, så kanske till och med du, likt jag, en vacker dag finner dig själv suktandes efter ett balanserat glas sval ale av det mer nobla slaget.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Precis på pricken ang. Guinness !
I mina trakter påstås det att den motsvarar 18 köttbullar...

Firar för övrigt lille lördagen med en Leffe Blond, min okreddiga öl att falla tillbaka på.

/ Daniel

AndersAnd sa...

Här i Malmö motsvarar en Guinness tre falafelrullar, med extra vitlökssås!

Skål på dig!

buy runescape gold sa...

Merely found your images within the posts! Exactly what a lovely family portrait. Thanks a lot. These friendly content tend to be very entertaining! I will be genuinely savoring them.
FFXIV Gil For Sale
Runescape 2007 Gold
World of Warcraft Gold