torsdag 11 oktober 2012

Det ser mörkt ut för FrEQuency.

För ca två veckor sedan skrev jag ett par omdömen om 2 av 3 öl ifrån Frequency-serien som jag fick hemskickat till mig i form av produktprover, ja där då ett av de tre hade gått i kras under resan. Detta öl var bryggeriets, eller, eh vänta "märket" Frequency's öl "A Darker Shade of Ale", en "svart IPA" bryggd på fem maltsorter, fem humlesorter, hos Nils Oscar, och nu hemma hos mig omringat av helt glas samt toppat med en kronkapsyl. Bra, även om jag samtidigt, inledningsvis får ta och tillstå att jag personligen känner mig lite trött på tama försök till "svart IPA" eller "välhumlad mörkare öl" ifrån de svenska bryggerierna, speciellt då hela "grejen" ofta bara känns som ett billigt försök att surfa på IPA-trenden ytterligare, ja detta utan att Sverige ens har sett några (ja, eller väldigt få) riktigt bra inhemska "vanliga" IPA's än. Jag menar, kan man verkligen spotta ut en extraordinär "svart IPA" om man inte ens har lärt sig att få till en stiltypisk, välbryggd standard sådan?
Utan att spekulera vidare så är det nu hög tid att låta ölet tala dock, detta följt av en summering av mina intryck av denna serie i största allmänhet.

Den mörkbruna strålen rinner då ur flaskan skinande klar och samlar sig i kupan som ett nästan svart öl krönt med en liten beige skumkrona som lämnar små, ganska snygga skumrester efter sig.
Doften slår mig spontant och mindre positivt som rengöringsmedel-liknande kemiskt med lite dova, kakiga undertoner. En sväng om och lite tydligare tropiska humletoner blottar sig, dock nu tillsammans med smör, vanilj och blommig, skarp tantparfym som såhär instinktivt, inte direkt tilltalar mig.
Smaken som sedan följer är ytterst parfymerat fruktig, flyktig och kemisk på en tunn maltbas som inte bidrar med värst generös smak, utan som mest, åter igen tillför, en smörighet som tillsammans med lätta chokladliknande toner för tankarna åt ett slätstruket kakfat någonstans ifrån den förträngda barndomen. Kort efter denna något ihåliga upplevelse följer en torr, lika tom, rosblommig och lätt bitter eftersmak som sprider lite olustiga mintsensationer i gommen.
Njee, trots att dryckesupplevelsen var lite lätt intressant (vilket är mer än man kan säga om många andra öl) så är helhetsintrycket nästan på ångestgivande tomt, ett flyktigt flamsigt och ganska slätstruket öl som saknar både riktning och självförtroende. En osäker karaktär, och det lyser tydligt igenom. Osexigt.

Serien i stort? Ja jag lovade ju mig själv nästan att jag inte skulle bråka med "rock-crowden" ytterligare efter min recension av Sigtunas "Prince of Darkness" eftersom det uppenbarligen är den enda publiken helt utan självdistans och en som i blint raseri missar all humor. Men jag blir faktiskt less på dessa evigt tomma produkter upp-backade av märken, "namn" eller "statements" som desperat skriker (growlar?) i hopp om att överrösta en ganska vanlig och pissig produkt kallad öl.
Okej, det är inte "pissöl" som så, framförallt inte i jämförelse med "Lawn Mower" eller "Beervana", men det är fortfarande ytterst slätstrukna, mediokra produkter som utöver löjlig marknadsföring också kostar mer, och när det kostar, ja då förväntar man sig generellt kvalité, man förväntar sig att etiketternas "statements" ska innehålla någon form av sanning.
"Vi tror att man kan beskriva ölets smak på samma sätt som man beskriver musik. Vi har gått till Sveriges främsta ölbryggerier och valt de öl vi tycker bäst om. Ett enda kriterium: Det ska vara jävligt gott. De ölen har vi valt att buteljera under namnet FrEQuency."
Eh, jaha, smaken är som? För jävligt gott måste vara till att ta i baserat på det jag har provat än så länge. Ett konstant pendlande mellan ytterst mediokert och okej låter mer rimligt enligt mina smaklökar, men jag är ju å andra sidan ingen riktig skribent heller.
Jag har dock själv gett mig på att försöka beskriva öl med hjälp av ljud tidigare, om jag nu ska försöka beskriva FrEQuency-serien med musik istället, så klassar jag då denna som sådan där skrikig överkomprimerad, stutsig uppmärksamhetsökande elektronisk, auto-tune'ad pop av det ytligaste och mest innehållslösa slaget.
Eller, kanske snarare, "sådant som gäller idag"?
Jag vet inte.

4 kommentarer:

Jonas Carlsson Stroh sa...

För den som ännu inte vet hur bra CDA/BIPA kan smaka måste jag rekommendera Soulless från Redwillow. Om man bryr sig om hur saker "skall" vara matchar den alla typdeffar jag läst. Om man bara gillar en god Porter-IPA-hybrid, drick av njut. Att engelska småbryggerier börjat kika på de forna kolonierna för inspiration gör det inte mindre roligt!

Fanns häromdagen på Bishop's Gustav (Malmö) och dyker nog upp på fler ställen.
http://fatkoll.se/work/taps/?id=1872

Manker sa...

Den Soulless jag smakade i stockholm smakade färsk hembrygd av det lite mer medelmåttliga slaget :/

AndersAnd sa...

Jag blir nyfiken nog...

fifa coins sa...

all you perform is simply therefore magical as well as stunning. cherished this particular.

FIFA 15 Ultimate Team Coins
lol排位赛代练