tisdag 28 augusti 2012

Sju procent.

Det var initialt glädje som sköljde över mig när jag i och med släppet av Slottskällans "Zero" fick för mig att bryggeriet skulle börja släppa, i alla fall en serie (välbehövd) mer eller mindre experimentella öl, något som bekräftades ytterligare i och med följande släpp av "Zeven".
Jag tycker personligen att det är kul när bryggerier experimenterar, speciellt om det är svenska bryggerier vi talar om och ännu mer om det då råkar vara något av de lite mossigare sådana som länge har levt på diverse andra ganska slätstrukna (men för all del, ibland välgjorda) produkter.
Jag får sedan chansen att prova dessa två öl på en rörig festival och det gav mig således inga intryck säkra nog att göra ett utlåtande baserat på.
"Zero", en IPA med teoretisk IBU på 0, minns jag som humlearomatiskt lovande men senare beställningar via systembolaget har uteblivit då ryktet sa att ölet tröttnat väldigt snabbt, något som känns logiskt när vi snackar aromhumlat öl utan den betydligt mer ihärdiga "bitterhumlen". När sedan "Zeven" lös med dess grönetiketterade närvaro på hyllorna vid släppet den 1'e augusti var köpet givet och lusten till närmare analys stor.

Det är en knepig idé med svart saison, en idé som, likt "svart IPA" känns motsägelsefull och i många fall vid inmundigande meningslös.
Ljusare och friskare öl som IPA eller saison, förväntas leverera just det, en fräschör, ett "ljus", smaken av solsken och att då blanda in dunkla smaker ifrån mörkare malt kan i värsta fall bara, kort och gott dra ner hela upplevelsen och man kan lätt finna sig sittandes där och önska att ölet bara, kort och gott, helt enkelt, var både rent och "ljust", inte nedsmutsat av murkig malt utan snarare bara okomplicerat friskt och gott.

Någon bra svart saison kan jag inte minnas att jag har provat förr, faktum är att jag inte kan minnas att jag har provat något svart saison över huvud taget, men jag antar att principen kan vara lite densamma som med "svart IPA" , dvs att det är svårt att lyckas, men att det finns fall där balansen har blivit precis lagom och där bryggeriet i fråga vet hur man levererar grundöl både av den mörkare och ljusare sorten, där syrligheten ifrån den rostade malten inte blir dominerande utan möter den friska syrliga humlen perfekt på mitten.
Med risk för att bli ännu luddigare (lite likt en taskig svart IPA) så slutar jag här och tar istället reda på om Slottskällan lyckas leverera ett vackert giftemål, trots striderna mellan de ljusa och mörka krafterna i flaskan, flaskan vars första intryck levereras via en etikett som lyder:
Zeven är vår version av en black saison. Saison är ursprungligen en ölstil från Vallonien som efter en tur till Amerika, där den blivit mer välhumlad, har återvänt till Europa i form av en farm ale. Vi ville göra vår saison mörk, men låt inte färgen lura dig för den är inte besk och kraftig som mörk öl ofta är, utan frisk och lättdrucken, precis som en saison ska vara. Men varför kalla den Zeven? Det betyder sju på flamländska och står för alkoholhalten.

Okej, detta förvirrar mig lite. Varför ville ni göra den svart nu igen? Har den varit i USA och blivit mer välhumlad eller inte? Och istället för att påstå att mörk öl ofta kan vara besk och svårdrucken så kan man väl våga dra till med ett påstående och skriva att "svart öl kan visst vara lättdrucken!" Eller, ja jag bara tänker att det hade låtit lite.. Mindre luddigt... (Och om tex "svart IPA" kan vara uppfriskande så kan säkert "svart saison" också vara det, inget konstigt med det eller?)
Den kallas alltså Zeven, för att den ligger på 7% ABV, men hade det inte varit lite lämpligare om namnet hade något med ölets färg att göra då detta är betydligt mer anmärkningsvärt än alkoholhalten? Ja eller, jag vet väl inte.. Som sagt, ett lite förvirrat första intryck, men okej, varför inte bara provzmaka!

Det brunfärgade ölet rinner ur flaskan ner i det tulpanformade glaset och innan det ens hinner fylla upp halvvägs så har ett stort beige skum nästan.. Skummat över. Skum-mässigt (...) snyggt och belgo-livligt med en del flyktiga rester på insidan av glaset, som efter en ganska bra stund har samlat sig som ett litet lock över en smutsig mörk (men inte svart) vätska. En "brown saison"?
Aromen som bjuds ger initialt ett rått och ofärdigt intryck av bränt gummi och säd, vid närmare sniff är saisonjästen glasklar men störs av sliskigt syrliga, mintiga malt-toner som ger udda vörtbröd-associationer. Kemiskt och småfult men inte överväldigande oangenämt.
Smaken är fruktigare än aromen lovat, rent spontant rätt trevlig med typiska jästiga toner av banan och äppel, dock följt av en råsliskig sötma som kväljande sköljer över en med övermogen banan, ytterligare mint och alkohol. Eftersmaken som sedan följer är torr, spritig och kryddig med toner av bränt bröd, plast och råbesk frukt.

Allmänintrycket, såhär i efterhand vill jag nästan summera som något som påminner om en överdrivet alkoholstark, okomplex och olustig "dunkel weissbier" (mörkt, tyskt veteöl) en stil jag inte är störtförtjust i direkt men som ändå kan vara betydligt mer drickbart än detta öl.
Detta intryck då, snarare än det av en "black saison" som annars hade kunnat vara sådär helamerikanskt och extrem-experimentellt, för om man nu ska göra experimentöl så varför inte gå lite "wild and crazy"? Om nu den moderna saisonen har varit i USA på besök och fått en rejäl dos humle, varför inte (arom) humla skiten ur saisonen? Varför inte dänga i mer rostad malt, för att ge den mörka färgen en mening om inte annat? Och om saisonjästen inte skulle sticka ut nog i detta, varför inte sekundärjäsa med brett för ytterligare funk och belgo-influerade aromer? Jag tänker att man hade kunnat hitta på en hel del kul om man bara tog sig tid (och pengar) att experimentera o ta ut svängarna lite.. Mer...
Men just det, "Slottskällans" gör ju ingen "extrem öl", varken enligt texten på Zeven's flaska eller enligt den jag i skrivande stund trillade över på deras hemsida, som ytterligare provocerande (ja jag finner det provocerande) lyder såhär:
"Det lilla bryggeriet med den bästa ölen"
Öl finns av alla upptänkliga sorter. Trots detta är ca 95% av all öl som görs i världen ljus lager. Grunden till Slottskällans existens ligger i en reaktion mot denna likriktning. Vi vill visa på bredden som finns, på det faktum att smakspektrat i ölvärlden är bredare än det i vinvärlden, på möjligheterna att kombinera öl med mat och på vikten av att en öl är bryggd med omsorg och bra ingredienser.
Slottskällan skiljer sig inte bara från de stora bryggerierna, vi skiljer oss även från de flesta andra mikrobryggerier. Efterhand som intresset för öl ökar, och mikrobryggerier blir trendigt ökar efterfrågan på så smakrik öl som möjligt. Denna efterfrågan kan ibland leda till att bryggerierna möter denna efterfrågan genom att göra en för kraftig eller besk öl. Vi på Slottskällan anser att en öl måste vara smakrik men samtidigt välbalanserad. Man ska kunna dricka minst ett par utan att känna att det blir för mycket och man ska kunna äta mat till utan att ölen helt tar överhand över matens smaker. En besk amerikanskhumlad öl lever inte upp till dessa krav. Somliga kallar ölen vi gör för mesig eller publikfriande, vi kallar den för elegant.

Eh, okej. Till att börja med, om öl finns av alla upptänkliga sorter och Slottskällan vill visa på "bredden", varför då avsäga sig så kallad extremöl? Är inte faktumet att öl kan vara både väldigt starkt och extremt samtidigt som det kan vara väldigt lätt och nyanserat en stor del av dess bredd och ett område där öl har en stor fördel gentemot vin som ofta spelar inom ett lite snävare område gällande tex styrka?
Att sedan vidare skriva om att mikrobryggerier har blivit trendigt och att andra bryggerier än dem själva försöker "möta efterfrågan" genom att göra för kraftig eller besk öl låter både mossigt och motsägelsefullt då Slottskällan själva har bryggt amerikanskhumlad "red ale", "Zero" och nu "Zeven" som, även om just det inte kan anses vara nämnvärt beskt, ändå känns som ett uppenbart trendpåhoppande "experimentöl", ett ganska misslyckat sådant dessutom och definitivt inte ett jag skulle kunna dricka "minst ett par" av.
Och hela den ingången är ju närmast på befängd. För det första så, åter igen är det just ölets bredd som är det fantastiska, att man kan dricka "ett par" i solen, likaväl som man kan dela en tung "vintervärmare" med frugan en ruggig höstkväll, och för det andra så är det väldigt vanligt förekommande att just de där beska "amerikanskhumlade" ölen är just de som folk kan ta "ett par av" då en välbryggd besk sådan verkligen ger "mersmak", mer mersmak än tex en dassig lager som måste serveras vid 4 grader för att man ska kunna få ner en enda. Amerikahumlad bira lever visst upp till kraven! De går absolut att "ta ett par av" (varför det nu är så viktigt?) och de fungerar även tveklöst till alla möjliga maträtter!
Eftersom amerikanskhumlad öl är ett ganska stort begrepp så finner jag det, tillskillnad ifrån Slottskällan, svårt att generalisera och tänker således inte gå in på exakt vilken typ av amerikahumlad öl som passar till exakt vilken typ av maträtt men, beroende på styrka och graden beska passar dessa öl definitivt utmärkt till en mängd olika ostar, till kryddiga, feta kötträtter och inte minst till en het karamelliserad lök-baserad curry. Allt ifrån den lättaste pale ale till kraftigaste imperial/dubbel IPA har ett plats på matbordet, att påstå något annat är fullkomligt befängt och får bryggeriet att framstå som otroligt.. Vilse?

Så avslutningsvis, ett lågt betyg till "Zeven" som varken tar ut några svängar eller ens lyckas vara rent, friskt och lättdrucket. Ännu lägre betyg till texten på flaskan, eller för den delen den förskräckliga texten som ska representera bryggeriet i stort på deras hemsida. Pinsamt.
Vill man inte göra en viss typ av öl, "fine" (visst), men att sådär högtravande ställa sig över den och påstå att denna inte passar till mat, till att "ta ett par" av, eller att den inte kan vara "elegant" klassar jag som kränkande, inskränkt och samtidigt, i mina ögon en så kallad "diss" av många bra mikrobryggerier som både gillar och vågar producera lite modernare (?) öl.
Nä, nu får jag kontra med ett par modernt humlade "Mohawk Unfiltered Lager", om inte för att det smakar bra så för att påminna mig om att Slottskällans bryggeri fortfarande kan ha en funktion, då i form av ett öppet hus för "lycksökare" och andra "utomstående" som kanske får för sig att det är en bra idé att brygga n stor stark där eller något...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Helt rätt. När det gäller namnet kan man väl även ifrågasätta valet av språk. Varför ge en öl i en stil som kommer från den fransktalande delen av Belgien ett namn på flamländska?

Mattias O

AndersAnd sa...

Hah, det tänkte jag inte ens på, ytterligare pinsamheter..
Man kanske ska hålla info kort och relevant i största allmänhet, om inte så iaf för att undvika att göra bort sig.

Hans sa...

Det är lite långsökt att ifrågasätta valet av språk om jag får säga det. Det är inte alls ovanligt i Belgien att ett öl i en ursprungligen vallonsk stil eller ett öl som bryggs av ett vallonskt bryggeri får ett nederländskt i stället för ett franskt namn, eller tvärtom. Varför skulle det då vara så nogå för Slottskällans del?

AndersAnd sa...

Håller med om att det är långsökt, men trots det småroligt i kombination med alla andra knasigheter, knasigheter som väl är mer relevanta än språket skulle jag säga.

Hans sa...

Apropå själva ölet, jag blev inte helt övertygad, som så många andra, men ändå förtjust. Jag tänker ge det en chans till. Det är i varje fall ett tecken på att de vågar ta ut svängarna lite mer i Uppsala.

runescape gold sa...

Hah, I remember thinking that even on further embarrassment ..
Maybe you should keep the info short and relevant, in general, if not then anyway to avoid making a fool of himself.
WOW Gold
cheap runescape gold
Billig Diablo 3 Gold Kaufen