tisdag 7 augusti 2012

En försmak av Kristianstads bryggeri? (Del1)

Förra helgen besökte jag min hemstad "Kristianstad". "..." Tystnad.

Kristianstad är en sådan där typisk halvliten hemstad, en sådan man hemskt gärna flyttar ifrån och en sådan man inte gärna besöker mer än när det är absolut nödvändigt. Man kanske hälsar på gamla vänner, eller ännu mer sannolikt (som i mitt fall) hälsar på föräldrar. Föräldrar som också är lite som sin hemstad, man vet att man älskar dem/den, "så är det bara", men bara i mindre doser, under kortare stunder, ibland till och med bara under ett blixbesök.
Man älskar sin hemstad, men tenderar att lätt bli frustrerad över den, eller snarare finna sig själv frustrerad i den.

Redan efter att man har hoppat av tåget på perrongen, under de evighetslånga fem minuter man väntar på den alltid lika luftkonditioneringslösa knökfulla bullriga bussen så har raggen på ryggen rest sig, alla taggar ut och en kvarts resa tillsammans med skrikande bebisar slingrandes i trängingsbyxbeklädda tjocka postpubertala tjejers famnar, som i sin tur pustar över deras ansiktsuttryckslösa kepsklädda pojkvänner till bihang, de med för stora byxor, plågat släpandes på H&M-kassar och McDonalds takeaway som stinker tar närmast kål på en.
Tant Elsa gnyr något till sin väninna på olustig bred skånska, tant Ann-Britt ser ut som att hon sitter och dör. Nån liten utmobbad kille med glasögon och krulligt hår trycker på stopknappen för tidigt, pssssscht och dörrarna öppnas, ont i öronen, för ingenting! Kör igen, stop igen! Fyra små tisslande, olämpligt sminkade småflickor stiger på, fiffel med telefon, för mera oljuds skull.
Min tur, stop, snabbt av, smidig som en tiger, friskluft "ah, nu är allt lugnt" men där, på bristningsgränsen tog jag nästan det slutgiltiga beslutet att flytta ut i den tysta skogen för att leva på bark o bär i resten av mitt liv, jag måste, jag måste, ekar fortfarande, stickande för varje studs innanför mitt skallben där jag promenerar de sista stegen bort mot radhusen. Ett skakigt skallben nu inte helt oväntat beklätt av ett rinnande svettigt skinnhölje.

När man sedan tror att man ska få tvätta av sig, sparka av dojorna och få varva ner en stund så inser man samtidigt som man högljutt bultar på dörren att det inte kommer att hända. Morsan har plockat fram standardfrågeformuläret och i sitt hopplösa försök att inte vara allt för otrevlig hänvisar man för effektivast möjliga lösning till ens senaste aktiviteter på Facebook samtidigt som man ber om husets enda vettiga vinglas så att man, efter fredagsförseningar och mardrömslikt temperaturskiftande äntligen kan få ta sig världens mest välbehövda och självfallet medhavda, lite för varma, öl.

(Där sa jag det, öl!)
Öl i "Krischänstäh" associerar jag med ungdomsfylla och smaken av järn i munnen, antingen på grund av för många illegalt importerade tyska burköl eller på grund av den där käftsmällen man nästan är garanterad en sen kväll på krogen i denna stad iallafall tidigare känd som en av Sveriges, för sin yta, tyngst kriminella.
Utelivet känns främst centrerat kring ungdomar med tillhörande billiga "shots" och lika billiga öl, det är disco och "brudar" o trots att Kristianstad nyligen fick sig ett alldeles eget "Bishops Arms" så är jag sällan sugen på att sätta foten utanför mitt gamla familjehem på grund av den byfåniga fjortisorienterade mentaliteten både hos yngre och äldre helgalkoholister.
Så ana min skepticism (och lilla nyfikenhet) när jag av en slump hittar till Kristianstadsbryggeriets sida på facebook, som i sin tur leder mig till en mossig hemsida, en hemsida som knappast höjer några förväntningar på öl producerade i den lilla hålan.
Föga anade jag då att jag inom kort skulle få konkreta svar på all min undran dock, inte minst den fysiska undran som tungan kände, så som den alltid känner när man läser eller pratar om öl istället för att smaka på den.
Det visade sig nämligen att en bekant jag inte hade träffat på många år hade med bryggeriprojektet att göra och några mail senare var det bestämt en träff hemma hos "Micke", som han, typ heter..

Innan vår träff hinner jag uppfatta så mycket som att de är mitt uppe i lokalbyte med hopp om att få alla nödvändiga tillstånd, viss expandering och en försiktigt ambitiös satsning på att kunna brygga lite mera öl som nu också går att sälja.
Micke berättar också via mail att de på senare tid har fokuserat på öl i belgisk stil, något som gör mig som belgofrälst både positivt nyfiken och lite lätt rädd med tanke på hur många icke-belgiska öl i belgostil man har råkat ut för som har fallit pladask på grund av för lustiga jästsmaker, brist på balans, för tydlig spritighet eller andra obehagliga bismaker.
Jag har alltid sett bryggning av belgisk öl som ett ädelt hantverk, delvis på grund av ovanstående. Det är inte så enkelt att man bara jäser ut rejält med belgisk jäst och eventuellt socker sen: tadaa! "belgiskt". Nej, det är självklart inte så enkelt om det ska bli riktigt bra och jag vill påstå att man inte kan förlita sig på "tur" när det kommer till att leverera en kontrollerad, nyanserad och välsmakande produkt.
För mig handlar belgisk öl främst om nyanser, rätt mängd sötma kontra styrka, komplexa jästestrar och precis rätt kolsyra. När det blir som bäst kan det vara farligt lättdrucket med många lager av smaker, en finess och ett raffinerat liv som slår många andra ölstilar på fingarna med dess välbehövda avsaknad av amerikaniserat karamellklet och dominanta humlesyror, men när det blir som sämst kan det också vara rått grynigt, bensinlikt fenoliskt och spritigare än Kristianstads fulaste fulgrogg.

Så det är med andra ord en skräckblandad förtjusning som omringar mig när jag försiktigt trampar in på baksidan till Mickes villa och lika försiktigt frågar hans fru om jag har hittat rätt.
Jorå, "Hej hej, Anders", "Hej hej, välkommen".
På verandatrappan står en systemetkasse med ett gäng öl och jag hinner precis läsa på de handmarkerade kronkapsylerna innan Micke kommer ut med två provglas och en sval stilig enlitersflaska öl som snart visar sig vara en belgisk blond.

Eftermiddagsregnet hänger än så länge kvar i molntäcket och uteplatsen är fint uppdukad för kommande gäster, vi hinner dock sätta oss ner över ett glas öl och utbyta ganska många ord om både specifikt Kristianstads bryggeri samt öl i största allmänhet innan lördagsumgänget ska trilla in.
Blondinen slås i glaset med ett fluffigt stiltypiskt fräscht vitt skum, jag hinner bara konstatera att det doftar väldigt genuint belgiskt innan Micke själv bryter in och säger att han tycker att den blev en aning för söt, jag nickar instämmande och Micke säger ännu mera självkritiskt att man "inte riktigt längtar efter nästa klunk". Jag förstår vad han menar men håller inte lika krasst med utan sniffar och smaskar vidare, ölet smakar trots sötman uppfriskande såhär en kvav dag i en lågt liggande skånestad, sannerligen ett trevligt matöl med den rustikt sädesslika runt maltiga kroppen och fint avvägda kolsyran, ett kompetent och kvalitativt belgiskt bordsöl helt utan felsmaker och ett bra första intryck.

Micke hämtar sedan kassen öl jag inser att jag generöst nog ska få med mig hem och radar upp dem på middagsbordet. Under ett långsamt sippande på blondinen berättar han sedan blygsamt lite för kort om varje och jag lämnas med ungefärliga ABV'n och ovetandes huruvida dessa öl är något de tänker brygga i större skala eller om det är engångsexperiment för eget nöjes skull, ja eller något mellanting.
Tiden flyger och jag packar ner ölen i väskan, tackar artigt för mig samtidigt som vi enas om att det får bli fler möten och så småningom en titt på det blivande bryggeriet.
Med stor spänning promenerar jag sedan tillbaka till familjehemmet med de fem relativt okända ölen, två i belgisk stil, två flaskor stout och en vintervärmare, klirrandes lagom i ryggsäcken och inte sent in på samma kväll tar nyfikenheten över och det enda lämpliga vinglaset tvättas noga samtidigt som ett av de två ölen i belgisk stil kallat "Sjöval" får sjunka några grader i kylen.

"Sjöval" är då ett Orval-inspirerat öl utan "brett" (brettanomyces.) Micke säger bara kort att de var ganska nöjda och jag som "Orvalälskare" får svårt att sitta still av ivrig nyfikenhet, därav valet att stoppa just det ölet en stund i kylen. Samtidigt får man ju erkänna sig något skeptisk till utelämnandet av "brett" då detta kan sägas vara en ganska distinkt komponent hos just "Orval".
Nåja, öppna flaska, psscht!

Färgen var av klar kopparkaraktär med ett stort fint vitt skum och aromen var förvånansvärt fruktig och torrt Orval-lik trots utebliven brett. Detta ackompanjerat av övermogna äppel, päronfruktig jäst och lite alkohol lockade ganska snabbt till en klunk vars smak i sin tur erbjöd mogen frukt åt det torkade hållet tillsammans med gräsig humle och en fin kexig maltighet följt av en väldigt torr frisk eftersmak där alkoholen var perfekt avvägd men ändå ledde en att tro att den kanske var ett snepp starkare än influensölet.
Kroppen var dessutom precis lagom, lätt till medel med frisk väl avvägd kolsyra och ölets helhet imponerade på mig med en slående Orval-likhet, åter igen utan brett!

Ett par dagar hinner gå, hem till Malmö och ölen får vila ordentligt efter resan i kylen. Vid första bästa tillfälle går jag dock på ett par av dem och satsar just denna kväll på stout-ölen som båda skulle vara av det lättare slaget, runt 6% med en något lagrad "Stockestout" först ut som tydligen var brygd inför sommaren 2011 och enligt Micke var något de kallade just "sommarstout".
Personligen uppskattar jag stout både sommar, höst, vinter och vår så inga direkt negativa vibbar ifrån min sida förutom kanske en liten rädsla att ölet skulle vara för "lätt" då sommaröl, i största allmänhet tenderar att vara ganska, just "lätta" och inte helt sällan "för lätta" för min giriga palett.

Ölet var hursomhelst till min positiva förvåning kolsvart, även mot lampa med ett brunt fint gräddigt skum på toppen.
Fruktig saltlakrtisladdad arom här näst, med undertoner av chokladlikör och espresso.
Smaken var sedan ytterst len av karamellfudge, lätt lakrits, mörk choklad och subtil torkad frukt.
Fint balanserad, smakrik men ändå lättdrucken med lagom torr, bittersöt eftersmak av hårt rostad malt och lite värmande alkohol. Finbubblig med en len gräddig munkänsla. Stor och generös utan att bli svårdrucken och slår faktiskt Sotholmen och många andra "lättare" stout på fingrarna, ganska hårt till och med! Då på grund av dess snygga sprudlande smakrikedom och trots den relativt låga alkoholhalten stora smak.
Micke nämnde kort dagarna innan, under vårt samtal att han gillade "De Molens" mörkare öl och detta kan faktiskt nästan anas lite i karaktären även om det inte var han ensam som bryggde ölet i fråga, och om jag tillåter mig att fantisera ytterligare, så kan jag faktiskt tänka mig att, om ölet hade varit en "imperial" sådan, med bara mer av allt så hade jag varit fullständigt frälst (samt tvingat på dem ett gäng tunnor, för lämplig lagring på trä.)

Nästa stout, Mickes helt hembrygda sådana på ca 6%, buteljerad lite sådär lyxigt i en liten 25cl flaska "Närke-style". Av med kapsylen och i glaset med dig!

Kolsvart igen med ett snyggt krämigt ljusbrunt skum som lämnade en del klängiga rester efter sig på insidan av kupan.
Aromen var milt chokladig och kafferostad, nyanserad med tydliga toner av vanilj, fudge och en ren, len lyxighet som för tankarna åt chokladtryffel.
Smaken var också otroligt mjukt gräddig med toner av både ljus och mörk choklad, vanilj och fudge. Silkeslen med minimalt motstånd och en lätt finish med en antydan åt rom följt av en chokladigt bitter och kaffetorr eftersmak som gav direkt mersmak.
Fantastiskt "smooth" och felfri, så pass att den, i allmänkaraktären faktiskt förde mina tankar åt Dugges "Idjit!", dock inte lika lakritsbetonad och nästan hälften så stark, vilket både är positivt och negativt.
Åter igen måste jag erkänna att jag gärna hade sett en upp-pumpad version av samma öl, alla ingredienser, hela smakspektrumet och den allmänna balansen plus 30-50% mer av allt!
Det är med andra gott och man vill helt enkelt bara ha mer, mer i varje smutt, en smutt som tvingar en att ta en klunk, följt av en ännu större klunk som får en att önska att det just var lite.. Större.
Väldigt gott, väldigt välbalanserat och helt utan antydan till "hemkört", utan varken lustiga jäst eller bismaker.

Andra, eller kanske snarare tredje intrycket av detta gängs öl är således fortsatt gott, överraskande positivt, fullt njutningsbart! Men samtidigt som jag skriver ovanstående tänker jag, kan jag nu bli anklagad för "homerism"?
Trots ett pendlade hat gentemot min hemstad, kan trots detta, en smyg-småstadspatriotism just "smyga" igenom och vara orsaken till att dessa Krischänstäh-öl ligger så rätt i min mun?

Nej, nej och åter nej!
Jag kan erkänna att jag tycker det är jobbigt att totalsåga en bekants eller väns egna öl som man dessutom blivit generöst bjuden på, jag kan till och med erkänna att det känns lite hårt att såga ett produktprov ifrån tex Carlsberg, men poängen går fullständigt förlorad och ölprovandet i sig blir otroligt trist om man inte kan förhålla sig neutral inför drycken när den väl vilar där i glaset och rakt igenom vara fullkomligt uppriktig. Således eftersträvar jag komplett ärlighet oavsett vart drycken jag provar kommer ifrån, om inte för förbättringsmöjlighetens skull, så iallafall för mitt eget provandes skull samt för att jag ska kunna bibehålla min eventuella trovärdighet.

Så, där! Ärlighet varar längst och dessa öl, ifrån Sveriges lägsta punkt (avgrund) har ärligt talat, än så länge imponerat stort på mig.
Två öl kvar att prova, en starkare dubbelbock och ännu en "blond" följt av lite tankar kring framtiden i största öliga allmänhet..
I del två.. Av detta redan, ganska långa inlägg..

3 kommentarer:

Anonym sa...

Very cool, I like your style
Jeff

rs gold sa...

This was so precious and magical! Wish I had of known in time! What a special thing to do for us! The video also was soo sweet:)
Cheap Diablo 3 Gold
buying rs gold
Cheap Runescape 3 Gold

buy fifa coins sa...

Great day time. I love your site publish. Everything appears wonderful.



buy fifa 14 coins
elo boosting service
fifa coins online
cheap fifa 14 coins