onsdag 22 augusti 2012

En dröm.

Oppigårds! Jag vet inte hur många jag har rekommenderat att "köra på en" Oppigårds... Senast igår stötte jag på en gammal skolkamrat på "systemet", i allra högsta grad på smällen men ivrig att fråga mig efter ölrekommendationer då hon hade fått nys om min passion för denna dryck.
"Kom här lilla vän" lurade jag henne ondskefullt mot "ale-avdelningen" för att följa upp med en utvecklad rövarhistoria om hur jag av en sakral belgisk bryggmästare hade fått höra att öl med kraftig bottensats och på över 8% var speciellt bra för fostret.

Okej skämt åsido, bärsen var till hennes föräldrar.. Inte lika space'at, långt ifrån lika kontroversiellt men ändå en viss utmaning. Dom ville inte ha mörk öl, men dom hade ändå viss erfarenhet av att dricka öl (annat än sunkig lager uppfattade jag det som) vilket gjorde mig lite förvirrad, det får gärna smaka, "men inte för mycket", typ.
I sådana här lägen kan man i många fall som nörd, tendera att bli lite lätt provocerad, lite sådär "men hur ska jag kunna gissa mig till vad de gillar?" ja eller så kan man ställa två tusen följdfrågor, något man inte alltid har tid med..
All denna frustration innan det uppenbara slår en: Oppigårds!

Oppigårds öl är generellt ett av de absolut säkraste korten vad gäller både svensk och internationell öl på systembolaget.
Det är just svenskt, flaskorna har relativt ren och tilltalande design, det är ofta (relativt) ljust samt, det är ofta friskt, fruktigt och utan för burdus beska. Chansen att "nybörjaren" som får smaka på ett Oppigårdsöl tycker att det smakar just, gott, är väldigt stor, ja samtidigt som chansen också finns att personen i fråga redan har stött på Oppigårds öl innan och då, istället för att häpna av den nya smaksensationen, istället berömmer "entusiasten" för dennes goda smak.

Oppigårds har med andra ord verkligen hittat hem i de där lite mellansvaga/starka singlehumlade eller sommarölen, fint aromhumlade, balanserade och ljuvligt aptitretande med sin försiktiga men ändå högkvalitativa beska som kan tilltala såväl nybörjaren som den kräsna nörden.

Som nörd har jag dock ett problem med dem, och det är följande.

"Indian Tribute", klar i glaset och mörk koppar till färgen med en liten bubblig, kletig skumkrona på verket. Doften är överdrivet tydligt karamellkletig och tungt, kärvt humlig med toner av våt papp och metall. Friskare än somliga (riktigt sömniga) flaskor jag har druckit men också tydligt trött i sin smutsiga, försiktigt jolmiga och luddiga karaktär. Lätt fruktig på ett inte helt oinbjudande sätt men utan att det hoppar ur glaset så som humlen i den bästa IPA'n kan göra.
I munnen får man allt doften har hotat med samt en ytterligare syrligt vass och oraffinerad humlekaraktär där just karaktären är av slaget besk och inte nämnvärt aromatisk. Skarp, samtidigt som den är klibbigt söt med toner av övermogen frukt, våt papp, skarp citrus som tangerar rengöringsmedel och avslutningsvis en eldig eftersmak där en för skarp beska möter alkohol i överkant.

Med andra ord en stor besvikelse ifrån ett annars jämt och bra bryggeri som egentligen verkligen alltid verkar veta vad de håller på med. Faktum är att jag vill inte ens tro att de inte vet vad he håller på med i detta fallet heller. Jag tror att "problemet" ligger i att ölet är för ouppdaterat samtidigt som det säljer på i god takt, då vi i Sverige inte är värst bortskämda med bra IPA i amerikansk stil.
Självklart tänker jag inte uppmana någon att sluta köpa ölet i hopp om att då Oppigårds skulle knåpa ihop en bättre IPA, för det är ju fortfarande "bra för att vara svenskt". (...) Just denna flaska var också ganska långt ifrån purfärsk, men även i färskt tillstånd tycker jag att ölet har samma problem och personligen slänger jag mina tjugor på andra Oppigårdsöl framöver, i väntan på just ett bättre, starkare och mer välhumlat öl ifrån dalapojkarna. För att sådär i fantasin kunna tänka sig en fantastisk "Oppigårds IPA" är inte på något vis omöjligt, snarare tvärtom så är det löjligt enkelt.
Med friska öl som "Oppigårds "Single Hop Ale", "Amarillo" (också singelhumlad såklart) och lätta, friska sommaröl i sin repertoar är det inte svårt att tänka sig något i liknande tappning men med bara en liten dos mer malt och med märkbart generösare humlegivor för ett aromatiskt lyft och en markerad fruktig beska, något som hade kostat massa mer pengar, javisst, men när jag kan köpa en frisk, torr och humlefrisk "Oppigårds IPA" på systembolaget så betalar jag gärna en till två tior extra per flaska, för att få just den där kicken man får av tex "Amarillo", dock i denna drömmens fall, upp-pumpad i humleintensitet, sådär riktigt rent okletigt, friskt, fräscht och tillfredsställande.

Jag drömmer, jag tror och jag väntar...

4 kommentarer:

Jólabjòrs styvbror sa...

Du skriver det jag tänker!
En magiskt säregen och uppriktig blogg.

Grattis till årets "come back"!

Fortsätt.



AndersAnd sa...

Enormt tack!

Anonym sa...

Indian Tribute är sjukt bra och välbalanserad. jag kan inte hålla med dig. Smaka på Södra IPA eller Poking IPA så har du wc-anka delux.

Där emot är det ju fortfarande ingen som har eller kan göra Stones Ruination IPA som jag håller högst i klassen.

Tur att smaken är delad då kan jag få ha mina fantastiska öl ifred ;-)

AndersAnd sa...

Mjae, som sagt, jag tror att dom kan bättre, om inte annat så hoppas jag hursomhelst att de skapar en alternativ mer aromatisk, ljus och torr IPA som ett komplement.