fredag 20 juli 2012

Öl på.. Gotland? (Del1)

Det var inte med dryck i åtanke som två veckor av årets semester lades på en ölmässigt "öde ö".
Ingen större ansträngning utan den vanliga google-sökningen säger mig att, det kommer blir svårt att hitta några större ölupplevelser på Gotland, trots att vårt läger låg på öns största stad. En stad som snarare än fylld av öl var fylld av politiker, kvinnliga och manliga, i skjortor, med Ipads under armarna. Unga grabbar med solglasögon av pilotliknande modell med korta shorts och dyra skor som de slipper att slita på då de istället för att utmana kullerstenen till fots snarare utmanar hastighetsgränser på en segway.
Och sen modefrisyrer, uppvikta tunna skjortärmar, mm. Industriell lager på första bästa uteservering någon?

En flaska som är återkommande på uteserveringarna och som dock positivt skiljer sig ifrån resterande lysande gröna glas är Spendrups Wisbyöl som med lämpligt "fräsig", ren design och bruna netta små flaskor iallafall tänder en viss nyfikenhet hos mig. Om inte annat så var det väldigt längesedan jag provade deras öl sist och trots både tillgänglighet och möjlighet att beställa ifrån systembolaget så har det knappast varit något man har prioriterat då Sverige erbjuder sådär en miljon mer intressanta bärs ifrån mikrobryggerier landet runt just nu.
Men, jag tror på att ta seden dit man kommer, eller åtminstonde "sejdeln" och dricka så "lokalt" det bara går. Så ett besök på stans enda systembolag innebar förutom diverse njutningsöl av varierat humlebetonat och somrigt slag också ett gäng "Wisbyöl" där den första jag provade, enligt etiketten också skulle matcha den soliga stad jag lite chockartat precis hade landat i.

Det var såklart kontrasten mellan Visbys friska luft, vackra vyer och klara himmel, kontra Malmös grådunkla molntäcken och intensivt svarta avgasutsläpp ifrån icke hastighetsbegränsade högljudda fordon som spelade in vid ankomstens första ölsipp, den där gudabenådade slurken solsken efter en alltid lika omständig resa med släp på bagage och illaluktande medresenärer. Gotlands bryggeris "Sleepy Bulldog Pale Ale", en pale ale i amerikansk stil, inte alls utöver det vanliga, ja förutom lite kärva jäst och malttoner som inte kändes helt klockrena mot humlekottarnas tallbarr och citrusdrag. Men ölet var svalt och jag var varm så visst bjöd det in till klunk efter klunk utan att erbjuda några direkta hinder. Med andra ord ett helt okej "välkommen till Visby!" signerat.. Spendrups.

Det finns mer att se än att dricka i Visby (och på Gotland för den delen) så utflykter och promenader överväger tveklöst stillasittande ölande, dock måste man ju äta och vid ett av dessa tillfällen hamnade vi på den fisk och skaldjursinriktade restaurangen "Bakfickan" som tydligen ska ha serverat mat av god kvalité sedan början på 90-talet, och helt riktigt fick vi in varsin fin strömming med en ordentligt fet klick "päremos" som både mättade och smakade o trots att jag inte beställt något annat än vatten att dricka så kunde jag inte låta bli att ändra mig och be om en "Wisby pils" då den effektiva servitrisen susade förbi vårt bord med bröd och smör.

Pilsnern i fråga var en bra bit under förväntan, trots ett positivt sinne påverkat av ljuvligt doftande mat och strålande solsken så kunde jag inte, hur jag än vred och vände på mig själv eller den stiliga pilsnerflöjten komma att uppskatta detta ganska ofräsht doftande och kemiskt mineraliga öl. Sött bröd och råa gryn presenterat så snyggt med så annars trevliga omständigheter, synd.

Ytterligare promenerande (kärleksstigen, galgberget och stranden) ledde till hunger igen. En ganska typisk hotellkrog med en ganska typisk oinspirerad meny blev valet (det enda valet på det hållet.) självklart hade de också en typiskt bristande öllista där det mest exotiska man kunde komma över var en flaska "Wisby kloster", ett öl som jag kan minnas har funnits tillgängligt på många av systemets hyllor för inte allt så länge sedan och som jag mindes att jag hade provat tidigare (och inte direkt gillat men ändå tyckt att den var okej.) Nåja, har jag blivit äldre och klokare eller var allt (inklusive "kloster") bättre förr?

Mjae, jag tycker att det smakar odefinierat kaos med ovetande turister som främsta målgrupp. En lite dammig idé om vad som går hem och passar Gotland kanske? Typ lustiga fruktiga estrar av banan och äpple, söt men med en fräsande skarp kolsyra, lite tung trots "tropiken" och inte ett öl som "bara går ner", inte ens till maten. Konstigt, på fel sätt och närmast ett störobjekt på bordet framför mig där en rejäl trevlig burgare och smått episk havsutsikt annars var två mysiga element. Alla goda ting är inte tre, betala för sig, promenera vidare.

Fortsatta friska strapatser utanför ringmuren varvades med trängre sådana innanför, allmedalsveckan innebar ett Visby nästan lika infekterat som under "stockholmsveckan" vilket i sin tur innebar ett evigt undvikande av de populäraste shopping och restaurangtätaste gatorna.
"Black Sheep Arms" kändes såhär i lagerhinkandets tider som ett relativt säkert kort, iallafall i syfte att fly de största turistmassorna för en lugn öl (ale) på deras innergård. Ölmässigt hade man inte väntat sig några underverk och mycket riktigt bestod listan av ytterst få intressanta öl för den inbitne "drickaren" så ett något oinspirerat val föll tillslut, i fortsatt gotländsk anda på en "Wisby Sitting Bulldog IPA".

Ölet i fråga var förvåningsvärt maltigt generöst och behagligt gräsigt utan störande bismaker, fruktigt jästig och läskande på ett, för tillfället mycket passande sätt och glaset gick ner nästan lite väl snabbt för den ändå relativt höga alkoholhalten på 6,4%.
Ölet skulle hursomhelst enligt bryggeriet vara en rikligt fruktig amerikanskinspirerad IPA och var det detta man siktade på så har just "bryggeriet" misslyckats fullständigt. Däremot, om man som jag, vid tillfället får in ett glas vetandes enbart att det är en "india pale ale" så kan man faktiskt tolka det som en modern men ändå samtidigt traditionell version av en engelsk IPA med den där trivsamma gräsigheten (snarare än fruktigheten) samt en snygg maltbas med tillhörande passande jästtoner (tillskillnad ifrån de i bryggeriets munkbira.)

Efter några dagar som kändes som de enbart bestod av inmundigande av Wisbyöl var det dags att söka efter lite variation utöver systembolaget och standardkrogens utbud. Ett vettigt ölhak skulle, enligt min googlesökning existera, ett med det mycket passande namnet "Amarillo".
"Det bränns" säger enirokartan men jag ser inget "Amarillo", vi delar på oss och söker, upp och ner längst gatan med den korrekta adressen men ingenting! Tillslut tog min kvinnliga följeslagare tag i saken likt en riktig kvinna och började fråga, o se där så fick vi en konkret, närmast på "steg för steg" beskrivning. Tänk så enkelt det kan vara..
Stället i fråga visade sig ligga "lite" gömt på en bakgård, inte varken en människa eller en skylt i sikte och det var inte fören vi hittade en lapp där det stod "abbonerat hela veckan" som vi vågade lita på att vi faktiskt hade hittat rätt...
Lite snopet promenerar man hem och konstaterar att vi helt enkelt får vänta ut politikerna och hålla oss till mindre exotisk öl fram till vecka nummer två av vår vistelse.

Likaså får eventuell läsare hålla sig i ca en vecka till del 2 av detta inlägg då jag lovar fler kortare analyser av spendrupsöl (Wisby ekporter, spännande..) Det vankas också ytterligare tankar kring öl på Gotland i allmänhet samt ett försök att återge den kanske enda riktigt helpositiva ölrelaterade upplevelsen under min vistelse på "ön".

/Sergeant Howie

2 kommentarer:

ellroy sa...

Livet som ölnörd är tufft ibland. :)

AndersAnd sa...

Helt sjukt, ibland måste man gå jättelångt o sådant.