söndag 30 december 2012

En hård julklapp.

Det blir svårare år för år, det här med "klappar". "Skriv en önskelista!", "något symboliskt", "bara något litet", "det behöver inte vara något speciellt".
I år gjorde jag det enkelt för mig och önskade mig ett öl som bör anses såpass halvexklusivt att man inte bara knäpper en flaska "hursomhelst", just för att kunna knäppa denna hursomhelst, för att slippa se det som en investering, undvika tankar på lagringspotential och istället bara få mig en god öl såhär i mellandagarna, såhär direkt.
Egentligen ville jag såklart inte önska mig ett öl i julklapp, det kändes lite förutsägbart trist med tanke på att mina nära och kära är väl medvetna om att jag i princip lever och andas öl (andas, nästan bokstavligen, en bieffekt.) men i år slog bristen på fantasi till hårdare än någonsin och jag slängde in en flaska med tillhörande artikelnummer i den obligatoriska listan.. Hör och häpna! Pssscht... Blubb, blubb, blubb...

Aromen är välbekant samtidigt som välbekant i detta fallet innebär häpnadsväckande maltljuvlig med alltid lika överraskande generositet. Toffe-kola och torkad frukt kramas hämningslöst vid första sniff följt av subtilare choklad och ungnsbakade äpplen, färsk vaniljstång och lite rök som bidrar till en pigg kryddig och nästan lite syrlig ton. Karamell och kola såklart, klibbigt men icke slibbigt, ljuvligt!
I munnen levererar ölet ovanstående i otroligt balanserad harmoni, sött javisst men inte utan balanserande syra, beska och en liten alkoholhetta. Vågor av smaker sköljer romantiskt över en och röktonerna gör finstämt liv ifrån sig samtidigt som det snyggt ackompanjerar ölets övriga karamelltunga, lite kexiga helhet.
Trots sötman följer en relativt torr avslutning med smygande frukt, lite alkoholvärme och en snäll men ändå bestämd beska.

Ett "wow-öl", oavsett hur många gånger man dricker det, en modern klassiker och en personlig favorit. Årets julklapp? Ja tänk va enkelt det va!
Det verkar finnas ett nittiotal flaskor kvar på Systembolaget Hansa i Malmö, ofattbart!

God jul och gott nytt år ifrån en helnöjd and.

måndag 10 december 2012

Det va längesen! Läget?

Efter en relativt lugn helg får väl smaklökarna anses vara hyfsat utvilade. Jag låter således en flaska öl pysa och lättsamt klucka ner i det rensköljda glaset, ja trots att det är måndag.

Helgen i fråga inleddes i fredags med ganska mycket vätska på både "gamla hederliga" På Besök och på det mindre gamla "Söder om Småland".
Invigningshelg på det sistnämnda stället samt, åter igen, mycket vätska betyder att ett redogörande knappast känns lämpligt, jag får helt enkelt återkomma efter ett eller två lugnare eftermiddagsöl i mer analytisk och sansad sinnesstämning på denna nya plats.

Det jag precis öppnat här hemma, det är svart, just för att de senaste dagarna har varit så vita. Ja det har både snöat mer eller mindre konstant och jag har, som ett djur i bur blickat utåt med svullnande sjukdom i halsen, något som också är lika med vitt.
Skumkronan är för övrigt mörkbrun och lämnar massiva klängväxt-liknande rester efter sig på glasets insida. Ja...

Jag har druckit detta öl förut, inte många gånger och för ett ganska bra tag sedan (ca fyra år sedan.) Min palett har väl utvecklats, ptja eller är det kanske inställningen som har förändrats?
Något jag själv har reagerat på är väl främst hur förtjust jag har blivit i diverse klassiker av helt skiljda öltyper dock, ja och detta är inte ett sådant.
Detta doftar väl jästpiggt och syrligt maltigt med en tydlig bakgrund av karamell och fudge. Kaffe javisst men åt garvsyrahållet, choklad ja, men lite för mörkt för att ge intrycket av att vara något annat än kärvt bittert. Tyngd och komplexitet saknas, redan i doften.

Det känns som att jag har fallit in i någon form av ölig ambivalens, inte minst inför detta bryggeri som har gått ifrån luddighet till suddighet med den ena tvivelaktiga "releasen" efter den andra, ljuvliga klassiker som fallerar och nya försök som mest framstår som desperata.
Några få fullkomligt fantastiska fullträffar, men också många besvikelseladdade 75'or.

Detta är inte heller riktigt ett sådant utan snarare ett mellanting med förväntande grova rostade smaker av skarp mörk malt studsande på vassa bubblor, en lätt kropp också presenterades klassisk vaniljfudge och i avslutningen en brännande beska tillsammans med lika eldig alkoholhetta. Eftersmaken är i sin tur lagom torr med en karamellig dryghet som trots allt tvingar en till glaset ännu en gång i förhoppning om att nästa smutt känns något lite mildare, men icke...

Ja, ungefär som jag minns den. Saker och ting har kanske inte förändrats så mycket, trots allt...

torsdag 22 november 2012

Böta.

Nå, Nynäshamn. Eller snarare, Nynäshamns Ångbryggeri, denna närmast på stränga fader till svenskt mikrobryggt öl. Enligt mig oftast välgjort och balanserat, dock ibland också, lite småtråkigt.
Bryggeriets tyngsta pärla hursomhelst, ja eller ljuvaste juvel som deras kornvin, "Bötet" kanske får anses vara, är ett sådant öl som jag kan minnas att jag tyckte var i snällaste laget sist jag drack en flaska, lite milt och försiktigt svenskt och ja, således på gränsen till trist.

Detta var hursomhelst längesedan och en mörk torsdagskväll, som smiden av djävulen själv behöver tveklöst ackompanjeras av en sängfösare i lite mer stramt traditionell stil. Så läs mig en rofylld godnattsaga och vagga mig varmt med en visa på det, jag lovar att gäspa leende, om du är generös.
Psscht...

Färgen som tungt samlar sig i kupan är mörk bärnsten med dragningar åt rött, kronan på verket är liten, något plottrig men långlivad med fina, kletiga rester som envisas på glasets innerkant.
Doften behöver sedan sansas i glaset något efter servering, andas och mysa ihop sig till den ganska täta fruktmassa som den slutligen framstår som. Lika tät slibbig karamell och lätt åldring med undertoner av läderbälte och spritstinn andedräkt finns med i kvällens nattning och jag är redan nu övertygad om att detta är ett betydligt mer potent och temperamentsfyllt öl än vad jag mindes det som.
På tungan närmast svävar ölet fram med lätt kolsyra och lite klistrig, men ändå fantastiskt len kropp som bjuder ut sig generöst med potent maltighet av kakigare karamell, romrussin, kryddig apelsin och pappas varma svångrem. Det går hett till, inte minst i avslutningen där en eldig alkoholton och en sträng beska piskar en ytterligare och lämnar en bittersöt och knäckig känsla av förlåtelse i eftersmaken.

Så förlåt mig Nynäshamn, jag ska aldrig göra om det igen, gnyr jag ledsamt samtidigt som jag tar den sista slurken.

- Förlåt mig pappa!
- Godnatt.

tisdag 13 november 2012

Små aktiviteter.

Jag är inte mycket för nyhetssprideri, det görs liksom rätt friskt både på bloggar och via Facebook ändå. Dock vill jag i detta lilla inlägg, försiktigt jubla över de närmaste veckorna här nere i söder, i ett Skåne som tills nyligen har kunnat skattas som ett av de mindre intressanta landskapen ur ölsynpunkt (sett till mängden ölnördar och med Sveriges tredje största stad på kartan) och ett som mest har agerat genomfart till Köpenhamn de senaste åren.
Nåväl, saker och ting förändras, förbättras och vips! Sådär plötsligt kan man dricka både brettjäst öl, suröl och välhumlade "svenska amerikanare" i och kring vårt blåsiga Malmö, och då inte bara via det lokala sortimentet utan även också under speciella events på krogarna runtom.

Nu senast var det provning med Brekeriet på det lilla varma haket "På Besök" där det under lätt andaktsfull men ändå avslappnad stämning, ganska kort och gott provades 5st öl ifrån både deras standard- och specialsortiment. Allt som allt tog väl provningen bara runt en timme, men kostade också bara en dryg hundralapp, därefter dracks det både prisvärd fatöl och ett par flaskor i kombination med lite allmänt ölhäng. Trevligt!
Små aktiviteter såsom provningar och specialsläpp lockar ut entusiasterna och plötsligt inser man att det faktiskt visst finns ölkultur, även här i Malmö.

Således vill jag uppmärksamma de närmaste veckorna i denna regniga håla genom att nämna några spännande aktiviteter som, i bästa fall kommer att lysa upp höstmörkret ännu en smula.
Där det då först ut vankas "släpp" av South Plains andra batch Pale Ale nu i veckan, och på fredag den 16'e firas detta med ytterligare en begränsad specialare på fat på "På Besök". Något som nästa vecka (vecka 47) följs av en serie ölsläpp på Malmö's Brygghus, det där brygghuset som verkligen har ryckt upp sig på senare tid och nu lovar ett nytt fat öl per dag under hela veckan i syfte att fira bryggeriets tvåårsdag.
Detta krockar sedan lämpligt med bryggerivisning och provsmakning hos Brekeriet i Djurslöv med start under fredagskvällen den 23'e och som sedan är öppet för besökare under nästan hela helgen.
Knappt en veckas uppehåll sen vankas det provning med South Plains bryggmästare Jeffrey Scott Brown på The Green Lion Inn torsdagen den 29/11, och sen, ja sen är det December och vi ska alla dricka julöl!
Men innan dess, alltså:

Detta gläder alltså inte mig för att jag egentligen är en brett-talande och illaluktande smyglokalpatriot eller innehar liknande handikapp, nej det gläder mig för att jag verkligen tycker att det är på tiden att det händer lite mer ölrelaterat i Malmö, och att man i samband med detta får möjligheten att dricka färsk sådan (ptja, eller lagrad) producerad på nära håll tillsammans med både mer och mindre likasinnade.
Så, ses vi i Malmö?

onsdag 7 november 2012

Ännu en klassiker.

Samtidigt som Systembolaget kommer med fler exklusiva öllanseringar än någonsin och det lokala sortimentet blommar (maskros är väl också en blomma?) så finner den aldrig nöjde jag, ironiskt nog sig själv allt oftare återkommandes till de få smygfantastiska klassikerna som under en längre period har stått och dammat på hyllorna.

Vissa som var där redan innan humlen var het, vissa som har trillat in under de senaste åren men som skandalöst nog står dammigt men stolt belysta redo för den som ser förbi trender, hype och snarare söker en autentisk dryckesupplevelse ofta helt utan nutidens tillhörande marknadsförings-trick eller ”nyhetensbehag-baserade” känsla av exklusivitet, trots att drycken, väl i glaset kan kännas och inte minst smaka mer lyx än någonsin trots sin eventuellt lågmälda profil.

En ganska blek karaktär, väl lätt att glömma är trappistölet "Westmalle Tripel". Stillastående på hyllorna med ett lätt lager damm, paketerad i en stilren 33cl flaska med lika ljus och fadd etikett som vätskan innanför glaset. Dyrare än din gemene IPA, inget skryt eller ambitiösa utlåtanden på flaskan och med en beskrivning som ”Balanserad, kryddig, fruktig smak, inslag av skumbanan, jasminris, honung och citrusskal.” så kan även jag förstå om den oinvigde hoppar högt över.
Systembolagets beskrivningar fungerar kanske för vissa, men mig har de aldrig tilltalat och det var först efter jag hade slutat läsa dessa, någonstans tidigt i början av min ölkarriär, som jag kunde både börja njuta fullt och själv hitta egna doft och smak-associationer.
Så, låt mig göra just detta.

Det lätt grumliga, blekt gyllene ölet pryds av en snöpudrig, otroligt tät skumkrona som ligger kvar länge (för alltid, evigt!) och dessutom lämnar en fet gräddig gardin efter sig på Westy-glasets insida (ja, jag äger inget Westmalle-glas, dock har jag ett underlägg, hah!)
Aromen är slående distinkt och varmt välkomnande, lite som den där enda barndomsvännen du faktiskt gillar, och som för en gångs skull också är uppriktigt lika glad att se just dig.
Denna återträff startar således lovande med ett stort leende som breder ut sig i det vida glaset och erbjuder blomster, frukt samt ovanligt sofistikerad karamell. Det bjuds solsken dagtid och en värmande brasa när kvällen närmar sig, kommunikationen är på precis rätt nivå, lättsam men ändå komplex, lite rå och skojfriskt potent, men ändå elegant med söta dofter som aldrig närmar sig kväljande utan snarare sofistikerat spinner upp och garanterar dig en väldigt vuxen dos sockervadd med tydliga inslag av kryddor och fallfrukt.
Vid första smutt är det svårt att definiera den främst utstickande faktorn, är det att ölets kropp är silkeslent med den finbubbligaste och piggaste kolsyran du någonsin har upplevt?  Är det faktumet att dessa bubblor sprider lika friska och fruktiga jästtoner i hela munnen under tiden du tar din första svälj? Eller är det kanske sen att eftersmaken är lika friskt torr och perfekt balanserad utan nämnvärd spritighet trots sina 9,5%?
Nej, det är såklart en kombination av allt detta och lite till, en kompakt, tät, charmerande helhet och en tveklös knockout i fåraskinn!

Westmalle Tripel är kanske inte det mest uppmärksamhetssökande ölet du har råkat lägga ögonen på, kanske inte det trendigaste eller mest nyskapande heller. Det sticker inte ut med någon vitsig titel, det innehåller ingen frukt, inga nämnvärt höga bitterhetsvärden och det skryter aldrig, inte ens med sin potenta alkoholhalt.
Nej Westmalle's tripel bara står där, bara finns, och är. En blygsam vän, men en med all världens värme på insidan, och en som alltid är det käraste av återseenden.
Glöm aldrig, en riktig vän.

torsdag 1 november 2012

Breköl.

Jag har tidigare, likt många andra ölnördar hyllat Brekeriets initiativ att lägga huvudfokus på jäststämmar i öl av det mer rustika, lantliga slaget. Något jag dessutom av mer eller mindre nostalgiska skäl har lätt för att förknippa med den skånska landsbygden som jag faktiskt har tillbringat en hel del av min uppväxt på.
När någon säger "saison" så dyker det oundvikligen upp kliché-artade bilder i mitt sinne av svajande kornfält med slumpartat placerade, små röda lagårdar mellan dem. Bredvid dessa, ytterligare röda hus med vita knutar, varma inuti med sprakande brasor som lyser upp i kvällsmörkret. Det sprakande ljudet, och doften av rök fyller rummet.
"Roken's" etikett ser kanske modernare ut än mina inre bilder, snyggt och rent, precis som kompisen "Saison" och något som i sig, tillsammans med modesta beskrivningar på flaskans baksida lämnar det mesta åt fantasin, ja eller åt smaklökarna.
Och smakat på ölen är något jag har gjort tidigare, då på "Stockholm Beer", ett par ganska små skvättar i stimmig miljö och med mängder av andra intryck som trängdes i skallen.
Jag känner mig själv ganska väl när det kommer till öl, och kunde redan där, på plats, konstatera att jag behövde djupdyka i de båda senare, i hemmets lugna vrå för att tillfullo kunna uppskatta dryckesupplevelsen.

Samtidigt som jag har sett fram emot detta tillfälle, att få vara ensam med dessa två ölnyheter, så känns det i skrivande stund heller inte helt okomplicerat.
Jag är inte lokalpatriotisk av mig, inte över huvud taget, men jag har som sagt redan hyllat initiativet och erkänner tveklöst att jag är uppriktigt glad i hela hjärtat över att vi har fått ett nytt bryggeri med en intressant ingång och en hälsosam inställning till öl (något inte bara Skåne har saknat, utan hela Sverige.) Således känner jag att jag måste ta ett extra djupt andetag, neutralisera mig så gott det går, och både för mig själv och eventuell läsare konstatera att ett bra initiativ, en god tanke eller en briljant idé inte nödvändigtvis har speciellt mycket med det färdiga resultatet att göra.
Här är det mycket annat som spelar in, inte minst att bryggeriet är väldigt nytt med ytterst färska produkter på marknaden, produkter som dessutom är omöjliga att fullt kontrollera på grund av efterjäsning på flaska, något som bidrar med spänning (för vem vet hur just dessa flaskor smakar?) men också viss risk (kräver de en mognad de inte har hunnit få så kanske det inte alls smakar speciellt kul?) Låt oss inte spekulera mera, utan istället ta reda på ölens dagsläge, nu!

Jag har neutraliserat mig, hämtat ett tulpanformat belgo-style glas ämnat för den svala saisonen, och pyser upp, pssscht!
Färgen som forsar ur flaskan är disigt orangelysande bärnsten med ett tätt, klängigt och generöst skum på toppen.
Doften är familjärt "brettig" och tätt fruktig med en närmast på syntetiskt, godisliknande jästighet. Om detta är ett gårdsöl så växer det röda vinbär strax intill, körsbär och vindruvor likaså. Zoomar vi ut så ser vi ladugården som lite orent doftar av våt hö, gamla bildäck, jord och precis bredvid lutar sig ett gammalt äppelträd som nyligen släppt frukt. Inbjudande och vackert, inte minst i samspel med dess lysande färg.
Smaken inleder hursomhelst mindre friskt och mer kärvt än väntat, rå korn, jord och beskt läder överskuggar en mer nedtonad jästfruktighet som kämpar för ytterligare uppmärksamhet i munnen. Den relativt milda kolsyran, för att vara ett öl i belgisk anda, hjälper inte bären att skina utan banar snarare väg för tyngre maltfruktighet med åter igen, toner av närmast på övermogna äpplen, lite banan, kastanjer och bröd.
Denna saison slutar sedan lyckligtvis torrt med en nästan lite värmande sensation i magen, en lång, behagligt komplex jästfruktighet och en gräsig, nästan örtig beska.

Överlag något mer rå och potent än vad mitt minne har intalat mig, ändå ett redan nu komplext öl som blir spännande att para med mellankraftiga maträtter och lätta ostar, eller ännu hellre en sallad med nötter och kletiga bitar get...
Som ensamstående njutningsdryck tror jag hursomhelst att den blir ännu lite mer intressant när jästen, med hjälp av några månader, får träda fram och förhoppningsvis bidra till en ännu lite mer nyanserad och samtidigt sammansatt smakupplevelse.
Ska man beställa? Jepp, minst två, men hellre fler, för ölets utveckling (eller kanske snarare, inveckling?) med brettanomyces-jästen lovar en distinkt och snabb resa som man kommer vilja följa var och varannan månad framöver.

Efter denna torsdagskvälls slätstrukna soppmiddag är det sedan tur att slå sig ner i den bruna lädersoffan med en flaska buteljerad rök och en god bok, mjaa, I wish.
En lagom burdus upphällning och ett oväntat ljust öl samlar sig i glaset med en lika ljus, ren och vit skumkrona på toppen.
Här ska man inte låta sig luras, doften är inget annat än extremt intensiv ifrån ett tätt rökmoln som knappt släpper igenom minsta förnimmelse av annat förutom möjligtvis en lätt ton av exotisk frukt (men det kan också vara den intensiva octomore-röken som ger citrusassociationer med sin skärpa och intensitet.) En sväng om i det lämpligt kupade glaset avslöjar dock ytterligare jästa frukttoner som för tankarna åt aprikos och mango, något som tillsammans med en lätt kexighet kämpar för livet mot den aggressivt torviga, tjärliknande doften ifrån rökmalten.
Väl i mun är balansen bättre och den ursprungliga friska fruktkompotten står tillsammans med jästsyrligheten väl emot den träiga rökigheten. Lite som att desperat släcka en eldsvåda med en hink fruktrester, bara för att i eftersmaken se lågorna ta över igen och sprida lena men slugt giftiga aromer i gommen och tillslut ta död på en med en torr, citrusfrisk efterbeska.

Ett onekligen udda öl som tveklöst kräver sin "rökare", friskt vågat hälften vunnit? Ja, eftersom den diskantskärpta rökigheten möter citrussyrligheten ifrån jästen och ändå, sådär under ytan landar i en trivsamt frisk fruktighet så kommer det helt klart undan med att bara vara "lustigt". Det är nämligen också väldigt intressant och tar man in eventuell lagring i ekvationen så kan jag inte annat än att flina här hemma, för hur ska detta gå? Den som lever får se, den som lagrar likaså, åter igen, ta minst två...

tisdag 30 oktober 2012

Ett engelskt erkännande.

Det har tagit sin lilla tid för min del, det här med brittisk öl. Jag minns hur jag, strax efter jag hade fyllt 20 år försökte mig på att "lyxa till det lite" och började med att, utöver de där åtta flaskorna Heineken också slänga in två-tre stycken engelska ales i handlekorgen på Systembolaget.
Det fanns ingen ölkultur i min hemstad, det fanns ingen annan som drack något annat än, antingen det billigaste, eller det påstådda häftigaste (Heineken då, Staropramen och kanske något freaky Jamaica-blask.)
Idéen om att brittiska ales skulle vara något lite extraordinärt, något lite finare måste således ha kommit ifrån TV, film och annan media, kanske i kombination med lite ståtligare, och för den tiden, dyrare flaskor. Det fungerade hursomhelst och en begränsad tonårsbudget gick således ifrån att vara 100% dedicerad åt billigt blask till att delas upp något och erbjuda en uppenbart uttråkad palett iallafall ett par nya öl per party-helg.

Jag är egentligen ganska dålig på nostalgi och det finns mycket jag inte längre minns, men en av de sakerna jag faktiskt kommer ihåg är, att det aldrig var gott. Jag minns tydligt de påtagliga metalliska smakerna, den gräsigt jobbiga efterbeskan och den vattniga, kvalmiga maltkaraktären som trots sin tunna natur framstod som lite för tung för mig då.
Biskopens finger, den spräckliga hönan och Fullers extra special bitter (jag trodde att den var väldigt bitter!), den ena mer järnlikt mineralig än den andra, någon för besk och torr, den tredje alldeles för svårdrucken, men jag kämpade på.
Guinness var mer lättdrucken, den var också svart och ganska cool, detta drack jag sedan ganska ofta och konstaterade redan då, i mitt öliga ovetande att de som påstår att Guinness är som en hel måltid, ja de har nog aldrig fått sig ett riktigt mål mat, någonsin.

Ett eller två år kämpade jag med de få britter jag kunde komma över via det då betydligt mera begränsande Systembolaget, innan jag tillslut återvände till 100% lättdrucken lager.
Den engelska ölen lyckades aldrig, och var inte ens en liten del i konverteringen av denna numera renodlade ölnörd. Självklart kan man inte generalisera allt för friskt, "different strokes for different folks" etc, men enligt mina erfarenheter så är den brittiska ölen ingen höjdarkonverterare, utan snarare, ofta, ganska svår öl att begripa sig på och att med en otränad palett uppskatta.

Under de senaste två åren har saker och ting vänt dock, ungefär en gång i månaden kan jag få ett svårslaget sug, ett sug omöjligt att missta, ett sug efter engelsk öl i dess allra mest typiska kostym.

Fullers ESB är ett sådant, och ett valet ofta faller på. En klart bärnstensfärgad ale med ett litet aggressivt bubbligt skum som snabbt dör ner till en ring på ytan. Ölet ligger alltid ganska trivsamt stilla i glaset och inger en känsla av lugn, av långsamt inmundigande, något som förstärks ytterligare av dess mjuka arom som artigt bjuder på jästig frukt och rund malt. Tankarna förs gradvis närmare gammal "pudding", något jag inte har några erfarenheter av men ändå, det luktar äldre England, lite aristokratiskt stramt men balanserat, även såhär i munnen där kolsyran är lämpligt mild och eftersmaken är behagligt bittersöt med inslag av marmelad, mineraler, friskt gräs och en lätt alkoholton.

Nu, sådär sju år senare är ölet inte längre för sött eller för bittert, för metalliskt eller svårdrucket, nej, nu är det precis lagom, såhär när man bara vill "ta en öl" utan en varken för komplex, eller för tom upplevelse framför sig.
Inte världens mest spännande öl, absolut inte, men jag erkänner ändå att det är ett jag då och då blir obotligt sugen på, och det är ändå i sig en subtil hyllning till hela den klassiskt brittiska karaktären med dess ädla humlesorter, finstämda vatten och personliga, utan att vara överdrivna, jästkaraktärer.

Det händer då och då idag att jag pratar med pale ale eller IPA-drickare, eller, ska vi snarare kalla dem "amerikahumle-fantaster", som sådär i fräsande ton kan dra till med "Öh, denna IPA'n sög ju, påminde mer om nån gammal dassig engelsk öl eller nått öh", och samtidigt som jag nästan förstår vad de menar när de försöker uttrycka sina missnöjen, så misstänker jag och konstaterar iallafall för mig själv att dessa nissar måste ha råkat gå på en ordentlig nit när de ovetande har gått in på Systembolaget, köpt första bästa IPA på hyllan, förväntat sig en amerikansk sådan och kanske då råkat få hem en ifrån, ja, tex Fullers.

Det känns således nödvändigt att avsluta detta inlägg med att understryka något som nog för många är, men för alla bör vara en självklarhet, och detta något är att man verkligen måste se till att skilja på brittisk och amerikansk öl och strikt sluta jämföra en Brittisk pale ale eller IPA med amerikanska varianter. Det finns väldigt få gemensamma nämnare, och de som finns har extremt lite med doft och smak att göra.
Att i sin hippa ivrighet se ner på engelsk öl för att den inte är lika "välhumlad" är bara ett pinsamt sätt att idiotförklara sig själv på och visar tydligt på bristande erfarenhet och lika bristande förståelse för olika ölstilar och deras härkomst.
Om man sedan helt enkelt inte gillar engelsk öl, fine! Men håll sinnet öppet även för det mer traditionella, så kanske till och med du, likt jag, en vacker dag finner dig själv suktandes efter ett balanserat glas sval ale av det mer nobla slaget.

onsdag 24 oktober 2012

Burkigt läge.

Åh nej, detta ska faktiskt inte bli en serie recensioner där jag provar olika öl ur diverse olämpliga kärl så som muggar, burkar, flaskor, andra människors smutsiga kroppsöppningar eller ja, inte ens fallosliknande pilsnerflöjtar då jag tenderar att tänka på både omgivningen och lägenheten när jag normalt, sådär överlägset snobbigt snurrar mina glas för att komma åt yppersta doftdetaljer.
I lika fisförnäm anda så tar jag även med vinets bästa vän (yeah right) till dagens provning för att se hur bärsen reagerar på mötet med de feta klumparna ifrån djurens spene. Ett par vinglas till det och burken får försiktigt följa med in i finrummet ikväll.

Först till test, är du fin nog Barney Flats? Du havrestout på relativt blygsamma 5,7% och 13 IBU kommande ifrån ett amerikanskt bryggeri bara ett par år yngre än hela jag, vid namn Andersson Valley Brewing Company.
Ett bryggeri som utöver lite halvgammalt också aldrig har imponerat på mig nämnvärt, något som i kombination med tveksamma omdömen ifrån Systembolagets skribentprovning har inducerat viss skepticism i mig (som om det verkligen behövdes.)
Nå, kostar ett öl en tjuga och dessutom kommer på en burk som är lätt att bara hem, ja då är det klart att en eller två sådana åker ner i korgen, och sen, ja sen sitter man plötsligt här och skriver.. igen.

Utseendemässigt talar vi om ett väntat mörkbrunt öl med antydan till rött vid kanterna, fördelaktigen också prytt av ett espressoliknande brunt, gräddigt men något flyktigt skum som lite snålt bara lämnar små prickar efter sig.
Doften på "Barney" är desto mer lovande, vi snackar om en tätt packad maltfest med det mesta man hade kunnat hoppas på, dock generösare än väntat med tanke på ölets förhållandevis modesta alkoholhalt. Högkvalitativt kaffe, bitter choklad, karamellfudge och en uns kärv rökighet är tight paketerat och inlindat i en silkeslen och lätt kropp som bjuder lika mjuda och runda smaker av choklad, friskt havre, klibbig men lagom subtil karamell och i avslutningen en ganska torr humlebeska, bränd maltighet och lite, inte helt oangenäma mineraltoner.
Ölet bjuder således snabbt in till en ny smutt, ett gott betyg ifrån mig och bortser jag ifrån en något enkelspårig profil överlag (amerikanskt öl) samt räknar in ett lågt pris i kombination med behovet av "vanlig stout" på Systembolaget så har vi en vinnare.

Sedan, i sällskap med en bit fet fårost (Rocastin) får ölet dock lite stryk, samtidigt som syran ifrån den rostade malten dämpas något vilket resulterar i att ölets chokladiga toner lyfter och banar väg för en lätt mjölkig, silkeslen dryckesupplevelse så framstår ölet som brusande och tomt i munnen. Det är ingen oangenäm kombination på något vis men wow-upplevelsen uteblir. Tillsammans med den örtiga Roves de Garrigues så blir kombinationen intressantare dock, den otroligt tjocka och nästan citrussyrliga osten släpper inte heller igenom "Barney" riktigt men lämnar ändå en med en väldigt speciell, behaglig kryddig smak i munnen som tillsammans med nästa slurk stout nästan för tankarna åt en robust men ändå pigg höstmåltid, ljuvligt även om jag tror att Modus Hoperandi, burk nummer två, ifrån Ska Brewing Company utlovar en ännu mera spännande "parning" (i munnen.)

"Modus" är nog inte främmande för någon vid det här laget, som den enda burkade amerikanska IPA'n på Systembolaget har den uppenbarligen fått ett varm mottagande, något som personalen vid köptillfället kunde konstatera samtidigt som denna gick ut för att hämta ytterligare ett par flak att fylla på hyllan med.
Tjejen noterar på vägen tillbaka ifrån lagret att jag bara har burköl i korgen och kommenterar glatt "Norrlands Guld på burk är faktiskt också rätt bra!", innan jag ens hinner säga, eller, snarare skrika "NEEEEEJ!" så följer hon hurtigt upp med "den vann något sådant här pris för bästa lager på någon festival nyligen" samtidigt som hon fyller på den tomma hyllan där Modus skulle ha stått.
Jag tänker efter ett par sekunder för att snabbt kunna dra slutsatsen att även om "Norrlands" nu har vunnit något, så är det inget jag ens skulle registrera. Således får jag ingen vitsig comeback utan får lite uppgivet göra mig redo för att säga tack för rekommendationen och istället bege mig ut ur butiken vilket den lite väl trevliga pratkvarnen nu abrupt hindrar genom att fortsätta det lustiga samtalet. "Ja alltså, jag vet inte, jag kanske inte är så nördig men eftersom jag jobbar med sådant här så kan jag tycka att det är rätt skönt ibland att bara ta tex en enkel Norrlands Guld med polarna", tätt följt av "ja eller när det är i slutet på månaden liksom och man ändå, eh, vill dricka något tihi". Ew tänker jag ännu mera uppgivet och hör butikens larm tjuta i mitt huvud samtidigt som en inre bild spelas upp framför mig där Systembolagets superhemliga specialstyrka "insatser för dålig smak" kommer inspringandes och kastar ned den unga kvinnan på det hårda betonggolvet för att sedan föra henne i karantän.
Man kan alltid drömma, och istället för att lite smart svara med "får du verkligen lov att rekommendera mig billig fylledricka?" så sätter jag mig själv i busrollen i hopp om att det ska inge större förtroende, lite sådär bovar emellan, och menar således på att hon faktiskt kan få ett riktigt bra RPK-värde (rus per krona) och samtidigt god öl eftersom många av just dessa är lite starkare. I samma stund som jag säger detta så inser jag dock att detta är en strid jag aldrig kommer att vinna så jag avrundar lite lättsamt med "men åh andra sidan så är jag ju ganska nördig". Tjejen ler, lastar in ett par Hoperandi till och säger "men jag ska prova denna nästa gång...", jag får en lucka, svarar kort "ja gör det, den är bra. Nu får jag kila, tack för hjälpen, ha det bra!" och så går jag mot kassan med ett lätt flin på läpparna.
När jag nu väl låter burken pysa-till här hemma och jag närmar mig det halvfulla glaset med min nos och mun så kan jag inte låta bli att tänka på hur hon kommer att uppleva den och ber en liten bön om att den faktiskt går hem, att den gör lite skillnad.

Eftersom denna IPA har druckits och recenserats ingående både här och där tidigare så tänker jag idag bara konstatera att drycken i fråga talar tydligare till mig nu när den serveras ifrån burk (till skillnad ifrån de rätt trista fatexemplaren jag har stött på tidigare) och den kompletterar burkstouten Barney väl, både i sortimentet och här på min lilla vardagsostbricka där Modus Hoperandi's kolsyra, sötma och tallkottiga humlekaraktär utmanar de båda ostarna på ett mycket roande vis.
Medan "Rocastin" främst förhöjer maltigheten och i kombination med ölet genererar en lyxig nougat-liknande ton, så förhöjer den citrusskärpta Roves de Garrigues humlefriskheten och förtydligar de grankottiga sensationerna som samsas med den trivsamt feta osten i gommen och sprider toner av citrus, rustik timjan och rosmarin. Båda kombinationerna fungerar men den sistnämnda mer rena, kryddiga och gräddiga osten gör sig absolut bäst.
Ostarna slår hursomhelst nästan båda ölen på fingrarna så prova själva med varsamhet, samtidigt vill jag dock påstå att båda burkarna kvalificerar in som riktigt fina finöl, och i ett mindre komplicerat sällskap hade de säkert fått stanna i finrummet hela kvällen...

söndag 14 oktober 2012

Muggigt läge.

Det är alltför sällan man får anledning att dra fram glasskåpets tyngsta mordvapen (eller svarta får), muggen, och när det kommer till att "prova" öl så vågar jag krasst påstå att det finns en stark anledning att aldrig ens damma av den, för även de äldre europeiska ölstilarna, traditionellt serverade i enklare "tumblers", stenkrus eller muggar analyseras faktiskt bäst, enligt mitt tycke, i kupade glas av varierad form.
Varje mynt har två sidor, ja och gräset är oftast grönare på andra sidan. Efter några år med näsan i ett skört vinglas eller i en kupa, maniskt sköljande, putsande, sniffande, smackande och sörplande följt av obligatoriskt anteckningsförande, doft och smakbeskrivande och tröttsamma efterforskningar, efter några år av "nörderi", ja då finner iaf jag viss tjusning i att bli serverad en saftig dubbel IPA i ett primitivt amerikanskt "shaker-glas", en komplex och slående sur gueuze i en "tumbler", eller som ikväll, en lätt schwarzbier serverad i en lika ful som tung glasmugg egentligen enbart lämpad för herrar med både fryntligare skägg och mage än det lilla jag har hunnit odla än så länge.
Trots det, så är det ibland bara sådär "gött" att "go medieval on your... own ass", så att säga... och nästan lite grottmänniskolikt, "svinga" en gammal hederlig bägare.

Så, att se ölet går okej även om formationerna i glaset inte direkt underlättar.. Mörkbrunt kan jag konstatera men klarheten är svårare (...) Skumkronan är ganska snyggt nötigt beige med små men hälsosamma, plottriga rester på.. muggens insida... (skriver nästan kupa eller vinglas utav gammal vana här och får hejda mig.)
Att komma åt detaljer i aromen är svårt, det som främst slår ann är en ganska sötmaltig, tät vägg som ändå erbjuder generösa toner av bittert kaffe och choklad, karamell finns också med i leken tillsammans med en återhållsam mängd mineraler. Glaset är såklart otympligt att hålla upp mot näsan, jag får nästan använda båda händerna och för säkerhetsskull återkomma med en "sväng om" först när majoriteten av ölet är uppdrucket...
Ja för att dricka ölet är det absolut minst svåra, både på grund av kärlet och på grund av ölet i sig, ett grepp om handtaget och så sörpl! Ganska fylligt, chokladigt i munnen trots den relativt tunna kroppen. Lätt kolsyra gör så att ölet glider ner lenare än en välkyld milk choco av något slag (inte för att jag någonsin dricker sådant) och levererar i avslutningen en, ja tro det eller ej, något muggig smak (...) som påminner om papp och gamla avlopp. Bismakerna är inte skrämmande påtagliga, men de är inte heller angenäma och drar ner ett annars schysst helhetsintryck rejält. Eftersmaken är sedan, på grund av den låga beskan, ypperligt kort och man tvingas att ta ett rejält tag om den tunga muggen än en gång.

En halvtimme och en något starkare högerarm senare är det roliga över och jag har, utöver inbokad träningsverk också en något sunkig bismak i munnen.
Lätt att dricka, men inte utan konsekvenser, och i detta fall inga mysiga konsekvenser så som ett lagom alkoholrus eller ett välbehövt kissflöde, nej, i detta fall bara negativa konsekvenser, och således kommer Störtebeker Schwarzbier, (här för att stanna på Systembolagets hyllor i ett helt år) sällan bli hemplockat igen.

Rött nöjd ändå, sträcker jag mig efter lite avrundande söndags-soffmys i form av en rauchbier i kylen, sneglar åt den ursköljda muggen, funderar lite, knäpper av kapsylen, och öppnar tillslut glasskåpet för att ta fram en av mina vidare kupor. Jag har varit man nog för idag.

torsdag 11 oktober 2012

Det ser mörkt ut för FrEQuency.

För ca två veckor sedan skrev jag ett par omdömen om 2 av 3 öl ifrån Frequency-serien som jag fick hemskickat till mig i form av produktprover, ja där då ett av de tre hade gått i kras under resan. Detta öl var bryggeriets, eller, eh vänta "märket" Frequency's öl "A Darker Shade of Ale", en "svart IPA" bryggd på fem maltsorter, fem humlesorter, hos Nils Oscar, och nu hemma hos mig omringat av helt glas samt toppat med en kronkapsyl. Bra, även om jag samtidigt, inledningsvis får ta och tillstå att jag personligen känner mig lite trött på tama försök till "svart IPA" eller "välhumlad mörkare öl" ifrån de svenska bryggerierna, speciellt då hela "grejen" ofta bara känns som ett billigt försök att surfa på IPA-trenden ytterligare, ja detta utan att Sverige ens har sett några (ja, eller väldigt få) riktigt bra inhemska "vanliga" IPA's än. Jag menar, kan man verkligen spotta ut en extraordinär "svart IPA" om man inte ens har lärt sig att få till en stiltypisk, välbryggd standard sådan?
Utan att spekulera vidare så är det nu hög tid att låta ölet tala dock, detta följt av en summering av mina intryck av denna serie i största allmänhet.

Den mörkbruna strålen rinner då ur flaskan skinande klar och samlar sig i kupan som ett nästan svart öl krönt med en liten beige skumkrona som lämnar små, ganska snygga skumrester efter sig.
Doften slår mig spontant och mindre positivt som rengöringsmedel-liknande kemiskt med lite dova, kakiga undertoner. En sväng om och lite tydligare tropiska humletoner blottar sig, dock nu tillsammans med smör, vanilj och blommig, skarp tantparfym som såhär instinktivt, inte direkt tilltalar mig.
Smaken som sedan följer är ytterst parfymerat fruktig, flyktig och kemisk på en tunn maltbas som inte bidrar med värst generös smak, utan som mest, åter igen tillför, en smörighet som tillsammans med lätta chokladliknande toner för tankarna åt ett slätstruket kakfat någonstans ifrån den förträngda barndomen. Kort efter denna något ihåliga upplevelse följer en torr, lika tom, rosblommig och lätt bitter eftersmak som sprider lite olustiga mintsensationer i gommen.
Njee, trots att dryckesupplevelsen var lite lätt intressant (vilket är mer än man kan säga om många andra öl) så är helhetsintrycket nästan på ångestgivande tomt, ett flyktigt flamsigt och ganska slätstruket öl som saknar både riktning och självförtroende. En osäker karaktär, och det lyser tydligt igenom. Osexigt.

Serien i stort? Ja jag lovade ju mig själv nästan att jag inte skulle bråka med "rock-crowden" ytterligare efter min recension av Sigtunas "Prince of Darkness" eftersom det uppenbarligen är den enda publiken helt utan självdistans och en som i blint raseri missar all humor. Men jag blir faktiskt less på dessa evigt tomma produkter upp-backade av märken, "namn" eller "statements" som desperat skriker (growlar?) i hopp om att överrösta en ganska vanlig och pissig produkt kallad öl.
Okej, det är inte "pissöl" som så, framförallt inte i jämförelse med "Lawn Mower" eller "Beervana", men det är fortfarande ytterst slätstrukna, mediokra produkter som utöver löjlig marknadsföring också kostar mer, och när det kostar, ja då förväntar man sig generellt kvalité, man förväntar sig att etiketternas "statements" ska innehålla någon form av sanning.
"Vi tror att man kan beskriva ölets smak på samma sätt som man beskriver musik. Vi har gått till Sveriges främsta ölbryggerier och valt de öl vi tycker bäst om. Ett enda kriterium: Det ska vara jävligt gott. De ölen har vi valt att buteljera under namnet FrEQuency."
Eh, jaha, smaken är som? För jävligt gott måste vara till att ta i baserat på det jag har provat än så länge. Ett konstant pendlande mellan ytterst mediokert och okej låter mer rimligt enligt mina smaklökar, men jag är ju å andra sidan ingen riktig skribent heller.
Jag har dock själv gett mig på att försöka beskriva öl med hjälp av ljud tidigare, om jag nu ska försöka beskriva FrEQuency-serien med musik istället, så klassar jag då denna som sådan där skrikig överkomprimerad, stutsig uppmärksamhetsökande elektronisk, auto-tune'ad pop av det ytligaste och mest innehållslösa slaget.
Eller, kanske snarare, "sådant som gäller idag"?
Jag vet inte.

tisdag 9 oktober 2012

Tveksam.

Jag kan inte minnas att jag någonsin mera djupgående har skrivit något om Stone Brewing Company's välkända barley wine "Old Guardian", ja eller så har jag det, men då var det så länge sedan att det inte längre räknas.
Jag har hursomhelst druckit ölet i fråga vid flera tillfällen, någon flaska några år gammal, någon riktigt god, men också många lite väl spritiga, spretiga och utan att lämna större intryck efter sig förutom karamellklet och eventuell alkoholbränna i munnen. Knappast övervägande positivt med andra ord och sådär allmänt tveksamt trots att det kommer ifrån ett bryggeri som annars ofta "levererar" både när det kommer till humledominerade, maltfeta, och ja, "något däremellan" öl.
Så faktumet att deras kornvin aldrig riktigt har lyckats övertyga gör mig åter igen, tveksam.. Är det mig det är fel på?

Självklart gör detta lilla interna drama mig nyfiken nog att inhandla även en flaska av nuvarande årgång och eftersom bryggeriet då justerar receptet år för år så bestämmer jag mig också för att besöka bryggeriets hemsida för att få direkt klarhet i vad som är justerat för årgång 2012, något som visar sig vara att de för första gången på många år har kört med amerikanskt humle, ja och hör o häpna, det är även för första gången någonsin de har använt sig av den omåttligt populära och numera närmast på klassiska humlesorten Cascade. Spännande tänker jag och hämtar min gamla favoritöppnare för lite passande pysmys i fåtöljen en sådan här typisk grådassig vardagskväll.

Precis innan öppnaren nuddar kapsylen så hejdar jag mig dock och bestämmer mig, trots allt, för att faktiskt läsa den överjävligt långa, och minimalt mörka texten på flaskans baksida.

Tack Stone, x-antal minuter av mitt liv, som bortblåsta. Måtte detta kompenseras för med utomordentligt kornvin...
Kornvin som då rinner ur flaskan i en rödaktig bärnstensfärgad stråle och som samlar sig i kupan med en liten bubblig skumkrona på toppen, som i sin tur, vid lite cirkulation sprider dofter av russin, rågbröd och apelsinskal kring sig i rummet. Vid närmare sniff väser jästen till lite väl, men får ett subtilare stöd av lättare browniekakor, övermogen frukt, läder och lite näshårsbrännande alkohol.
I munnen talar sötman högt med sprudlande mogen frukt, lite citrus, russin, lätt kakaopulver och lite päronlik jästighet, självklart med en alkohol-laddad avslutning där det både sticker till i kinderna och levererar djup russin och karamellsmak för att kort därefter landa torrt med en lätt burdus efterbeska som tillsammans med alkoholen ger en värmande, ja eller snarare, brännande sensation. Allt levererat med ordentligt kletig munkänsla som nästan lite obehagligt hänger kvar i random delar av munnen.

Alltså inte jättekomplext, men fortfarande med ett smakspektra varierat nog att göra inmundigandet roande, iallafall under ett eller två glas. Inte helt ur balans, men ändå med ordentligt vassa kanter.
Hursomhelst, av de årgångarna jag har provat så är detta en av de bättre, ja även om jag, om jag vore "Stone", snarare skulle söka vidare, och slutligen spika ett mer klockrent recept på ett barleywine då denna årliga förändring utan någonsin stående ovationer börjar kännas rätt tveksam.

Det finns över hundra flaskor kvar på Systembolaget, har man aldrig provat ölet i fråga så får jag dock avslutningsvis konstatera att det, på grund av det förmånliga priset faktiskt är värt att köpa på sig ett par, varav den ena bör få lite tid i källaren, om man nu har en sådan.

fredag 5 oktober 2012

Lyft på kilten.

Det är alltid med stor nyfikenhet som jag ger mig på nya svenskbryggda öl, och ja, detta gäller även, och inte minst när det kommer till Sigtuna som ofta är snabbt ute med nya ölsorter av både den mer traditionella, och något mer moderna typen.
Equilibrium står för balans och medan stilen skottländsk, starkare, mer maltbetonad öl (på 9,3%) känns mer eller mindre uråldrig, så slår mig ändå initiativet att brygga en sådan idag som ett modernt drag där man sådär gött skiter i humlefokus och istället generöst myser till det med lite helmanlig malt av både det karamelligare och rökigare slaget, något som tillsammans med värmande alkoholstyrka låter både lovande och lämpat för den blåsiga, kalla malmöhösten.
Å andra sidan... Ja, visst måste det finnas en andra sida? så är då Sigtuna Brygghus det svenska bryggeriet som har gjort mig besviken överlägset flest gånger med både svajig kvalité och dåligt utförda öl inom ölstilar som bryggeriet uppenbarligen inte behärskar. Således känns risken stor för att, Equlibrium, trots att jag gillar "riktningen", faller pladask.
Faktum är att det nästan är så att jag bävar lite inför att kika under denna skottes kilt, ni vet besvikelsen, ifall den är alldeles för... liten.. Ifall det som bjuds är för tunt, "omatigt", för snålt. Och isåfall, ska jag ändå stå ut, vara lite snäll och inte såra Sigtunas känslor (ytterligare) trots min egen olust? Eller ska jag, ärligt och burdust såra dennes stolhet och säga tack, men nejtack, spola kröken, "du är tyvärr inte man nog herr skotte, gå hem"?

Jag börjar ändå lätt förskräckt, lyfter försiktigt, lutar mig emot den för att få en glimt. Jag kikar lite nyfiket och fnittrar optimistiskt när jag får syn på en mörkbrun, heligt lysande kropp prytt av en liten, gråaktigt bubblig skumring. Den gillar uppenbarligen uppmärksamheten och jag vågar mig ännu lite närmare. Retsamt och subtilt lustfyllt låter jag aromerna komma närmare och uppfylla mig av värmande känslor som för tankarna åt piskande läder, förföriska fikon, nygräddade dubbelmackor och jästsyrlig frukt tillsammans med en pikant rökighet och ett spännande alkoholsting. Moget, lite burdust och varmt tröstande.
Det blir således en omöjlig frestelse och jag närmar mig nu nästan på hämningslöst, greppar försiktigt, drar in dess jovialiska stolthet ännu en gång innan jag smakar ordentligt för första gången på denna nya bekantskap.
Äntligen i munnen är den chockerande stor och varm, len och lite kletig med distinkt smak av.. Skotte. Lite vinöst, småsyrligt men jag hanterar det utan problem, drömmer mig bort i leken och låter livets torkade frukter fylla mig, jag suttar intensivt, lapar i mig, slickar mig om läpparna och känner smaker av läder, av cigarr, av man. Intensiteten byggs snabbt upp, processen känns något enkelspårig, inte värst komplex men ack så god och åh så potent. Det blir fort oumbärligt, den tar över fullkomligt, dominerar mig och med munnen full blir jag tillslut tvungen att svälja med den syndiga konsekvensen att smakerna fullkomligt exploderar ut i varenda hörn av mitt uppskattade ansiktshål. Nötiga toner av mandlar och söta russin klibbar fast och på vägen ner värmer det halsen. Intensiteten blir nästan för mycket men jag slickar mig åter igen om läpparna och inmundigar ytterligare, desperat likt det lustande djur jag faktiskt är. Det är faktiskt gott!

Efter vad som känns som en blinkning senare tittar jag på den, den är tom och jag är uppenbarligen klar. Med en värmande sensation i magen sköljer nu en blandad känsla av både stolthet och skam över mig, men äsch, jag skakar på axlarna, "så kan det gå", det gick lite väl fort, men det måste väl vara ett tecken på att det var bra? Och ja, även om jag inte direkt tänker springa iväg och gifta mig, så är detta ändå en skotte som jag kan tänka mig att ha på lut här framöver i höst, för när just lusten faller på.

måndag 1 oktober 2012

Tre, eh, eller två frekvensöl.

I förra veckan fick jag hem ett ganska blött paket innehållandes två hela och ett, ytterst söndrigt öl, i recensionssyfte, ifrån Frequency-serien.. Denna serie är inte en som tidigare har gjort några större intryck på mig och jag ställer mig spontant lite frågande till den strikt smakmässiga idéen bakom då denna inte verkar sticka ut nämnvärt, utan fokus verkar ha lagts på en något halvsmal och lite luddig marknadsföring, "okej" om man spottar ut riktigt "frän bira", men ja, kanske lite för lätt att glömma bort i annat fall?

Det är hursomhelst måndag, efter ett lite halvtrist Systembolagetsläpp och med massvis av intryck kvar att smälta ifrån helgens ölfestival i Stockholm. Ska jag skriva något om själva festivalen, så behöver intrycken smältas ytterligare... Jag behöver mer tid.
Så jag gör det enkelt för mig idag och bjuder på mitt omdöme av dessa tre Frequencyöl där det första, deras "A Darker Shade of Ale" lyser klibbigt brunt inkletat i bubbelplasten med en gammal maltklistrig doft av sirap och våt kartong... Okej, nej, jag kanske inte ska recensera ett söndrigt ex direkt ur den mjuka, glasskärvefyllda lådan? Risken finns ju att jag skär min tung(a). Vi går vidare...

Först ut, "på riktigt", Frequency "No Sleep In October" som påstår att tyskarna fulländar "attityden" med oktoberfest... (Man kan läsa lite om vad jag tycker om oktoberfest här.)
Ölet är hursomhelst på lätta 5%, bryggt på karamell och munchenermalt samt humlat med tre humlesorter.

Färgen är klar koppar med ett tunt, lite gråaktigt skum som inte lämnar några nämnvärda rester efter sig.
Aromen är rödmaltig med viss störande vass pappton, kokta grönsaker och hintar med lite fantasi åt ljust bröd, lätt torkad frukt och våt mark, men överlag är det smuts och kemikalier som dominerar.
Smaken är i sin tur inte mycket bättre, faktum är att det finns alldeles för mycket fullager toner närvarande som då för tankarna åt ytterligare kokta grönsaker och gammal frukt följt av tydlig metall och en jordigt bitter, ofräsch avslutning som i utsträckningen ger kloakassociationer. Kärvt bittert och obalanserat, helt utan den maltfylliga renhet som krävs för att ett sådant här öl ska kunna klassas som njutbart.

Med andra ord, inte bra alls och känns i och med "all attityd" som ett episkt misslyckande inom en ölkategori som jag finner vara en av de absolut minst episka idag. Det finns inte mycket mer att säga, ja förutom att jag glatt provar vidare, då i hopp om att den sista hela flaskan knappast kan vara mycket sämre...

Nästa! "Ain't Nuthin to F*** Wit" (ligga med!?), en, i jämförelse med förra ölet, betydligt mer spännande sådan av typen, ganska alkoholstinn "witbier" på hela 7,5% som dessutom kommer på 75'or, kryddad med koriander och limeskal. Det är såhär de tycker att veteöl ska smaka, nu ska vi se om jag håller med.

Färgen är lätt disigt koppar med ett stort, lite flyktigt skum som ändå lämnar en del intressanta kratrar i det tacksamma vinglaset. Utseendemässigt inte direkt vad jag förväntar mig av en "wit" då dessa tenderar att vara både blekare och grumligare med ännu lite enormare krona på toppen, hursomhelst så är inte utseendet allt, ja till skillnad ifrån doften då som kan anses mer eller mindre totalessentiell..
Och ja, oj, citruskryddigt så att det tangerar någon form av WC-rengöring (anka? and?) med extra "lemon", typ limesorbet med lite luddiga vaniljtoner under ytan, subtilt grynigt men i stort sätt fullkomligt överkört av parfymerade kryddaromer ifrån koriandern och limeskalet, intensivt, och udda...
Smaken är i sin tur en aning mer sötmaltig men ändå med den riktigt rivigt, färska kryddigheten som skalbittert dominerar hela avslutningen och lite torrt säger adjö med viss alkoholhetta.
Kroppen, som känns rätt irrelevant jämfört med de överväldigande kryddattackerna, är helt okej, len och medelfyllig, något som i sig ändå höjer dryckesupplevelsen en smula men ja.. Som sagt... Mjee, eller kanske snarare, som inte sagt, wäää...

Alltså inte på något vis världens sämsta öl, men omdömet och köpfaktorn blir ändå väldigt lågt.
Först och främst så framstår ölet snarare som ett typiskt witbier-kryddat "öl", snarare än en riktig "wit", då vetet känns väldigt frånvarande, kroppen är inte sådär lätt och ljuvligt "veteölsfluffigt" och färgen är olämpligt dunkel med en något vek skumkrona på toppen.
För det andra så är det enda tillfället, som jag verkligen skulle vilja dricka detta, vore till en passande måltid, men trots stor flaska och relativt kortfattad text på baksidan så har man inte lyckats rekommendera en enda maträtt som skulle kunna gå ihop med ölet. Detta trots att denna "wit" fullkomligt skriker efter en lika välkryddad, het sojadrypande wok, thailändskt tillagade räkor eller annan maträtt som innefattar färsk koriander och lite rödare chilihetta. I sådant sällskap så skulle det faktiskt vara både intressant och trevligt att knäppa en 75'a o ställa fram åt matgästerna runt bordet. Och ja, där har vi det lilla aber nummer tre, det vill säga att ölet kommer på en olämpligt stor flaska med tanke på dess kryddintensiva innehåll, kryddintensiva som även den mest frälste koriander och limejunkie'n skulle kunna uppskatta max 33cl av (och tro mig, jag är en äkta lime och korianderknarkare.)
Således ett väldigt knepigt öl, presenterat och paketerat på ett lika knepigt vis, "modigt", och dumdristigt vågat, lite som en egentligen intellektuell och blyg tjej under allt för kraftig alkoholpåverkan på krogen som, någonstans där under de sena timmarna bestämmer sig för att "gå lite crazy" och stöta hejvilt på halva omgivningen, en sådan jag generellt inte väljer att ligga med. Men, to each his own... Antar jag.

Är "A Darker Shade of Ale" något att ha då? Vi får se om det kommer ett avrundande inlägg med en recension av den, och lite tankar kring serien i övrigt, en serie som än så länge enbart får mig att tänka "börja imponera, eller lägg ner".

tisdag 25 september 2012

Besök på Brekeriet.

Det är långt ifrån en hemlighet att den skånska importfirman "Brekeriet" nyligen har färdigställt sitt alldeles egna bryggeri. Det är inte heller någon hemlighet att dessa tre bröder (Fredrik, André och Christian Ek) har en förkärlek för rustika belgiska och franska lantöl av småskaligt och hantverksmässigt producerat slag. Således överraskade det kanske heller ingen att bryggeriets egna första öl är en saison i liknande anda. Mindre väntat var dock det andra offentliggjorda ölet av det rökta slaget "Roken", och ännu mindre väntat var kanske att båda ölen har fått jäsa med bland annat, den både väl och ökända jäststammen "brett" (Brettanomyces.) En svårdödad och ettrig sak som de flesta "normala" bryggerier gör allt för att hålla utanför sina bryggeridörrar, men som Brekeriet istället, i både urgammal och samtidigt helmodernistisk anda, har bestämt sig för att anamma och använda till sin fördel.

Med ungefär den informationen är det stor nyfikenhet som fyller mig när jag för första gången sätter foten i den lilla byn Djurslöv (en kort bit utanför centrala Malmö och ännu lite närmare orten Staffanstorp.) och där beskådar ett soldränkt, sagolikt tegelklätt bryggeri med en ståtlig, om än inaktiv skorsten som ändå lämpligt pryder verket.
Det har som vanligt i Skåne, varit ca 80 procent regn och blåst, men just denna eftermiddag lyser de där restande 20 procenten eftermiddagssol varmt över de romantiska små husen runtomkring gamla Djurslövs bryggeri (1904), som nu är Brekeriets nya bas för framtida bryggande.

Väl innanför portarna får jag börja med att reda ut mer exakt vilken bror som är vilken, de tre är ju, av fullt naturliga själ mer eller mindre lika, relativt korthåriga och lite småbrett-talande skånepågar (brett-talande, hah! Haha..) som känns, likt jag själv lite småblyga, och innan en lämpligt uppvärmande kopp kaffe, även lätt blygsamma när det kommer till deras mycket uppmärksammade bryggstart.
Blygsamma, ja, men samtidigt säkra på sin sak och självklara där i sina stolar på det blivande, vid tillfället, ytterst tomma kontoret där vi utöver smuttar på ett något ofärdigt smakprov och kaffe, också avhandlar diverse om både Brekeriet och ölvärlden utanför bryggeriets kontrasrika insida, som i all sin enkelhet består av en kliniskt ren och ljus brygglokal, en dunkel, stensval källare, ett enkelt kontor med kaffekokare och vägg-i-vägg, ett rustikt men ändå fräscht kafé som i framtiden kommer att hyras för bryggeriets provningar (ja och som i utsträckningen, längre framöver, även skulle kunna komma att agera restaurang/bar om allt vill sig riktigt väl.)

Tillsammans med sansat ölexperimenterande så är alltså provningar, bryggerivandringar och allt runtomkring en del av framtiden och även om bryggandet av öl är det enda som är säkert just nu, så finns verkligen potentialen till mycket mer än så. Inte minst då ett lantligt lugn och möjligheten att hyra ett rum omringad av denna skåneidylliska närmiljö som samtidigt är lätt-tillgänglig ifrån centrala Malmö via den lokaltrafikerade motorvägen bäddar för besök av såväl nyfikna "citybor" som utländska turister, eller ja, för den delen, ölnördar.

In på kontoret kommer ytterligare en karaktär vid namn Yoshi, en tik av djurslaget hund som nyfiket hälsar på alla inklusive de tre bröderna hon redan känner så väl, medan jag, som inte känner någon av dem, försiktigt frågar om framtidens ölplaner, deras influenser och hur ölintresset i största allmänhet tog fart. Något som gör att det snabbt visar sig att bryggmästaren Christian, förutom tar fram recept och brygger öl också är den som fick fart på brödernas ölintresse i största allmänhet. Många besök på ölmässor, ett par bilresor i Europa och intensiva studier av systembolaget och deras reglemente senare så är importfirman Brekeriet född, en verksamhet som sedan bryggprojektet har fått stå mer eller mindre på paus, men en verksamhet som fortsatt kommer att utöka sitt sortiment parallellt med bryggandet av en alldeles egen uppsättning öl bestående av en "standardserie" svart-etiketterade sådana (bland annat då deras första saison samt "Roken"), men även "white label" öl av ytterligare experimentell natur kommer att bryggas i liten skala, ja och sannerligen släppas i ännu mindre.
Självklart försöker jag luska vidare och pekar av uppenbara själ på ännu syrligare och fatlagrade öl, ja när man ändå är igång med annat "funk" liksom?
Inget bekräftat, inga löften men ett subtilt leende och ett visst sken i bryggmästarens ögon antyder starkt att inga framtida experiment är att utesluta. "Vi tänker inte ha några begränsningar", säger de och de verkar mena det.

Minsta rörelse utanför kontorets väggar och Yoshi morrar nu helspänt. Så länge denna lilla men ytterst observanta vakthund spatserar runt bryggeriet kommer ingen nyfiken ölnörd någonsin nära varken lagret eller den blivande, mörka lagringskällaren, en källare där jag misstänker att en och en annan öl sakta kommer att utvecklas under årens gång.
Christian ursäktar sig sedan i lätt hast och återgår till arbetet i "labbet" medan vi andra sitter kvar och snackar vidare om den "uppkommande" ölmässan där bröderna i dåvarande stund var osäkra på huruvida deras egna öl skulle presenteras för första gången eller ej. "Vi vill inte släppa något som inte är fullständigt färdigt" säger de allvarligt och lite kvalitetsmarkerande.
Det har hursomhelst nu, ca en vecka senare visat sig att ölen är färdig och således får följa med till huvudstaden, och ja, jag misstänker ett ordentligt tryck på dessa nykomlingar, om inte för den långsamma spänningen de har byggt upp genom enkel men effektiv marknadsföring, så för faktumet att ett bryggeri som gör något nytt och lite eget, alltid är välkommet i det annars lite slätstrukna och säkert spelande ölsverige.

Och nej, här blir det ingen obligatorisk "IPA" eller "pale ale", likt de många av Sveriges mikrobryggerier lite desperat och humlesnålt pressar igenom bryggverket, här väntas inget trendpåhoppande överhuvudtaget, utan bröderna poängterar att de tänker göra den ölen dom själva gillar, och att denna ska få lov att ta sin tid, något som görs möjligt då samtliga tre arbetar på andra håll och således inte, i negativ bemärkelse, tvingas "sälja" på ett direkt siffermässigt vis utan kan låta kreativiteten flöda och jästen jäsa i sin egen nödvändiga takt.

Så när jag kommer ut ifrån kontoret för att ta ytterligare en titt runtomkring kan jag inte låta bli att, likt nu i skrivande stund, känna att det hela låter mycket lovande. Den, i kontrast till centrala Malmös, friska luft som omringar bryggeriet och de nyansskiftande sädesfälten som i sin tur omringar den lilla byn Djurslöv, känns denna dag som det där vackra Skåne jag så ofta saknar. Ett Skåne som någonstans i mitt huvud, redan nu går hand i hand med en rustik och friskt brett-laddad saison, lite som en subtilt viskande hyllning till dagens bortglömda bönder.
Det är också ett rogivande hopp som uppfyller mig när jag får möjligheten att samtala med en både lite yngre, och lite modernare generation ölmakare, som samtidigt som de tar "öl" på fullaste allvar, också behåller en nyttig distans och ett nödvändigt sinne för humor som i kombination med modet att gå sin egen väg och experimentera, är precis det jag tycker behövs i ölsverige idag.
Och nej, jag kan inte beskyllas för att vara varken patriotisk eller ännu lite äckligare, lokalpatriotisk, dock ser jag gärna ett jämt fördelande av intressanta mikrobryggerier runtom i landet och det är således hög tid att Skåne får både ett och ett annat intressant sådant så att inte all uppmärksamhet riktas åt det rödvita grannlandet vid första tanke på "södra Sverige". Det är hög tid att ölentusiasten får en anledning att stanna till här i Skåne under shoppingturerna i Köpenhamn, till exempel för att avnjuta lite funky bondöl på den skånska landsbygden.

Ironiskt nog så släpps då Brekeriets helskånska öl för första gången på "SBWF", i allas vår fräna huvudstad...
Så lite tröstande avrundar jag med att berätta att de stackarna som eventuellt inte har möjligheten att gå på öl och whiskymässan i år, ja eller de som kommer att vara på plats men av någon lustig anledning lyckas missa Brekeriets öl.. Ni har lyckligtvis inte all för lång väntetid framför er innan en beställning kan göras via det gamla hederliga Systembolaget. Om allt vill sig väl landar nämligen ölen i tre "lokala" butiker redan den 1 november, då på Systembolaget "Hansa" i centrala Malmö, Systembolaget Entré vid Värnhemstorget och, lite mindre lätt-tillgängligt Systembolaget i Staffanstorp (...) Vilket jag lite skojsamt under mitt besök konstaterar blir den ultimata butiken att besöka om man letar efter redan vällagrad öl...
Att just lagra öl med lite roligare jäststammar är något jag personligen tycker är spännande och jag har provat både mer och mindre lyckade resultat, Brekgrabbarna menar dock på att de inte direkt tänker uppmana till något dylikt då man aldrig riktigt kan vara säker på ölets utveckling, iallafall inte såhär i början (ännu en hälsosam inställning), och visst, jag själv, ser faktiskt mer än något annat fram emot att kunna komma hem efter en tung dags arbete och knäppa en pigg saison med uppfriskande syrlighet lämpad för såväl törstsläckeri som middagssällskap, ja kanske följt av en avrundande rököl, då dessa, i bästa fall kan vara utomordentliga mysöl till den imaginära lägenhetsbrasan såhär under kommande vinterkvällar.

Men den som lever får se, nu har jag fått se bryggeriet, och även om det var en vacker syn, och även om de tre bröderna Ek verkar ha en genomgående, både spännande och kvalitetsinriktad syn på öl, så återstår ändå det där lilla som verkligen räknas, det vill säga, god öl...
Upp till bevis!

lördag 22 september 2012

Snarare suröl.

Har du ett speciellt bryggeri, kanske i din närhet, som du gång på gång, trots stor besvikelse alltid ger dig på och testar igen och igen enbart för att bli besviken ytterligare? Det har jag!

Ja och jag vet att jag inte enbart talar för mig själv när jag säger att Malmös mest lokala, centrala, vackra, påkostade och storslagna bryggeri har varit en fullständig katastrof när det kommer till levererandet av det som verkligen räknas, öl.
I mitt fall pratar jag självklart om Malmö Brygghus, en "verksamhet" som i mina ögon har gått ifrån lågt till lägre, och kanske just nu, eller iallafall för någon månad sedan låg på absoluta botten.
Det är dock ur det dunklaste mörkret som de mest nödvändiga förändringarna föds, och vid ett besök på brygghuset får jag iallafall ett liten hum om framtidsutsikten, ja även om det finns ett högt berg att saktfärdigt, i brant uppförsbacke bestiga innan man når eventuellt ljuvliga vyer.

Mannen som ska försöka bestiga detta berg heter Thomas Fransson (man med skägg) och arbetar under ledning av Anders Hansson, sedan ett par år tillbaka på brygghuset. Thomas är en välkänd och omtyckt karaktär i ölkretsar, en kunnig, rolig och mycket aktiv bryggare, hembryggare, ett levande bryggmässigt uppslagsverk och en allmänt dedicerad entusiast som bland annat står bakom "Sveriges Bryggradio", och ännu mer nyligen Malmö Brygghus första, på väldigt länge, riktigt intressanta öl "False Dmitriy", en imperial stout på strax över 9% aromhumlad med den helamerikanska sorten "Citra" för en frisk, tropisk karaktär ovanpå en bas av choklad och lakrits. En rolig och originell öl av sitt slag, om än i tunnaste laget kropps-mässigt, något jag hoppas på kommer justeras efterhand.
Ja och på tal om tunn kropp så får jag även höra lovande planer rörande små förbättringar av bland annat bryggeriets kakaoporter där man kan hoppas på ökad fyllighet som matchar ölets styrka. Det viskas också om förbättringar av alla bryggeriets ölsorter samt, i utsträckningen en utveckling av ett större, passande säsongsroterande sortiment där tex brygghusets somriga witbier, under vintertid ersätts med tex en weizenbock och där en lättare vårlager under hösten tex ersätts med ett mer maltbetonat oktoberfestöl, och så vidare.
Ett gott, ytterst nödvändigt tänk, och utöver att hålla tummarna för att ölen ska bli bra så är det också en idé att hoppas på att kaptenen på denna sakta sjunkande skuta inte drar öronen åt sig och sådär italienskt överger skepp, utan istället ger det kreativa utrymmet och förtroendet som krävs för att den underordnade Thomas, med nödvändigt nytänk och noggrannhet ska kunna tömma båten på vatten och istället fylla dess last med tunnor fyllda av god öl, istället för den tunga lasten av mestadels mediokra kompromisser till sortiment som, enligt mig, är orsaken till skutans läckage idag.

Hursomhelst, en finare tunna öl som nyligen tömts och tappats på flaska, och som är ännu ett kreativt drag ifrån Thomas, som jag, i skrivande stund känner mig tveksam inför att ens definiera, är.. okej, håll i hatten: bryggeriets "skånska lambik"!
Ja, där stildefinitionen såklart ska tas med en stor nypa salt då ölet självklart inte är spontanjäst utan jäst med en "huskultur" på cognacsfat i fjorton månader. Malmö Brygghus "Grand Crew" är ölets namn, ett namn som med tanke på bryggeriets nuvarande rykte slår mig som otroligt ironiskt och närmast på tragikomiskt, dock snyggt etiketterad i lite malmöitisk lambic-lik, gammaldags stil på passande 33 cl flaskor, stilfullt doppade i vax, något som i kombination med den långa fatlagringen antagligen gör fler än jag nyfiken.

Nyfikna javisst, men även skeptiska ja? Jag är personligen ytterst skeptisk mot i stort sätt all typ av syrlig öl producerad utanför Belgien, även om det ibland kan bli bra, så blir det oftast.. mindre bra, och när suröl blir mindre bra, ja då är risken väldigt stor att den blir vedervärdig.
Med andra ord ett riskfyllt drag ifrån Malmö Brygghus, dels att ge sig på suröl överhuvud taget, men kanske ännu mer vågat att dra med sig ölet till de kommande helgernas festival i Stockholm där eventuellt ytterligare pinsamt misslyckande, kort därefter, tveklöst skulle spridas som en löpeld runtomkring landet.
Så jag pillar bort vaxet och bestämmer mig för att avhandla detta redan nu. Psscht!

Färgen är disigt gulaktig med ett litet finbubbligt skum som lock, ett som lämnar väldigt snygga rester efter sig på insidan av vinglaset. Till utseendet inte helt olikt de friskare, ljusare amerikanska surölen jag har provat i mina dagar, dock till doften mindre syrligt med mer betoning på "funk". Lite gammalt bröd samsas här med toner av grapefukt och druvsocker, därtill vått trä, len vanilj, lite diskantrik citron och ja, möglig källare (på ett positivt sätt, dvs inte som en riktig möglig källare vilket ju suger ganska hårt.)
Smakmässigt levereras en milt syrlig, juice-lik första attack som snabbt biter till och avslutar ypperligt torrt. En ny klunk och lätt hästiga toner samsas med sötare citrufrukt för att åter igen knipa till i en lätt skalbesk eftersmak. Syran är lätt men samtidigt omöjlig att gå miste om, det är friskt och slinker ner otroligt lätt utan att vara endimensionellt eller tråkigt. Doften slår mig som något mer sofistikerad än själva smakupplevelsen, något som beror på den där lilla oväntade beskan som jag hoppas kommer rundas av med lite lagring, lagring som förhoppningsvis också lyfter de nuvarande, ganska snälla funktonerna en aning.

Just nu ett snällt, men inte för den delen okomplext eller mesigt suröl, snarare fint balanserat, rustikt, roligt att dricka och passande för såväl nybörjare som mer erfarna surkartar.
En perfekt aperitif som ändå inte har ihjäl någon med sin syra, också ett lämpligt matöl till en lättare sallad, en subtilt smutsig getost eller någon form av konstellation som innefattar färska skaldjur. Ja eller som palettrensare på "Stockholm beer" där jag misstänker att "Grand Crew" kommer bli uppskattat, inte minst mellan alla gravt rostade eller burdust beska öl, ja, så länge man inte väntar sig en äkta, apsur lambic dvs.

Jag applåderar försiktigt här hemma och ser fram emot att prova detta öl igen efter ytterligare tid på flaska, ja samt att få prova fler riktigt intressanta öl ifrån (ett bättre) Malmö Brygghus.
De planer jag har fått höra, hur osäkra de än må vara och hur lång tid de än kommer ta att verkställa, bådar hursomhelst gott, med ytterligare fatlagringar och specialsläpp, mer jävlaranamma och mer variation, samt en förändrad attityd som sätter ölens kvalité, oavsett ölstil, först.

Hoppet, lever.. igen.

måndag 17 september 2012

Fira oktober?

Okej, så efter en miniomröstning mellan två öl på "Anders And Ale's" Facebook igår så föll det på att "Jocktoberfest" skulle recenseras denna gråblåsiga lördagskväll. Den tävlade mot, och vann över Sigtunas dunkla lager, lite till min egna belåtenhet då jag innerst inne var något mer sugen på att djupdyka i denna skottländska oktoberfest-tolkning, snarare än ett ifrån ett bryggeri vars olika "karaktärsdrag" jag känner mig rätt familjär med vid det här laget (ja, förutom när det kommer till "Prince of Darkness" då, där Sigtuna Brygghus har lyckats med någon form av skarpladdad rysk roulette med ca 50% vinstchans, lite likt Evil Twin och Omnipollo's sådana, dock i detta fallet betydligt mer svårförutsägbart och ännu lite mer briljant säljmässigt då jag samtidigt som jag inhandlade ovanstående öl inte kunde låta bli att köpa ytterligare en flaska "Ozzyöl" i hopp om att det skulle vara "en av de goda". Vi får väl se om man har tur denna gång liksom.)

Hursomhelst, på den rena och relativt snygga etiketten till Black Isle's ekologiska "Jocktoberfest" får man inte veta mycket mer än det man redan visste, ölet är av slaget, ett "oktoberfest" sådant. Lagom intressant, och visst känns det lite som att det i princip är framtaget för att tävla i systembolagets gallring av dylika oktoberöl. Ja sådana där öl som i övrigt är generellt ointressanta, så ointressanta att till och med de svenska bryggerierna, bara lite sådär genom att höfta, lätt producerar bättre moderniserade varianter än de trötta tyskarna som år efter år spottar ut sina kvalmiga lager.
Oktoberfestöl, en häpnadsväckande tråkig stil tänker jag för mig själv och funderar vidare över vilka som egentligen är intresserade av att dricka alla dessa öl här i Sverige 2012.
Okej att julen är en stor högtid, visst, den kräver mycket öl ja, ja även om jag känner att det blir lite maniskt mineraligt maltigt och tungt kryddspyigt vid det enorma släppet inför jul. Lite samma känner jag inför påsk, okej, ölen kommer undan för att de på senare tid har blivit mer friskt vårlika och ofta välkommet välhumlade. Men egentligen, vad är grejen? Personligen uttrycker jag som mest ett "glad påsk" vid just, påsk, men inte mer. Jag kan väl dock iofs förstå att både en och annan där ute firar påsk lite sådär smyg-ofriskt religiöst och ståtligt högtidligt, "gör en grej" av det liksom och säkert köper in lite fin bärs, okej, detta köper jag.. Men oktoberfest!? Ärligt talat, jag känner varken en ölentusiast eller en enda vanlig människa som uppmärksammar denna vulgärt festliga och närmast på osmakligt svulstiga tradition, ja och tur är väl det, det innebär nämligen att jag har undvikit den långdragna grabbfällan som närmare den småfeta medelåldern manifesterar sig i en korvstoppad omodern rödansiktad suput med smak för artigt yppiga och uthärdande, desperat leende servitriser tillsammans med traditionell, sådär riktigt "ölig", öl som smakar precis som den där ölen den omedvetne ölgubben förväntar sig..

Oktoberfest, i andra änden av mitt ölspektrum, tillsammans med dess klientel, får den för all del existera, för all del föra väsen, skåla, må gott och gunga skojfriskt i armkrok hela natten lång, javisst! men åk till München för maximal autentisk upplevelse, om inte för er egen skull så för min? Ja så kan väl jag bara stanna hemma och få fira "lugn o ro"? (en av mina favorithögtider som firas ca, ptjaa, en gång var tredje år?)
En sådan högtidlig lördagskväll talade vi hursomhelst om igår, en med en förhoppningsvis otraditionell oktoberfestbira i glaset..

Ölet levererar då en ljusare brun vätska med ett litet beige skum på toppen som  lämnar små, men relativt imponerande rester efter sig på vinglasets insida.
Aromen i fråga är förvånansvärt tät med distinkta toner av karamell och vanilj, vörtbröd och lätta mineraler. Ganska sötaktig, ganska välkomponerat, men utan någon riktigt nämnvärt djup eller för den delen, några intressantare undertoner.
På smaken faller det nästan pladask (men bara nästan), då på grund av en lite väl direkt sötma, en sötma som dock följs upp av en lätt rostad, snyggt mineralrik och torr avslutning där vanilj, syrlig frukt, choklad och faktiskt, en trevlig humlebeska smyger slugt och njutbart tills nästa smutt, och ja, således renderas ölet inte helt dumt, även om sötman blir på gränsen till för kväljande sådär 30cl senare, och då gör att det blir något svårt att motivera inmundigandet av ett öl som egentligen inte bjuder på någon större komplexitet.

Ett okej, "helt okej" öl inom en kategori som annars känns sådär allmänt ämnat för vasken, vilket är ett ganska gott betyg ändå.. Så ja, värt att ge sig på en gång, då kanske helst när man är ett par som delar en flaska. Vilket förresten är ett ganska dåligt betyg, så inte riktigt "okej", men ändå roligare än gemene tysk oktoberöl, trots allt.

Så, avslutningsvis skulle jag vilja be en liten höstbön, en stilla sådan till det allsmäktiga Systembolaget: snälla söta, kära Systembolag, dra drastiskt ner på inköpandet av oktoberfestöl. Det är en dystert gäspingivande ölstil (speciellt serverad ur glasflaska, i Sverige.) Oktoberfest-ölen lanseras under en säsong då man redan är trött som det är, och den tar upp allt för stort utrymme på era hyllor, ett utrymme som skulle kunna fyllas med så mycket annan kreativ höstöl, höstöl som i bästa fall både hade kunnat inspirera och pigga upp. Ja för höst är egentligen en ypperligt ölvänlig säsong, en säsong jag tror väldigt få inleder under en enorm tältduk festandes på litervis lager, serverade ur nästan lika enorma och enormt dumdristiska, tunga muggar.
Nej, min höst firas fördelaktigt med kraftigare, smakrika öl, gärna serverade i mindre mängd, ur mindre glas, något som tillsammans, i bästa fall, inte bara bidrar till en mer sansad och sofistikerad höst, utan också en betydligt mysigare inledning på de ca åtta kommande tunga månaderna av blåst och kyla.

torsdag 13 september 2012

Minimus

I normala fall brukar jag, som känt, lägga krutet på en rejäl inledning. Idag finns det inte så mycket att säga förutom att Lagunitas Brewing Company är ett sådant där "brewing company" som kommer ifrån den amerikanska västkusten och som således, generellt sätt är ganska bra på att göra humlebetonad öl. Kul att dom kommer hit tänker jag spontant, hur färska kan dom vara tänker jag kort därefter..
Nåja, otroligt bra priser = inte mycket att gnälla om, bara att testa! Denna "Maximus", ungefär som bryggeriets IPA fast upp-pumpad runt 30% enligt ratebeer, där den då för övrigt klassas som en imperial/dubbel IPA.
Kort inledning sa jag så: psscht! kluck, kluckkluck!

Färgen är ljus bärnsten, lätt disig med en liten vit skumkrona som lämnar vettiga rester efter sig på insidan av glaset. Doften, ja eller den lättare odören i detta fallet är främst av något som påminner om blöt hund eller våt papp, lite alkoholdränkt jäst frukt och billiga kex.
Smaken är i sin tur sötsliskigt fyllig men samtidigt vattnig och lite unken med uppenbart trött humle på en lätt karamellbas som egentligen aldrig var ämnad att märkas såhär tydligt. Efterbeskan är där men utan sällskap av intressanta aromatiska inslag utan möter istället upp med en gnutta bråkig alkohol.

Nej, detta är knappt provbart och såhär vid en sista sipp känner jag bara en enda stor sorg skölja över mig. Nej inte enbart för att ölet inte var bra, utan för att ett sådant här öl, eller ett liknande, inte någonsin skulle kunna vara eller må bra på systembolagets ljumna hyllor.
Men Lagunitas expanderar och vi väntar mer välhumlad öl ifrån dem, och till vilken nytta?
Välkommnandet en välhumlad öl får här, efter en redan lång, skakig och tidskrävande resa är ett varmt och välbelyst sådant, något som, när det kommer till just öl, inte är något positivt.
Det har blivit hög tid att börja reklamera öl till Systembolaget, på grund av humletrötthet.

söndag 9 september 2012

Inte coolt.

"Rock 'n' roll" och bira har länge gått hand i hand, "rock 'n' roll" och fulöl absolut, självklart, men även "rock 'n' roll" och "craft brewing" är inget som kan anses vara ovanligt.
Jag kan personligen uppskatta en punkig eller, för all del, en "rock 'n' roll-typ av mentalitet" när det kommer till själva skapandet och bryggandet av öl, dock räcker det där för min del, "rock 'n' roll" behöver inte tas till fler etiketter, likt ett obehagligt "Elvis-vin", "rock 'n' roll" behöver inte hela tiden ljuda skränigt i dåligt filmade ölreklamvideor och "rock 'n' roll"-frälsta bryggare behöver inte skylta med deras personliga musiksmak mer än vad de redan gör. Det är både tröttsamt och efterblivet, och absolut inte coolt.
Om ölen som sedan serveras inte håller det där "rock 'n' rolliga" måttet, ja då faller hela grejen pladask och ocoolheten lyser starkare än någonsin med sin närvaro. Två exempel på sådana grandiost pinsamma misslyckanden är Sigtuna Brygghus korta men ack så tramsiga "Ace of Spades" serie (o fyfan vad jag är trött på den låten! Är det dessutom den enda det där jävla bandet har gjort efter alla dessa år av harvande frågar man sig inom parentes?!) där obalanserad sötsimmig sörja båda gångerna fick bada tillsammans med fulsprit i ölglaset, det där glaset som kostade omotiverat många kronor att fylla.
Dåliga idéer på icke-innovativa ölstilar, dåligt utfört men ändå marknadsfört och hype'at som om det vore något extraordinärt, självklart med en "hård" rocker som pryder etiketten på den lilla åh så "exklusiva" flaskan. Det gläder mig att rapportera att "Ace of Spades" serien verkar ha upphört på grund av just rättigheterna till det löjliga namnet, bra! Blir ölen kanske automatiskt bättre i och med detta? Osäkert, och man kan ju alltid dra till med något liknande istället, som tex... "Prince of Darkness".

För de som inte är värst insatta eller, för all del intresserade av musik (ja eller, rockmusik), ni kanske tänker "jaru, hmm, Prince of Darkness är ändå ett rätt tufft namn på en svart IPA", ja om det mot förmodan finns någon sådan så förlåt: det är inget kreativt drag ifrån Sigtuna själva, utan när det talas om "the prince of darkness", syftas det alltsom oftast på en viss person - nää inte Lucifer - utan en så kallad artist som i vanliga fall kallar sig..."Ozzy Osbourne", ja, och som är ganska tätt anknuten till rockmusik (och nej rockfolk, jag tänker inte gå in på genrer, eller undergenrer, eller för den delen underundergenrer, det får ni ha för er själva!) Denna svarta IPA som jag har här framför mig är alltså en hyllning till mörkrets prins Ozzy, det är så coolt så att jag nästan skakar av stolen och ropar på Shaaaarrrron...

Med lite hjälp får jag hursomhelst upp kapsylen och skakar ner några bruna droppar i lämpligt vinglas, bruna droppar som lägger sig som en nästan svart, ganska snygg massa i glaset under ett också fint lock ljusbrunt skum.
Doften som slår mig för tankarna dels åt mild karamellfudge, bränd malt och tallbarrig humle som i sin enhet lite sådär kemiskt påminner om lim. Även saltlakrits är tydligt och alkoholen är förvånansvärt väl dold.
Saltlakritsen återkommer sedan lite väl tydligt i smaken och ger tillsammans med alkohol en brännande sensation på vägen ner, kletig, lite soja och smörlik maltighet bråkar med talliga toner utan att gå över till svinäckligt, det håller sig snarare inom ramarna för slätstruket. Det är torrt, bränt och lite kemiskt utan på något vis anmärkningsvärda inslag av friskare humle vilket gör ölets helhet lite väl kärv och snarare, stout-liknande.
Munkänslan är rätt okej, lite i klibbigaste laget men lagom medelfylligt vilket hade fungerat finfint om ölet bara hade haft en tydligare tropisk karaktär. Nu blir det snarare "sådär" (något som i och för sig är ganska positivt i jämförelse med många av bryggeriets tidigare prestationer.)
Ett öl med gubbig image som samtidigt försöker sig på att vara modernt, ett misslyckande som inte hade varit lika stort om inte gurorna i detta fallet hade haft allt för mycket elektrisk förstärkning.. Tona ner, tona ut, tack.
Jag överlåter detta öl åt gubbarna på kvällstidningarna, gubbarna som sannerligen kommer att gilla "Ozzyölet" (vilket Sigtuna själva också kommer att vara noga med att hänvisa till) jag tycker dock synd om just Lasse Råde som nu efter denna "törstsläckare" på 8% ABV ska försöka sig på ännu en helförvirrad stilförklaring likt den nedan. (Jag brukar inte återanvända gamla bilder men denna är bara för skojig!)