onsdagen den 24:e november 2010

Ett positivt inlägg.

En ganska burdus upphällning bjuder ögat på ett svagt men behagligt intryck av ett ganska blekljust, närmast jordgubbsrött vin som för tankarna åt tulpaner på ett gammaldags vitt köksbord i ett lugnande familjehem. Efter en rejäl snurr gråter den ganska tunna vätskan ett fåtal tårar som snabbt glider ner för glasets insida, inte helt olikt dem vi själva spiller när vi inser en situations svårighet men sekunder senare glädjes över faktumet att det står något vackert och unikt mitt framför oss och att situationen således renderas helt opåverkbar vilket trots melankolin då bringar en viss känsla av lugn och frid. Utöver ett vagt men vackert utseende lockar druvan med annars trivsamma aromer som för tankarna åt bland annat gräs och otvättade jordgubbar, blåbär, en viss kryddighet tillsammans med träiga tobakstoner och subtila inslag av nejlikakryddad apelsin. Överlag ett rätt friskt men samtidigt något syltigt intryck. Vinet har inte djupet av en människas hjärta eller komplexiteten hos dennes hjärna, utan ger snarare intrycket av en väldoftande rabatt man raskt promenerar förbi och kort insuper en solig söndagseftermiddag på väg hem ifrån, tex jobbet. Upplevelsen som sedan följer efter en snurr i munnen är lätt fruktig och friskt bärig, något syntetiskt syltig men med en mjuk och samtidigt pigg syra. Smaker som bjuds är jordgubbar och hallon, körsbär och en viss våt jordig kryddighet. Den behagliga och körsbärsrika avslutningen är medellång med fin balans mellan sötma och syra akompanjerad av en subtil jordig och kärnliknande bitterhet. Även en mycket finstämd och frisk, fryst bärighet smyger sig sakta på, likt en svalkande dröm i sommarhettan om en frisk promenad en mild vinterdag, en dröm lika välkommen som en vacker jämlike en ensam vårdag eller säkerhet och vetskap en blåsig höstdag.

(Det är inte vad du har i, utan omständigheterna runtomkring glaset som är det viktiga.)

tisdagen den 23:e november 2010

Sigtuna Ace of Spades

Klockan är 11:45 en lugn lördag, detta inlägg kommer inte postas förens om några dagar.. Jag sitter här och mediterar, filosoferar, är inne på min andra kopp kaffe för dagen. Underbara "morgonkaffe", allt går långsamt och jag funderar över dagens mål. "Hmm, ingenting, bara några bärs ikväll" Ja! Niklas kommer hit och delar bland annat en flaska "Sigtuna Ace of Spades" med mig och jag kan inte låta bli att reflektera över mina egna förväntningar..

Känner ni mig? känner ni doften, stanken av skepticism? "Sigtuna, jag vettifan om jag någonsin druckit något bra ifrån dem" har jag hört på diverse ölprovningar. Jag tänker efter, har jag någonsin druckit något bra ifrån "dem"? Jag kommer inte på något sådär spontant, en hel del "helt okej" öl har jag druckit ifrån detta bryggeri som det hörs så mycket om nuförtiden, en hel del "mediokert" om man får lov att vara hård (får man det?) Är det inte ganska typiskt för svenska mikrobryggerier? Många öl, mycket medelmåttigt, massor av lanseringar på systembolaget, en enda stor röra i mitt huvud. Javisst blir jag skeptisk när de lanserar Sveriges "starkaste öl", det ger bra publicitet (även om världens starkaste öl ger bättre) och så kallad extremöl är ju "inne" just nu. Jag blir lite rädd, men smaken då? De har väl inte glömt bort smaken? Är ölet förutom häftigt faktiskt gott också? Min skepticism ökar när jag läser att "Ace of Spades" är inspirerad av BrewDogs Tokyo*, en imperial stout som förde mina tankar åt vodka när det en gång brände mina näshår på ett Bishops Arms här i Malmö. Kan man bli mer skeptisk? Jadå, när man får syn på etiketten.. Inget negativt mot Mattias Hammerlinds utseende (skriver jag för han ser ju ändå lite sådär töntigt farlig ut) jag har bara personligen ett problem med smaklösheten att sätta sig själv på en flaska öl, speciellt när man försöker se sådär bajsnödigt hård ut. Jävligt "metal" skulle nog vissa kalla det, ja eller "rock n roll", jag vet knappt skillnaden men i vilket fall som helst blir denna smaklösa och pretentiösa (förhoppningsvis självironiska) etikettering av en imperial stout ytterligare ett negativt första intryck och i kombination men den lite för självgoda texten på flaskan kan man säga att jag redan hatar ölet. De talar om ett minne för livet, om extrema smaker och dofter, jag tänker tillbaka på vad jag skrev om imperial portern "Blizzard". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse" Har vi här ännu ett fall av svenskt misslyckande till att brygga så kallad extremöl? Flera högljudda hyllningar ifrån Stockholm Beer & Whiskey festival skvallrar om motsatsen (inte Dempa) och trots att jag inte litar på påverkade, peppade och överentusiastiska "ölskribenter" så kan jag inte låta bli att lite sådär barnsligt och hoppfyllt få hälla upp ett glas i bästa kupan för en djupdykning. Jag är ju trots allt intresserad av öl.


Klockan 19:55, Niklas dyker in.. Lyssna..

Anders och Niklas provar Ace of Spades Imperial Stout by anderswallden

måndagen den 22:e november 2010

Mikkeller Santa's Little Helper 2010

I mitt tidigare inlägg om julöl och julen så nämnde jag att modern julöl kan vara i stort sätt vad fan som helst så länge det heter något med "X-mas" och har lite kryddor i mixen. Mikkeller "Santa's little helper 2010" må inte heta exakt "X-mas" men det är nära på lika dåligt med en nära på lika trist idé till julöl som en mörk svennelager. En mörk belgisk stark öl på enligt ratebeer 10.9% och enligt flaskan 9,1% (kanske är det en något svagare variant för den svenska marknaden bryggd i rädslan för att vi ska åka över till ett julpyntat Tivoli och störa den danska familjefriden med vår välkända svenssonfylla? Kanske till att ta det lite långt, knappt 2% gör väl inte så stor skillnad men det är en kul tanke.. Det är därför Mikkellers pale ale "Snapphane" åt Bishops Arms bara ligger på 3,8% så klart! Bishops Malmö ligger lite för nära centralstationen för att Mikkel skulle våga riskera något annat..) Hursomhelst, "Santa's little helper" är "lätt" kryddat med "julkryddor". Jag vettifan om det bara är jag men det här med lätt kryddat är ganska sällsynt, så fort någonting är kryddat så är det fan nästan alltid för kryddat för min smak och det här är inget undantag kan jag skvallra om då jag redan har tjuvdoftat på glaset. Innan jag börjar rabbla dofter och smaker vill jag dock passa på att kommentera utseendet, inte utseendet på ölet (det är mörkt brunrött med en luftig beige krona) utan utseendet på flaskan. Finns det något som ger ett billigare intryck än en grön 375ml flaska med en tjock jävla kapsyl på? Gröna flaskor med kork till spontanjäst visst! Gärna med lite damm på, men till andra ölstilar och framför allt öl med lite "modernare" etiketter bör det undvikas i största möjliga utsträckning. Inte nödvändigtvis för att bruna flaskor skyddar ölet mot ljus bättre utan bara för att det ser så förjävligt ut med grönt glas (grönt glas är alkisglas, det är allmänt känt, kom igen.) Det är något extremt oestetiskt över det hela, synnerligen i detta fallet med den "juliga" etiketten. Knappt vax eller sådan där "lyxig folie" hade kunnat rädda det, det hade dock möjligtvis kunnat lyfta det visuella intrycket lite i detta fallet för nu är det så man nästan undermedvetet, rent fysiskt rör sig bort ifrån flaskorna på systembolagets hyllor. Jag vet inte, kanske är det bara jag som har reflekterat över detta? Är jag kanske lite sjuk i huvudet som har lagt ner tid och tanke på något så.. Ytligt?


Skitsamma, nog med ytligheter, det är innehållet som räknas säger dom och.. Innehållet är familjärt. Det är "Mikkeller gör belgisk öl" och när Mikkeller gör belgisk öl så snackar vi en ganska platt, söt och o-livlig allmänkaraktär där inget riktigt lyfter. Estrarna man förväntar sig hos en belgisk ale lever inte riktigt fritt, malten känns koncentrerad och återhållsam och kroppen något för tung och o-livlig för att den där julfyllan riktigt ska slå till så som man önskar (om man nu köper julöl på 9+ alkoholprocent.) Missförstå ej, det suger inte på något vis, det är fortfarande "ok", det är som med väldigt mycket ifrån Mikkeller, "ok" men inte fantastiskt. Med Mikkeller snackar vi oftast en ganska hög "lägstanivå", dock när man ska leverera kraftigare och mörkare belgisk ale krävs det verkligen att man levererar något riktigt bra för att det inte ska bli ointressant, det krävs något speciellt, det där lilla extra, det gör all skillnad i världen och "Santa's little helper" kommer inte i närheten av de bättre belgarna, det smakar inte på något vis speciellt och det når på så sätt inte upp, det glöms snabbt bort, bort!

söndagen den 21:e november 2010

AAA EP1 "Nybörjar Niklas" provar Gudelös

Jag har haft två Niklas på besök denna helgen, två helt olika! Redan i fredags kom nr1 (Nybörjar Niklas) över på några öl och jag kunde bara inte låta bli att utsätta honom för lite kameratrakasserier.. Barnsligheterna eskalerar... Niklas är hursomhelst ganska ny på det här med öl, han intresserar sig stundtals dock (för min skull..) Här recenserar han Djævlebrygs Gudeløs.



Nybörjarbetyg 2,5/5

Och ja man varken ser eller hör något och javisst är vi spiknyktra.. Och ja jag säger vid ett tillfälle "sex, öl och stout" så nu är officiellt "stout" en helt egen dryck som inte har något med sådan där öl att göra..

fredagen den 19:e november 2010

Munk runk.

Jag gillar utrycket "wank", att "wanka" kan vara nödvändigt (är man en riktig ölnörd så är det en del av vardagen, fundamentalt) en wanker är någon som antingen.. Runkar, eller bara driver, kladdar, fjantar. Precis som "munkarna" ifrån La Trappe gjorde när de fick för sig att lägga deras quadrupel på ekfat. De här trappistmupparna är mytomspunna, de har en mystisk aura över sig, de är "goda", de är på "guds" sida och försöker således inte tjäna en massa pengar (pengar är onda.) De brygger öl ifrån hjärtat och intäkterna går (oftast.....) till välgörenhet. La Trappe är väl, tillsammans med Chimay kända som ett av de mer kommersiella trappistbryggerierna, de suger satans kuk lite vid sidan om, är inte lika envisa som Orval och absolut inte lika gudstrogna som de mest mystiska av dem alla, Westvleteren! (som nyligen bestämt sig för att expandera försäljningen så att de kan renovera o bygga ut, installera platt-tv's med digitalkanaler på så att de också kan "wanka" lite emellan de där åtta timmarna sömn, åtta timmarna bön och åtta timmarna ölbryggande. Sen huruvida de behöver wanka kan man ju ifrågasätta med tanke på hur många småpojkar som borde finnas tillgängliga i Belgien men kanske är tv apparaterna åt just barnen, "inspiration", eller kanske lite tecknat mellan "varven".) Hursomhelst, La Trappe har alltid varit lite utanför, det svarta fåret, aldrig riktigt på riktigt. Lite som din utstötta pundarkusin på hembesök ifrån Holland som dyker upp och vill låna stålar, snarkar högljutt på soffan och käkar upp er mat efter den där sista jointen fimpats i er välklippta gräsmatta. Inte är det då en överraskning när "La Trappe" hänger på ekfatslagringstrenden (lite för sent?) och säljer sitt annars relativt billiga starka öl på en jättespeciell korkad 375ml flaska.. Köper vi det? Ja jag köpte det men nej jag köper inte det. Nu ska jag prova skiten så det kanske är dags att sluta vara fördomsfull?


Färgen är murkigt brun med ett litet krämigt smutsvitt skum som lämnar väldigt imponerande rester på insidan av mitt Rochefort glas. Aromen är inte på något vis olik den "vanliga" mer välkända "quadrupeln", det vill säga tätt packad med socker och torkad frukt, karamell och vanilj är närvarande men ekfatslagringen är inte sådär extremt påtaglig trots allt utan det är snarare den sötsyrliga fruktigheten som dominerar i doften. Smaken är i sin tur rik, krämig och söt med allt det ovannämnda följt av en påtagligare vaniljton i eftersmaken som biter i ett bra tag med smygande torkad frukt så som dadlar och varma äpplen, smält karamell och varmt socker. Smakmässigt verkligen ingen "wow upplevelse" utan snarare precis vad man väntat sig, en quadrupel med lite vaniljtoner typ.. Ölets överlägset bästa aspekt är kroppen som enligt mig är perfekt för stilen. När jag poppade korken hördes inte ett knyst så jag var nästan rädd att ölet var platt men kolsyra finns där, finbubblig och sådär perfekt avvägd så att den lyfter ölets egentligen ganska tunga kropp och gör det hela väldigt drickbart.

Man kan summera det hela som att det smakar okej och man blir ganska full men nästa gång köper jag hellre 5st flaskor Orval och kommer till himmelen.

torsdagen den 18:e november 2010

Jag är inte bara för bitter, jag är lite sur också

Sur över alla hårt lånade kronor (CSN) jag har slängt på BrewDogs jävla random påhitt. Påhitt som pendlar mellan vedervärdigt och "ok" med extremt få inslag av "rätt bra". Jag förstår inte mig själv när jag åter och åter igen går på att köpa deras produkter och jag förstår mig inte på deras sätt att "skapa" öl (kanske är detta hela deras affärsidé?)


Man kan säga att för mig är BrewDogs sätt att leverera öl på ytterst abstrakt (...) Jag förstår ibland inte vad de tänker eller om de ens tänker över huvud taget. Jag kan inte låta bli att fundera på om de faktiskt fantiserar upp något som låter "gott" eller om de.. Bara provar sig fram helt "random". Låter jag mig själv fantisera lite över hur de båda herrarna går till väga så ser jag James och den andre snubben sitta på sitt kliniska kontor med fem stora lådor framför sig, de slår sedan två tärningar för antal och plockar sedan upp den mängden lappar ur låda nr1 för maltsort. De gör sedan samma sak för nr2 humle, nr3 fatlagring, nr4 frukt och kryddor följt av sista lådan som innehåller lappar med siffror på, 0 till 50 för alkoholhalt. Wipps så har vi ett recept och sen så, sen så har vi "Abstrakt03". En 10,5%'ig "Imperial Ale Aged over 2 years in whisky casks with raspberries and strawberries". (Och ja jag vet mitt lådsystem håller inte riktigt i praktiken men palla liksom.)


Ölet ser ganska lovande ut, djupt kopparfärgat med ett friskt om än något tunt smutsvitt skum. Efter en sväng om i vinglaset lämnas ett gäng små kortlivade pluttar till rester på insidan. Doften är intressant och extremt fruktig av det uppenbara. Whiskeyn sticker inte ut på ett så udda sätt som man kanske hade väntat heller, trevligt. Utöver frukt kan man ana vanilj, lite alkohol samt lätt kola/karamell. Luktar i princip som en småspritig "glass med bär dessert". Inte illa men jag avskyr dessert i sig så förhoppningsvis levererar smaken något mera.. Ooooch YSh ah, aj, där kom whiskeyn på riktigt, ett väldigt spritigt och skarpt intryck med lätt syrlig frukt och en lite fadd sötma. Eftersmaken är lätt sur, spritig och besk med starka drag åt bränt gummi och olämpligt bittra grapefruktskal. Ett väldigt udda öl som framstår som extremt otydligt och schizofrent. Fruktigheten är rätt trivsam, whiskeykaraktären rätt snygg men den rena spritigheten och efterbeskan känns väldigt malplacerad och jag kan inte riktigt låta bli att bara sitta här och grimasera efter varje klunk (varje klunk som faktiskt ändå är rätt intressant, typ intressant som i "vafan händer egentligen?")

Abstrakt03 är verkligen "abstrakt" i mestadels negativ bemärkelse, jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att man satte sig ner och tog en ordentlig funderare över vad just Abstrakt03 skulle bli utan snarare att det lät ungefär såhär: "Hmm, vaffan, jag kommer inte på nått, men om vi testar o gör en IMPERIAL ALE med Hallon och Jordgubbar sen lagrar den på whiskey fat typ aslänge!" - "Meeen James vi har ju lagrat allt på whiskeyfat innan!" - "Jaaa men vi är ju skottar, det är liksom vår nisch" - "joo men gillar vår målgrupp verkligen spritdränkt frukt? Är det inte det för folk över nittio?" - "Nää men vaffan det låter coolt och när de har blåst 120 spänn så är det ju försent, så jävla många flaskor ska vi ju inte tappa" - "nej det är iofs sant.." - "Ja och systembolaget köper ju in vad för skit vi än säljer och i Sverige har de precis upptäckt det här med experimentöl så det är luuuuuuuuuugnt!" - "Okej du har rätt, men till Abstrakt05 tar vi till lådorna igen, det funkade ju faktiskt rätt bra på 01'an." - "Okej okej, men nu måste vi gå och köra en anal dubbelmacka med Dan Ihrelius, han ringde och sa att han har vidgat sig nog nu!" - "ow, yeah! Fock yeah mate!".

Den 2..6'e smäller det?

Som Magnus Uggla en gång sjöng fast en dag senare så.. smäller det.. Då ska detta öl äntligen drickas upp.


Nu är inte tanken att denna blogg ska bli en sådan där skrytblogg "kolla vilka rariteter jag dricker!", snarare tvärt om, det kommer bli ytterst lite sådant men i detta fall måste jag ändå få lov att jubla. Inte för att man får dricka ovanstående öl i sig utan för att man äntligen i hela jävla helvetet får bort skiten ur kylskåpet! Denna etikettlösa flaska har nu bott i min kyl sedan i våras och nästan blivit lite av en installation. Det är nästan så att jag räds tomheten som må infinna sig när ölet är borta, alltså inte på grund av någon samlarmentalitet eller dylikt utan helt enkelt för att det visuellt kommer saknas något i kylskåpet.

Nu bidrar ju också faktumet att denna flaska inte är helt min egen till dess långa liv i min kyl, det är ibland svårt att få ihop de där provningarna, lyckas samla den fulla truppen griniga gubbar (fulla i dubbel bemärkelse) så att man äntligen kan få ett slut på mer speciella öls tillvaro i kylar, garderober eller källare. Man kan se det på samma sätt när det kommer till människor, de där speciella jävlarna kan vara svåra att bli av med, de har en tendens att klamra sig fast, etsa sig fast, vare sig man vill det eller inte. En karaktär som bland annat jag inte ville ha kvar i mitt liv var "The Original HY Super Beer" (bara lyssna på namnet liksom), ett öl som släpptes vadå? vinter förra året? Och inte fick sätta livet till förens förra helgen då vi genom ett stark beslut på fyllan bestämde oss för att äntligen göra oss av med den jäveln! Vissa öl är bara så tråkiga att man aldrig får lust att öppna dem, vissa öl är så speciella att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem men finns det öl som är så goda att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem? Sitter ni på några öl som är så bra att ni bara inte kan öppna dem för att tillfället aldrig blir speciellt nog eller, är (klyshigt skrivit) öppnandet av ölet det speciella tillfället i sig?

Min erfarenhet och allmänna uppfattning: drick skiten, är det gott så blir man glad, väntar man för länge så blir inte upplevelsen större utan man riskerar snarare att bli helt avdankad och som jag nu, istället för peppad på ovanstående öl, bara glad att få bort skiten ur kylskåpet. Huruvida jag skriver några ord om det eller ej är osäkert, vi griniga gubbar som samlas då och då för att prova öl har en tendens att ha lite för trevligt för (läs blir lite för fulla för) att man ska kunna nörda loss till den graden att det slutligen resulterar i intressant läsning här på "bloggen".

Skål med lite peach schnapps!


PS. Markus, Rickard! När ska vi dricka upp "HY Super Beer Cuvée".........?

tisdagen den 16:e november 2010

Dugges Idjit!

Depression, mörker. Evigt mörker, ett evigt mörker är vad som kvarstår när allt lugnat sig, när stormen är över och man har kommit till insikt. Idiot är det inte många som har kallat mig, jag tror inte jag framstår som en idiot direkt heller även om jag, vid närmare eftertanke inte är riktigt säker på vad en idiot är. Jag orkar inte kolla upp det just nu. För mig är en idiot en burdus dumdristig typ som bara går på, kör på och inte registrerar andra, inte "tar in" medmänniskor. Jag skulle nog våga påstå att jag egentligen är motsatsen till en idiot. Dock har det hänt att man har varit idiotisk, inte allt för längesedan var jag ganska idiotisk, jag "körde på", jag missade något på vägen, något som skulle förvarnat om denna nu mörka tid. Och jag förbannar mig själv, kallar mig idiot för att jag inte såg det, för att jag naivt nog satsade fullt ut och förlorade allt det jag inte hade.

Höst eller vinterdepression? Nej, som konstant negativ och understimulerad "idiot" låter säsongsbetonade sinnestillstånd som ett jävla skämt. I vilket fall som helst så finns det något visst med att ta sig till "lullig" en nedstämd dag med hjälp av ett kraftfullt mörkt öl. På etiketten till Dugges "Idjit!" läser jag "En "Imperial Stout" med potens. Svart som natten och stark som synden, framkallar den kraftiga känslor och värmer hjärtan. Kan med fördel användas för att bota kallt sinnelag. Öltypen har "testats kliniskt" i Ryssland sedan Katarina den storas tid." Låter ju som bryggt för mig..


Ölet är som hoppats på svart (det är allmänt känt att ju kolsvartare en imperial stout är ju godare är den) med ett sådär halvljusbrunt skum som trots ölets styrka håller sig ganska stabilt över ytan och lämnar små pluttar på kupans insida efter en "sväng om" (nej jag tänker inte skriva det på engelska..) Doften som närmast ondskefullt söker sig upp genom näsborrarna är distinkt saltlakritsladdad och fruktig med hårt rostade kaffetoner och en underliggande mjuk vanilj och karamellnyans. Äntligen får jag dricka och jag dricker ett fylligt, ganska gräddigt och stort öl som levererar precis vad aromen lovar fast med en snyggt balanserad lenhet och en fantastisk mjuk övergång till en lätt bitter, rostad och smått syrlig eftersmak som håller i länge och stundtals för tankarna åt någon form av nougat. Aromen lovar ett kanske något för aggressivt öl för dess eget bästa men smaken och kroppen överraskar verkligen med en trygg rundhet som gör ölet drickbar trots dess speciella smakprofil av framförallt lakrits (ni som har druckit 1/2 Idjit vet vad ni har att vänta fast mer!) Det är en balanserad imperial stout utan extrem (för stilen) alkoholhalt men som trots detta inte kan beskyllas för att vara medioker eller karaktärslös. Tvärtom så har ölet så gott om karaktär att hade det blivit en miss mellan sötma, syra eller beska någonstans i ledet så hade det kunnat bli katastrofalt. Idjit klarar sig precis och genom att klara sig så har "Dugges" levererat en o-ekad/icke fatlagrad (eller för den delen frukt eller kryddbombad) imperial stout som inte bara är "bra" utan även har en unik karaktär, inte det lättaste idag.

Nu vet jag också att det finns en "oaked" version av detta öl (Perfect Idjit), högst intressant men ytterligare rena vaniljtoner är inget jag spontant känner lämpar sig för ölet. Däremot börjar jag fantisera om en intressant fatlagring på någon udda tunna, antingen en lätt bourbonfatlagring eller något riktigt rökigt för att liva upp saker och ting ytterligare. Intressant att spekulera i just eftersom ölet redan ifrån början har en ganska unik karaktär.

Lagringspotential? Visst lär ölet hålla men jag känner inte att det finns något som behöver direkt "rundas av" och gillar inte mina imperial stout med för lite "edge" så jag säger drick.. Betyg? Ja jag betygsätter fortfarande inte öl på någon viss skala. Det är en bra imperial stout som får ett + i kanten för att det lyckas ha karaktär utan att vara helt cp eller äckligt. Det är hursomhelst en "speciell" imperial stout som kräver sitt humör och jag misstänker att vissa, både nördar och mindre nördar ej kommer uppskatta dess lakritsladdade närmast lite syrliga karaktär.

En värmande tröst en kall höstkväll och en påminnelse om att "ger man sig in i leken får man leken tåla".

måndagen den 15:e november 2010

Mohawk Blizzard

"Mohawk Blizzard" stoltserar friskt på flaskans etikett med att den innehåller tio maltsorter, åtta humlesorter och diverse annat kladd (honung och rörsocker.) Ett "extremt öl" och jag som är i stort sätt uppväxt med (...) och har provat en hel del extrema öl lyser upp, hoppas på något "stort", "unikt". Jag tar fram och sköljer ur bästa kupan, ser till att ölet är svalt, inte kallt, inte varmt utan lätt svalt innan jag häller upp. Förväntningarna är blandade, det låter som "min typ av öl" men samtidigt har jag blivit besviken på i stort sätt allt ifrån Mohawk serien tidigare. jag nollställer mig, försöker att inte ha några förväntningar och häller upp..


Mörk rödbrun med ett minimalt bubbligt ljusbrunt skum. Ett "sådär" första intryck men okej, vi behåller ett öppet sinne och sniffar loss. Oj, aromen slår en som ganska skarp och foderlik (tänk hund/kattfoder.) Lite karamell men överlag mest kemiska, udda, bränd plast och våt papp-liknande toner. Viss ljus chocklad och lakrits också men de kemiska väldigt råa tonerna dominerar överlägset. Smaken levererar (tyvärr) vad doften lovar, en grov och väldigt kletig rå-smakande kemisk sörja med stor ren spritighet och ett närmast äckligt allt för värmande avslut. Det är otroligt sött och plastigt, som en bränd sockrad frigolitskiva med ett otroligt "cloying" (ett bra ord, kvävande sliskigt?) avslut. Jag är verkligen förvånad, jag hade trots allt inte riktigt gett upp hoppet på denna "Mohawk serie" men detta är vedervärdigt, obalanserat, sötsliskigt och fullt av kemiska bismaker. Aromen är absolut värst som inte ens under en längre tid i kupan lyckas lyfta sig ifrån något av det äckligaste jag vet: foder. Jag har känt det såhär påtagligt i ett öl innan, Pelican "Perfect Storm", då tänkte jag att det var på grund av överdriven fatlagring (extrem bourbon karaktär) men nu vettifan alltså. Jag misstänker att det är en kombination av spritigheten och den muddiga/luddiga maltigheten (som portern Stitch känns denna också väldigt otydlig, kladdig och luddig) som utgör denna extremt udda foderliknande karaktär. Kropp och annat blir meningslöst i sammanhanget (medelfylligt, ganska kletigt, hänger kvar i munnen på ett otrevligt sätt på grund av omständigheterna) för detta är verkligen uselt.

För sista gången har "Mohawk serien" gjort mig besviken, gång på gång har man "provat", hoppats på att det bara var det där första gänget India Pale Ale som var värdelösa men icke. Barleywinet smakade tunt, omoget och hade låg lagringspotential för att vara ett barleywine (skit in, skit ut principen funkar även här), "Stitch" smakade som en fadd gröt.. Och nu denna.. Pinsamt, inte minst på grund av snacket som gick innan. Något måste ha gått väldigt fel i ledet ifrån Stefans receptskrivande till flaska..

Sådant här gör mig ännu mer deprimerad och det värsta med hela grejen är väl att hela resten av ölsverige lär hylla detta bara för att det är "svenskt och extremt". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse", snarare en kräkreflex. På flaskan står det också att man kan lagra ölet tills nästa jul, då ytterligare en dimension av starkvin och nötter uppstår.. Ja jag säger: Lagra på för det lär inte bli mycket sämre, kanske kan det till och med bli "ok" tills nästa jul men jag lovar inget (jag har ju inte, tillskillnad ifrån de som skrivit etiketten provat.)

Och ja jag vet, denna sågning kommer en och en annan idiot beskylla vara grundad på faktumet att jag bara är en allmänt bitter jävel men faktumet är att jag har provat en jävla massa öl, alltid är fullkomligt ärlig (och öppensinnad!) och hade sagt exakt samma sak om jag hade suttit ned med några vänner och "pratat" lite löst om detta öl (precis som jag har gjort om all öl under den senaste tiden jag inte har skrivit om den.) Så, ät bajs.

(Och drick god öl!)

Julefrid.

Snön faller lätt och tystar försiktigt suset ifrån förbipasserande bilar på Nobelvägen (inte än), doften av saffran sprids i ett lätt belyst och stearinljusuppvärmt kök (inte än) och barnens förväntan vibrerar redan i det platt-tv centrerade vardagsrummet där tv3 roar dem med nostalgiska och lite för gamla tecknade filmer (inte.) En ölnörds jul börjar alltid för tidigt, varje år den 15'e November. Vi rusar till välsorterade systembolagetbutiker och inhandlar allt ifrån gamla favoriter till nya spännande amerikanska dyrgripar. Att julöl är något speciellt för oss svenskar har väl inte undgått någon. Det är ju speciellt om inte annat för att det är systembolagets saftigaste ölsläpp var år. Men vad är egentligen julöl?


Under diverse ölprovningar med mitt egna gäng bittra gubbar har det väl konstaterats att det är lite mörkare, fylligare öl ibland med lite julkryddor (gäsp..) Enligt traditionen "något sådant". Modernare julöl då? Finns de? Ja absolut, även i Sverige (och kanske framförallt Danmark) där experimenterandet och modet till att experimentera (läs modet och modet) har ökat stadigt de senaste åren. Riktlinjer? Nada! Ett modernt julöl kan vara vad fan som helst med kryddor i (ja utan kryddor funkar också så länge det heter något med X-mas, helst med X), gärna för mycket kryddor och så klart, amerikansk humle (amerikansk humle ska finnas i allt nuförtiden, annars är det inte öl ju.) Det kan vara en citrusfrisk pale ale, en julkryddad witbier, en porter med en jävla lussebulle i, en Jesuskrubbelagrad quadrupel eller en mörk lager som luktar mögligt gammalt pepparkakshus. Och allt, jag menar allt är "perfekt på julbordet!" (enligt bryggerierna själva.) I år har systembolaget ett gäng sådana här "miffo öl" som borde kunna få även den vanligaste svennen att använda uttrycket "WTF!?" (what the fuck) högt framför svärmor mitt under julmiddagen. Jag menar, tänk så springer Göran 38, tvåbarnspappa in på systemet sådär i julrushens sista sekund och råkar få med sig ett dussin "Mister Snoballs" hem i all stress, den allmänna uppfattningen av julöl är ju fortfarande att det är lite sötare, mörkare öl, "julöl som julöl" liksom.. Där snackar vi "wtf-upplevelse" när han knäpper kapsylen till julmiddagen. Eller tänk er att han plockar upp ett par flaskor N’ice Chouffe med inställningen "trevligt med stora flaskor, kan man ju dela på ett par!" På 10% och i kombination med några snapsar så har vi bokat in en jävligt packad tomte som vid missnöje över sina egna klappar kommer gå berserk på frugan hela natten lång. Julöl är farligt men ibland är det bara rentutav äckligt också och hand i hand med äckligt går de stora bryggeriernas rövknullande av hela det ovetande svenska folket. Vi svenskar är ju medvetna konsumenter, kanske framför allt prismedvetna och jul är ju så dyrt redan så.. Risken att de gubbarna som är för snåla för att köpa Jämtlands julöl istället går på en söt äcklig nit hos Falcon tex är väl rätt stor och wipps! Så har vi skapat fler fördomar mot mörkare öl. "Den smakar skit" (ja om den kommer ifrån Falcon då, ja.) Jag menar på att, om man omedvetet går omkring och blir rövknullad av Carlsbergs ljusa lager tex så är väl inte det så farligt, den smakar inte massor liksom, den serveras iskall, den "går ner". När pissbryggerier (fabriker/feta företag) ska försöka sig på att smaka lite mera, det är då det går riktigt åt helvete och man skrämmer bort alla ovetande julölsdrickare med sina kemiska bismaker och inslag av "råglimpa". Min personliga analys brukar vara "sött med inslag av blod" (se där, jag skrev om blod!) Djupare än så behöver man inte analysera. Så mitt tips till den oerfarne julölsdrickaren: köp ett fåtal dyrare ifrån svenska mikrobryggerier, jag kan inte garantera att de är fantastiska men risken finns att de erbjuder en upplevelse utöver det gamla vanliga och ni kan alltid bli fulla på snaps och dylikt istället. Har ni sedan tur så minns ni den där schyssta portern ifrån gårdagen och har insett att mörk öl faktiskt kan vara riktigt gott! Nu har jag inte börjat skriva igen för att frälsa några skjortklädda, jeansbärande medelåldersmän (ni gör som ni vill, antagligen enligt tradition ändå så vad är poängen?) Så nu återgår jag till mitt eget introverta runkande.


Enligt tradition igen blev det systembolaget idag då, dock lustlös som man har blivit med åren stod man inte och trampade där redan vid tio utan promenerade dit i lugn takt vid lunchtid. Hyllorna var röriga och det som sådär spontant lockade mest var "mitt i månaden" ölen snarare än de traditionella julölen. För ovanlighetens skull så hade alla öl kommit till systembolaget "Hansa" här i Malmö annars brukar man oftast få kuta runt halva stan för att kunna bocka av allt ifrån sin inköpslista. Eftersom julefrid inte existerar i min lilla värld så förtränger jag faktumet att det bara är ca en månad kvar genom att ikväll börja med "Ayinger Winter-Bock", det ölet jag överlägset mest sett fram emot sedan förra året. Att det är "winter" kan jag acceptera just nu, det är kallt, jag välkomnar isoleringen detta medför, men jul, jul firar jag inte längre. Julen representerar bara sorg och förutom ett mediokert genomsnitt på ölen så ska man stå ut med alla jävla människors hets och hype kring detta inavlade fenomen och deras dröm om lugna familjetider. Jag tänker på och saknar min döda mormor som när man var liten förgyllde kvällen med sitt lätt påverkade skrockande, jag minns tider då man uppskattade materiella ting så som leksaker eller kläder, tiden då tomten var något spännande och mystiskt trots att man visste att det var bullshit hela grejen. Nu påminner det hela mig enbart om att det är dags för mig att dra ihop den där familjen själv, bidra med de spända barnen, glädjas åt dess glädje medans jag sitter i soffan med en mugg varm glögg och trycker i mig någon sliskig chocklad eller utvecklar en allergi mot nötter. Inga barn här, ingen lek, ingen glädje, bara en sorg över en icke-existerande familj, min mors årliga ökande besvikelse över frånvaron av barnbarn, min sorg över försvunna älskade människor och det påtagliga faktumet att jag aldrig kommer lära mig uppskatta sill hur mycket jag än försöker. Som bäst ger min jul mig en ursäkt att bli full så att jag kan sova gott om de kallaste vinternätterna. Vilka av årets julöl som kommer få hjälpa mig (få äran) med detta visar sig antagligen här på bloggen den närmaste månaden då man självklart måste prova sig igenom den ena "kryddspyan" efter den andra. Men nu till något mera passande! Dugges Idjit.. Välkommen tillbaka Andersand..


PS. Ayingers Winter-Bock (Celebrator) var lika god som väntat. Len och extremt drickbar trots stor smakrikhet. Traditionellt när traditionellt är som bäst.

Uppdatering.

Hej alla läsare! Jag ska snart börja skriva igen! Om vilket ämne är en annan sak (öl...? Vin?? Blod!?)

Skål!