torsdag 22 april 2010

Klassiker..

I begynnelsen av mitt ölintresse, eller snarare ölpassion inmundigades en hel del så kallade "klassiker". Öl som man bara var tvungen att prova, öl som det var skrivit om i böcker och då ofta öl som fanns tillgängliga på systembolaget. Chimay Blå och ett flertal andra trappistöl är några exempel, Fullers "ESB" ett annat, Sierra Nevada Pale Ale, Weihenstephaner Hefe Weissbier och så vidare.. Jag har funderat lite på vilka av dessa som faktiskt fortfarande, nu flera år senare håller och med jämna mellanrum inhandlas. En klassisk sådan här "klassiker" som jag förälskade mig i väldigt djupt redan ifrån början var det gyllene belgiska ölet "Duvel" och igår plockade jag upp en flaska när jag var inom systembolaget, något som händer väldigt sällan nuförtiden. Så, håller Duvel än?


Ärligt talat... Nej det gör den inte. Jag tycker ölet framstår som alldeles för sött, lite för trögflytande och livlöst för min palett med en närmast jobbigt söt juice-lik karaktär som dominerar hela vägen fram tills den ganska kemiskt bittra och lite för alkoholstarka avslutningen. Det kommer ta lång tid innan jag plockar upp en flaska till ifrån systembolaget och nej, det är inget allmänt belgo-hat, jag uppskattar fortfarande blondiner, brunetter, rödtockar och annat sött o fullt med jäst (...) så länge de har finnes och viss balans. Tyvärr känns det som att många av klassikerna tappar just finnes mer och mer över tid, eller så tappar bara mina smaklökar vettet, vem vet?

Vad har ni för gamla klassiker som ni brukade älska men nu helt enkelt hoppar över? Chimay Blå är nog en annan för mig, det blir en Rochefort alla dagar om man nu begränsar sig till systembolagets sortiment. Sierra Nevada Pale Ale går fortfarande hem dock, likaså Weihenstephaner och även en Fullers "ESB" tro det eller ej.. Men Duvel, nej. Duvel är ett öl de hade kunnat plocka bort ur "systemet" och jag hade inte saknat det de minsta.

Ett extra tillägg: Vad fan är grejen med "Duvel glaset"!? Alla verkar älska detta glas, jag fick ett och använder det som oftast.. Till just Duvel och Duvel dricker jag ju lagom ofta så.. Det är stort och klumpigt, svårt att hålla i och jävligt tungt.. "Tulips" i alla ära men jag föredrar något tunnare, slankare och mindre vulgärt.. Ett Rodenbach glas tex, eller ännu hellre ett Fantome glas (någon som har o säljer!?) Nåja..

måndag 19 april 2010

Kort o kass summering av helgen.

Ja det har varit en så ölig helg att det hade varit omöjligt att undvika en bok om jag skulle få för mig att beskriva alla intryck.. Så jävla bra har det varit med andra ord. I fredags var det ju "den generösa dagen" (man måste ha en sån vart femte år) då det dracks utlovade "Dark Lord" och "Southamptons Russian Imperial Stout" men även Russian Rivers "Consecration" öppnades tillsammans med Hair of the dogs "Matt" och Lost Abbeys "Red Poppy". En av gästerna hade även med sig en "Abyss" ifrån 2008.. Sämre skit kan man väl dricka antar jag..

Hursomhelst, jag hann knappt vakna upp i lördags innan det var dags igen. Nu ut till Markus då det vankades "Firestone Walker vertikal", en Firestone Walker vertikal som egentligen inte är en vertikal då det är olika öl eller "blends" men vafan..


Överlag verkade favoriterna på provningen vara ganska lika, jag tror alla föredrog tian och tretton följt av tolv och sist elva.. Tio och tretton var de absolut mest balanserade och nyanserade i gänget, elva var helmumsig men lite väl "vanilj ljus" och tunn i smaken medans tolv var mörkare och mer rostad, lite tyngre men samtidigt lite i hetaste och aggressivaste laget.. Hursomhelst var standarden äckligt hög och det sämsta ölet var fortfarande fantastiskt gott.

Nåja, man kan ju inte enbart dricka vars en "bomber" under en kväll så vi sköljde paletten med lite ultrafunkig jordgubbsbira (nej inte Fruli..)


Sedan drack vi lite "vild Pannepot" som smakade jävligt konstigt, typ målarfärg. Men med hjälp av lite sperma-doftande getbrie gick ölet ner utan problem..


Utöver dessa tryckte vi även i oss en The Bruery "Saison Rue", Unibroues "Edition 2005" samt Stones "Old Guardian" som Markus serverade blint och iskallt.. (Och jag gissade rätt, som alltid typ.. Mest för att jag vet vad Markus har stående kanske..)

Så kort håller jag mig denna gången, blir en tråk-vecka full av studier och få öl som det ser ut just nu men slutar jag pladdra här och dyker ner i kurslitteraturen illa kvickt istället så finns chansen att man kan ta en öl som belöning senare.. Vädret gör Oppigårds Amarillo Spring lockande även om den inte riktigt lyckas smaka lika utmärkt som första batchen vi såg på systemets hyllor..

onsdag 14 april 2010

+'a på ölkarman.

Jag minns det så väl, lite sådär halvtidigt in i mitt ölintresse, hur jag satt och spanade på Ratebeer och fantiserade om att få prova obskyra öl ifrån topp 50 listan. De där feta jävlarna som alla snackade om, "Darklord", "Speedway Stout", Southamptons Russian Imperial Stout, Surly Darkness, och så vidare.. Det var framförallt imperial stout som gällde, en ölstil som fortfarande är en av favoriterna. Nu har åren dock gått och man har på något outgrundligt vis hunnit beta av majoriteten av det där man alltid dräglat över. Så, vad gör man då? Jag vet inte riktigt faktiskt.. Men eftersom jag har lyckats samla på mig några goda flaskor de senaste året så tänkte jag ta och ge två andra personer som nu är i samma position som jag var "då" chansen att få prova ett par riktiga tjocköl.

Så, nu fredagen den 16'e april kommer jag öppna en flaska Three Floyds Darklord Imperial Stout 2009, en flaska Southampton Russian Imperial Stout 2010 samt något hemligt och bjuda in två helt random personer att dela ölen med mig. Eller njae, inte helt random. För att få komma över o dricka dessa bärs krävs det att du inte har druckit ett enda av dem innan (olika årgångar räknas) och självklart då också att du inte har någon av dem i källaren som du bara är för snål för att öppna. Men känner du annars igen dig i ovanstående beskrivning, dvs en passionerad ölnörd som genuint hade uppskattat att prova dessa öl så..

Med det sagt kräver jag inget annat och absolut noll tillbaka. Jag bjuder in på ett par öl med hopp om att göra någon glad likt jag hade blivit om jag fått chansen tidigare i mitt ölnörderi och att kanske få igång lite diskussion kring ölen. Det är alltid väldigt intressant att höra folks åsikter om omtalade öl första gången de provar dem.

Men varför enbart två personer? Jo det är för att jag inte kan slå ihjäl och våldta fler ensam (slå ihjäl kan jag väl men könet pallar bara med två på en kväll liksom. Blame it on the beer..) Men det beror också på att jag är starkt troende på att få centiliter bara ger en fingervisning och att man faktiskt bara har druckit ett öl om man har fått sig "ett rejält glas", ett uttalande som kan skapa några jävla diskussioner men det skiter jag i, jag kan tycka så kallad "ticking" är skoj och visst är det kul med många små smakprover, men ska man ge en helt ärlig bedömning eller faktiskt genuint njuta av ett öl så kräver jag personligen lite mer..

Så, skriv bara en kommentar om du är "intresserad" o har tid på fredag, vet inte hur många ölnördar vi har här i krokarna som jag inte direkt känner så risken finns väl att inte en jävel skriker till (eller på grund av min friska humor?) men ifall att det finns några gömda så är det de två första bästa kommentarerna som gäller, och "kul initiativ" räknas inte, man får vara lite tydligare än så och man får inte lov att anmäla sin lodis kompis som också "gillar bira" eller liknande.. Tycker du det är lite sådär sista sekunden? Jag bryr mig inte, jag ska öppna nått gott på fredag och får jag besök så öppnar jag något gott x3 så att det i alla fall pirrar till lite i bena. Jag bor för övrigt centralt i Malmö och har ej planerat att flytta till någon annan stad innan fredag.. Och jag öppnar öl vid 19 ca..

måndag 12 april 2010

Tveksamt "mitt i månaden"

Ja om tre dagar, den 15'e är det nytt "lyxsläpp" på de tre vinkällarbutikerna i Göteborg, Stockholm och Malmö.. Denna gång lockar systembolaget med 33 (borde det inte vara 35?) centiliter dansk tripel för 160 spänn haha! Är det bara jag som blir skeptisk? Nörrebros "Tripel de lente" släpps tillsammans med två kaaanske lite mer intressanta vänner för samma "lilla peng". Vafan, jag brukar gå på det mesta med inställningen "vad fan ska man annars slänga pengarna på" men här stannar jag faktiskt upp och tänker en andra gång medans jag kikar på resterande öl i släppet.. Den enda som inte är "dyr" är Amager IPA och det är väl bra det om det inte vore för faktumet att det är en riktigt taskig IPA i typisk Amagersk överdriven skarp och spretig stil. Sist men inte minst har BrewDog försökt sig på en quadrupel baserad på Westvletern 12 jäst bryggt med vaniljbönor.. För det första är jag skeptisk till BrewDog i allmänhet, för det andra låter just det här riktigt äckligt.. Men men, jag ska nog försöka trycka i mig en flarra så får vi se, det är iaf inte en tripel för 160kr utan en quadrupel förr 125, mycket bättre..

söndag 11 april 2010

Surölsprovning (del 3..)

Japp igår var det äntligen dags, den efterlängtade sista delen av min, Markus och Rickards "surölsprovning". Första gången var det lite blandat mer eller mindre "syrligt", andra gången var det Russian River tema och igår, ja då låg fokus på Lost Abbey med en lineup bestående av fyra stycken 75'or samt diverse palettrensare ifrån blandade bryggerier och av blandade stilar. Men jag gör som vi gjorde igår och dyker rakt in i provningen. Först ut var "Duck Duck Gooze", ett uppenbarligen gueuze inspirerat men ej spontanjäst öl som första gången släpptes någon gång runt mitten på förra året. 7% alkohol och kanske surt?


Färgen på anka anka gås var sådär förutsägbart grumligt gul med ett litet vitt skum och en del riktigt stabila rester som klängde sig fast på insidan av vinglasen vi använde. Aromen var koncentrerad och skarp med toner av fruktsocker, citron, lite ek och mild "funk" samt gröna syrliga äpplen. Smaken var ganska endimensionell och "rakt på sak" med en vettig syra som skar till lite lätt och erbjöd smaker av citron, vinäger och lite ek följt av en torr avslutning med smygande toner av vanilj och.. Syra.. Ett stabilt öl men inte på något sätt en "wow-upplevelse" och verkligen typiskt rent och amerikanskt utan större komplexitet. Detta var dock inte helt oväntat så vi ryckte på axlarna och körde vidare med samma bryggeris "Cable Car" ifrån 2007, här var förväntningarna lite högre även om det fanns en viss oro inblandad då man hört blandade åsikter om just denna årgång som nu bör anses hyfsat gammal (för att vara ett amerikanskt suröl.) Cable Car är en hyllning till den välkända puben "Toronado" i San Francisco och även denna på 7% ABV.


Första förvåning kommer redan vid upphällning, ett ganska ljust men trots allt kopparfärgad och extremt klart utseende med ett litet bubbligt skum som lämnar minimala rester på glaset. Det såg tyvärr ganska dött ut även om det inte var i närheten av så kolsyrelöst som många av bryggeriets andra nitlotter.. Vid första "sniff" på ölet kan man konstatera att ölet antingen är för gammalt eller bara har lagrats väldigt illa alternativt både och.. Hursomhelst erbjöds en del källartoner tillsammans med vassa och kryddiga inslag av apelsinskal, lite persika och söta äpplen, lite lätt ost och "funk". Ett väldigt ofriskt öl med en ännu spretigare och konstigare smak av det som fanns i aromen dock med en icke välkommen ganska bitter och otrevlig eftersmak. En stor besvikelse och ett riktigt bottennapp med andra ord.. Nåja, vi ryckte på axlarna igen (även om det var en lite mer uppgiven ryckning denna gång) och körde med en liten palettrensare i form av en riktigt usel dubbelbock bryggd med kaffe, rätt meningslös och ej värd att skriva om: Beeeeep.

Åter igen surt, nu då, nu jävlar får väll Lost Abbey ta och leverera? Veritas 004, en blandning av "Duck Duck Gooze", "Cuvee de Tomme" och "Yellow Bus" som landar på 8%, jag håller tummarna för att detta levererar något lite mer komplext än det vi tidigare under kvällen upplevt medans Rickard korkar upp..


Okej, bättre. En grumligt gul vätska igen med ett litet vitt skum. Detta vininspirerade öl doftade av skarp citrusfrukt, lätt stall och trä, en hel del frisk frukt och fruktsocker tillsammans med lätta toner av ljust bröd och vita druvor. Smaken levererade en riktigt trevlig rund och fruktig men samtidigt ganska syrlig karaktär av citron, persika, apelsin och träiga tanniner följt av en väldigt torr och syrlig avslutning med subtil funk och mer uppfriskande frukt. Gott och väldigt roligt att dricka, välbalanserat och snyggt, inte super komplext men väldigt drickbart och hyfsat mångdimensionellt. Äntligen ett öl som nästan lever upp till all hype detta minst sagt opålitliga bryggeri genererar.

Nåja, dags för ännu ett avbrott, denna gång med ett mer intressant öl dock.. 5000 TV presenterar "tre troopers och en stout".



ja vi var bara tvugna.. (och nej, vi var inte så fulla som vi låter.. Inte just då..)

Hur smakade denna imperial stout på relativt lätta 8,5% då? Förvåningsvärt fylligt och bra faktiskt. Förväntningarna var inte jättehöga men ölet levererade en ganska tät och mörkt chockladig karaktär med ganska väl avvägt rostade espresso toner som dock till en början slog en som något för syrliga. Detta tillsammans med en ganska frisk och lätt humlig eftersmak och the usual suspects som karamell och ljusare chocklad. Hyfsat välbalanserat och allmänt stabilt. Lite för snäll för Vader själv kanske men ett perfekt öl för hans lättsammare undersåtar. Nästa öl?


Isabelle Proximus.. Ett öl som jag provat en gång tidigare och som fortfarande levererade. Eftersom jag även skrivit om det tidigare (här) så lägger jag istället fokus på ett litet bonusöl som vi senare öppnade och som jag själv blev smått förälskad i. Vi snackar Captain Lawrence "Cuvee de Castleton", ännu ett suröl (precis som vi behövde mer) på 6% bryggt med Muscat druvor och enligt flaskan "kryddor" samt lagrats på vinfat.


Färgen var blek, ganska grumligt orange med ett minimalt vitt skum som fräste till och sedan rymde sin väg. Aromen var fantastiskt juice-lik med häftiga inslag av fläder, lite funk, citrusfrukter, persika, våt tobak, nyskuret gräs och ett vinöst druvigt, ganska rent intryck men trots det med komplexitet och en väldigt vänligt, stabil men icke påträngande syra. Smaken var väldigt lik aromen fast med bättre "tjong" i syran, väldigt välbalanserad och mångdimensionell med en härligt torr och lång eftersmak av brett, en subtil bitterhet och vinösa fat-toner. Ett ganska lättducket och skitroligt under av öl faktiskt och något som lyfte humöret ordentligt efter ett par av kvällens besvikelser. En del Captain Lawrence har nu importerats (till Danmark, än så länge..) och det är bara att hålla tummarna för att Jeppe lyckas få hem lite av bryggeriets ytterst intressanta experimentöl för det här var så jävla bra att jag bara måste ha mer. Punkt slut.

Eller inte riktigt, vi hann med ett bottennapp till innan kvällen var över. En imperial stout ifrån en flaska så ful att vi knappt ville ta ett foto på den, en imperial stout så äcklig att vi hällde ut majoriteten av ölet i vasken.. Vi snackar Angel Citys "Rahsaan Roland Kirk Stritch Imperial Stout". Ett öl som hade fått vilken jazzmusiker som helst att tappa takten.. Vi snackar brutal kemisk bitterbeska, obehagligt hårt rostat, sa jag kemiskt? Nåja, man kan inte få allt här i livet.. Ett par av de andra ölen var ju riktigt bra och det var en allmänt god kväll i goda vänners lag. Jag tror att jag senare i veckan kommer summera våra intryck av dessa tre "surölsprovningar" med frågeställningar som "kan amerikanarna göra bra suröl?", "vad är poängen med amerikansk suröl?", "är de värda hypen de genererar i sitt hemland?", "spelar de i samma liga som riktig spontanjäst öl och bör man ens jämföra dessa?". Med mera..

PS. Jag insåg nu att jag glömde nämna ett litet experiment Markus stod för mitt i provningen.. Jag överlåter det till honom att skriva om det (känn press Markus) men kan säga som så att det involverade öl... Och bourbon... Och glas... God söndag på er!

fredag 9 april 2010

Spontan onsdagsprovning

Det är inte ofta nuförtiden som man spontant en eftermiddag/kväll lyckas dra ihop en liten provning, det är inte ens ofta man får en helg fri till välplanerade provningar men i onsdags, ja då hade fyra Malmöbaserade ölnördar flytet att alla komma undan vardagen för några öl som trots "sista sekunden ihopslänget" visade sig bli en ganska stabil uppställning.

Det var med viss nervösitet som jag då serverade det första ölet, ett öl som jag själv enbart provat en gång innan och älskat, ett öl som ingen annan vid bordet hade provat tidigare och antagligen på grund av min "hype" hade ganska höga förväntningar på. Kanske till och med lika höga förväntningar som jag själv och visst blir man lite orolig när man provat ett fantastiskt öl för något år sedan och sen då ska återvända till det igen. Man frågar sig själv: var mina smaklökar kanske ur spel? var jag påverkad av något djupt rotad hype eller influerade ansträngningarna att få tag i ölet omdömet? Man vet aldrig, psykologin bakom öldrickande har minst lika mycket om inte mer med intrycket att göra än den faktiska smaken på själva ölet. Men nu fanns det ingen återvändo.


Southampton Russian Imperial Stout ifrån i år, 2010, rakt ner i kuporna, ett riktigt svart öl (jag har lampor, jag kollar mina öl mot ljuset, det var kolsvart) med ett krämigt, närmast gräddigt rikligt mörkbrunt skum. Ett fantastiskt och respektingivande utseende på en imperial stout. Aromen levererade precis vad jag väntat mig, ryckte tag i mig, väckte mig med en frisk fläkt av humle, hårt rostad malt, gräddig karamell och allt annat jag antecknade första gången jag provade ölet. Var det någon skillnad på denna årgång och 2009'es version jag också drack hyfsat färsk förra året så skulle det vara ett lite kraftigare humlebett i både doft och smak men i övrigt levererade ölet samma balanserade men ändå storslagna upplevelse och vi satt alla och samtalade om hur jävla skönt det var med en imperial stout utan kaffe eller fatlagring som verkligen smakade hur jävla bra och hur jävla mycket som helst, åh o-ekade IS vad vi saknat dig!

Nåja, vad händer med denna ganska skarpt rostade och välhumlade svarting om man låter den sansa sig i ett par år? Det enda sättet att få reda på det är att lägra skiten men orka? Nää, jag bytte till mig en färdiglagrad flaska istället och kapsylen på den rök med mindre motstånd trots att jag generellt sätt föredrar mina imperial stouts hyfsat färska. Dvs med lite kick o humlebett, lite mer espresso och bitterchocklad och lite mindre mesig mjölkchocklad och melass..


2008 Southampton Russian Imperial Stout levererade tyvärr just det jag inte uppskattar sådär jätte mycket med lagrad imperial stout. Lite för snällt och runt, mindre rostat och beskt, mer portigt och mjölkchockladigt. Sen var det inte på något sätt dåligt men kontentan av provningen emellan just de här två årgångarna blev att ölet säkert lagras bra i ett år eller så men mer ska man nog inte riskera. Sen är det såklart en smaksak, hur mycket "punch" vill ni ha i era imperial stout? Är ni en Slottskällans eller Yeti människa?

En liten besvikelse där för min del men man kan ju vara glad att man drack upp flaskan och inte lät den stå ännu längre o humöret drogs knappast ner ytterligare då fler spännande öl stod på listan. Jag ska undvika ett monsterinlägg och fattar mig kort angående först Cascade "The Vine".


Ett "suröl" som inte var sådär jätte surt utan snarare druvigt, godisfruktigt med en mycket egen karaktär. Massvis med vingummi och fruktsocker i doften, mer syra, lite ek och minimalt med funk i smaken följt av en väldigt torr eftersmak som gjorde ölet farligt lättdrucket på 9,2%. Ett ganska svårdefinierat och mycket eget öl, men det var just detta som gjorde att det var så jäkla roligt att dricka. Fyra falaflar av fem möjliga! (det är nog första gången jag sätter ett betyg här på bloggen.. Ta inte det på allvar, det kommer ej hända igen.)

Nästa objekt var desserten. En liten men ack så stark flaska ifrån det obskyra (men enligt mig stabila) bryggeriet "Kuhnhenn" (man är en nörd när man inte längre behöver kolla upp hur bryggerinamnet faktiskt stavas..) En extremt upp-pumpad svartvinbärsbira vid namn "Tenacious Cassis" på, enligt Ratebeer 16,5%..


Här snackar vi ingen skumkrona (duh) och en mörkbrun sådär halvful färg. En doft av.. Svartvinbär.. Slår en.. O ja, inte jätte mycket annat sådär vid första intrycket. Ölet drar igång diskussionen vid bordet, sådana här öl är intressanta då de frambringar citat som "det är ju förfan inte öl", "luktar saftkoncentrat" osv. Jag håller käften och behåller mitt förtroende för Kuhnhenn, i alla fall tills jag har tagit några smuttar. Utöver just tjock o söt svartvinbär hittar jag en viss lagringskaraktär (inte konstigt då ölet har lagrats på bryggeriet sedan 2007) som för tankarna åt kakaopuder och portvin. Även en minimal karamellton är närvarande men det är rakt igenom svartvinbär som dominerar. Inte fantastiskt men ganska kul och man får verkligen ta det för vad det är, ett riktigt dessertöl. Men vidare till något helt annat..


Efter sött kommer beskt och rostat igen.. Säkerligen mörker 2009, en välhumlad imperial stout på 9,6% och 85IBU. Ölet hade stått kylskåpskall sedan strax efter släppet för att bibehålla så mycket som möjligt av humlekaraktären som enligt många är väldigt viktigt för detta öl, och humle, ja humle det var där en hel del av även om det balanserades upp av en förvåningsvärt fruktigt och snällt rostad maltkaraktär. Ölets enligt mig kanske bästa egenskap var dock kroppen, tjock, lite kletig och närmast tuggbar. Extremt fylligt, fruktigt och utan all humle hade det varit ganska svårdrucket men nu klarade ölet sig precis genom att snyggt balansera på gränsen till.. Obalanserat.. Nu i efterhand, efter att ha druckit alla tre buteljerade årgångar av "Darkness" kan jag känna att det är en riktigt bra imperial stout som dock inte när ändan upp i toppen. Ett typiskt offer för den välkända amerikanska hypen kanske..

Som avrundning poppade vi sedan en god bekant, en frisk, unik och ganska potent saison ifrån Fantome, störd jästkaraktär är väll det enda jag egentligen har att säga..

Nästa inlägg kommer om någon dag, då blir det en rapport om den sista av tre delar "surölsprovning". Höga förväntningar här, hoppas att det blir värt att skriva om..

lördag 3 april 2010

Wäää

Jag har en "Früli" i kylen.. Och jag åkte på en rejäl förkylning.. Tacka fan för det. Öl och förkylningar är inget kul (inte ens fruktöl) så det kommer nog vara tyst här tills bakterierna är borta.. Men ja, jag återkommer, dock inte med en recension av "Früli", det känns lite för förutsägbart. Däremot har jag ögonen på en flaska Southampton Russian Imperial Stout (för att fira att man blivit av med en förkylning?) som jag nog inte kommer kunna låta bli att skriva några ord om trots att jag gjort detta tidigare..

Och nu insåg jag precis att jag missar Bishops Arms öppnande av gamla ölfabrikens "Islay-Cask" imperial stout ikväll som de kommer sälja smakprov av.. Fan, jag som så länge har velat prova den men samtidigt alltid snålat då en liten ynka 375ml flaska går på rätt många hundralappar.. Man ska aldrig snåla. Nåja, man kanske vågar hoppas på att näsan cleanar upp sig tills ikväll? (med hjälp av whisky!?) Tveksamt men man lever på hoppet..