måndagen den 22:e februari 2010

Det där första starkaste ölet..

Som kort nämnt i mitt förra inlägg provade jag BrewDogs "Tactical Nuclear Penguin" i fredags.. De som känner till min blogg vet att jag kan uppskatta extrema öl.. De som känner till mig blogg vet antagligen också att jag har ganska svårt för BrewDog så, vad tyckte jag om detta (nu glömda, tack vare "Sink the Bismarck") hype öl?


Mjaee, det var väll sådär. Färgen var brun, precis som färgen på alla bryggeriets imperial stouts, något som jag personligen finner ganska avtändande, det är liksom ett lite dåligt intryck när det vankas rostad o smakrik stout. Självklart saknade detta öl också skumkrona, något man knappast väntat sig av ett öl på 32%, däremot hade ölet tunga "legs" (som synes ovan.) Aromen var först nästan enbart sprit och islay-lik rök men efterhand som näshåren brändes bort avslöjades dofter av saltlakrits och lätt ljusare chocklad. I munnen brände ölet till rejält och smakade en hel del sprit men lyckligtvis snackar vi ingen spritig "vodka eftersmak" utan bara en rejält värmande sensation tillsammans med skarp lakritssmak och lättare rökiga toner. Just saltlakrits, rök och lätt chocklad är vad ölet bestod av och det är just det ölet faller på, det är alldeles för o-komplext för att motivera alkoholstyrkan, alkoholstyrkan som den dock döljer hyfsat väl. När jag dricker "saker" över 10% och upp vill jag generellt sätt ha mycket komplexitet, subtila nyanser, saker som händer under tiden man dricker och något som motiverar "smuttande". Det här var alldeles för starkt för att kunna drickas snabbt men alldeles för trist för att långsamt sitta och njuta av. Kalla mig kräsen men om jag dricker någon form av "whisky substitut" så måste det faktiskt vara otroligt komplext och roligt att dricka (balanserat, nyanserat, varierat) för att just motivera hela situation och det här räckte inte värst långt tyvärr. Nej alltså, mjaeee, det här var "mjaeee" och just mjaee räcker ju inte när man pungat ut 270kr för 15cl (ja jag drack så mycket, vill ju verkligen känna på biran.. Om inte annat för att etsa fast det i minnet och på så sätt slippa prova det igen..) Och innan någon kommer och säger "men ööh, ölet är ju så starkt, man ska bara dricka ett par centiliter öööh" så låt mig säga att jag förde mina anteckningar och söp in mina främsta intryck under de första fem centiliterna eller så, över de resterande dropparna satt vi bara o snacka random skit i stort sätt. Så, ölet får ett plus för att det inte framstod som så spritigt som man skulle kunna tro (speciellt efter att ha provat Tokyo*) och sen får det ett minus för brist på komplexitet samt ett extra minus för att det brände min flickväns läppar. Slutligen så förstår jag inte vad poängen är med ölet förutom att "slå rekordet" när det saknar så mycket och är så pass onyanserat. Nej, BrewDog borde kört en "Dave" om de nu skulle upp i extrema alkoholhalter och då först och främst fryst ett bra grundöl och sedan för det andra låtit det mogna lääänge (minst tio år?) gärna på en extra smakgivare (tunna) för ytterligare dimensioner. Men njee, det känns inte riktigt som det långsiktiga tänktet finns där.

lördagen den 20:e februari 2010

Lite "rysk flod" med mera..

I veckan var det äntligen dags, ett 17 kilos paket ifrån California damp ner med 1 liter Blind Pig IPA, 2 liter Pliny The Elder, (nästan) 2 liter Pliny The Younger samt en bomber av Valleybrews "Imperial IPA" Uberhoppy (+ lite Russian River suringar.) Först ut var det tänkt att jag, Rickard och Markus skulle kränga alla dessa samt lite Hopslam vid samma tillfälle men insåg snabbt att vi hade blivit lite väl fulla om vi hade försökt oss på något sådant o då det vankades vardag därefter nöjde vi oss med att dela en "Elder följt av lite "Younger".


"Elder" som vi fick hem var otroligt fräsh och god o slank ner som en dröm, kanske extra fort då vi hade en growler att vara nervösa över i kylen (man vet ju aldrig hur de där grejerna håller..) Growlerns swingtop flög dock upp med en rejäl smäll och vi såg tecken på liv.. Ner i kuparna och sedan tystnad, fokus.



Ölet var exotiskt ljust bärnstensfärgat med ett litet vitt skum som kämpade för sitt liv ovan på ytan, det vaknade till liv igen efter en snurr och lämnade i sin tur lite rester efter sig på insidan av kupan. Aromen var till en början något dov men när ölet värmde upp sig lite avslöjades toner av söt parfymerad humle, ananas, grape, persika och apelsin tillsammans med en mild och väl avvägd kakig och lätt karamellig maltprofil. Smaken av Younger kan väll bäst definieras som "ananas nektar ifrån gudarna i California", väldigt söt och fruktig till en början, med de ovannämnda komponenterna ifrån aromen, men med en värmande torr finish som snabbt bjuder in till en ny smutt. Jag tror jag drack runt en bomber (65cl) av ölet och hade utan problem fått ner ett glas eller två till.. Visst, lite "hop high" kände man sig, eller kanske snarare "hop low" för man blev sådär dåsigt seg i slutet på growlern, lugn och harmonisk, detta medan en bitande och nästan eldig bitterhet dansade runt på tungan o tvingade en att dricka vidare.. Verkligen en upplevelse och ett bevis på att brygga bra humlebomber inte är i närheten av att "bara kasta i massa humle". Något som är värt att nämna med Younger dock, om man ska vara lite "kritisk" så är det att den nästan framstår som mer "normal" i jämförelse med sitt äldre syskon som är ännu mer tropisk ananasjuice i karaktären. Younger har ju en betydligt sötare helhet och en tydligare maltighet som trots dess originalitet ändå för tankarna åt mer "normal imperial IPA". Detta medan "Elder" snålar med malten vilket verkligen framhäver de tropiska humletonerna ytterligare. Hursomhelst blir man ju inte lika packad på Elder (bara 8%..) så Younger har sitt syfte här i världen, iaf under en kort period vart år.

Sen blev det torsdag, smälta lite intryck, typ vila levern (lite..) Men efter torsdag kommer fredag då jag, Markus och Rickard skulle samla oss igen för att dricka upp lite av skiten vi samlat på oss under höst o vinter, framförallt suringar ifrån Russian River då men.. Som så ofta när vi planerar grandiosa provningar så går något fel o Markus kunde inte medverka så.. Jag och Rickard fick helt enkelt göra det bästa av saken och klämma ett par av ölen som vi inhandlat på senaste tiden istället. Jag kunde dock inte helt glömma tanken på Russian River suringar och då jag hade en extra flaska av den senaste batchen "Supplication" tänkte jag att det kunde vara en bra inledning på kvällen och ett litet plåster på såren. "Supplication" är en "brown ale" lagrad 12 till 15 månader på Pinot Noir vintunnor med "Brett", "Peddo" o "Lacto" samt tillsatta körsbär. Ölet var helt nytt för mig och det var med ganska höga förväntningar som korken poppades som ett pistolskott i köket.


Ölet hade ett väldigt vackert utseende, ljusbrunt med en brinnande orange ton. Ovanpå vilade en ovanligt stabil (för att vara ett suröl) och fin vit skumkrona som efter en snurr i vinglaset lämnade fina snövita strängar av rester efter sig. Doften av ölet var till min förvånad ganska dämpad och nästan lite anonym, irriterande svår att "komma åt" men avslöjade trots detta toner av vanilj, trä, syrliga citroner, lite läder, funk och förvåningsvärt subtila körsbär. Lite oroväckande med en så pass subtil och icke-utstickande arom i ett "suröl" men mina faror var obefogade då första klunken sprängde mitt sinne i tusen bitar. Ölet började lite smått sött och väldigt fruktigt med tydliga körsbärs och trä toner, fräsh vanilj och snäll citrus tillsammans med ytte pytte funk. Ölets absolut mest imponerande aspekt var när det gled ner och syran fullkomligt exploderade i munnen, sträckte sig ut i hela käften och verkligen skakade liv i en, detta utan att tappa komplexitet eller framstå som rå då vanilj och trätoner följde med hela vägen tillsammans med en häftigt "köttig" körsbärssmak. Eftersmaken var uppenbarligen väldigt torr med genuin ek, kraftfulla tanniner och åter igen en närmast fruktköttig körsbärskaraktär tillsammans med en frisk vind vanilj o citronsyra. Ett öl som var otroligt roligt att dricka och den alldeles för lilla 375ml flaskan tog slut otroligt snabbt. Ett öl jag verkligen ser fram emot att dricka snart igen, förhoppningsvis blir det då att jämföra denna nya batch mot en äldre ifrån början på 2008, spännande.

Efter Supplication följde hursomhelst ett mindre sofistikerat och mer alkoholiserat öl vid namn "Tactical Nuclear Penguin" men jag kan tyvärr inte beskriva denna då jag blev alldeles för full någonstans mellan "utseende" och "smak" under mitt antecknande. Om jag lyckas utläsa dem så återkommer jag kanske senare..

lördagen den 13:e februari 2010

Kph besök + paketuthämtning = tungt (och gott)

Igår var den mest öl-laddade dagen på väldigt länge.. Det började med att jag gick upp ur sängen, åt frukost, kollade ölbloggar och diverse ölsighter följt av en promenad till det närmaste torget där jag mötte upp med Rickard och Anders (Anders37 kallar jag han) för en kvick promenad till centralstationen där vi mötte upp med Niklas o sedan hoppade på tåget för en kvick resa till Ölbutikken som igår firade sin femte födelsedag. Självklart innebar detta ett mindre spektakel med ett specialbryggt barleywine ifrån Mikkeller vid namn "BW5", ett öl lagrat i fyra år o blendat med ett ettårigt fatlagrat barleywine, ölet var torrhumlat och den lagrade delen hade även fått en tillsats av sura körsbär.. Det smakade "trevligt" med mycket sötma och söt men inte ofräsh humle, lite värmande men inte spritigt men lite slätstruket för vad beskrivningen utlovade. Utöver Mikkellers specialöl hade även Amager bryggt en imperial stout åt butiken lagrad ett år på ekfat, detta ölet fick man dock köpa med sig hem vilket jag så klart gjorde.. Utöver specialöl bryggda till butikens födelsedag så hade Jeppe och Mikael dagen i ära (eller gårdagen i ära då de faktiskt fyllde i torsdags) dragit fram ett gäng helt galna öl ifrån lagret. Vilka öl det rör sig om kan ses nedan.. Så, skit i Köpenhamn, efter en flabb bira och en smockfull ryggsäck bar det hem till Malmö igen men inte utan ett stop på vägen.. Då på posten där ett 12 kilos paket väntade packat med just 12 stycken öl.. Upp med skiten på bussen, pust, stön, trängsel, helvete och hemma.. Äta.. O packa upp o titta!


Ovan har vi direkt ifrån USA East End Gratitude 2007 och 2008, Pelican Perfect Storm, Midnight Sun Arctic Devil, Voodoo Black Magick och Founders Canadian Breakfast Stout. Indirekt ifrån USA (och lite ifrån Danmark) har vi The Bruery Autumn Maple och Barrel Aged Autumn Maple, The Bruery Saison de Lente, The Bruery Hottenroth Berliner Weisse, Lost Abbey/Pizza Port Cuvée de Tomme och Bourbon Barrel Angels Share samt Amagers exklusiva "Ölbutikken 5" och Nörrebros "Seven Port", "Seven Bordeaux" och "Little Korkny Port". Efter tagen bild av ölen ovan insåg jag också att man inte ser ett av de mest spännande ölen ifrån butiken besöket, Jolly Pumpkin "Perseguidor 4" och jag orkade inte heller dra ut mitt sexpack Hopslam ur kylen som även det dök ner ifrån staterna igår. Men ändå, en rätt okej "beer haul".

Så vad gör man med så mycket öl? Jo Markus o Rickard kommer över så att man kan hugga in på några, först ut Founders "Canadian Breakfast Stout", ett öl som var "handbuteljerat" då det enbart serveras på fat i USA, vilket, gjorde att vi så snabbt som möjligt ville dricka det då handbuteljerade flaskor kan vara lite osäkert. Så vi knäpper upp den etikettlösa flaskan o den pyser finfint med lite livliga bubblor. Ölet som ingen av oss någonsin trodde vi skulle få prova glider ner i tre kupor sen är det dags..


Ölet var som väntat i princip svart med ett litet mörkbrunt skum som lämnade galet sexiga rester efter sig på kupans insida. Jag var till en början lite lätt skeptisk till ölet och hela idéen bakom det, lägga Founders relativt lättdruckna "breakfast stout" på bourbon tunna som tidigare innehållit lönnsirap? Klarar ölet verkligen av den behandlingen? Blir det inte total våldtäkt o total brist på komplexitet? När jag tog min första sniff så var första reaktionen "vad fan är detta?" följt av "för helvetes jävlar vad gott det luktar!". Doften var generös o varmt inbjudande av vanilj, honung, bourbon, ljus och mörk chocklad, brownie kakor, söt sirap, toffe, cararmell och lite lite kaffe. Jag satt o sniffade på ölet i ca fem minuter innan jag ens vågade mig på en försiktig munfull.. En munfull som i sin tur bjöd på ett otroligt vackert arrangemang av söt, fet sirap, mörk chocklad, massvis med nygräddade fylliga chockladkakor, vit chocklad, lite lite bourbon (inte alls så mycket som jag hade väntat mig) och lite lite melass. Ölet avslutade med ett helt otroligt maxat klimax av rostat kaffe, mörk gräddig chocklad, en stabil markerad kaffebeska och en perfekt hetta som på ett absurt vis, vågvis svalkades ner av en härlig lönnsirapssötma som efter en liten smutt hängde kvar i hela munnen och förlängde eftersmaken till något betydligt mer bombastiskt än vad det torra grundölet levererar. Just detta var helt galet, hur sirapen fungerade med den ganska torra och kaffedominerade breakfast stouten, sötman drog liksom fram grundölets chocklad toner och bidrog med en "fethet" som faktiskt stundtals förde tankarna åt "Dark lord" samtidigt som sirapen på ett imponerande sätt drog ut eftersmaken till en smärre evighet. Både jag, Rickard och Markus satt helt bortblåsta o nästan lite melankoliska efter sista droppen.. Ett helt sjukt öl som jag inte vet om jag någonsin kommer få dricka igen.. Fastän jag måste.. fan..

När vi smält våra intryck och eftersmaken av den kanadensiska frukoststouten hade börjat tyna bort så kände vi att det var dags för något uppfriskande så vi testade The Bruerys "Hottenroth" Berliner Weisse följt av mer Bruery öl och lite annat gott som jag kanske skriver om i ett senare inlägg.. Kvällen blev ganska sen hursomhelst och det kändes när man vaknade i morse.. Ett tecken på en lyckad kväll helt enkelt.

torsdagen den 11:e februari 2010

Syrlig provning

I förrgår var det äntligen dags för mig, Markus och Rickard att hugga in på lite suringar som vi suttit på ett bra tag nu. Vår grundtanke var att ha en stor "surölsprovning" redan i början på vintern men efter diverse schemakrockar och sjukdomar fick det vänta tills efter jul och då tog vi även beslutet att dela upp provningen i tre delar då det annars eventuellt hade blivit lite mastigt.. Så, surölsprovning "del 1".


Lineupen såg i grund och botten ur såhär: New Belgium La Folie, Panil Bariquée (USA versionen), Ithaca Brute och Allagash Gargamel men busiga Rickard kunde inte låta bli utan tog även med Allagashs Vagabond som jag inte kan förneka var ett välkomnat tillskott. Vi satt sedan ett tag o mumlade om vilket öl som var surast och vilket som skulle vara lämpligast att börja med vilket inte var alls självklart då majoriteten av ölen skulle vara "syrliga" men inte rå sura.. Så det slutade med att vi började med den 8%'iga italienaren Panil Bariquée (Sour) som vi hade hört skulle vara ganska mild.


Ölet var grumligt brunt med ett litet bubbligt skum. hade en träig och vinös arom av vanilj och syrliga bär, en ganska tunn smak av trä, bär, vinäger (lite mjölkig) och gröna äppel. Mycket drickbart för 8% och rätt skoj men inte på något vis hjärnsprängande.

Efter kvällens enda italienare och enda icke-amerikanare blev man ganska mätt på "brun" suröl så vi bestämde oss för att sticka emellan med "Ithaca Brute" som är ett gyllene ekfatslagrat öl med brettanomyces och champagnejäst på 6,5%.


"Brute" var grumligt gul med ett stor och livligt skum, hade en ganska mild och dov arom av brett, diverse fräsh frukt och vanilj. Smaken var till en börjar söt och fruktig med inslag av persika och päron men blev snabbt överrumplad av en förvåningsvärt kraftig syra som förde med sig bäriga och rika vaniljtoner och slutligen torrade till ölet ordentligt. Lyxigt och skoj men kanske något flyktigt och för livligt i längden med den champagne lika kolsyran som sprudlade sådär överjävligt.

Champagnen följdes sedan av mer "brunt", New Belgiums "La Folie" på milda 6%. En "Oude Brune" skulle man väll kunna kalla den, lagrad ett till tre år på ekfat står det på flaskan (men jag antar att de blandar årgångar?)


La Folie var hursomhelst grumligt brunt med ett litet beige skum. Ölet doftade fett maltigt o allmänt generöst med träiga vanilj o frukt toner tillsammans med lätt mjölkig chocklad och russin. Smaken var även den väldigt "fet maltig", tjock och söt till en början men torrade snabbt till sig tack vare en ganska kraftig syra som ledde till en lång sötsur eftersmak av trä och torkad frukt. Väldigt trevligt och smakrikt öl för att ligga på ynka 6% men kanske något enkelspårigt och endimensionellt för att anses som en riktig fullpoängare.

Här efter var det egentligen dags för två av kvällens kanske mest spännande öl (Gargamel och Vagabond) men för att dra ner temperaturen lite lätt på dem så tickade vi en lager så länge. Lagerölet var Angel Citys "Che", ordentligt ful (kul) etikett och ett riktigt trist öl, gick att dricka och var inte i klass med skandinaviska fullager men det var inte heller bra..


Che smakade lager.. Så, nästa öl, Allagashs "Vagabond", en enligt Ratebeer "belgian strong ale" på 10% fast med en ganska seriös twist.. Ölet har lagrats på fat i fyra (!) år. Femhundra flaskor buteljerades och såldes på bryggeriet där var besökare fick köpa max två flaskor var.


Vagabond var grumligt mörkbrunt med en liten bubblig ring. Aromen var hel skum, väldigt originell med en ganska avig kryddighet, lätt söt karamell, minimalt med bourbon, röda bär, lite alkohol, vanilj och läder.. Smaken var kanske ännu mer udda än aromen med en kryddighet som förde tankarna åt timjan och vitpeppar, lite brett och tobak med en lite syrlig och träig eftersmak. Ett väldigt udda öl som kanske var mer "kul att prova" än "gott att dricka" även om jag faktiskt tyckte det var ganska gott. Nåja, inget att tänka mer på då jag sannerligen aldrig kommer dricka det igen.

Kvällens sista öl och till allas milda förvånad ett av kvällens bästa var då Gargamel, ett 9,2%'ig "suröl" blendat ifrån tre franska vinfat med brett och hallon. Antagligen en ganska liten mängd flaskor buteljerade och åter igen fick bryggeribesökarna köpa max två per person.


Ölet var klart och kopparfärgat med en liten beige skumkrona. Aromen var väldigt fruktig, förvåningsvärt så med tydliga hallon toner, lite kryddigt trä och lätt vanilj. Väldigt genuin och inbjudande vinös doft. Smaken var lika genuin och trevlig med parfymerade kärva hallon toner, lite brett, diverse bärfrukter och lite russin. Ölet avslutade på en torr och ganska syrlig ton med grymma kvarhängande hallon och trä toner. Hallon är mums och detta ölet var faktiskt över förväntningarna, väldigt nyanserat och samtidigt lätt att dricka för ett så pass alkoholstarkt öl. Lätt ångest över att inte ha fler flaskor..

En överlag stabil ölkväll även om totalt hjärnsprängande upplevelser uteblev. Mina favoriter var Gargamel och Ithaca Brute, italienaren ifrån Panil var stabil och härligt vinös, La Folie var allmänt bra och lättsmält och Vagabond var något av det konstigaste jag har druckit på länge, "speciellt". Förhoppningsvis blir det surölsprovning del 2 senast näst nästa vecka då det vankas Russian River öl, något jag verkligen ser fram emot trots att jag redan har druckit majoriteten av ölen som ska provas. Nu fattas bara lite vårsol att matcha alla dessa syrliga toner med...

tisdagen den 2:e februari 2010

Hair of the Dog Matt

Fick nyligen hem ett paket som innehöll bland annat två flaskor "Matt". Ett öl vars detaljer samt egenskaper beskriv mycket väl här. Jag tänkte hursomhelst bidra med min åsikt om ölet, ölet som jag länge har velat prova och nu sitter här och känner mig lite nervös inför att faktiskt öppna. Jag har inte druckit värst mycket öl ifrån just Hair of the Dog men de få jag har druckit har i stort sätt varit fantastiska, framförallt Fred, Fred "from the wood", Doggie Claws och Adam. Bryggeriets allmänt feta och tunga maltkaraktär är något jag imponeras av, det är smakrika, mysiga och unika öl med långa räcka och stor komplexitet. Just Matt är bryggeriets näst högst rankade öl (plats 30 på Ratebeer) strax under deras mytomspunna "Dave". Dave kommer jag aldrig få smaka men att få öppna en flaska av Matt är spännande nog och det är med viss rastlöshet, nervositet och stor förväntan som jag sträcker mig efter kapsyl öppnaren.. (Summering av följande väldigt introverta och religiösa upplevelse kan läsas i botten på detta inlägg.)


Ölet forsar ut i mörkbrun stråle och samlar sig som en ännu mörkare brun, ganska klibbig vätska i glaset. Ett minimalt beige skum genereras men dör snabbt ut till en liten plottrig ö i mitten av kupan. Aromen förvånar mig först med en väldigt tydlig äpple ton som slår en på (i ?) näsan med sin friska syra. Under den friska och fruktiga "äpple ytan" hittas lite rök, dov mustig malt, bourbon, subtil vanilj och karamell. Fatkaraktären är grymt snygg och integreras väl med den lilla alkoholen som sticker till i näsan. Nu, en klunk.. Woaaah, smaken är bombastisk! Tio gånger så kraftig som aromen, verkligen överraskande och slående fet, väldigt unik och komplicerad (läs många lager.) Harmonin som sprider sig i min mun som en stråkkvartett i en konserthall smakar av mjuk toffe, smält mörk chocklad, nytvättade gröna äpplen, vanilj, bourbon tunna, lätt lakrits och läder. Övergången mellan smaksensationen som i slowmotion exploderar i munnen till den söta och kletiga eftersmaken är len som en oljebadad delfin och den värmande alkoholen presenteras långsamt tillsammans med fruktiga och komplexa toner av våt tobak, grädde och lätt karamell, även en del rök (Islay whisky lik) slingrar sig som en orm i munhålorna men den är ganska nyanserad och subtil o blir på så sätt aldrig en huvudkomponent eller ett störande element som det lätt kan bli i rökfat-lagrade öl. Det här är helt stört, jag öppnade precis flaskan och snålar redan genom att ta så små smuttar som möjligt. Det som verkligen sticker ut och överraskar mig med det här ölet är äpple tonerna, de är så otroligt friska och fräsha, gröna och fruktiga utan att vara syrliga. Smaken lägger sig som en hinna i munnen och hänger med under hela dryckesprocessen. Här finns inga spår av några 11,5% i smaken utan de värmer som bäst i brösten på vägen ner.

Nu bjöd jag precis flickvännen på en klunk och poängterade noga att hon skulle dofta ordentligt innan hon drack och att när hon väl drack, ja då skulle hon bara ta en liten smutt o skölja runt i munnen (snål? Ja.) Hennes första intryck var "konjak", "finsprit" och "mycket alkohol". Dessa kommentarer ändrade min egen, framförallt doftuppfattning av detta ölet då jag nu förstår hur man kan uppfatta kombinationen av friska äppeltoner och bourbon som "spritig" eller snarare "finspritig". Ölet ger verkligen ett lyxigt lite spritigt intryck men självklart utan att smaka fulsprit eller hett över huvud taget. Nej det här är snarare det absolut mest fantastiska efterätts eller avec ölet som varken kräver kaffe eller desserter, det är så komplett och stort på egen hand att snöstormen som viner utanför vårt fönster för första gången framstår som helt ofarlig. Värmen som strålar ifrån min mage just nu klarar vilket snökaos som helst, i alla fall till den sista droppen av denna lilla, lilla flaska.

Mumlandet ovan kan alltså summeras som "orgasmiskt jävla cp skitgod o helt fitt-fantastisk!"