Vertikaler (skitkul och skitjobbigt)

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag snart hoppas på att få uppleva en "Firestone Walker vertikal" (som egentligen inte är en riktig vertikal då det är olika blends och på så sätt olika öl men vafan..) Vertikalprovningar är alltid kul, i detta fallet har jag dock fuskat och "bytt" till mig de fyra ölen som ingår i "vertikalen", alltså har jag själv inte behövt sitta på de dyra dropparna i fyra år. Normalt sätt är jag hursomhelst ganska skeptisk till vertikalprovningar men kände i detta fallet att det skulle vara en kul upplevelse, främst för att jag inte har provat ölen tidigare (13 i förrgår iofs men..) Men också för att direkt kunna jämföra dem mot varandra. Jag har också funderat mycket på vertikalprovningar i allmänhet på senaste tiden. Dels för att man nu har varit ölintresserad så pass länge att man faktiskt har kunnat börja samla ihop några helt själv men framförallt har jag funderat över ångesten "vertikalsamlande" orsakar. Om man inte har ganska gott om pengar och utrymme kan man ju utesluta möjligheten att äga flera vertikaler av samma öl, tex åtta stycken Chimay Blå vertikaler som sträcker sig ifrån 1999 till 2009 nej, det är väll vanligare att man som jag kanske lyckas skrapa ihop en vertikal av något öl från tex 2007 till 2009. Det absolut tydligaste "problemet" som då uppstår är ju det att man aldrig kan prova ölet, dvs se hur det utvecklas utan att man förstör sin vertikal. Okej det går att komma runt, det går att gissa, det går att köpa diverse årgångar på pubar etc vilket kan vara tillräckligt för att man ska kunna bilda sig en förståelse för vart sina gamla dammiga flaskor är på väg men detta är ju inte ett helt säkert alternativ och lagringsomständigheter är ju i allmänhet ganska opålitliga.


Ett annat lätt ångestframkallande element i vertikalsamlande är också den eviga frågan om när det är dags att prova ölen. När börjar den äldsta flaskan bli riktigt jävla dålig, den näst äldsta lite dassig osv. När är det alltså dags att börja dricka och hur gör man då? Har man tio stycken årgångar Thomas Hardys Ale kan det bli lite tungt sådär en eller två årgångar in i den ensamma provningen. Då gäller det att kalla in artilleriet, samla vännerna och ta hjälp men då är ju också frågan, hur många ska man vara? Om en flaska Thomas Hardys var är lagom, då kan man bjuda in tio vänner, fint! Men.. Då resulterar det i att man får (om flaskorna är på 25cl) 2,5cl var.. Alltså en klunk ungefär, vilket iofs räcker om man nu ska dricka tio klunkar men någonstans känns tio klunkar av tio årgångar lite sådär sorgligt snabbt slaktat efter tio års väntan, eller? Jag är inte riktigt uppe i några "tioårsproblem" men sitter i en något liknande båt med tre futtiga årgångar av Three Floyds "Dark Lord". Den mörke härskaren är en tung imperial stout på 13%, söt, kraftig och soja laddad, alltså är tre flaskor själv hyfsat uteslutet.. Dags att kalla in artilleriet! Men åter igen, hur många bör man vara för att det ska bli lagom och blir det någonsin lagom när man snackar riktigt tunga och starka öl? Blir det inte lite väl överflödigt om man är för få och blir det inte lite väl snabbt dödat om man är ett större gäng som bara dricker några centiliter av var årgång?


Man kan ju fråga sig om det är värt det och vad poängen egentligen är med vertikalprovningar. Alla verkar tycka de är kul eller i alla fall intressanta och jag är villig att hålla med, åtminstonde gällande den intressanta biten. Vertikalprovningar kan ju ge en stor och väldigt direkt insikt om skillnad mellan olika årgångar och hur samma öl utvecklas positivt eller negativt vid lagring, men.. Är det värt det? Jag kan i många fall tycka att det inte riktigt är det, dels på grund av väntetiden för att sedan vipps förgöra sina ädla samlingsobjekt, dels på grund av att jag sällan uppskattar att dricka mycket av samma öl under en kväll (stor variation är kul och olika årgångar bjuder sällan på just "stor" variation, iaf fall inte som att gå ifrån saison till porter eller ljus lager till IPA.) Slutligen kan jag också tycka att man lätt kan underskatta och överge njutningen för någon form av överanalytisk forskning när man sitter med olika årgångar av samma öl. Det är ju naturligt att man börjar fokusera på skillnader, skillnader som mycket väl kan vara stora men trots det skillnader i ett öl som man vare sig årgång och individuella variationer egentligen verkligen uppskattar.

Kan man inte bara skippa vertikaler då? Finns det egentligen något problem över huvud taget? Varför inte bara knäcka sin julmumma ifrån 2006 och låta 05'an stå kvar med sina yngre syskon? Mjaaee, det känns fel eller hur? Och ju större och mer exklusiva vertikaler man äger ju svårare blir det att knäcka dem. Det må vara samlaren i en, det må vara ren snålhet eller rent utav idioti men visst fan känns det fel att knäcka en vertikal. Du har nio stycken årgångar av Fullers Vintage Ale stående i din lite för opålitliga källare, snyggt uppradade i originalkartonger och allt. Nästa år har du en tioårig vertikal, du kan ju bara inte knäcka en flaska nu eller? Bara tänk hur konstigt det hade sett ut om det hade saknats en 2004'a? Oh tänk om den där 2004'an smakar urgammalt, sunkigt, skit. Då är ju risken stor att 03, 02, 01 och 00 smakar ännu jävligare! Då måste de ju drickas upp innan de helt tynar bort, Panik!


Nej vertikaler är opålitliga, dyra, riskfyllda och kan dra fram de värsta "ha" känslorna även hos de bästa. Så.. För min egen del blir det inget strävande efter att få ihop vertikalprovningar, det blir inget frenetiskt sparande eller samlande. Varför inte njuta nu? Varför vänta och köra provningar som resulterat i att man pekar på enskilda årgångar och säger "den här var bäst", "den här var sämst", "den här hade behövt lagras mindre", "den här hade behövt lagras mer" när man istället kan öppna sina flaskor vid flera olika tillfällen och bara njuta? Är man riktigt ambitiös och inte är helt utan minne så kan man ju faktiskt mindre direkt jämföra årgångar och skillnader som uppstår vid lagring. Sen finns det ju också anteckningsblock.. Missförstå mig inte, jag ser det intressanta i vertikaler och jag förstår behovet av att "samla" och kan till och med tänka mig att det kommer stå en del öl av olika årgångar i min "källare" i framtiden. Dock inte med syftet att drickas "vertikalt" utan snarare av ren slump eller i väntat på mognad. Jag kommer hursomhelst alltid fråga mig själv "är det verkligen värt det?" och svaret kommer ofta, precis som svaret på samma fråga angående lagring av öl i allmänhet vara "nej".

Angående lagring av öl i allmänhet så kommer jag skriva ett inlägg om detta fenomen också inom en snar framtid. Jag är verkligen ingen expert på området och kommer inte analysera några kemiska processer (det får vi hoppas Victor tar upp i ett framtida inlägg) men kommer ställa mig frågande till denna aktivitet, denna aktivitet som enligt vissa är löjlig och enligt andra är ett måste för den ultimata smakupplevelsen.


Avslutningsvis vill jag kort beröra (gnälla lite om) något som jag finner ännu mer absurt än just vertikalprovningar av samma öl av olika årgångar. Det är de här ifrån början designade ölsläppen som är tänkta att ett visst antal år senare provas i en enda stor vertikal. Alltså som Stones "Vertical Epic" serie och nu också, den förhållandevis färska "julsagan" ifrån "The Bruery". Jag finner mig själv otroligt skeptiskt till hur Stones bleka belgo tolkningar (där den äldsta, Vertical Epic 020202 ligger på under omständigheterna låga 7,5% och är en blek belgisk ale) ska klara sig och faktiskt komma undan med att vara goda efter tio år. Bryggerierna själva kan väll inte förutse och garantera detta eller är det något jag har missat? Ironiskt nog är också båda dessa bryggeriers första öl i serierna extremt eftertraktade just nu, framförallt Stones åttaåriga "020202" som folk har varit villiga att tömma sina välvårdade ölkällare och sin plånbok för att få tag i.. Tänk er själva att byta bort öl för ex tusen kronor (ofta otroligt svåråtkomliga öl också) för att få hem en gammal ljus belgare som luktar papplåda fylld med kackerlackor och gamla strumpor. Men men, visst gör vi allt för de där intakta vertikalerna..

Firestone Walker 13

Jag fick nyligen hem en låda med bland annat "bland ölet" Firestone Walker 13 Anniversary. Bryggeriet skapar årligen ett jubileumsöl baserad på olika blandningar av deras öl, lagrade på diverse fat. Det hela är ganska rörigt men bryggmästaren Matt förklarar en del i denna video. Så, två flaskor av ölet damp ner nu i vinter. Den ena flaskan kommer gå till en "vertikal provning" med ölets föregångare (10, 11 och 12) men redan nu blev jag lite sugen och var bara tvungen att tjuvsmaka lite.. Ifrån början tänkte jag egentligen spara denna flaska och gå in med helt ovetande palett till "vertikal provningen" men blev just ikväll sådär sjukt sugen på något "nytt", något jag inte riktigt kunde föreställa mig hur det skulle smaka och något som jag kunde både skriva om och avnjuta riktigt länge (ölet ligger på 12%.) Så, på med flytvästen, nu kör vi!


Ölet rinner ut ur flaskan och rakt ner i mitten på kupan i en mörkbrun stråle. När ölet väl är samlat framstår det som svart med en liten rödbrun ton i kanterna. Ovanpå flyter ett litet bubbligt beige skum som inte ser ut att bli jätte långlivat. En ton av vanilj sprider sig snabbt i rummet och ju mer jag närmar mig med näsan ju mer blottar sig mörkare mer abstrakta dofter av saltlakrits, nygräddade brownie kakor, 80+%'ig chocklad, lätt syrliga björnbär och hallon som spelar på ett helt annat lager än bourbon tonerna som i sig är väldigt eleganta utan att vara allt för frånvarande. Doften framstår som väldigt komplex med många lager av både mer och mindre förväntade godsaker. Vanilj och caramell harmoniserar fint med lakritstonerna, den murkiga bourbonen och de finstämda bärfrukterna. Doften är inte lika kraftfull som i många andra fatlagrade öl, däremot är den väldigt nyanserad och närmast tuggbar med sin varma "kakighet".

Första klunken gör så att bakgrundljudet ifrån TV'n tynar bort och jag hamnar i total fokus, det är många och generösa smaker med mycket karaktär. Kroppen har hyfsat låg kolsyra och den ganska tjocka vätskan känns otroligt len och bara lite kletig. Smakerna som direkt fyller munnen är först av mörk chocklad, mustig bourbon, kak-lik malt, tjock toffe, vanilj och lite melass som rundar av. Avslutningen är lite spretigare med ett stick av alkohol, mycket fatkaraktär och kraftig saltlakrits. När ölet landat i området jag tror man kallar "eftersmaken" återkommer harmonin mellan den oljiga bourbon tunnan, chockladen, vaniljen och kolan. Även de där bärtonerna som var tydligare i doften återkommer och sätter en extra lyxig udd på ölet tillsammans med en viss kryddighet. Eftersmaken är för övrigt riktigt lång och sådär perfekt subtilt torr att man inte kan hejda sig själv ifrån ännu en smutt, en smutt man knappt vill ta just av den anledningen att vätskan i glaset sjunker, och när ett så här gott öl sjunker, ja då är det en tragedi.

Verkligen ett otroligt komplext öl och precis som Matt säger i videon om ölet så kan man känna vinmakarnas inverkar på det, framförallt i den vinösa eftersmaken. Väldigt nyanserat och komplext och vore det inte för en lite spretig "mitt" på ölet så hade jag kallat detta perfektion. Fantastiskt! Jag är "wow'ad", ölet levde verkligen upp till mina förväntningar, det och lite till. Förväntningarna som för övrigt var ganska höga, dels på grund av att både denna och föregående "blends" har fått bra omdömen. Men visst, också för att det kommer i en pampig och ovanligt clean låda, precis som Innis & Gunn...


Nej, nu börjar jag komma på onda tankar, dags att långsamt avnjuta resten av flaskan, jag tar en klunk.. nu lämnar jag er.. jag tynar bort..

Lördags bira

Igår vankades det slapp ölprovning hemma hos mig, temat såg väll ut att bli mer eller mindre "starka söta och dyra belgare" med en ganska seg o tung lineup av Bush Prestige, Bush De Nuits, HY Super Beer och HY Cuvée.. Vi hade dock mycket annan öl till vårt förfogande och någonstans kändes det väll redan innan som 4x 75cl stark belgisk öl var lite optimistiskt så provningen splittrades lite och HY ölen sparades till en annan gång.. Så, redan från början sket sig det där med tema (något som det dock inte var uttalat att provningen skulle ha) när båda bröderna Lindström ville jävlas med ett glas halvblint öl, ca två år gammalt ifrån deras kalla källare uppe i ingenmansland. Fruktigt, lite rostat, mycket lakrits, lite skevt men gott och otroligt svårt att lista ut då två års lagring kan göra lite vad fan som helst med ett öl. Efter några felaktiga men ganska kvalificerade gissningar lyckades jag lista ut att det var en gammal flarra "God Jul" som kommit fram. Väldigt intressant att prova med ett par år på nacken dock inte nödvändigtvis bättre än ölet är färskt, snarare "annorlunda", närmast ett helt annat öl där den största likheten är den ganska fruktiga jästigheten som man kan finna i vissa av Nögnes öl.

Efter "God Jul" drog Rickard fram en udda raritet, De Molens "Lood en Oud IJzer" (bly och gammalt järnskrot?) som tydligen ska vara en blandning av fatlagrad Rasputin och fatlagrad Amarillo.. Låter det lite udda? Det smakade ganska udda. Mycket godis, lite dov amerikansk humle, karamell och kemiska toner som förde tankarna åt aceton och en ganska gedigen beska i avslutningen. Trevligt men man kunde inte låta bli att fråga sig vad ölet ville, det var inte tillräckligt mycket imperial stout i blandningen för att kunna drickas som en sådan (ölet var rätt ljust, brunt med ett smutsvitt skum) och det var inte tillräckligt fräsht och livligt för att kunna agera frisk dubbel/imperial IPA. Väldigt roligt och unikt att få prova hursomhelst då det bara buteljerats 120 stycken flaskor och inte på något vis dåligt.

Bly och skrot följdes sedan av kusinerna "Bush Prestige" och "Bush De Nuits", två öl jag hade druckit innan men såg fram emot att prova igen, speciellt "De Nuits" då som jag alltid tyckt har varit mycket mumsig med en unik vinösitet och stor drickbarhet (speciellt för att vara en 13%'ig belgare.) Prestige var dock helt okej också, inte lika skev o spritig som jag mindes den men den ligger väldigt mycket i lä om man jämför den med det vinfatslagrade julölet..


Två tunga belgare avklarade, var det då äntligen dags att knäppa upp den där skinande flaskan Speedway Stout som stått och ökat i temperatur på köksbordet sedan vi startade provningen? Ja det var hög tid men jag föreslog att vi stack emellan med en palett rensare i form av ett udda påhitt ifrån Cantillon. Cantillons Zwanze (skämt/skämtare) har bryggts en gång om året de senaste två, alltid med någon annorlunda ingrediens. 2008 var det rabarber och 2009'an som vi bestämde oss för att öppna var bryggd med fläder. Ölet var ljusgult o självklart lite grumligt med ett litet vitt skum på toppen. Aromen och smaken var väldigt fläderdominerad, det var nästan som att dricka fläderblomssaft fast med subtil funk och lite syra. Sötman ifrån flädern tog över lite för mycket för min smak och hade man låtit ölet götta till sig ytterligare i en lämplig källare så hade det nog slutat med mer smak av Cantillon och mindre av ren rå fläder. En rolig dryckesupplevelse hursomhelst och fläder i sig är alltid gott men i sig inte en fantastisk blomsterlambic..

Så, dags för "Speedway Stout", ett öl vi alla hade provat innan men som ändå kändes ytterst högtidligt. Förra gänget av detta öl som kom hit var kassa/infekterade och detta har i sin tur lämnat mig med en liten rädsla av att ölet ska göra en besviken, samtidigt som man alltid frågar sig själv både innan och under tiden man dricker ölet "är det fortfarande så bra som jag tyckte förra gången jag drack det?". Rädslan var obefogad och ja, ölet är precis så bra! Vi satt alla som hypnotiserade och mumsade på denna extremt fylliga och smakrika kaffe imperial stout. Ölet är svårt att beskriva på ett bra sätt, det är så väldigt mycket och så väldigt gott att ord knappt räcker till. Mitt förra försök att beskriva ölet kan läsas här dock och det förvånar nog ingen att jag håller fast vid min hyllning. Ett av mina absoluta favoritöl!


Som avslutning bestämde vi oss för att det skulle drickas ytterligare ett öl ifrån AleSmith, ett väldigt tveksamt och skakigt sådant vid namn "Decadence 2008". Detta engelska barleywine har i de flesta fall rapporterats som alldeles för syrligt och ja, i princip infekterat men ett fåtal recensioner på Ratebeer antydde också att det fanns fullt friska flaskor i omlopp. Alltså ren chansning.. Kapsylen av, inte mycket syra i aromen (som var väldigt trevlig för övrigt) men tyvärr vid första klunken kände man det väldigt tydligt. Det var ingen syra som hade tagit över hela ölet på något vis men det var för mycket för att det skulle bli riktigt njutbart. Otroligt synd då ölet annars lovade en fantastisk toffe och karamell laddad fet maltprofil. Nåja, shit happens, vi tryckte i oss våra glas trots allt och sedan var det läggdags.. En ganska tung men trevlig kväll där AleSmiths "Speedway Stout" självklart blev den stora vinnaren. Jag kommer ha väldigt svårt för att inte dricka upp mina resterande flaskor.. Hmm, hade varit gott med en nu..

Livet är gött.

Ölbutikken idag vilket = ett par flaskor Speedway Stout. Nu dricks Founders Breakfast Stout tillsammans med en överbliven bit Gruyere, livet är gött!

Ville bara säga det, fredagar är sköna.

Tystare!

Yepp jag lever. Januari är dock en ganska död månad. I allmänhet och när det kommer till just bärs. Inga systembolaget släpp och för kallt för att ta sig till puben (och för lite pengar för den delen.) Ett Ölbutikken besök har det dock blivit av vilket resulterade i att man fick prova Mikkellers nya "Big Worst Barleywine", välhumlat och samtidigt otroligt sött, dock med ganska väl gömd alkohol, helt okej, till och med ganska gott. Med mig hem fick jag även Nögne Ö's imperial stout lagrad på "Highland fat", len som silke, lite åt "Barrel Aged BORIS" hållet men med roligare whiskytoner och tydligare chockladtoner, väldigt bra. Samma bryggeris "God Jul" har de slängt på "Islay fat" vilket kan kännas som en helt sjuk idé och ja, sjukt smakade det, mycket Islay, lite "God Jul" så att säga.. Sen har det druckits lite "single hops" också ifrån Mikkeller. Annat som har värmt i vinterkylan var en försenad julklapp ifrån staterna, ett paket med hela öl, bland annat den relativt nya "Firestone Walker 13" som jag hoppas att gå på inom rimlig tid. Fler spännande paket väntas sen under våren och 2010 ser ut att ha många lovande ölprovningar att se fram emot. O på tal om "se fram emot", just nu ser jag otroligt mycket fram emot Oppigårds "Amarillo Spring" och tycker det är helgrymt att denna släpps på systembolaget, köp! (inte! så att jag kan köpa alla!) Ett annat öl jag ser fram emot är Stones "Double Bastard", en personlig favorit som jag tyvärr har en tendens att alltid dricka upp för snabbt.. Sen ser fram emot att i vår/iaf i år att ta o dra mitt lata arsle upp till Göteborg och Stockholm för att besöka "de roligare pubarna", det vore kul och gott. Vad kan man mer se fram emot? God öl är alltid kul och det ska bli spännande att se vad systembolaget gör i år, det ska även bli kul att se hur Malmös "öl-liv" utvecklas.. Mja, jag känner på mig att 2010 blir ett stabil år, inte fantastiskt men stabil. Förhoppningsvis ska jag kunna "stabilisera" bloggen också och börja spotta ut lite mer regelbundna inlägg, detta är dock inget man kan räkna med de närmaste veckorna, nu är det slutproduktioner följt väldigt direkt av ny "skolstart", sådant som kräver ens uppmärksamhet och lämnar en med lite för lite sinnesro för att kunna både djupdyka i och skriva om öl. Nåja, ses om 1-16 veckor!