tisdag 16 november 2010

Dugges Idjit!

Depression, mörker. Evigt mörker, ett evigt mörker är vad som kvarstår när allt lugnat sig, när stormen är över och man har kommit till insikt. Idiot är det inte många som har kallat mig, jag tror inte jag framstår som en idiot direkt heller även om jag, vid närmare eftertanke inte är riktigt säker på vad en idiot är. Jag orkar inte kolla upp det just nu. För mig är en idiot en burdus dumdristig typ som bara går på, kör på och inte registrerar andra, inte "tar in" medmänniskor. Jag skulle nog våga påstå att jag egentligen är motsatsen till en idiot. Dock har det hänt att man har varit idiotisk, inte allt för längesedan var jag ganska idiotisk, jag "körde på", jag missade något på vägen, något som skulle förvarnat om denna nu mörka tid. Och jag förbannar mig själv, kallar mig idiot för att jag inte såg det, för att jag naivt nog satsade fullt ut och förlorade allt det jag inte hade.

Höst eller vinterdepression? Nej, som konstant negativ och understimulerad "idiot" låter säsongsbetonade sinnestillstånd som ett jävla skämt. I vilket fall som helst så finns det något visst med att ta sig till "lullig" en nedstämd dag med hjälp av ett kraftfullt mörkt öl. På etiketten till Dugges "Idjit!" läser jag "En "Imperial Stout" med potens. Svart som natten och stark som synden, framkallar den kraftiga känslor och värmer hjärtan. Kan med fördel användas för att bota kallt sinnelag. Öltypen har "testats kliniskt" i Ryssland sedan Katarina den storas tid." Låter ju som bryggt för mig..


Ölet är som hoppats på svart (det är allmänt känt att ju kolsvartare en imperial stout är ju godare är den) med ett sådär halvljusbrunt skum som trots ölets styrka håller sig ganska stabilt över ytan och lämnar små pluttar på kupans insida efter en "sväng om" (nej jag tänker inte skriva det på engelska..) Doften som närmast ondskefullt söker sig upp genom näsborrarna är distinkt saltlakritsladdad och fruktig med hårt rostade kaffetoner och en underliggande mjuk vanilj och karamellnyans. Äntligen får jag dricka och jag dricker ett fylligt, ganska gräddigt och stort öl som levererar precis vad aromen lovar fast med en snyggt balanserad lenhet och en fantastisk mjuk övergång till en lätt bitter, rostad och smått syrlig eftersmak som håller i länge och stundtals för tankarna åt någon form av nougat. Aromen lovar ett kanske något för aggressivt öl för dess eget bästa men smaken och kroppen överraskar verkligen med en trygg rundhet som gör ölet drickbar trots dess speciella smakprofil av framförallt lakrits (ni som har druckit 1/2 Idjit vet vad ni har att vänta fast mer!) Det är en balanserad imperial stout utan extrem (för stilen) alkoholhalt men som trots detta inte kan beskyllas för att vara medioker eller karaktärslös. Tvärtom så har ölet så gott om karaktär att hade det blivit en miss mellan sötma, syra eller beska någonstans i ledet så hade det kunnat bli katastrofalt. Idjit klarar sig precis och genom att klara sig så har "Dugges" levererat en o-ekad/icke fatlagrad (eller för den delen frukt eller kryddbombad) imperial stout som inte bara är "bra" utan även har en unik karaktär, inte det lättaste idag.

Nu vet jag också att det finns en "oaked" version av detta öl (Perfect Idjit), högst intressant men ytterligare rena vaniljtoner är inget jag spontant känner lämpar sig för ölet. Däremot börjar jag fantisera om en intressant fatlagring på någon udda tunna, antingen en lätt bourbonfatlagring eller något riktigt rökigt för att liva upp saker och ting ytterligare. Intressant att spekulera i just eftersom ölet redan ifrån början har en ganska unik karaktär.

Lagringspotential? Visst lär ölet hålla men jag känner inte att det finns något som behöver direkt "rundas av" och gillar inte mina imperial stout med för lite "edge" så jag säger drick.. Betyg? Ja jag betygsätter fortfarande inte öl på någon viss skala. Det är en bra imperial stout som får ett + i kanten för att det lyckas ha karaktär utan att vara helt cp eller äckligt. Det är hursomhelst en "speciell" imperial stout som kräver sitt humör och jag misstänker att vissa, både nördar och mindre nördar ej kommer uppskatta dess lakritsladdade närmast lite syrliga karaktär.

En värmande tröst en kall höstkväll och en påminnelse om att "ger man sig in i leken får man leken tåla".

2 kommentarer:

dempa sa...

Åh, jag drack en igår kväll och blev sådär barnsligt - på gränsen till fnissig - förtjust! Älskar ju halvidiotens kaffe och lakrits och här var det bara mer mer mer och trots att jag kan vara känslig mot vaniljtoner så var de bara där och flirtade lite utan att det gick över gränsen. LOVELY!

andersand sa...

Dricker min andra flaska och måste säga, fyfan vad cp-bra den smakar!