fredag 9 april 2010

Spontan onsdagsprovning

Det är inte ofta nuförtiden som man spontant en eftermiddag/kväll lyckas dra ihop en liten provning, det är inte ens ofta man får en helg fri till välplanerade provningar men i onsdags, ja då hade fyra Malmöbaserade ölnördar flytet att alla komma undan vardagen för några öl som trots "sista sekunden ihopslänget" visade sig bli en ganska stabil uppställning.

Det var med viss nervösitet som jag då serverade det första ölet, ett öl som jag själv enbart provat en gång innan och älskat, ett öl som ingen annan vid bordet hade provat tidigare och antagligen på grund av min "hype" hade ganska höga förväntningar på. Kanske till och med lika höga förväntningar som jag själv och visst blir man lite orolig när man provat ett fantastiskt öl för något år sedan och sen då ska återvända till det igen. Man frågar sig själv: var mina smaklökar kanske ur spel? var jag påverkad av något djupt rotad hype eller influerade ansträngningarna att få tag i ölet omdömet? Man vet aldrig, psykologin bakom öldrickande har minst lika mycket om inte mer med intrycket att göra än den faktiska smaken på själva ölet. Men nu fanns det ingen återvändo.


Southampton Russian Imperial Stout ifrån i år, 2010, rakt ner i kuporna, ett riktigt svart öl (jag har lampor, jag kollar mina öl mot ljuset, det var kolsvart) med ett krämigt, närmast gräddigt rikligt mörkbrunt skum. Ett fantastiskt och respektingivande utseende på en imperial stout. Aromen levererade precis vad jag väntat mig, ryckte tag i mig, väckte mig med en frisk fläkt av humle, hårt rostad malt, gräddig karamell och allt annat jag antecknade första gången jag provade ölet. Var det någon skillnad på denna årgång och 2009'es version jag också drack hyfsat färsk förra året så skulle det vara ett lite kraftigare humlebett i både doft och smak men i övrigt levererade ölet samma balanserade men ändå storslagna upplevelse och vi satt alla och samtalade om hur jävla skönt det var med en imperial stout utan kaffe eller fatlagring som verkligen smakade hur jävla bra och hur jävla mycket som helst, åh o-ekade IS vad vi saknat dig!

Nåja, vad händer med denna ganska skarpt rostade och välhumlade svarting om man låter den sansa sig i ett par år? Det enda sättet att få reda på det är att lägra skiten men orka? Nää, jag bytte till mig en färdiglagrad flaska istället och kapsylen på den rök med mindre motstånd trots att jag generellt sätt föredrar mina imperial stouts hyfsat färska. Dvs med lite kick o humlebett, lite mer espresso och bitterchocklad och lite mindre mesig mjölkchocklad och melass..


2008 Southampton Russian Imperial Stout levererade tyvärr just det jag inte uppskattar sådär jätte mycket med lagrad imperial stout. Lite för snällt och runt, mindre rostat och beskt, mer portigt och mjölkchockladigt. Sen var det inte på något sätt dåligt men kontentan av provningen emellan just de här två årgångarna blev att ölet säkert lagras bra i ett år eller så men mer ska man nog inte riskera. Sen är det såklart en smaksak, hur mycket "punch" vill ni ha i era imperial stout? Är ni en Slottskällans eller Yeti människa?

En liten besvikelse där för min del men man kan ju vara glad att man drack upp flaskan och inte lät den stå ännu längre o humöret drogs knappast ner ytterligare då fler spännande öl stod på listan. Jag ska undvika ett monsterinlägg och fattar mig kort angående först Cascade "The Vine".


Ett "suröl" som inte var sådär jätte surt utan snarare druvigt, godisfruktigt med en mycket egen karaktär. Massvis med vingummi och fruktsocker i doften, mer syra, lite ek och minimalt med funk i smaken följt av en väldigt torr eftersmak som gjorde ölet farligt lättdrucket på 9,2%. Ett ganska svårdefinierat och mycket eget öl, men det var just detta som gjorde att det var så jäkla roligt att dricka. Fyra falaflar av fem möjliga! (det är nog första gången jag sätter ett betyg här på bloggen.. Ta inte det på allvar, det kommer ej hända igen.)

Nästa objekt var desserten. En liten men ack så stark flaska ifrån det obskyra (men enligt mig stabila) bryggeriet "Kuhnhenn" (man är en nörd när man inte längre behöver kolla upp hur bryggerinamnet faktiskt stavas..) En extremt upp-pumpad svartvinbärsbira vid namn "Tenacious Cassis" på, enligt Ratebeer 16,5%..


Här snackar vi ingen skumkrona (duh) och en mörkbrun sådär halvful färg. En doft av.. Svartvinbär.. Slår en.. O ja, inte jätte mycket annat sådär vid första intrycket. Ölet drar igång diskussionen vid bordet, sådana här öl är intressanta då de frambringar citat som "det är ju förfan inte öl", "luktar saftkoncentrat" osv. Jag håller käften och behåller mitt förtroende för Kuhnhenn, i alla fall tills jag har tagit några smuttar. Utöver just tjock o söt svartvinbär hittar jag en viss lagringskaraktär (inte konstigt då ölet har lagrats på bryggeriet sedan 2007) som för tankarna åt kakaopuder och portvin. Även en minimal karamellton är närvarande men det är rakt igenom svartvinbär som dominerar. Inte fantastiskt men ganska kul och man får verkligen ta det för vad det är, ett riktigt dessertöl. Men vidare till något helt annat..


Efter sött kommer beskt och rostat igen.. Säkerligen mörker 2009, en välhumlad imperial stout på 9,6% och 85IBU. Ölet hade stått kylskåpskall sedan strax efter släppet för att bibehålla så mycket som möjligt av humlekaraktären som enligt många är väldigt viktigt för detta öl, och humle, ja humle det var där en hel del av även om det balanserades upp av en förvåningsvärt fruktigt och snällt rostad maltkaraktär. Ölets enligt mig kanske bästa egenskap var dock kroppen, tjock, lite kletig och närmast tuggbar. Extremt fylligt, fruktigt och utan all humle hade det varit ganska svårdrucket men nu klarade ölet sig precis genom att snyggt balansera på gränsen till.. Obalanserat.. Nu i efterhand, efter att ha druckit alla tre buteljerade årgångar av "Darkness" kan jag känna att det är en riktigt bra imperial stout som dock inte när ändan upp i toppen. Ett typiskt offer för den välkända amerikanska hypen kanske..

Som avrundning poppade vi sedan en god bekant, en frisk, unik och ganska potent saison ifrån Fantome, störd jästkaraktär är väll det enda jag egentligen har att säga..

Nästa inlägg kommer om någon dag, då blir det en rapport om den sista av tre delar "surölsprovning". Höga förväntningar här, hoppas att det blir värt att skriva om..

7 kommentarer:

Johan sa...

Verkar ha varit en trevlig provning! Southamptonstouten skulle man vilja prova någon gång :)

Markus sa...

Var sjukt trevlig provning och ohyggligt segt att ta sig på jobbet dagen efter;-)

ricke sa...

Southampton RIS var verkligen grym. Till och med bättre än väntat. Darkness var bra, men den hade inte en chans mot Southampton enligt mig.

Alexander sa...

Gillar när du skriver om att lägra en öl, hur gör man då? :P

Jag håller med dig och skulle nog inte spara mina yetis om jag nu hade några sådana. På samma tema, hur är det med humlen i The Abyss? Nu är det i och för sig en 09:a jag kommit över, så den är väl rätt gammal som den är...

andersand sa...

Alexander: Det är som att lagra fast bättre.. Ska skriva om tricket på bloggen en vacker dag..

Jag tror inte du behöver oroa dig för att lagra Le Abyss, den är ganska icke-humle dominerad med mer fokus på lakrits och fat toner, jävligt bra hursomhelst så vänta inte för länge med att dricka skiten.. Jag har en tre årig vertikal i "källaren" som jag inte vet vad jag ska göra av..

Alexander sa...

Jag lovar, jag ska inte vänta. Men nu när man tillfälligt bor i Malmö, lyckas man samla på sig saker från andra sidan sundet också så allt blir ju framskjutet. Men jag fyller år om typ en månad, så det vore kanske en bra öl att plocka fram då.

Vertikalen kan bli tung men god. Annars kan du alltid ge en flaska till mig.

Väntar med spänning på hemligheten bakom lägringen...

andersand sa...

På sin födelsedag ska man unna sig! Jag firar halvfödelsag snart så då får det kanske bli en Abyss.. Tror inte jag vågar mig på att öppna alla på raken men 07'an bör man kanske slakta snart med risk för att lääägra i sönder skiten..