torsdag 22 april 2010

Klassiker..

I begynnelsen av mitt ölintresse, eller snarare ölpassion inmundigades en hel del så kallade "klassiker". Öl som man bara var tvungen att prova, öl som det var skrivit om i böcker och då ofta öl som fanns tillgängliga på systembolaget. Chimay Blå och ett flertal andra trappistöl är några exempel, Fullers "ESB" ett annat, Sierra Nevada Pale Ale, Weihenstephaner Hefe Weissbier och så vidare.. Jag har funderat lite på vilka av dessa som faktiskt fortfarande, nu flera år senare håller och med jämna mellanrum inhandlas. En klassisk sådan här "klassiker" som jag förälskade mig i väldigt djupt redan ifrån början var det gyllene belgiska ölet "Duvel" och igår plockade jag upp en flaska när jag var inom systembolaget, något som händer väldigt sällan nuförtiden. Så, håller Duvel än?


Ärligt talat... Nej det gör den inte. Jag tycker ölet framstår som alldeles för sött, lite för trögflytande och livlöst för min palett med en närmast jobbigt söt juice-lik karaktär som dominerar hela vägen fram tills den ganska kemiskt bittra och lite för alkoholstarka avslutningen. Det kommer ta lång tid innan jag plockar upp en flaska till ifrån systembolaget och nej, det är inget allmänt belgo-hat, jag uppskattar fortfarande blondiner, brunetter, rödtockar och annat sött o fullt med jäst (...) så länge de har finnes och viss balans. Tyvärr känns det som att många av klassikerna tappar just finnes mer och mer över tid, eller så tappar bara mina smaklökar vettet, vem vet?

Vad har ni för gamla klassiker som ni brukade älska men nu helt enkelt hoppar över? Chimay Blå är nog en annan för mig, det blir en Rochefort alla dagar om man nu begränsar sig till systembolagets sortiment. Sierra Nevada Pale Ale går fortfarande hem dock, likaså Weihenstephaner och även en Fullers "ESB" tro det eller ej.. Men Duvel, nej. Duvel är ett öl de hade kunnat plocka bort ur "systemet" och jag hade inte saknat det de minsta.

Ett extra tillägg: Vad fan är grejen med "Duvel glaset"!? Alla verkar älska detta glas, jag fick ett och använder det som oftast.. Till just Duvel och Duvel dricker jag ju lagom ofta så.. Det är stort och klumpigt, svårt att hålla i och jävligt tungt.. "Tulips" i alla ära men jag föredrar något tunnare, slankare och mindre vulgärt.. Ett Rodenbach glas tex, eller ännu hellre ett Fantome glas (någon som har o säljer!?) Nåja..

15 kommentarer:

Niggze sa...

Duvel och chimay blå här också. I ärlighetens namn, vem fan väljer chimay blå framför rochefort???

Anonym sa...

Pfff....dina smaklökar är döda! Duvel är syrlig, frisk och lättdrucken men samtidigt komplex om man känner efter. Iaf senast jag drack den för ett par veckor sedan.

andersand sa...

Syran i Duvel måste undgått mig, har kanske druckit för mycket annat surt på senaste.....

ricke sa...

Oranjeboom 2,8% drack jag mängder av back in the very early days, men numera rätt sällan.

Fred sa...

Har inte provat den på länge, men jag känner inte igen mig i beskrivningen utan har allra största respekt för urmodern till alla belgiska strong golden ales. Detta sagt samtidigt som jag pesonligen tycker stilen ofta är lite för rivig, och nästan alltid smakar bäst på fat när den fått ligga på lite större volym.

Moortgat hade ju problem i mitten på 90-talet då de tappade en del karaktärsdrag i Duvel utan att själva riktigt kunna lista ut vad som gått snett. Har för mig att det var Oliver som var så förälskad i pärontonen som försvann. Kanske har de något strul nu igen.

vad gäller glas så håller jag med om att lilte nättare glas är nice, men här handlar det väl om traditioner. Gillar man inte den äldre typen av goblets mm så kan du ju glömma en stor del av belgarna. Vem har inte nästan vält sin Westmalle i knät när man skall hugga en näve "kaas" bland alla tunga glas på något skumt belgiskt krypin?

Hefe-glasen är väl inte heller så himla nätta och dessutom hamnar de lätt i samma höjd som ivrigt gestikulerande armar. Jag tycker tunga tulips som Duvel är helt ok (och deras popularitet förklaras väl av att de var de första på 60-talet som togs fram som höll en hel flaska inklusive en mäktig skumkrona, och du vet ju "old habits ..."), de enda glas jag verkligen inte kan med är massiva hinkar som Hoegaardens absurda glas och så Maas-glas utanför Hofbräuhaus. Det senare kan man acceptera i München, men inte i Sverige. Sedan har vi ju ölstövlar å annat dravel också ... fy f*n.

Min egen reflektion över klassiker som dock aldrig dör så är det hefeweissen. Hur mycket hop head jag nu än må vara så smakar alltid en hefe ihop med en bit schweinsbraten und kartoffelknödel mit sauerkraut eller är rejält grisknä helt fantastiskt!

Hmm sitter visst och saliverar nu igen ...

bark sa...

Hm. Spendrups Old Gold. Fast det är kanske ingen "klassiker"?

Samma sak med Jever, drack jag en hel del av på nittiotalet men jag har nog inte druckit någon under flera år.

Markus sa...

Och jag som gillar mitt Duvelglas, snyft!

Gyllenbock sa...

En klassiker för mig som jag ej druckit på 3-4 år är Nils Oscar Kalasöl, gillade den skarpt förr. Undrar om jag törs? Det var år sedan jag drack deras Imperial Stout också, hmmm det får bli en NO-provning senare i år.

andersand sa...

ricke: Kul att du var inne på belgare redan då!

Fred: Många bra poänger där, angående just glaset så är det väl knappast det hemskaste i världen och jag förstår traditionen etc men just Duvel glaset verkar ha blivit "standard tulipen" som framförallt många amerikanare verkar tycka är fantastiskt som "allround glas" och då skriker jag direkt till på grund av klumpigheten och storleken..

Bark: Jever dricker jag fortfarande från och till, inte jättegott på något vis men ganska rivigt och "rakt på sak" på ett skönt sätt.

Markus: loser

Gyllenbock: Kalasöl är inte direkt en klassiker för mig men det var år sedan jag också drack den sist, snart dags igen då. Sen är det ett svårt öl att "bli sugen på".

Hans sa...

Hoegaarden är en gammal favorit som jag inte längre dricker, dels för att jag tycker att smaken har blivit allt mera slätstruken, dels för att det är plågsamt att se att Inbev har gjort namnet Hoegaarden till ett überkommerciellt märke.

Jag tycker fortfarande lika mycket om witbier som tidigare men dricker andra märken nu. (Och jag är hemskt nyfiken på Oppigårds och Sigtunas nya kreationer.)

bluealbum sa...

Minns när Bedarö Bitter var det godaste som fanns.. idag tycker jag den är rätt trist faktiskt. Har dom ändrat receptet? Eller har man bara breddat paletten så pass att den smalnat av.. både och kanske.. precis.

Markus sa...

Buhu!!! Anders är dum!

simon sa...

Intressant tema. Jag upptäckte Duvel först för typ två år sen. Då börja jag fatta lite av smakerna. Tycker ännu att den är fantastisk, iaf de bästa flaskorna.

Däremot testade jag för några veckor sen min första storfavorit: Nils Oscars kalasöl. Flera år sen sist... det var gott, men lite besviken ändå. Nån lite störig sötma, som jag inte minns så väl från tidigare. Känns igen?

Alexander sa...

Intressant. Duvel fattade även jag tycke för, även om Chimay smakade betydligt bättre där någon gång i början. Mitt sista goda minne av Duvel var när jag och en kompis letade efter någonstans att sova när vi tågluffade. Vi blev törstiga av att ränna runt i (vad som kändes vara) halva Bryssel, så vi bestämde oss för att ta en öl. Det blev Duvel för oss båda sedan jag propsat på den, och i skrämmande takt dracks den medan vi kryssade mellan hostelen. Där och då var den fantastisk (vår törst släktes och vi blev lite onyktra. Sedan när vi drack den igen i hemmets lugna vrå var den bara trist. Sedan dess har jag inte köpt den. Rochefort för pengarna istället, både åttan och tian.

Victor sa...

Slottskällans imp stout har väl gått igenom någon sådan utvecklinge för min del. Fast den är fortfarande helt jävla fantastiskt till 12 månaders stilton!