torsdag 23 december 2010

Ett nytt försök då..

Skillnaden mellan brun och svart är stor och enligt min mening mycket viktig när det kommer till en ölstil som "imperial stout". Efter min recension av S:t Eriks "Dubh" fick jag dagen därpå ett mail av Jessica Heidrich som tyckte att det var "superskumt" att ölet var så "ljust" och menade på att det skulle den inte vara och skrev också i följande mening att hon gärna skickade en ny flaska. Detta svarade jag på med Hej. Ja den var väldigt ljus med imperial stout-mått mätt så att säga. Dock skriver jag därefter att den framstår som mörkbrun i glaset.. Utseendet är inte allt här i världen men om du misstänker att det var något fel på flaskan så ger jag gärna den en andra chans, alkohol är ju alltid gott och skulle jag uppleva ölet annorlunda så gör jag såklart ett senare tillägg på min blogg. Jessica svarade i sin tur med att hon gärna skickar en flaska för säkerhetsskull och hoppas på att det blir en bra julklapp. Tack, jag firar inte jul och har därför tagit mig friheten att öppna och ja, så klart både titta, dofta och smaka på ölet.


Ja och det är absolut samma öl med samma ljusa färg (för stilen) som flaskan jag köpte på systembolaget. Smak och doftmässigt är det också samma mediokra öl (det är inte en sågning att kalla det mediokert, det SUGER inte, det är bara.. Mediokert.) Min kamera är inget att hurra för men på bilderna nedan kan man i alla fall registrera att ölet är långt ifrån svart.




Måste en "imperial stout" vara svart då? Måste och måste, nej per definition funkar väl en "mörkare brun" också men det indikerar ju på ett tunnare öl (inom stilen) något som kanske ofta inte är jätteintressant (inom stilen) för om man köper en imperial stout så vill man antagligen ha ett riktigt fylligt och ett ofta mer rostat svart öl.. Ja jag i alla fall.

Så, tack för julklappen, alkohol är som sagt gott i vilket fall som helst och visst är det kul att se att bryggare står upp för sina produkter. Jag förstår verkligen idéen med detta öl och följer därför upp med ett ganska allmänt tips: Ska man göra så kallad extrem öl med udda ingredienser, fatlagringar och annat skoj så är det extremt viktigt att grundölet i sig är så bra att det klarar av att stå på egna ben. Ta bort Islayfat-lagringen ifrån "Dubh" och vad har vi då kvar? (Alla som har provat ölet kan tänka sig.. Inte så mycket?) Samma gäller kryddöl, fruktöl och allt annat skoj som nuförtiden är mer accepterat och anammas av öldrickare världen över. "Skit in, skit ut" principen är lika relevant som alltid.

AAA EP3 "Nybörjar Niklas" provar Gluhkriek



Nybörjarbetyg 2/5

lördag 18 december 2010

Abstrakt 04.

Självklart, trots min misstro på BrewDog så kunde jag inte efter många lovord låta bli att köpa hem en flaska "Abstrakt 04" för test. En imperial stout bryggd med massa grejer, typ stark specialchili och kakao o annat krafs. Trots lovorden så är man ju skeptiskt mot ännu ett "extremöl" ifrån detta gäng som så många gånger har levererat allt för tunna och genomskinliga "imperial stouts" slängda på diverse häftiga fat för att göra en annars ganska tom produkt mer attraktiv.


Men se där ja! En imperial stout ifrån BrewDog som ligger svart och vilar i glaset med ett litet snyggt mörkbrunt skum som fräser till innan det tar förväl (man kan inte klandra det, ölet ligger trots allt på 15%) Doften lovar en förvåningsvärt fet och chockladig maltighet med karamlltoner och en lagom kryddig chili-karaktär. Lyxig kakao, vaniljfudge och lite kaffe finns även där tillsammans med snyggt integrerad alkohol. Som en lätt kryddig kladdakaka typ? Baserat på aromen så levererar ölet i sig en något tunnare kropp än väntat men den är ändå vettigt om än lite skarpt och onaturligt kolsyrad samtidigt som den kletar fast i munnen ganska rejält. Smaken är väldigt söt av tydliga melass och soja-liknande toner tillsammans med artificiell mörk chocklad, karamell, bränt socker och lite saltlakrits. Avslutningsvis levererar ölet en värmande eftersmak full av brända söta chockladtoner, lätt chilihetta, gammalt kallt bittert kaffe och portvin helt utan en spritighet som för tankarna över 12%. Din jävel, detta var fan ändå rätt bra med snyggare integrerad chili än väntat, väl gömd alkoholhalt och så hög "smuttar-faktor" som man vill ha när ett öl håller 15% och kostar typ 120 spänn. Det är inte min favorit "typ av imperial stout" men inom sin "stil" (starkare, sötare, tyngre, Darklord) så är det faktiskt riktigt bra även om det inte på något vis smakar nyskapande (Darklord..) En "Abstrakt" i serien som i alla fall inte för mig framstår som värst abstrakt utan snarare som ett rakt igenom bra öl. Ja, se där! Jag sa det!

Så jag avslutar detta inlägg genom att låna en kommentar ifrån "Beerwell Baggen" skriven på Facebook: "Även en blind höna..."

torsdag 16 december 2010

En stilla.. Natt..

Efter en minst sagt snöstormig dag så följer en åh så tyst och stilla natt. Malmö ligger åter igen snötäckt, dagens olyckor och kaos får sin tid att sjunka in efterlämnandes en melankoli, en hopplöshet och en vision om en vår som känns så långt långt borta. Såhär i vintertid är det enda man kan göra att unna sig lite extra värme, en värmare dusch för att väcka en stelfrusen kropp, en högre temperatur på elementet i sovrummet, en lite för het kopp eftermiddags kaffe och avslutningsvis ett riktigt starkt och värmande öl för att tina ens frusna insida och låta sinnet för ett par timmar bara sväva bort, sakta ner en hyperaktiv hjärna, få det ena och det andra att framstå som så komplicerat att ens enda chans för just ikväll är att ge upp och vagga sig själv till sömns. "Nya tag imorgon", eller bara nya andetag? Det är en utmaning i sig att ens överleva vintern, vi behöver ta hjälp av varandra, våra nära och kära och inte minst unna oss själva lyxen att långsamt smutta i sig ett fantastiskt öl.


"Stille Nacht" är en sådan där belgisk klassiker, ett magiskt monster som är fullkomligt omöjligt att stoppa. Alltså vi snackar 12% och ändå så vill vätskan krypa upp ur flaskan direkt efter kapsylen har åkt av. En snabb upphällning så fångas besten och håller sig stilla, vilandes innanför glasets kanter dämpad av ett snällt, snöpudrigt vitt skum. Det ser inte så farligt ut, en mörkare bärnstensfärg med rejäl hälsosam jästfällning. Det är förrädiskt, likt de bästa av belgare! Vi snackar en russintung doft med karamelliserat socker, höstäpplen, plommon och en frisk jästighet som för tankarna åt skumgodis. I munnen slår sig ölet sedan verkligen loss med hjälp av en fantastiskt livlig kolsyra som sprider alla estrarna ut i vart enda hörn i munnen samtidigt som ölets tunga sötma sakta glider ner för tungan lämnandes en stor övermogen fruktighet efter sig som balanseras upp perfekt av en mycket naturligt smakande beska, lätt alkoholhetta och en finurlig syrlighet. Eftersmaken varar men ölets balans är just så snygg så att bara några sekunder efter en klunk är man där och tänker "hmm, varför inte en till? NU!?" Och det är där ölet fullkomligt mördar en, för med sina 12% är såhär bra balans inget annat än livsfarligt. När du sedan har druckit upp, ja då återstår bara en väldigt stilla natt. Koma. Godnatt.

onsdag 15 december 2010

S:t Eriks Dubh

Det är ett dåligt tecken när man ser igenom en Russian Imperial Stout trots att vätskan fortfarande är kvar i en brun glasflaska.. Vid upphällning inser man att det tyvärr inte var en synvilla, vätskan är något.. Ljus? Samlas i glaset som en mörkare brun med ett svagt bubbligt typiskt fatlagrat trött skum. Ser inte hälsosamt ut alls faktiskt och bara sådär baserat på "looken" får jag intrycket av ett ganska orostad och snarare mer fruktig öl som eventuellt har en genomslående spritighet baserat på dess tunna utseende och trots det, höga alkoholhalt på 10,7%. Något som dock lagringen på fat kan ha fått runda av samt integrera med whiskeytonerna som borde göra sig påminda då Islayfat brukar lämna rätt rejäla spår efter sig (ofta för rejäla vågar jag påstå) men varför inte bara ta reda på ovanstående nu när jag ändå har hällt upp ölet i ett glas..


Doften är som väntat rökig whiskey (check), torkad frukt (check) samt lite lätt pudrig kakao. Ingen nämnvärd robust rostad malt karaktär (check!) En ren rå spritighet lyckas trots fatets skarpa karaktär leta sig fram (o check!) men det är inte så illa att man tänker fulsprit på något vis. Väl i munnen slår ölet mig som ganska livlöst, småkletigt och lent och erbjuder ovanstående smaker med betoning på Islayrök och en fruktig sötma. Ölet ger dels på grund av den slöa kroppen och dels på grund av allmänt tunn maltighet ett ganska blaskigt intryck som visar sig tydligt när man sköljer runt det i munnen och smakerna närmast försvinner lämnandes bara en flyktig rökighet efter sig. Eftersmaken är för mig ölets höjdpunkt, det värmer ganska snyggt, har en trivsam balanserad efterbeska och röken platsar i sammanhanget även om den också tillför en något kemisk och bitsk ton av bränd frigolit.

Som väntat ett mediokert öl som verkligen saknar en rejäl maltgrund. Det är lite BrewDog över det, "ta vad fan som helst och släng det på ett fat". Är det inte ganska typiskt för den här "S:t Eriks serien" att leverera häftiga öl som inte riktigt är ölen de utger sig för att vara och framförallt inte häftiga? En "amerikansk" IPA som är rädd för amerikansk humle, en imperial stout utan rostad malt och vad? En pilsner? Hmm, jag dricker inte pilsner (det är för gubbar.) Nu kommer någon kommentera och säga "men deras pale ale är faktiskt skitbra!" sen "Jessica är faktiskt en jätteduktig bryggare!" På påstående nummer ett vill jag svara: vi får väl se när den har hamnat på systembolagets hyllor (jag vet att den gör det men jag hade också vetat även om jag inte hade vetat..) På påstående nummer två svarar jag: säkert men då hänger hon med jävligt fel folk för det visar sig inte i dessa "släpp" som olyckligtvis lär hemsöka oss hela nästa år också. "Schnille och Schmak" ger den betyget "köpvärd", jag säger spara pengarna. De skriver även "Visste ni förresten att dubh uttalas typ dooh och är gaeliska för svart. Häftigt."

Efter att jag har provat ölet så säger jag mer som en viss annan ölälskare..

tisdag 14 december 2010

AAA EP2 "Nybörjar Niklas" provar Idjit!

I väntan på bättre tider så bjuder "Nybörjar Niklas" på en recension av "Dugges Idjit!".



Nybörjarbetyg 4/5

Kan vi enas?

Kan vi inte alla enas om att Fullers "London Porter" är ett jävligt schysst öl för 20kr/50cl burk (väger inget! Camping! Precis som någon äkta ölnörd campar hahaha.) Det går att klunka ner ganska snabbt om man är på det humöret, det går att sitta och suga på ett tag om man är på det humöret.. Ölet är för övrigt som en jävla dröm vid lite högre temperatur till en stinkande "Brie de Meaux". Mjölkiga chocklad, nöt och svamptoner bara sprudlar i hela munnen på en! Rent snusk, asgott, så perverst att det blir njutbart.

(Ja det här är ett sådant där "jag vill bara visa att jag lever inlägg och kommer snart, snart när jag har lite mer lust och ork skriva något vettigt, kanske...")

onsdag 1 december 2010

Ingen jävla snöstorm.

Snön faller tätt men lugnt över Malmö, det är lite mer sansat ute nu. Bilarna susar tyst förbi, det knarrar behagligt när man promenerar till systembolaget. Vintern representerar döden, en tomhet infinner sig utan liv, inga nya kliv, bara grunden, det man är, det enda stabila som någonsin har varit. Olikt Mohawk-seriens "Blizzard" blottar Valsviken vinterporter en stabil och tydlig maltgrund och lyckas samtidigt värma ens frusna, närmast döda insida. Vi talar silkeslen lugn porter som matchar detta harmoniska vinterväders effekt på oss själva och vår omgivning. Vi går lite långsammare så att vi inte halkar, vi uppskattar ljuset de där två timmarna det lyckas tränga sig igenom, vi vilar i vår trötthet och väntar på bättre tider medans vi smuttar något i lugn och ro. Vinterporter är den bästa typen av porter och absolut värd att smutta i vinter.

onsdag 24 november 2010

Ett positivt inlägg.

En ganska burdus upphällning bjuder ögat på ett svagt men behagligt intryck av ett ganska blekljust, närmast jordgubbsrött vin som för tankarna åt tulpaner på ett gammaldags vitt köksbord i ett lugnande familjehem. Efter en rejäl snurr gråter den ganska tunna vätskan ett fåtal tårar som snabbt glider ner för glasets insida, inte helt olikt dem vi själva spiller när vi inser en situations svårighet men sekunder senare glädjes över faktumet att det står något vackert och unikt mitt framför oss och att situationen således renderas helt opåverkbar vilket trots melankolin då bringar en viss känsla av lugn och frid. Utöver ett vagt men vackert utseende lockar druvan med annars trivsamma aromer som för tankarna åt bland annat gräs och otvättade jordgubbar, blåbär, en viss kryddighet tillsammans med träiga tobakstoner och subtila inslag av nejlikakryddad apelsin. Överlag ett rätt friskt men samtidigt något syltigt intryck. Vinet har inte djupet av en människas hjärta eller komplexiteten hos dennes hjärna, utan ger snarare intrycket av en väldoftande rabatt man raskt promenerar förbi och kort insuper en solig söndagseftermiddag på väg hem ifrån, tex jobbet. Upplevelsen som sedan följer efter en snurr i munnen är lätt fruktig och friskt bärig, något syntetiskt syltig men med en mjuk och samtidigt pigg syra. Smaker som bjuds är jordgubbar och hallon, körsbär och en viss våt jordig kryddighet. Den behagliga och körsbärsrika avslutningen är medellång med fin balans mellan sötma och syra akompanjerad av en subtil jordig och kärnliknande bitterhet. Även en mycket finstämd och frisk, fryst bärighet smyger sig sakta på, likt en svalkande dröm i sommarhettan om en frisk promenad en mild vinterdag, en dröm lika välkommen som en vacker jämlike en ensam vårdag eller säkerhet och vetskap en blåsig höstdag.

(Det är inte vad du har i, utan omständigheterna runtomkring glaset som är det viktiga.)

tisdag 23 november 2010

Sigtuna Ace of Spades

Klockan är 11:45 en lugn lördag, detta inlägg kommer inte postas förens om några dagar.. Jag sitter här och mediterar, filosoferar, är inne på min andra kopp kaffe för dagen. Underbara "morgonkaffe", allt går långsamt och jag funderar över dagens mål. "Hmm, ingenting, bara några bärs ikväll" Ja! Niklas kommer hit och delar bland annat en flaska "Sigtuna Ace of Spades" med mig och jag kan inte låta bli att reflektera över mina egna förväntningar..

Känner ni mig? känner ni doften, stanken av skepticism? "Sigtuna, jag vettifan om jag någonsin druckit något bra ifrån dem" har jag hört på diverse ölprovningar. Jag tänker efter, har jag någonsin druckit något bra ifrån "dem"? Jag kommer inte på något sådär spontant, en hel del "helt okej" öl har jag druckit ifrån detta bryggeri som det hörs så mycket om nuförtiden, en hel del "mediokert" om man får lov att vara hård (får man det?) Är det inte ganska typiskt för svenska mikrobryggerier? Många öl, mycket medelmåttigt, massor av lanseringar på systembolaget, en enda stor röra i mitt huvud. Javisst blir jag skeptisk när de lanserar Sveriges "starkaste öl", det ger bra publicitet (även om världens starkaste öl ger bättre) och så kallad extremöl är ju "inne" just nu. Jag blir lite rädd, men smaken då? De har väl inte glömt bort smaken? Är ölet förutom häftigt faktiskt gott också? Min skepticism ökar när jag läser att "Ace of Spades" är inspirerad av BrewDogs Tokyo*, en imperial stout som förde mina tankar åt vodka när det en gång brände mina näshår på ett Bishops Arms här i Malmö. Kan man bli mer skeptisk? Jadå, när man får syn på etiketten.. Inget negativt mot Mattias Hammerlinds utseende (skriver jag för han ser ju ändå lite sådär töntigt farlig ut) jag har bara personligen ett problem med smaklösheten att sätta sig själv på en flaska öl, speciellt när man försöker se sådär bajsnödigt hård ut. Jävligt "metal" skulle nog vissa kalla det, ja eller "rock n roll", jag vet knappt skillnaden men i vilket fall som helst blir denna smaklösa och pretentiösa (förhoppningsvis självironiska) etikettering av en imperial stout ytterligare ett negativt första intryck och i kombination men den lite för självgoda texten på flaskan kan man säga att jag redan hatar ölet. De talar om ett minne för livet, om extrema smaker och dofter, jag tänker tillbaka på vad jag skrev om imperial portern "Blizzard". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse" Har vi här ännu ett fall av svenskt misslyckande till att brygga så kallad extremöl? Flera högljudda hyllningar ifrån Stockholm Beer & Whiskey festival skvallrar om motsatsen (inte Dempa) och trots att jag inte litar på påverkade, peppade och överentusiastiska "ölskribenter" så kan jag inte låta bli att lite sådär barnsligt och hoppfyllt få hälla upp ett glas i bästa kupan för en djupdykning. Jag är ju trots allt intresserad av öl.


Klockan 19:55, Niklas dyker in.. Lyssna..

Anders och Niklas provar Ace of Spades Imperial Stout by anderswallden

måndag 22 november 2010

Mikkeller Santa's Little Helper 2010

I mitt tidigare inlägg om julöl och julen så nämnde jag att modern julöl kan vara i stort sätt vad fan som helst så länge det heter något med "X-mas" och har lite kryddor i mixen. Mikkeller "Santa's little helper 2010" må inte heta exakt "X-mas" men det är nära på lika dåligt med en nära på lika trist idé till julöl som en mörk svennelager. En mörk belgisk stark öl på enligt ratebeer 10.9% och enligt flaskan 9,1% (kanske är det en något svagare variant för den svenska marknaden bryggd i rädslan för att vi ska åka över till ett julpyntat Tivoli och störa den danska familjefriden med vår välkända svenssonfylla? Kanske till att ta det lite långt, knappt 2% gör väl inte så stor skillnad men det är en kul tanke.. Det är därför Mikkellers pale ale "Snapphane" åt Bishops Arms bara ligger på 3,8% så klart! Bishops Malmö ligger lite för nära centralstationen för att Mikkel skulle våga riskera något annat..) Hursomhelst, "Santa's little helper" är "lätt" kryddat med "julkryddor". Jag vettifan om det bara är jag men det här med lätt kryddat är ganska sällsynt, så fort någonting är kryddat så är det fan nästan alltid för kryddat för min smak och det här är inget undantag kan jag skvallra om då jag redan har tjuvdoftat på glaset. Innan jag börjar rabbla dofter och smaker vill jag dock passa på att kommentera utseendet, inte utseendet på ölet (det är mörkt brunrött med en luftig beige krona) utan utseendet på flaskan. Finns det något som ger ett billigare intryck än en grön 375ml flaska med en tjock jävla kapsyl på? Gröna flaskor med kork till spontanjäst visst! Gärna med lite damm på, men till andra ölstilar och framför allt öl med lite "modernare" etiketter bör det undvikas i största möjliga utsträckning. Inte nödvändigtvis för att bruna flaskor skyddar ölet mot ljus bättre utan bara för att det ser så förjävligt ut med grönt glas (grönt glas är alkisglas, det är allmänt känt, kom igen.) Det är något extremt oestetiskt över det hela, synnerligen i detta fallet med den "juliga" etiketten. Knappt vax eller sådan där "lyxig folie" hade kunnat rädda det, det hade dock möjligtvis kunnat lyfta det visuella intrycket lite i detta fallet för nu är det så man nästan undermedvetet, rent fysiskt rör sig bort ifrån flaskorna på systembolagets hyllor. Jag vet inte, kanske är det bara jag som har reflekterat över detta? Är jag kanske lite sjuk i huvudet som har lagt ner tid och tanke på något så.. Ytligt?


Skitsamma, nog med ytligheter, det är innehållet som räknas säger dom och.. Innehållet är familjärt. Det är "Mikkeller gör belgisk öl" och när Mikkeller gör belgisk öl så snackar vi en ganska platt, söt och o-livlig allmänkaraktär där inget riktigt lyfter. Estrarna man förväntar sig hos en belgisk ale lever inte riktigt fritt, malten känns koncentrerad och återhållsam och kroppen något för tung och o-livlig för att den där julfyllan riktigt ska slå till så som man önskar (om man nu köper julöl på 9+ alkoholprocent.) Missförstå ej, det suger inte på något vis, det är fortfarande "ok", det är som med väldigt mycket ifrån Mikkeller, "ok" men inte fantastiskt. Med Mikkeller snackar vi oftast en ganska hög "lägstanivå", dock när man ska leverera kraftigare och mörkare belgisk ale krävs det verkligen att man levererar något riktigt bra för att det inte ska bli ointressant, det krävs något speciellt, det där lilla extra, det gör all skillnad i världen och "Santa's little helper" kommer inte i närheten av de bättre belgarna, det smakar inte på något vis speciellt och det når på så sätt inte upp, det glöms snabbt bort, bort!

söndag 21 november 2010

AAA EP1 "Nybörjar Niklas" provar Gudelös

Jag har haft två Niklas på besök denna helgen, två helt olika! Redan i fredags kom nr1 (Nybörjar Niklas) över på några öl och jag kunde bara inte låta bli att utsätta honom för lite kameratrakasserier.. Barnsligheterna eskalerar... Niklas är hursomhelst ganska ny på det här med öl, han intresserar sig stundtals dock (för min skull..) Här recenserar han Djævlebrygs Gudeløs.



Nybörjarbetyg 2,5/5

Och ja man varken ser eller hör något och javisst är vi spiknyktra.. Och ja jag säger vid ett tillfälle "sex, öl och stout" så nu är officiellt "stout" en helt egen dryck som inte har något med sådan där öl att göra..

fredag 19 november 2010

Munk runk.

Jag gillar utrycket "wank", att "wanka" kan vara nödvändigt (är man en riktig ölnörd så är det en del av vardagen, fundamentalt) en wanker är någon som antingen.. Runkar, eller bara driver, kladdar, fjantar. Precis som "munkarna" ifrån La Trappe gjorde när de fick för sig att lägga deras quadrupel på ekfat. De här trappistmupparna är mytomspunna, de har en mystisk aura över sig, de är "goda", de är på "guds" sida och försöker således inte tjäna en massa pengar (pengar är onda.) De brygger öl ifrån hjärtat och intäkterna går (oftast.....) till välgörenhet. La Trappe är väl, tillsammans med Chimay kända som ett av de mer kommersiella trappistbryggerierna, de suger satans kuk lite vid sidan om, är inte lika envisa som Orval och absolut inte lika gudstrogna som de mest mystiska av dem alla, Westvleteren! (som nyligen bestämt sig för att expandera försäljningen så att de kan renovera o bygga ut, installera platt-tv's med digitalkanaler på så att de också kan "wanka" lite emellan de där åtta timmarna sömn, åtta timmarna bön och åtta timmarna ölbryggande. Sen huruvida de behöver wanka kan man ju ifrågasätta med tanke på hur många småpojkar som borde finnas tillgängliga i Belgien men kanske är tv apparaterna åt just barnen, "inspiration", eller kanske lite tecknat mellan "varven".) Hursomhelst, La Trappe har alltid varit lite utanför, det svarta fåret, aldrig riktigt på riktigt. Lite som din utstötta pundarkusin på hembesök ifrån Holland som dyker upp och vill låna stålar, snarkar högljutt på soffan och käkar upp er mat efter den där sista jointen fimpats i er välklippta gräsmatta. Inte är det då en överraskning när "La Trappe" hänger på ekfatslagringstrenden (lite för sent?) och säljer sitt annars relativt billiga starka öl på en jättespeciell korkad 375ml flaska.. Köper vi det? Ja jag köpte det men nej jag köper inte det. Nu ska jag prova skiten så det kanske är dags att sluta vara fördomsfull?


Färgen är murkigt brun med ett litet krämigt smutsvitt skum som lämnar väldigt imponerande rester på insidan av mitt Rochefort glas. Aromen är inte på något vis olik den "vanliga" mer välkända "quadrupeln", det vill säga tätt packad med socker och torkad frukt, karamell och vanilj är närvarande men ekfatslagringen är inte sådär extremt påtaglig trots allt utan det är snarare den sötsyrliga fruktigheten som dominerar i doften. Smaken är i sin tur rik, krämig och söt med allt det ovannämnda följt av en påtagligare vaniljton i eftersmaken som biter i ett bra tag med smygande torkad frukt så som dadlar och varma äpplen, smält karamell och varmt socker. Smakmässigt verkligen ingen "wow upplevelse" utan snarare precis vad man väntat sig, en quadrupel med lite vaniljtoner typ.. Ölets överlägset bästa aspekt är kroppen som enligt mig är perfekt för stilen. När jag poppade korken hördes inte ett knyst så jag var nästan rädd att ölet var platt men kolsyra finns där, finbubblig och sådär perfekt avvägd så att den lyfter ölets egentligen ganska tunga kropp och gör det hela väldigt drickbart.

Man kan summera det hela som att det smakar okej och man blir ganska full men nästa gång köper jag hellre 5st flaskor Orval och kommer till himmelen.

torsdag 18 november 2010

Jag är inte bara för bitter, jag är lite sur också

Sur över alla hårt lånade kronor (CSN) jag har slängt på BrewDogs jävla random påhitt. Påhitt som pendlar mellan vedervärdigt och "ok" med extremt få inslag av "rätt bra". Jag förstår inte mig själv när jag åter och åter igen går på att köpa deras produkter och jag förstår mig inte på deras sätt att "skapa" öl (kanske är detta hela deras affärsidé?)


Man kan säga att för mig är BrewDogs sätt att leverera öl på ytterst abstrakt (...) Jag förstår ibland inte vad de tänker eller om de ens tänker över huvud taget. Jag kan inte låta bli att fundera på om de faktiskt fantiserar upp något som låter "gott" eller om de.. Bara provar sig fram helt "random". Låter jag mig själv fantisera lite över hur de båda herrarna går till väga så ser jag James och den andre snubben sitta på sitt kliniska kontor med fem stora lådor framför sig, de slår sedan två tärningar för antal och plockar sedan upp den mängden lappar ur låda nr1 för maltsort. De gör sedan samma sak för nr2 humle, nr3 fatlagring, nr4 frukt och kryddor följt av sista lådan som innehåller lappar med siffror på, 0 till 50 för alkoholhalt. Wipps så har vi ett recept och sen så, sen så har vi "Abstrakt03". En 10,5%'ig "Imperial Ale Aged over 2 years in whisky casks with raspberries and strawberries". (Och ja jag vet mitt lådsystem håller inte riktigt i praktiken men palla liksom.)


Ölet ser ganska lovande ut, djupt kopparfärgat med ett friskt om än något tunt smutsvitt skum. Efter en sväng om i vinglaset lämnas ett gäng små kortlivade pluttar till rester på insidan. Doften är intressant och extremt fruktig av det uppenbara. Whiskeyn sticker inte ut på ett så udda sätt som man kanske hade väntat heller, trevligt. Utöver frukt kan man ana vanilj, lite alkohol samt lätt kola/karamell. Luktar i princip som en småspritig "glass med bär dessert". Inte illa men jag avskyr dessert i sig så förhoppningsvis levererar smaken något mera.. Ooooch YSh ah, aj, där kom whiskeyn på riktigt, ett väldigt spritigt och skarpt intryck med lätt syrlig frukt och en lite fadd sötma. Eftersmaken är lätt sur, spritig och besk med starka drag åt bränt gummi och olämpligt bittra grapefruktskal. Ett väldigt udda öl som framstår som extremt otydligt och schizofrent. Fruktigheten är rätt trivsam, whiskeykaraktären rätt snygg men den rena spritigheten och efterbeskan känns väldigt malplacerad och jag kan inte riktigt låta bli att bara sitta här och grimasera efter varje klunk (varje klunk som faktiskt ändå är rätt intressant, typ intressant som i "vafan händer egentligen?")

Abstrakt03 är verkligen "abstrakt" i mestadels negativ bemärkelse, jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att man satte sig ner och tog en ordentlig funderare över vad just Abstrakt03 skulle bli utan snarare att det lät ungefär såhär: "Hmm, vaffan, jag kommer inte på nått, men om vi testar o gör en IMPERIAL ALE med Hallon och Jordgubbar sen lagrar den på whiskey fat typ aslänge!" - "Meeen James vi har ju lagrat allt på whiskeyfat innan!" - "Jaaa men vi är ju skottar, det är liksom vår nisch" - "joo men gillar vår målgrupp verkligen spritdränkt frukt? Är det inte det för folk över nittio?" - "Nää men vaffan det låter coolt och när de har blåst 120 spänn så är det ju försent, så jävla många flaskor ska vi ju inte tappa" - "nej det är iofs sant.." - "Ja och systembolaget köper ju in vad för skit vi än säljer och i Sverige har de precis upptäckt det här med experimentöl så det är luuuuuuuuuugnt!" - "Okej du har rätt, men till Abstrakt05 tar vi till lådorna igen, det funkade ju faktiskt rätt bra på 01'an." - "Okej okej, men nu måste vi gå och köra en anal dubbelmacka med Dan Ihrelius, han ringde och sa att han har vidgat sig nog nu!" - "ow, yeah! Fock yeah mate!".

Den 2..6'e smäller det?

Som Magnus Uggla en gång sjöng fast en dag senare så.. smäller det.. Då ska detta öl äntligen drickas upp.


Nu är inte tanken att denna blogg ska bli en sådan där skrytblogg "kolla vilka rariteter jag dricker!", snarare tvärt om, det kommer bli ytterst lite sådant men i detta fall måste jag ändå få lov att jubla. Inte för att man får dricka ovanstående öl i sig utan för att man äntligen i hela jävla helvetet får bort skiten ur kylskåpet! Denna etikettlösa flaska har nu bott i min kyl sedan i våras och nästan blivit lite av en installation. Det är nästan så att jag räds tomheten som må infinna sig när ölet är borta, alltså inte på grund av någon samlarmentalitet eller dylikt utan helt enkelt för att det visuellt kommer saknas något i kylskåpet.

Nu bidrar ju också faktumet att denna flaska inte är helt min egen till dess långa liv i min kyl, det är ibland svårt att få ihop de där provningarna, lyckas samla den fulla truppen griniga gubbar (fulla i dubbel bemärkelse) så att man äntligen kan få ett slut på mer speciella öls tillvaro i kylar, garderober eller källare. Man kan se det på samma sätt när det kommer till människor, de där speciella jävlarna kan vara svåra att bli av med, de har en tendens att klamra sig fast, etsa sig fast, vare sig man vill det eller inte. En karaktär som bland annat jag inte ville ha kvar i mitt liv var "The Original HY Super Beer" (bara lyssna på namnet liksom), ett öl som släpptes vadå? vinter förra året? Och inte fick sätta livet till förens förra helgen då vi genom ett stark beslut på fyllan bestämde oss för att äntligen göra oss av med den jäveln! Vissa öl är bara så tråkiga att man aldrig får lust att öppna dem, vissa öl är så speciella att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem men finns det öl som är så goda att man aldrig hittar tillfälle att öppna dem? Sitter ni på några öl som är så bra att ni bara inte kan öppna dem för att tillfället aldrig blir speciellt nog eller, är (klyshigt skrivit) öppnandet av ölet det speciella tillfället i sig?

Min erfarenhet och allmänna uppfattning: drick skiten, är det gott så blir man glad, väntar man för länge så blir inte upplevelsen större utan man riskerar snarare att bli helt avdankad och som jag nu, istället för peppad på ovanstående öl, bara glad att få bort skiten ur kylskåpet. Huruvida jag skriver några ord om det eller ej är osäkert, vi griniga gubbar som samlas då och då för att prova öl har en tendens att ha lite för trevligt för (läs blir lite för fulla för) att man ska kunna nörda loss till den graden att det slutligen resulterar i intressant läsning här på "bloggen".

Skål med lite peach schnapps!


PS. Markus, Rickard! När ska vi dricka upp "HY Super Beer Cuvée".........?

tisdag 16 november 2010

Dugges Idjit!

Depression, mörker. Evigt mörker, ett evigt mörker är vad som kvarstår när allt lugnat sig, när stormen är över och man har kommit till insikt. Idiot är det inte många som har kallat mig, jag tror inte jag framstår som en idiot direkt heller även om jag, vid närmare eftertanke inte är riktigt säker på vad en idiot är. Jag orkar inte kolla upp det just nu. För mig är en idiot en burdus dumdristig typ som bara går på, kör på och inte registrerar andra, inte "tar in" medmänniskor. Jag skulle nog våga påstå att jag egentligen är motsatsen till en idiot. Dock har det hänt att man har varit idiotisk, inte allt för längesedan var jag ganska idiotisk, jag "körde på", jag missade något på vägen, något som skulle förvarnat om denna nu mörka tid. Och jag förbannar mig själv, kallar mig idiot för att jag inte såg det, för att jag naivt nog satsade fullt ut och förlorade allt det jag inte hade.

Höst eller vinterdepression? Nej, som konstant negativ och understimulerad "idiot" låter säsongsbetonade sinnestillstånd som ett jävla skämt. I vilket fall som helst så finns det något visst med att ta sig till "lullig" en nedstämd dag med hjälp av ett kraftfullt mörkt öl. På etiketten till Dugges "Idjit!" läser jag "En "Imperial Stout" med potens. Svart som natten och stark som synden, framkallar den kraftiga känslor och värmer hjärtan. Kan med fördel användas för att bota kallt sinnelag. Öltypen har "testats kliniskt" i Ryssland sedan Katarina den storas tid." Låter ju som bryggt för mig..


Ölet är som hoppats på svart (det är allmänt känt att ju kolsvartare en imperial stout är ju godare är den) med ett sådär halvljusbrunt skum som trots ölets styrka håller sig ganska stabilt över ytan och lämnar små pluttar på kupans insida efter en "sväng om" (nej jag tänker inte skriva det på engelska..) Doften som närmast ondskefullt söker sig upp genom näsborrarna är distinkt saltlakritsladdad och fruktig med hårt rostade kaffetoner och en underliggande mjuk vanilj och karamellnyans. Äntligen får jag dricka och jag dricker ett fylligt, ganska gräddigt och stort öl som levererar precis vad aromen lovar fast med en snyggt balanserad lenhet och en fantastisk mjuk övergång till en lätt bitter, rostad och smått syrlig eftersmak som håller i länge och stundtals för tankarna åt någon form av nougat. Aromen lovar ett kanske något för aggressivt öl för dess eget bästa men smaken och kroppen överraskar verkligen med en trygg rundhet som gör ölet drickbar trots dess speciella smakprofil av framförallt lakrits (ni som har druckit 1/2 Idjit vet vad ni har att vänta fast mer!) Det är en balanserad imperial stout utan extrem (för stilen) alkoholhalt men som trots detta inte kan beskyllas för att vara medioker eller karaktärslös. Tvärtom så har ölet så gott om karaktär att hade det blivit en miss mellan sötma, syra eller beska någonstans i ledet så hade det kunnat bli katastrofalt. Idjit klarar sig precis och genom att klara sig så har "Dugges" levererat en o-ekad/icke fatlagrad (eller för den delen frukt eller kryddbombad) imperial stout som inte bara är "bra" utan även har en unik karaktär, inte det lättaste idag.

Nu vet jag också att det finns en "oaked" version av detta öl (Perfect Idjit), högst intressant men ytterligare rena vaniljtoner är inget jag spontant känner lämpar sig för ölet. Däremot börjar jag fantisera om en intressant fatlagring på någon udda tunna, antingen en lätt bourbonfatlagring eller något riktigt rökigt för att liva upp saker och ting ytterligare. Intressant att spekulera i just eftersom ölet redan ifrån början har en ganska unik karaktär.

Lagringspotential? Visst lär ölet hålla men jag känner inte att det finns något som behöver direkt "rundas av" och gillar inte mina imperial stout med för lite "edge" så jag säger drick.. Betyg? Ja jag betygsätter fortfarande inte öl på någon viss skala. Det är en bra imperial stout som får ett + i kanten för att det lyckas ha karaktär utan att vara helt cp eller äckligt. Det är hursomhelst en "speciell" imperial stout som kräver sitt humör och jag misstänker att vissa, både nördar och mindre nördar ej kommer uppskatta dess lakritsladdade närmast lite syrliga karaktär.

En värmande tröst en kall höstkväll och en påminnelse om att "ger man sig in i leken får man leken tåla".

måndag 15 november 2010

Mohawk Blizzard

"Mohawk Blizzard" stoltserar friskt på flaskans etikett med att den innehåller tio maltsorter, åtta humlesorter och diverse annat kladd (honung och rörsocker.) Ett "extremt öl" och jag som är i stort sätt uppväxt med (...) och har provat en hel del extrema öl lyser upp, hoppas på något "stort", "unikt". Jag tar fram och sköljer ur bästa kupan, ser till att ölet är svalt, inte kallt, inte varmt utan lätt svalt innan jag häller upp. Förväntningarna är blandade, det låter som "min typ av öl" men samtidigt har jag blivit besviken på i stort sätt allt ifrån Mohawk serien tidigare. jag nollställer mig, försöker att inte ha några förväntningar och häller upp..


Mörk rödbrun med ett minimalt bubbligt ljusbrunt skum. Ett "sådär" första intryck men okej, vi behåller ett öppet sinne och sniffar loss. Oj, aromen slår en som ganska skarp och foderlik (tänk hund/kattfoder.) Lite karamell men överlag mest kemiska, udda, bränd plast och våt papp-liknande toner. Viss ljus chocklad och lakrits också men de kemiska väldigt råa tonerna dominerar överlägset. Smaken levererar (tyvärr) vad doften lovar, en grov och väldigt kletig rå-smakande kemisk sörja med stor ren spritighet och ett närmast äckligt allt för värmande avslut. Det är otroligt sött och plastigt, som en bränd sockrad frigolitskiva med ett otroligt "cloying" (ett bra ord, kvävande sliskigt?) avslut. Jag är verkligen förvånad, jag hade trots allt inte riktigt gett upp hoppet på denna "Mohawk serie" men detta är vedervärdigt, obalanserat, sötsliskigt och fullt av kemiska bismaker. Aromen är absolut värst som inte ens under en längre tid i kupan lyckas lyfta sig ifrån något av det äckligaste jag vet: foder. Jag har känt det såhär påtagligt i ett öl innan, Pelican "Perfect Storm", då tänkte jag att det var på grund av överdriven fatlagring (extrem bourbon karaktär) men nu vettifan alltså. Jag misstänker att det är en kombination av spritigheten och den muddiga/luddiga maltigheten (som portern Stitch känns denna också väldigt otydlig, kladdig och luddig) som utgör denna extremt udda foderliknande karaktär. Kropp och annat blir meningslöst i sammanhanget (medelfylligt, ganska kletigt, hänger kvar i munnen på ett otrevligt sätt på grund av omständigheterna) för detta är verkligen uselt.

För sista gången har "Mohawk serien" gjort mig besviken, gång på gång har man "provat", hoppats på att det bara var det där första gänget India Pale Ale som var värdelösa men icke. Barleywinet smakade tunt, omoget och hade låg lagringspotential för att vara ett barleywine (skit in, skit ut principen funkar även här), "Stitch" smakade som en fadd gröt.. Och nu denna.. Pinsamt, inte minst på grund av snacket som gick innan. Något måste ha gått väldigt fel i ledet ifrån Stefans receptskrivande till flaska..

Sådant här gör mig ännu mer deprimerad och det värsta med hela grejen är väl att hela resten av ölsverige lär hylla detta bara för att det är "svenskt och extremt". För mig är detta så jävla typiskt det nya ölsverige, vi skryter på etiketten och varnar om hur farligt och extremt det är trots att där aldrig kommer någon "wow upplevelse", snarare en kräkreflex. På flaskan står det också att man kan lagra ölet tills nästa jul, då ytterligare en dimension av starkvin och nötter uppstår.. Ja jag säger: Lagra på för det lär inte bli mycket sämre, kanske kan det till och med bli "ok" tills nästa jul men jag lovar inget (jag har ju inte, tillskillnad ifrån de som skrivit etiketten provat.)

Och ja jag vet, denna sågning kommer en och en annan idiot beskylla vara grundad på faktumet att jag bara är en allmänt bitter jävel men faktumet är att jag har provat en jävla massa öl, alltid är fullkomligt ärlig (och öppensinnad!) och hade sagt exakt samma sak om jag hade suttit ned med några vänner och "pratat" lite löst om detta öl (precis som jag har gjort om all öl under den senaste tiden jag inte har skrivit om den.) Så, ät bajs.

(Och drick god öl!)

Julefrid.

Snön faller lätt och tystar försiktigt suset ifrån förbipasserande bilar på Nobelvägen (inte än), doften av saffran sprids i ett lätt belyst och stearinljusuppvärmt kök (inte än) och barnens förväntan vibrerar redan i det platt-tv centrerade vardagsrummet där tv3 roar dem med nostalgiska och lite för gamla tecknade filmer (inte.) En ölnörds jul börjar alltid för tidigt, varje år den 15'e November. Vi rusar till välsorterade systembolagetbutiker och inhandlar allt ifrån gamla favoriter till nya spännande amerikanska dyrgripar. Att julöl är något speciellt för oss svenskar har väl inte undgått någon. Det är ju speciellt om inte annat för att det är systembolagets saftigaste ölsläpp var år. Men vad är egentligen julöl?


Under diverse ölprovningar med mitt egna gäng bittra gubbar har det väl konstaterats att det är lite mörkare, fylligare öl ibland med lite julkryddor (gäsp..) Enligt traditionen "något sådant". Modernare julöl då? Finns de? Ja absolut, även i Sverige (och kanske framförallt Danmark) där experimenterandet och modet till att experimentera (läs modet och modet) har ökat stadigt de senaste åren. Riktlinjer? Nada! Ett modernt julöl kan vara vad fan som helst med kryddor i (ja utan kryddor funkar också så länge det heter något med X-mas, helst med X), gärna för mycket kryddor och så klart, amerikansk humle (amerikansk humle ska finnas i allt nuförtiden, annars är det inte öl ju.) Det kan vara en citrusfrisk pale ale, en julkryddad witbier, en porter med en jävla lussebulle i, en Jesuskrubbelagrad quadrupel eller en mörk lager som luktar mögligt gammalt pepparkakshus. Och allt, jag menar allt är "perfekt på julbordet!" (enligt bryggerierna själva.) I år har systembolaget ett gäng sådana här "miffo öl" som borde kunna få även den vanligaste svennen att använda uttrycket "WTF!?" (what the fuck) högt framför svärmor mitt under julmiddagen. Jag menar, tänk så springer Göran 38, tvåbarnspappa in på systemet sådär i julrushens sista sekund och råkar få med sig ett dussin "Mister Snoballs" hem i all stress, den allmänna uppfattningen av julöl är ju fortfarande att det är lite sötare, mörkare öl, "julöl som julöl" liksom.. Där snackar vi "wtf-upplevelse" när han knäpper kapsylen till julmiddagen. Eller tänk er att han plockar upp ett par flaskor N’ice Chouffe med inställningen "trevligt med stora flaskor, kan man ju dela på ett par!" På 10% och i kombination med några snapsar så har vi bokat in en jävligt packad tomte som vid missnöje över sina egna klappar kommer gå berserk på frugan hela natten lång. Julöl är farligt men ibland är det bara rentutav äckligt också och hand i hand med äckligt går de stora bryggeriernas rövknullande av hela det ovetande svenska folket. Vi svenskar är ju medvetna konsumenter, kanske framför allt prismedvetna och jul är ju så dyrt redan så.. Risken att de gubbarna som är för snåla för att köpa Jämtlands julöl istället går på en söt äcklig nit hos Falcon tex är väl rätt stor och wipps! Så har vi skapat fler fördomar mot mörkare öl. "Den smakar skit" (ja om den kommer ifrån Falcon då, ja.) Jag menar på att, om man omedvetet går omkring och blir rövknullad av Carlsbergs ljusa lager tex så är väl inte det så farligt, den smakar inte massor liksom, den serveras iskall, den "går ner". När pissbryggerier (fabriker/feta företag) ska försöka sig på att smaka lite mera, det är då det går riktigt åt helvete och man skrämmer bort alla ovetande julölsdrickare med sina kemiska bismaker och inslag av "råglimpa". Min personliga analys brukar vara "sött med inslag av blod" (se där, jag skrev om blod!) Djupare än så behöver man inte analysera. Så mitt tips till den oerfarne julölsdrickaren: köp ett fåtal dyrare ifrån svenska mikrobryggerier, jag kan inte garantera att de är fantastiska men risken finns att de erbjuder en upplevelse utöver det gamla vanliga och ni kan alltid bli fulla på snaps och dylikt istället. Har ni sedan tur så minns ni den där schyssta portern ifrån gårdagen och har insett att mörk öl faktiskt kan vara riktigt gott! Nu har jag inte börjat skriva igen för att frälsa några skjortklädda, jeansbärande medelåldersmän (ni gör som ni vill, antagligen enligt tradition ändå så vad är poängen?) Så nu återgår jag till mitt eget introverta runkande.


Enligt tradition igen blev det systembolaget idag då, dock lustlös som man har blivit med åren stod man inte och trampade där redan vid tio utan promenerade dit i lugn takt vid lunchtid. Hyllorna var röriga och det som sådär spontant lockade mest var "mitt i månaden" ölen snarare än de traditionella julölen. För ovanlighetens skull så hade alla öl kommit till systembolaget "Hansa" här i Malmö annars brukar man oftast få kuta runt halva stan för att kunna bocka av allt ifrån sin inköpslista. Eftersom julefrid inte existerar i min lilla värld så förtränger jag faktumet att det bara är ca en månad kvar genom att ikväll börja med "Ayinger Winter-Bock", det ölet jag överlägset mest sett fram emot sedan förra året. Att det är "winter" kan jag acceptera just nu, det är kallt, jag välkomnar isoleringen detta medför, men jul, jul firar jag inte längre. Julen representerar bara sorg och förutom ett mediokert genomsnitt på ölen så ska man stå ut med alla jävla människors hets och hype kring detta inavlade fenomen och deras dröm om lugna familjetider. Jag tänker på och saknar min döda mormor som när man var liten förgyllde kvällen med sitt lätt påverkade skrockande, jag minns tider då man uppskattade materiella ting så som leksaker eller kläder, tiden då tomten var något spännande och mystiskt trots att man visste att det var bullshit hela grejen. Nu påminner det hela mig enbart om att det är dags för mig att dra ihop den där familjen själv, bidra med de spända barnen, glädjas åt dess glädje medans jag sitter i soffan med en mugg varm glögg och trycker i mig någon sliskig chocklad eller utvecklar en allergi mot nötter. Inga barn här, ingen lek, ingen glädje, bara en sorg över en icke-existerande familj, min mors årliga ökande besvikelse över frånvaron av barnbarn, min sorg över försvunna älskade människor och det påtagliga faktumet att jag aldrig kommer lära mig uppskatta sill hur mycket jag än försöker. Som bäst ger min jul mig en ursäkt att bli full så att jag kan sova gott om de kallaste vinternätterna. Vilka av årets julöl som kommer få hjälpa mig (få äran) med detta visar sig antagligen här på bloggen den närmaste månaden då man självklart måste prova sig igenom den ena "kryddspyan" efter den andra. Men nu till något mera passande! Dugges Idjit.. Välkommen tillbaka Andersand..


PS. Ayingers Winter-Bock (Celebrator) var lika god som väntat. Len och extremt drickbar trots stor smakrikhet. Traditionellt när traditionellt är som bäst.

Uppdatering.

Hej alla läsare! Jag ska snart börja skriva igen! Om vilket ämne är en annan sak (öl...? Vin?? Blod!?)

Skål!

torsdag 6 maj 2010

Jag tror att jag ger upp.

Jepp, lusten till bloggandet har varit låg i flera månader.. Men jag har fortfarande mycket att säga.. Men jag orkar inte säga det.. Jag tror att det är dags att ge upp..

Nu avskyr jag "folk" som säger "hejdå, hoppas ni får det bra, jag lägger ner.." och sedan kommer tillbaka tre veckor senare med någon bullshit på grund av tristess eller någon form av "nytändning" så vafan, jag håller det öppet för eventuella comebacks men räkna inte med det. Jag kommer hursomhelst fortsätta prova massvis med öl, njuta massvis med öl och tro det eller ej.. Läsa en del bloggar!

Hur kommer då detta sig? Well.. Jag har framförallt lagt mycket fokus på ljud och musik (igen) på senaste vilket i mitt liv inte går jättebra i hand med öldrickande.. Sen har jag ju också hamnat vid en punkt i livet då allt inte längre bara står still, något händer, det rör på sig och jag måste hänga med vilket inte riktigt ger mig tid att ha ögonen på varenda ny öl i hela världen eller de senaste betygen på de senaste hype-ölen.. Sen får jag väl vara ärlig och säga att "ölbloggar världen" har påverkat mig lite, jag tycker standarden har blivit sådär.. Det finns massvis med bloggar men alla säger i stor sätt samma sak "jag har varit på systemet och köpt detta", "denna IPA var god 3,9/5" och sen har vi de där "ölsverige är stort och det händer så mycket!" mjaee, det går åt rätt håll visst men det händer fan inte tillräckligt mycket för att alla som dricker skiten ska skriva om det. Jag tror att jag kommer göra mer nytta ute på pubar, kanske på fyllan, där jag kan bjuda någon random gubbjävel på ett glas imperial stout eller IPA, det är större risk att han får upp ögonen då än att han råkar surfa in på min allmänt introverta och nördiga blogg.. Så jag gör fan jobbet där istället och jag lovar att jag ska lägga lite extra krut var gång jag får chansen.

Nåja, drick mycket god öl!

PS. Ni slipper nu skrytinlägg om Yellow Bus och Dirty Horse mwohahaha..

PS 1.1 Jag är fortfarande öppen för ölsnack så maila bara! (profilen) och kommer då och då kissa ut åsikter om öl "spontant" via facebook (Anders Walldén.. Heter ju faktiskt inte andersand på riktigt..) Annars hittar man mig på "Bishops" eller "På Besök" i Malmö när jag är ute och halsar öl..

torsdag 22 april 2010

Klassiker..

I begynnelsen av mitt ölintresse, eller snarare ölpassion inmundigades en hel del så kallade "klassiker". Öl som man bara var tvungen att prova, öl som det var skrivit om i böcker och då ofta öl som fanns tillgängliga på systembolaget. Chimay Blå och ett flertal andra trappistöl är några exempel, Fullers "ESB" ett annat, Sierra Nevada Pale Ale, Weihenstephaner Hefe Weissbier och så vidare.. Jag har funderat lite på vilka av dessa som faktiskt fortfarande, nu flera år senare håller och med jämna mellanrum inhandlas. En klassisk sådan här "klassiker" som jag förälskade mig i väldigt djupt redan ifrån början var det gyllene belgiska ölet "Duvel" och igår plockade jag upp en flaska när jag var inom systembolaget, något som händer väldigt sällan nuförtiden. Så, håller Duvel än?


Ärligt talat... Nej det gör den inte. Jag tycker ölet framstår som alldeles för sött, lite för trögflytande och livlöst för min palett med en närmast jobbigt söt juice-lik karaktär som dominerar hela vägen fram tills den ganska kemiskt bittra och lite för alkoholstarka avslutningen. Det kommer ta lång tid innan jag plockar upp en flaska till ifrån systembolaget och nej, det är inget allmänt belgo-hat, jag uppskattar fortfarande blondiner, brunetter, rödtockar och annat sött o fullt med jäst (...) så länge de har finnes och viss balans. Tyvärr känns det som att många av klassikerna tappar just finnes mer och mer över tid, eller så tappar bara mina smaklökar vettet, vem vet?

Vad har ni för gamla klassiker som ni brukade älska men nu helt enkelt hoppar över? Chimay Blå är nog en annan för mig, det blir en Rochefort alla dagar om man nu begränsar sig till systembolagets sortiment. Sierra Nevada Pale Ale går fortfarande hem dock, likaså Weihenstephaner och även en Fullers "ESB" tro det eller ej.. Men Duvel, nej. Duvel är ett öl de hade kunnat plocka bort ur "systemet" och jag hade inte saknat det de minsta.

Ett extra tillägg: Vad fan är grejen med "Duvel glaset"!? Alla verkar älska detta glas, jag fick ett och använder det som oftast.. Till just Duvel och Duvel dricker jag ju lagom ofta så.. Det är stort och klumpigt, svårt att hålla i och jävligt tungt.. "Tulips" i alla ära men jag föredrar något tunnare, slankare och mindre vulgärt.. Ett Rodenbach glas tex, eller ännu hellre ett Fantome glas (någon som har o säljer!?) Nåja..

måndag 19 april 2010

Kort o kass summering av helgen.

Ja det har varit en så ölig helg att det hade varit omöjligt att undvika en bok om jag skulle få för mig att beskriva alla intryck.. Så jävla bra har det varit med andra ord. I fredags var det ju "den generösa dagen" (man måste ha en sån vart femte år) då det dracks utlovade "Dark Lord" och "Southamptons Russian Imperial Stout" men även Russian Rivers "Consecration" öppnades tillsammans med Hair of the dogs "Matt" och Lost Abbeys "Red Poppy". En av gästerna hade även med sig en "Abyss" ifrån 2008.. Sämre skit kan man väl dricka antar jag..

Hursomhelst, jag hann knappt vakna upp i lördags innan det var dags igen. Nu ut till Markus då det vankades "Firestone Walker vertikal", en Firestone Walker vertikal som egentligen inte är en vertikal då det är olika öl eller "blends" men vafan..


Överlag verkade favoriterna på provningen vara ganska lika, jag tror alla föredrog tian och tretton följt av tolv och sist elva.. Tio och tretton var de absolut mest balanserade och nyanserade i gänget, elva var helmumsig men lite väl "vanilj ljus" och tunn i smaken medans tolv var mörkare och mer rostad, lite tyngre men samtidigt lite i hetaste och aggressivaste laget.. Hursomhelst var standarden äckligt hög och det sämsta ölet var fortfarande fantastiskt gott.

Nåja, man kan ju inte enbart dricka vars en "bomber" under en kväll så vi sköljde paletten med lite ultrafunkig jordgubbsbira (nej inte Fruli..)


Sedan drack vi lite "vild Pannepot" som smakade jävligt konstigt, typ målarfärg. Men med hjälp av lite sperma-doftande getbrie gick ölet ner utan problem..


Utöver dessa tryckte vi även i oss en The Bruery "Saison Rue", Unibroues "Edition 2005" samt Stones "Old Guardian" som Markus serverade blint och iskallt.. (Och jag gissade rätt, som alltid typ.. Mest för att jag vet vad Markus har stående kanske..)

Så kort håller jag mig denna gången, blir en tråk-vecka full av studier och få öl som det ser ut just nu men slutar jag pladdra här och dyker ner i kurslitteraturen illa kvickt istället så finns chansen att man kan ta en öl som belöning senare.. Vädret gör Oppigårds Amarillo Spring lockande även om den inte riktigt lyckas smaka lika utmärkt som första batchen vi såg på systemets hyllor..

onsdag 14 april 2010

+'a på ölkarman.

Jag minns det så väl, lite sådär halvtidigt in i mitt ölintresse, hur jag satt och spanade på Ratebeer och fantiserade om att få prova obskyra öl ifrån topp 50 listan. De där feta jävlarna som alla snackade om, "Darklord", "Speedway Stout", Southamptons Russian Imperial Stout, Surly Darkness, och så vidare.. Det var framförallt imperial stout som gällde, en ölstil som fortfarande är en av favoriterna. Nu har åren dock gått och man har på något outgrundligt vis hunnit beta av majoriteten av det där man alltid dräglat över. Så, vad gör man då? Jag vet inte riktigt faktiskt.. Men eftersom jag har lyckats samla på mig några goda flaskor de senaste året så tänkte jag ta och ge två andra personer som nu är i samma position som jag var "då" chansen att få prova ett par riktiga tjocköl.

Så, nu fredagen den 16'e april kommer jag öppna en flaska Three Floyds Darklord Imperial Stout 2009, en flaska Southampton Russian Imperial Stout 2010 samt något hemligt och bjuda in två helt random personer att dela ölen med mig. Eller njae, inte helt random. För att få komma över o dricka dessa bärs krävs det att du inte har druckit ett enda av dem innan (olika årgångar räknas) och självklart då också att du inte har någon av dem i källaren som du bara är för snål för att öppna. Men känner du annars igen dig i ovanstående beskrivning, dvs en passionerad ölnörd som genuint hade uppskattat att prova dessa öl så..

Med det sagt kräver jag inget annat och absolut noll tillbaka. Jag bjuder in på ett par öl med hopp om att göra någon glad likt jag hade blivit om jag fått chansen tidigare i mitt ölnörderi och att kanske få igång lite diskussion kring ölen. Det är alltid väldigt intressant att höra folks åsikter om omtalade öl första gången de provar dem.

Men varför enbart två personer? Jo det är för att jag inte kan slå ihjäl och våldta fler ensam (slå ihjäl kan jag väl men könet pallar bara med två på en kväll liksom. Blame it on the beer..) Men det beror också på att jag är starkt troende på att få centiliter bara ger en fingervisning och att man faktiskt bara har druckit ett öl om man har fått sig "ett rejält glas", ett uttalande som kan skapa några jävla diskussioner men det skiter jag i, jag kan tycka så kallad "ticking" är skoj och visst är det kul med många små smakprover, men ska man ge en helt ärlig bedömning eller faktiskt genuint njuta av ett öl så kräver jag personligen lite mer..

Så, skriv bara en kommentar om du är "intresserad" o har tid på fredag, vet inte hur många ölnördar vi har här i krokarna som jag inte direkt känner så risken finns väl att inte en jävel skriker till (eller på grund av min friska humor?) men ifall att det finns några gömda så är det de två första bästa kommentarerna som gäller, och "kul initiativ" räknas inte, man får vara lite tydligare än så och man får inte lov att anmäla sin lodis kompis som också "gillar bira" eller liknande.. Tycker du det är lite sådär sista sekunden? Jag bryr mig inte, jag ska öppna nått gott på fredag och får jag besök så öppnar jag något gott x3 så att det i alla fall pirrar till lite i bena. Jag bor för övrigt centralt i Malmö och har ej planerat att flytta till någon annan stad innan fredag.. Och jag öppnar öl vid 19 ca..

måndag 12 april 2010

Tveksamt "mitt i månaden"

Ja om tre dagar, den 15'e är det nytt "lyxsläpp" på de tre vinkällarbutikerna i Göteborg, Stockholm och Malmö.. Denna gång lockar systembolaget med 33 (borde det inte vara 35?) centiliter dansk tripel för 160 spänn haha! Är det bara jag som blir skeptisk? Nörrebros "Tripel de lente" släpps tillsammans med två kaaanske lite mer intressanta vänner för samma "lilla peng". Vafan, jag brukar gå på det mesta med inställningen "vad fan ska man annars slänga pengarna på" men här stannar jag faktiskt upp och tänker en andra gång medans jag kikar på resterande öl i släppet.. Den enda som inte är "dyr" är Amager IPA och det är väl bra det om det inte vore för faktumet att det är en riktigt taskig IPA i typisk Amagersk överdriven skarp och spretig stil. Sist men inte minst har BrewDog försökt sig på en quadrupel baserad på Westvletern 12 jäst bryggt med vaniljbönor.. För det första är jag skeptisk till BrewDog i allmänhet, för det andra låter just det här riktigt äckligt.. Men men, jag ska nog försöka trycka i mig en flarra så får vi se, det är iaf inte en tripel för 160kr utan en quadrupel förr 125, mycket bättre..

söndag 11 april 2010

Surölsprovning (del 3..)

Japp igår var det äntligen dags, den efterlängtade sista delen av min, Markus och Rickards "surölsprovning". Första gången var det lite blandat mer eller mindre "syrligt", andra gången var det Russian River tema och igår, ja då låg fokus på Lost Abbey med en lineup bestående av fyra stycken 75'or samt diverse palettrensare ifrån blandade bryggerier och av blandade stilar. Men jag gör som vi gjorde igår och dyker rakt in i provningen. Först ut var "Duck Duck Gooze", ett uppenbarligen gueuze inspirerat men ej spontanjäst öl som första gången släpptes någon gång runt mitten på förra året. 7% alkohol och kanske surt?


Färgen på anka anka gås var sådär förutsägbart grumligt gul med ett litet vitt skum och en del riktigt stabila rester som klängde sig fast på insidan av vinglasen vi använde. Aromen var koncentrerad och skarp med toner av fruktsocker, citron, lite ek och mild "funk" samt gröna syrliga äpplen. Smaken var ganska endimensionell och "rakt på sak" med en vettig syra som skar till lite lätt och erbjöd smaker av citron, vinäger och lite ek följt av en torr avslutning med smygande toner av vanilj och.. Syra.. Ett stabilt öl men inte på något sätt en "wow-upplevelse" och verkligen typiskt rent och amerikanskt utan större komplexitet. Detta var dock inte helt oväntat så vi ryckte på axlarna och körde vidare med samma bryggeris "Cable Car" ifrån 2007, här var förväntningarna lite högre även om det fanns en viss oro inblandad då man hört blandade åsikter om just denna årgång som nu bör anses hyfsat gammal (för att vara ett amerikanskt suröl.) Cable Car är en hyllning till den välkända puben "Toronado" i San Francisco och även denna på 7% ABV.


Första förvåning kommer redan vid upphällning, ett ganska ljust men trots allt kopparfärgad och extremt klart utseende med ett litet bubbligt skum som lämnar minimala rester på glaset. Det såg tyvärr ganska dött ut även om det inte var i närheten av så kolsyrelöst som många av bryggeriets andra nitlotter.. Vid första "sniff" på ölet kan man konstatera att ölet antingen är för gammalt eller bara har lagrats väldigt illa alternativt både och.. Hursomhelst erbjöds en del källartoner tillsammans med vassa och kryddiga inslag av apelsinskal, lite persika och söta äpplen, lite lätt ost och "funk". Ett väldigt ofriskt öl med en ännu spretigare och konstigare smak av det som fanns i aromen dock med en icke välkommen ganska bitter och otrevlig eftersmak. En stor besvikelse och ett riktigt bottennapp med andra ord.. Nåja, vi ryckte på axlarna igen (även om det var en lite mer uppgiven ryckning denna gång) och körde med en liten palettrensare i form av en riktigt usel dubbelbock bryggd med kaffe, rätt meningslös och ej värd att skriva om: Beeeeep.

Åter igen surt, nu då, nu jävlar får väll Lost Abbey ta och leverera? Veritas 004, en blandning av "Duck Duck Gooze", "Cuvee de Tomme" och "Yellow Bus" som landar på 8%, jag håller tummarna för att detta levererar något lite mer komplext än det vi tidigare under kvällen upplevt medans Rickard korkar upp..


Okej, bättre. En grumligt gul vätska igen med ett litet vitt skum. Detta vininspirerade öl doftade av skarp citrusfrukt, lätt stall och trä, en hel del frisk frukt och fruktsocker tillsammans med lätta toner av ljust bröd och vita druvor. Smaken levererade en riktigt trevlig rund och fruktig men samtidigt ganska syrlig karaktär av citron, persika, apelsin och träiga tanniner följt av en väldigt torr och syrlig avslutning med subtil funk och mer uppfriskande frukt. Gott och väldigt roligt att dricka, välbalanserat och snyggt, inte super komplext men väldigt drickbart och hyfsat mångdimensionellt. Äntligen ett öl som nästan lever upp till all hype detta minst sagt opålitliga bryggeri genererar.

Nåja, dags för ännu ett avbrott, denna gång med ett mer intressant öl dock.. 5000 TV presenterar "tre troopers och en stout".



ja vi var bara tvugna.. (och nej, vi var inte så fulla som vi låter.. Inte just då..)

Hur smakade denna imperial stout på relativt lätta 8,5% då? Förvåningsvärt fylligt och bra faktiskt. Förväntningarna var inte jättehöga men ölet levererade en ganska tät och mörkt chockladig karaktär med ganska väl avvägt rostade espresso toner som dock till en början slog en som något för syrliga. Detta tillsammans med en ganska frisk och lätt humlig eftersmak och the usual suspects som karamell och ljusare chocklad. Hyfsat välbalanserat och allmänt stabilt. Lite för snäll för Vader själv kanske men ett perfekt öl för hans lättsammare undersåtar. Nästa öl?


Isabelle Proximus.. Ett öl som jag provat en gång tidigare och som fortfarande levererade. Eftersom jag även skrivit om det tidigare (här) så lägger jag istället fokus på ett litet bonusöl som vi senare öppnade och som jag själv blev smått förälskad i. Vi snackar Captain Lawrence "Cuvee de Castleton", ännu ett suröl (precis som vi behövde mer) på 6% bryggt med Muscat druvor och enligt flaskan "kryddor" samt lagrats på vinfat.


Färgen var blek, ganska grumligt orange med ett minimalt vitt skum som fräste till och sedan rymde sin väg. Aromen var fantastiskt juice-lik med häftiga inslag av fläder, lite funk, citrusfrukter, persika, våt tobak, nyskuret gräs och ett vinöst druvigt, ganska rent intryck men trots det med komplexitet och en väldigt vänligt, stabil men icke påträngande syra. Smaken var väldigt lik aromen fast med bättre "tjong" i syran, väldigt välbalanserad och mångdimensionell med en härligt torr och lång eftersmak av brett, en subtil bitterhet och vinösa fat-toner. Ett ganska lättducket och skitroligt under av öl faktiskt och något som lyfte humöret ordentligt efter ett par av kvällens besvikelser. En del Captain Lawrence har nu importerats (till Danmark, än så länge..) och det är bara att hålla tummarna för att Jeppe lyckas få hem lite av bryggeriets ytterst intressanta experimentöl för det här var så jävla bra att jag bara måste ha mer. Punkt slut.

Eller inte riktigt, vi hann med ett bottennapp till innan kvällen var över. En imperial stout ifrån en flaska så ful att vi knappt ville ta ett foto på den, en imperial stout så äcklig att vi hällde ut majoriteten av ölet i vasken.. Vi snackar Angel Citys "Rahsaan Roland Kirk Stritch Imperial Stout". Ett öl som hade fått vilken jazzmusiker som helst att tappa takten.. Vi snackar brutal kemisk bitterbeska, obehagligt hårt rostat, sa jag kemiskt? Nåja, man kan inte få allt här i livet.. Ett par av de andra ölen var ju riktigt bra och det var en allmänt god kväll i goda vänners lag. Jag tror att jag senare i veckan kommer summera våra intryck av dessa tre "surölsprovningar" med frågeställningar som "kan amerikanarna göra bra suröl?", "vad är poängen med amerikansk suröl?", "är de värda hypen de genererar i sitt hemland?", "spelar de i samma liga som riktig spontanjäst öl och bör man ens jämföra dessa?". Med mera..

PS. Jag insåg nu att jag glömde nämna ett litet experiment Markus stod för mitt i provningen.. Jag överlåter det till honom att skriva om det (känn press Markus) men kan säga som så att det involverade öl... Och bourbon... Och glas... God söndag på er!

fredag 9 april 2010

Spontan onsdagsprovning

Det är inte ofta nuförtiden som man spontant en eftermiddag/kväll lyckas dra ihop en liten provning, det är inte ens ofta man får en helg fri till välplanerade provningar men i onsdags, ja då hade fyra Malmöbaserade ölnördar flytet att alla komma undan vardagen för några öl som trots "sista sekunden ihopslänget" visade sig bli en ganska stabil uppställning.

Det var med viss nervösitet som jag då serverade det första ölet, ett öl som jag själv enbart provat en gång innan och älskat, ett öl som ingen annan vid bordet hade provat tidigare och antagligen på grund av min "hype" hade ganska höga förväntningar på. Kanske till och med lika höga förväntningar som jag själv och visst blir man lite orolig när man provat ett fantastiskt öl för något år sedan och sen då ska återvända till det igen. Man frågar sig själv: var mina smaklökar kanske ur spel? var jag påverkad av något djupt rotad hype eller influerade ansträngningarna att få tag i ölet omdömet? Man vet aldrig, psykologin bakom öldrickande har minst lika mycket om inte mer med intrycket att göra än den faktiska smaken på själva ölet. Men nu fanns det ingen återvändo.


Southampton Russian Imperial Stout ifrån i år, 2010, rakt ner i kuporna, ett riktigt svart öl (jag har lampor, jag kollar mina öl mot ljuset, det var kolsvart) med ett krämigt, närmast gräddigt rikligt mörkbrunt skum. Ett fantastiskt och respektingivande utseende på en imperial stout. Aromen levererade precis vad jag väntat mig, ryckte tag i mig, väckte mig med en frisk fläkt av humle, hårt rostad malt, gräddig karamell och allt annat jag antecknade första gången jag provade ölet. Var det någon skillnad på denna årgång och 2009'es version jag också drack hyfsat färsk förra året så skulle det vara ett lite kraftigare humlebett i både doft och smak men i övrigt levererade ölet samma balanserade men ändå storslagna upplevelse och vi satt alla och samtalade om hur jävla skönt det var med en imperial stout utan kaffe eller fatlagring som verkligen smakade hur jävla bra och hur jävla mycket som helst, åh o-ekade IS vad vi saknat dig!

Nåja, vad händer med denna ganska skarpt rostade och välhumlade svarting om man låter den sansa sig i ett par år? Det enda sättet att få reda på det är att lägra skiten men orka? Nää, jag bytte till mig en färdiglagrad flaska istället och kapsylen på den rök med mindre motstånd trots att jag generellt sätt föredrar mina imperial stouts hyfsat färska. Dvs med lite kick o humlebett, lite mer espresso och bitterchocklad och lite mindre mesig mjölkchocklad och melass..


2008 Southampton Russian Imperial Stout levererade tyvärr just det jag inte uppskattar sådär jätte mycket med lagrad imperial stout. Lite för snällt och runt, mindre rostat och beskt, mer portigt och mjölkchockladigt. Sen var det inte på något sätt dåligt men kontentan av provningen emellan just de här två årgångarna blev att ölet säkert lagras bra i ett år eller så men mer ska man nog inte riskera. Sen är det såklart en smaksak, hur mycket "punch" vill ni ha i era imperial stout? Är ni en Slottskällans eller Yeti människa?

En liten besvikelse där för min del men man kan ju vara glad att man drack upp flaskan och inte lät den stå ännu längre o humöret drogs knappast ner ytterligare då fler spännande öl stod på listan. Jag ska undvika ett monsterinlägg och fattar mig kort angående först Cascade "The Vine".


Ett "suröl" som inte var sådär jätte surt utan snarare druvigt, godisfruktigt med en mycket egen karaktär. Massvis med vingummi och fruktsocker i doften, mer syra, lite ek och minimalt med funk i smaken följt av en väldigt torr eftersmak som gjorde ölet farligt lättdrucket på 9,2%. Ett ganska svårdefinierat och mycket eget öl, men det var just detta som gjorde att det var så jäkla roligt att dricka. Fyra falaflar av fem möjliga! (det är nog första gången jag sätter ett betyg här på bloggen.. Ta inte det på allvar, det kommer ej hända igen.)

Nästa objekt var desserten. En liten men ack så stark flaska ifrån det obskyra (men enligt mig stabila) bryggeriet "Kuhnhenn" (man är en nörd när man inte längre behöver kolla upp hur bryggerinamnet faktiskt stavas..) En extremt upp-pumpad svartvinbärsbira vid namn "Tenacious Cassis" på, enligt Ratebeer 16,5%..


Här snackar vi ingen skumkrona (duh) och en mörkbrun sådär halvful färg. En doft av.. Svartvinbär.. Slår en.. O ja, inte jätte mycket annat sådär vid första intrycket. Ölet drar igång diskussionen vid bordet, sådana här öl är intressanta då de frambringar citat som "det är ju förfan inte öl", "luktar saftkoncentrat" osv. Jag håller käften och behåller mitt förtroende för Kuhnhenn, i alla fall tills jag har tagit några smuttar. Utöver just tjock o söt svartvinbär hittar jag en viss lagringskaraktär (inte konstigt då ölet har lagrats på bryggeriet sedan 2007) som för tankarna åt kakaopuder och portvin. Även en minimal karamellton är närvarande men det är rakt igenom svartvinbär som dominerar. Inte fantastiskt men ganska kul och man får verkligen ta det för vad det är, ett riktigt dessertöl. Men vidare till något helt annat..


Efter sött kommer beskt och rostat igen.. Säkerligen mörker 2009, en välhumlad imperial stout på 9,6% och 85IBU. Ölet hade stått kylskåpskall sedan strax efter släppet för att bibehålla så mycket som möjligt av humlekaraktären som enligt många är väldigt viktigt för detta öl, och humle, ja humle det var där en hel del av även om det balanserades upp av en förvåningsvärt fruktigt och snällt rostad maltkaraktär. Ölets enligt mig kanske bästa egenskap var dock kroppen, tjock, lite kletig och närmast tuggbar. Extremt fylligt, fruktigt och utan all humle hade det varit ganska svårdrucket men nu klarade ölet sig precis genom att snyggt balansera på gränsen till.. Obalanserat.. Nu i efterhand, efter att ha druckit alla tre buteljerade årgångar av "Darkness" kan jag känna att det är en riktigt bra imperial stout som dock inte när ändan upp i toppen. Ett typiskt offer för den välkända amerikanska hypen kanske..

Som avrundning poppade vi sedan en god bekant, en frisk, unik och ganska potent saison ifrån Fantome, störd jästkaraktär är väll det enda jag egentligen har att säga..

Nästa inlägg kommer om någon dag, då blir det en rapport om den sista av tre delar "surölsprovning". Höga förväntningar här, hoppas att det blir värt att skriva om..

lördag 3 april 2010

Wäää

Jag har en "Früli" i kylen.. Och jag åkte på en rejäl förkylning.. Tacka fan för det. Öl och förkylningar är inget kul (inte ens fruktöl) så det kommer nog vara tyst här tills bakterierna är borta.. Men ja, jag återkommer, dock inte med en recension av "Früli", det känns lite för förutsägbart. Däremot har jag ögonen på en flaska Southampton Russian Imperial Stout (för att fira att man blivit av med en förkylning?) som jag nog inte kommer kunna låta bli att skriva några ord om trots att jag gjort detta tidigare..

Och nu insåg jag precis att jag missar Bishops Arms öppnande av gamla ölfabrikens "Islay-Cask" imperial stout ikväll som de kommer sälja smakprov av.. Fan, jag som så länge har velat prova den men samtidigt alltid snålat då en liten ynka 375ml flaska går på rätt många hundralappar.. Man ska aldrig snåla. Nåja, man kanske vågar hoppas på att näsan cleanar upp sig tills ikväll? (med hjälp av whisky!?) Tveksamt men man lever på hoppet..

onsdag 31 mars 2010

Mohawk "Extra"

Förväntningarna på denna 7,5%'iga imperial/dubbel IPA eller "Extra IPA" har varit ganska höga, inte minst efter besvikelsen "Rye IPA" och självklart även på grund av seriens smärre hype. Samtidigt, vem hoppas inte på en klockren, färsk och välhumlad ale i systemets fasta sortiment? Jag har själv hunnit med att dricka fyra flaskor och här är mina åsikter om det..

Mohawk "Extra IPA" är bärnstensfärgad med ett ganska tätt smutsvitt skum som lämnar rätt trevliga vävliknande rester på insidan av kupan. So far so good eller? Mjae, utseende har väll ingen större betydelse (beroende på vem man frågar) men det ser väll lite.. Mörkt ut? Doften som bjuds är av tallbarr och grapefrukt, honung och kåda samt lätta kemiska toner men framför allt en lite väl påtaglig brist på friskare passionsfrukt och ananas toner. Det framstår helt enkelt som lite för maltsött, jag får nästan barleywine vibbar (amerikanskt barleywine då såklart.) Låter man sedan ölet krypa upp lite i temperatur så avslöjas även en hel del alkohol, något som inte bör närvara då ölet, inom "sin stil" är relativt alkoholsvagt. Smaken levererar i sin tur tyvärr ungefär vad doften lovar, en ganska baktung och kletig sak med påtaglig avsaknad av friskhet i allmänhet. O nej det är inte så att det smakar gammal humle, humlen känns bara lite lätt felplacerad med en för kraftig grenig beska i förhållande till ganska söta maltigheten och brist på aromatisk fräshör. Det blir nästan lite sådär omotiverat beskt. En rejäl efterbeska absolut men avsaknaden av aromatiska egenskaper gör att det känns lite onödigt och ölet framstår närmast som bordust och osofistikerat. Ett bra "försök" och igen, "bra för att vara svenskt" men utan finess eller den mycket viktiga "friskheten" som i alla fall jag uppskattar mest i en absurt överhumlad IPA. Faktum är att det faktiskt framstår mer som ett överhumlat, lite lättare barleywine alternativt en importerad amerikansk imperial/double IPA som tappat mycket arom men behållit den mer seglivade beskan.

Nu låter väll detta som en ren rå sågning men faktum är att det är ett litet steg i rätt riktning och när humlebegäret slår till, ja visst då kommer det dimpa ner en flaska till i korgen trots allt. Mycket hellre denna än en djupt sovande "Torpedo" ifrån Sierra Nevada tex. Förresten, vad tycker ni om Torpendon nu när den har stått till sig på systembolagets hyllor? Vid lansering så blev jag själv jätteglad, detta samtidigt som jag ställde mig frågande till huruvida ölet kommer överleva i rumstemperatur bredvid någon dammig engelsk ale på hyllorna, och vi kan säga som så, jag köper inte ölet längre.. Jag hoppas att Mohawk Extra kommer gå åt (även om jag är skeptisk till det) och att det blir lite rotation på skiten för står denna till sig, ja då har vi verkligen ett blaskigt amerikanskt barleywine istället en "extra IPA" på hyllorna. Lycka till, humle..

lördag 27 mars 2010

Livet är surt

Javisst har ölbloggandet varit lågt på senaste men nu har jag väll ändå slagit rekordet? Ja det har jag nog och med ganska god anledning. Denna "öl blogg" har alltid varit hyfsat personlig och ytterst ärlig, det har lite varit min "nish", jag kör berättelser kring öl med personliga inslag och en personlig ton på det hela sen får man ta det för vad det är. En annan "nish" jag haft på senaste kan väll också anses vara att jag i stort sätt bara provar massa öl som normala systemet shoppare inte får tag i. Lite smådrygt kan jag föreställa mig men det blir nog till att hålla nere på det i framtiden även om detta inlägg antyder något annat. Men vafan, åter till det personliga. Så, när jag fredagen den 12'e mars tillsammans med ett par andra ölnördar satt och drack dessa öl:


Ja då fick jag ett telefonsamtal i början av provningen som antydde att mitt och min dåvarande flickväns förhållande var slut. Jag försökte svälja detta och fortsätta svälja god öl med gott mod och med hjälp av lite traditionell förträngning och visst funkade det, dvs tills provningen var över och sambon kom hem med det slutgiltiga beskedet som innebar en ganska stor förändring.


(Ölfestival i Köpehamn 2008, en gemensam favorit var färsk Mikkeller "Not Just Another Wit", pölsen var också god.)

Så nu har jag flyttat, bor fortfarande i Malmö, lite närmare några av de bättre pubarna dock utan någon som hämtar hem Yetis åt mig, eller ger mig nöjet att hålla i ölprovningar för ovetande kollegor, eller gör mackor åt en när man promenerat till ströget utsvulten efter ett tungt ölbutikken besök, eller kallar Hair of the Dogs "Matt" spritig, eller delar Maharaja Imperial IPA med en på Ölbaren, eller retar en för att det tog två timmar för en att dricka upp sin första Thomas Hardys då denne fick sitta bredvid och titta på, eller någon som ger en öl och ölglas i födelsedagspresent trots att det är vad man minst behöver alternativt drar med en till en bra ölpub för käk bara för att i smyg ha planerat att ett par ölnördar ska dyka upp och överraska mig med öl och ölnörderi, eller någon som vill dricka upp ens Cantillon Blåbaer trots att denne egentligen inte gillar suröl, eller något som utstår en hel ölfestival för ens skull, eller någon som långsamt trollar bort morgonståndet med sin varma insida sent en ljummen bakissöndag.. Uops, oj.. Nej nu räcker det!

Hursomhelst... Snällt nog så utförde "X'et" trots vårt avslut två byten åt mig under hennes senaste besök i New York, så som avslutning fick jag hem några riktigt trevliga öl att dränka mig i.. Eller dränka mina sorger i.. Eller inte riktigt men i alla fall ett gäng öl att i framtiden njuta i gott sällskap. Framförallt Southampton Russian Imperial Stout är jag mycket glad över då jag fullkomligt älskade den första gången jag provade den men även ännu en flaska "Matt" är fin att spara till ett mycket speciellt tillfälle, typ till cigarren det var tänkt att jag skulle röka efter mitt första barn anlänt, men det vore ju synd att paja Matt med ciggarrök.. äh, skitsamma, jag kanske tar den ikväll. Det är ju trots allt lördag. Tar nog fan en Southampton på det också, gött. Nåja, här är ölen minus Bells "batch 9000" som dracks upp igår..


Såja, nu vågar jag påstå att jag typ är tillbaka på spåret (haha..) och gårdagens "surölsprovning" eller "surölsprovning del 2" (del 1) rivstartade detta med en brutal line up av Russian Rivers Damnation (inte sur men vafan), Temptation batch 4 o Beatification batch 2, Consecration batch 1 samt Supplication batch 3 och 4.


Egentligen tänkte jag dra med den nyligen hemkomna "Cuvee de Castleton" också men kom fram till att vi inte behövde mer suröl utan snarare något som bryter av lite så det fick bli Bells "batch 9000". Rickard bidrog även han med ett "avbrytar öl", en IPA vid namn Jai Alai ifrån Cigar Citys "Humidor series" (cederfatlagrade öl.) Ytterst spännande men hur smakade allt egentligen? För att få reda på mina åsikter om Russian Rivers suröl så klicka på respektive ölnamn ovan, den enda ifrån bryggeriet jag inte testat innan var "Damnation" och ja, vad ska man säga?


En fin ljus, blond med ett tätt vitt skum till ytan, en förvåningsvärt slätstruken och lite grynig insida som inte alls imponerade med någon fräshör. Lite kemisk (bränt plast), lätta estrar och bröd. Värt att notera är att jag inte väntade mig någon super funky monster blond, det är trots allt bara en ren blond, helt utan bakterier eller dylikt men även som "blond" var den ganska slätstruken och trist.


Mer intressant var då Cigar Citys Humidor Series "Jai Alai". En grumlig orangefärgad IPA med ett tätt smutsvitt skum som lämnade vettiga rester på insidan av vinglasen vi använde. Doften var väldigt udda, mycket kryddig och skumt träig med tydliga fruktiga toner av aprikos och persika, en del tallbarr och lätt karamell. Smaken var även den extremt udda, kryddig och avig men trots allt ganska kul och fortfarande med en hel del juice-lika "IPA aspekter" som nog hade imponerat mer om ölet var färskare.


Kvällens för min del sista nya öl var då Bells batch 9000. Förväntningarna var sådär, "a great ale for the cellar" (som det står på etiketten) = ett öl som behöver lagras för att bli riktigt bra. Så det var med viss skepticism som jag knäppte av kapsylen på detta 12,5%'iga monster bryggt med lakrits och melass. Första intrycket var dåligt, en ganska ljus färg för en imperial stout med ett lite för ljust skum. Aromen imponerade heller inte nämnvärt utan bjöd mest på söt melass och väntad lakrits, lite anis, karamell och kakdeg. Smaken var lyckligtvis betydligt bättre med absurda mängder lakrits, söt karamell, rostad malt och melass. Påminde lite om "Dark Lord" men som Markus sa "en light Dark Lord". Eftersmaken var trots allt hyfsat torr med en härlig ton av smygande lakrits och lite alkohol. En trevlig imperial stout som dock inte lever upp till förväntningarna man har och bör ha på "Bells".

Har jag något mer att tillägga denna ytterst obekväma läsning? Ja! Jag vill utlova tätare inlägg i framtiden då det står en hel del spännande provningar på schemat. Jag vill även lova en "andersand" bittrare och mer kritisk än någonsin, mer dålig humor och massvis med skitkastande, subtilt toalettringskissande och annat som man inte ska ta på för stort allvar. Vi ses!

PS. Är det någon som tycker synd om mig för att jag har blivit dumpad så tar jag gärna emot tröstöl (gärna barrel aged grejer och suröl, IPA och IIPA är också välkomnat så länge de är färska.) Min e-post är tillgänglig via profilsidan så skicka mig ett brev så kommer jag svara med min nya adress.