onsdagen den 28:e oktober 2009

Tyst!

Ja det har varit väldigt tyst den senaste tiden. Har haft mycket studier så när det väl har ölats så har det varit ren avslappning och låg nivå på analysen, rätt skönt men inget att skriva om direkt. Ett par fantastiska öl har jag fått dricka de senaste veckorna dock. Dels "Darkness 2007" tack vare Niklas, en extremt begränsad årgång av ölet som jag aldrig trodde att jag skulle få smaka med betydligt bättre balans än 2008'an, torrare, mer humle och mindre slisk, mums.. Man blir nyfiken på 09'an som nyligen släpptes och som även den ska vara mer balanserad med vettigare humletjong än den allmänt sågade 2008'an (som jag dock också gillade.)


Förutom Darkness har svenskt imponerat på mig, tro det eller ej.. Oppigårds "7'a"! det ganska överlägset bästa humledominerade ölet ifrån Sverige. Chockerande frisk och fruktig arom. Lite lättare och mer "normalt" i flabben men trots det helt fantastiskt bra på det där juice-lika, ananas laddade amerikanska humlesättet, sådär tio steg i rätt riktning för svensk öl! Jag ska inte rabbla vidare, det är helt enkelt ett klockrent öl ifrån Oppigårds och behöver göras igen eller, det behöver bli deras "standard pale ale"! Jag har alltid diggat Oppigårds grejer men tyckt att de behöver amerikanisera sig ytterligare (genom att i princip enbart använda amerikanskt humle istället för snällare blandningar med britt grejer) och här slår de huvudet på spiken, fortsätter de såhär blir de ett av få bryggerier som kan få mig att beställa in flera pint av samma öl under en kväll på puben. Jag är glad och stolt!

Förutom dessa två godbitar har det inte hänt sådär jätte mycket i mitt lilla öl-liv.. Har kommit fram till att Stille Nacht inte nödvändigtvis blir bra av lagring, att jag älskar Thomas Hardys Ale (systemet, måndag!) och att Sierra Nevadas Torpedo sliter sig snabbt ifrån systembolagets hyllor samtidigt som de få som står kvar blir "slitna", vet ej om det är bra eller dåligt.. I cyber ölvärlden funkar BeerAdvocate sådär och den otroligt hype'ade "Black Tuesday" orsakar diskussion, frustration och antagligen fylla (19,5%) annars är det rätt sådär. Jag själv hoppas just nu bara på mer öltid, mer intressant öl och mindre "grupparbete" (aka addera arbetstid med 100% per medverkande, skit) så att jag kan blogga mer.. såklart..

fredagen den 16:e oktober 2009

Fredagslyx

Fredag, innan maten, något aptitretande och lyxigt, ja tack.. Efter en ganska fokuserad och arbetsam vecka känns det som en lugn hemma kväll med ett par ytterst goda öl är på sin plats.. Det får börja med en Cantillon Blåbaer "batch 5", nyligen släppt på Ölbutikken. Köpte ett gäng till framtida byten men efter att ha druckit en halv flaska av denna senaste batch kände jag bara att "det här är för gott för att bara skicka iväg" och det finns ju inte mycket amerikansk bira som står upp mot ett såhär pass unikt öl så.. Ett litet popp, vätska i vinglas, mmm.


Ölet är något av det vackraste mitt öga skådat, det är riktigt riktigt djuprött med ett litet men långlivat nästan lila, rosa och beige aktigt skum (komplex färg?) Snurrar jag runt vätskan i vinglaset så uppstår visuell magi när det ljusare skummet blandas med den mörkare vätskan. Doften är lika fantastisk som utseendet, det luktar som blåbärs paj på landet med stall och djuriska dofter i bakgrunden. Det är fruktigt och väldigt runt, "mellow" beskriver aromen väl och den vanliga "Cantillon syran" är tämjd av de mjuka sötsyrliga blåbären. Även en något smörig mycket rund doft hittas som för tankarna ännu närmare nybakad blåbärspaj. Kroppen är len som sammet och är relativt lätt med ganska låg kolsyra, något som jag tycker lämpas sig för att ölets ska få visa upp sina fina fruktiga kvalitéer utan något som brusar och stör. Fina fruktiga kvalitéer bjuds det utan tvekan på men de samsas med en lättare dock väldigt potent syra som torrar till det ordentligt på slutet lämnades en lång syrlig eftersmak med en liten fruktsötma som lättar upp och balanserar ölet ytterligare. Första gången jag provade "Cantillon Blåbaer" blev jag nog lite ifrågasättande, det är inte jätte surt och inte "in your face funky", jag hade inte käkat tillräckligt mycket blåbär för att jag skulle kunna uppskatta ölets fruktighet till hundra procent heller. Nu några årgångar senare har jag blivit förälskad i vad just det blåa bäret gör med Cantillons lambic, bärets subtila smak, sötma och syra integreras perfekt och skapar ett otroligt balanserat och mjukt öl som är helt olikt något annat jag någonsin provat. Fantastiskt!

Nästa öl på kvällens meny behövde vara mer potent, något att sjunka djupt ner i medan fredags TV'n rullade på i bakgrunden och gradvis tynade bort. Ett öl som jag enbart provat ca 5cl av tidigare, ett öl som jag då tyckte var fantastiskt men som helt enkelt inte var "tillräckligt" för att man skulle kunna göra någon djupare analys av och publicera på nån blogg. Jag snackar ekfatslagrad "suröl" på 10% med vinbär.. Yepp, Russian River Consecration. För att vara mer exakt har ölet legat i 6 månader på cabernet sauvignon fat med tillsatta vinbär. Batchen är "001x3", nästan tio månader gammal med andra ord.


(Såhär suddig blir man i blicken efter lite Consecration)

Ölets kork glider ur lätt och avger en rejäl smäll, det är tryck i flaskan och jag spanar nojjigt in skummet som snabbt växer i flaskan för att vara beredd med glaset, det hinner aldrig rinna över dock och en lugn hällning bjuder på ett klart brunt öl med ett beige skum som snabbt fräser till och dör bort. Utseendet är inte imponerande alls men det är doften som är fräsht sylig, lätt jästig, rund maltig med toner av trä, fylliga syrliga bär, läderlik maltsötma, tobak, lätt funk och en uns alkohol. Lite som ett "Hair of the Dog" öl med syra och vinösare fatkaraktär. Kroppen på ölet är ganska livlig, nästan lite vasst i munnen men den sprider runt smakerna väl och de är otroligt goda och mångdimensionella med en grym balans mellan syra och sötma. Framförallt syra (bär, gröna äppel) i början men den banar ganska snabbt väg för en söt, komplex och fat-rik eftersmak (rötjut, trä, söta bär, tobak, blad/buske mm..) Även alkoholen känns lite lätt i eftersmaken men den värmer betydligt mer än vad den smakar, precis som det ska vara. Vinbär då? Får jag någon vinbär? Ja men det kan lika gärna vara andra surare bär så det känns nästan lite dumt att nämna. Det är komplext och roligt att dricka och lyckas ett öl leverera både komplexitet och underhållning, ja då är det en vinnare i min bok!

Såja, nu klarar jag mig på detta över helgen.. Tror jag.. Skål!

tisdagen den 13:e oktober 2009

Mikkeller 黑 Whisky Edition

Om vi börjar med "vanliga" black/黑.. Den vet ju de flesta hur den smakar men jag ska trots det posta min absoluta favorit recension av ölet och den första recension av respektive på rating sidan "BeerAdvocate". Det är så klockrent att jag bara rakt av citerar större delen av det.

Black pours an inky... black. Big surprise. A fat, dirty walnut head caps the beer and doesn't diminish quickly at all. Some lacing, and pretty decent retention... Hmm. The first thing that came to mind on smelling Black is "burnt tires". Hooray? Other than that, think burnt corpses piled on a burning trash heap comprised of scorched espresso beans, firebombed pepper, burnt coffee sacks, blackened sugar, and charred grain. There's a hint of (burnt) soy and (burnt, again) walnuts. Oh yeah, and
an absurd amount of malt sweetness and alcohol. But how does it taste? If your brewery caught fire and burnt to the ground, and you sat in the ashes and mingled your tears with the decimated fruits of your labor, then drank the resulting sorrow-laden tincture, it might taste like Mikkeller Black. This is aggressive and
vile and... burnt. Did I mention it's obscenely sweet and the alcohol is off the scale? No? It's only because I'm still scrubbing the taste of ash out of my mouth. I cannot overemphasize how intense this beer is. Drinkability? Don't make me laugh. I was lucky to finish my 6 ounces. I don't know what those Insane Danes are smoking up there in Copenhagen (actually, I have a pretty good idea) but regardless, it just ain't right.



Såja, där har vi grundet till denna fatlagrade version, en fatlagrad version som såklart fortfarande väger in på 17,5% alkohol, fortfarande kommer på grön "champagne flaska" fast nu med ett ganska snyggt tjockt vax över kapsylen (ja, nu är det kapsyl istället för plastkork.) Ölet har lagrats på franska whiskyfat och på den påklistrade etiketten står det att den har legat på dessa i 3 månader samt att kolsyran är "medium". Jag häller upp i en av mina standardkupor och ut forsar en.. svart.. stråle.. Något som är mindre förväntat är det enorma mörkbruna skummet som genereras och lämnar otroligt trevliga rester efter sig på kupans insida. Imponerande och oväntat när man har att göra med en 17,5%'ig imperial stout. Doften är otroligt söt och rostad, ungefär som jag minns "black" men med möjligtvis lite mindre märkbar alkohol. Efter att ha tjuvdruckit lite och doftat igen hittar jag dock den där whiskyn, träet och vaniljen som tillsammans med den söta hårdrostade
sörjan nästan ger ett tjärigt intryck. Här finns även en hel del mörka och självklart söta frukter men även dessa är nästan oåtkomliga innan man på något sätt bedövat sinnet och överkommit alkoholen. Häftigt men lite knepigt. Sen till smaken.. Och vid smaken börjar det hela om. Först är det för sött, för starkt och för intensivt för att man ska kunna smaka något annat än aceton och ren rå sötma men efterhand växer förvåningsvärt mjuka och trivsamma trä och vaniljtoner fram och i
"finishen" gifter sig dessa väldigt väl med den självklart burdusa alkoholen som tränger sig in ytterligare i ledet, som värsta mobbaren i mellanstadiet.


En mobbare i mellanstadiet är väll ungefär man kan likna detta ölet vid om man inte ska ta i ytterligare och köra med brända lik och liknande. Det är burdust och dumt som en mobbare, har ett "snyggt yttre" men en riktigt ful insida, framstår som starkt, farligt och aggressivt men när man väl tagit sig an det till fullo inser man snabbt att ett litet sårat lamm gömmer sig under denna naiva tonårspojke och då, det är då frukten, vaniljen och allt annat gott här i världen börjar blotta sig. Vid 19 års ålder går "Black" i kyrkan, är en riktigt god vän, en trogen familjemedlem och en allmänt snäll o ansvarig ung man.. Att lagra black i ca 19 år kan vara en idé med andra ord, att lägga lik på whiskytunna räcker nämligen inte riktigt, det går inte att polera en bajskorv nej, Här slätar Mikkel bara lätt ut rynkorna på denna ungdomliga skit och efter poleringen, ja då ser det snarare ut som en äcklig brun pudding.. En hemsökande efterätt ifrån mellanstadiet. Kan ju vara kul att vara nostalgisk ibland dock så ölet är inte helt poängläst, sen får vi ju inte glömma att det är "Danmarks starkaste öl", två poäng..

måndagen den 12:e oktober 2009

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel)

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel) är ett nyligen släppt "limited release" öl ifrån Nörrebro Brygghus buteljerat på 375ml flaskor av samma typ som tex Lost Abbey använder sig av, här är det dock utan kork och utan lika snygg etikett så det absolut första intrycket är inte helt klockrent. Nåja, det är innehållet som räknas och det vet jag redan att det är bra då jag smakade denna 12%'iga imperial stout
på årets ölfestival i Valby tillsammans med dess icke-fatlagrade original version (som också var mycket bra.) Hursomhelst, nu snackar vi "barrel aged imperial stout" (7 månader på port fat), en "stil" som är otroligt populär just nu både på gott och ont. På gott är väll att det experimenteras och i bästa fall smakar riktigt.. gott.. I värsta fall innebär det bara en betydligt högre prislapp.. Vad sägs om 135kr för 37,5cl? Aja, "smakar det så kostar det" eller vad det är man brukar säga när man vill motivera eller försvara höga nöjes relaterade utgifter..


Ölet rinner ut i en bäcksvart stråle och samlar sin styrka långsamt på kupans botten, ölets svarta yttre är lika påträngande som de senaste dagarnas höstmörker. Precis i slutet på upphällningen genereras ett liten väldigt mörkt brunt skum, en av de absolut snyggaste imperial stouts jag skådat, speciellt efter en sväng om i glaset då ölet sprider förvåningsvärt envisa och utsträckta skumrester efter sig.
Doften på "sjuan" är dock inte lika generös utan ganska koncentrerad av asfaltslik hårt rostad malt, tydlig alkohol, lite trä, lätt humle, sötlakrits och svartvinbär. Inte på något sätt dåligt, bara något för koncentrerat och "svåråtkomligt", detta samtidigt som det doftar tusen gånger bättre än många andra öl av samma stil som jag har provat, håller dock tummarna för att smaken är lite "bredare".. Första intrycket vid första klunken är stort, stort som i "woah, wow, smak, eftersmak, vad hände!? En gång till!" och detta tillsammans med en fantastiskt len, fyllig kropp med perfekt ganska låg kolsyra, verkligen helt perfekt fet utan att bli sliskig. Smakerna då? De är fortfarande, nu efter ytterligare sippar svåra att summera men vi snackar det typiska som hård rostad malt, chocklad och kallt starkt kaffe men även en otroligt sofistikerad värme (lagom alkohol), fruktighet, tyngd och en alldeles finfint integrerad träighet. Samtidigt som man sköljer runt ölet i munnen blir man påmind om ölets alla söta ingredienser (candy och brunsocker, fikon pure och melass) som ger ett väldigt sött första intryck men de banar snabbt väg till en extremt rostad, bitter och värmande avslutning som precis på gränsen bränner sådär snyggt i halsen, ett tecken på att man faktiskt dricker något väldigt potent. En fantastiskt bra imperial stout snackar vi om här och något av det fylligaste, smakrikaste, mest komplexa och karaktärsfulla ifrån Skandinavien just nu. Mikkellers fatlagrade öl i all ära men det här är mer välintegrerat och sofistikerat helt utan att tappa håret på ballarna. Bra Shaun! (och gänget..)

söndagen den 11:e oktober 2009

Ännu en bra ölhelg

Ja i fredags var det Ölbutikken (igen) med inköp av mer "barrel aged" Mikkeller, Nörrebro samt en liten pubrunda med bland annat Beer Heres nya dubbel/imperial IPA vid namn.. "hTAS2R38".. Tyvärr var det något snett med fatet då det smakade men framförallt doftade mer smörigt än en SF biograf på en Harry Potter premiär. Under ytan av smör hittades inte heller en jätte imponerande I/DIPA (tänk upp pumpad Hopfix) så ja, tyvärr.. Kommer ge den en chans till dock men trots felsmaker var det inte jättelovande. Förutom ovannämnda dracks lite "Black Magic Woman", "Green Gold" och uppfriskande Cantillon Gueuze. Efter en god natts sömn på en alldeles för stor kebabtallrik var det sedan dags för en liten ölprovning. Jag hade sedan ett tag tillbaka lovat ett par andra "lokala ölnördar" att dela med mig av den hypade "Kate The Great" och gårdagens datum var det mest passande.


Inga andra öl var direkt förbestämda men grabbarna överraskade med sjuka öl som New Glarus "Raspberry Tart" och "Belgian Red", Upland Strawberry Lambic, Nörrebros "Seven (Bordeaux Barrel)" och The Bruery "Saison Rue" med mera. En otroligt lyckad kväll med många nya spännande öl av väldigt spridda stilar, allt ifrån "saison" och "fruktlambic" till "imperial stout" och "old ale". Inget av kvällens öl var riktigt dåligt och många var en smärre smakupplevelse. Perfekt variation och i minst sagt gott sällskap.. Det blev såklart ganska sent..




Senare i veckan blir det djupdykningar i Nörrebros Seven "Niepoort Barrel" och Mikkellers Black (Whisky Edition)! Svart ska de va! Godnatt.

torsdagen den 8:e oktober 2009

Danke Dempa

Ett tack till Dempa för den Goda Zillan och ett tack till Weine som släpade ner en flaska till mig. Alltid kul att prova öl vare sig de är "hem" bryggda eller ej. Som nämnt innan vart det lite spritigt vilket är väldigt synd då humleprofilen känns heltrevlig, söt, ananasig. Gör om, sänk alkoholhalten (ölet smakar/känns som det borde ligga på 7%) och var olaglig o sälj mig ett sexpack! Men som sagt, jättekul att få prova, tack tack tack.


Värt att nämna är att flickvännen inte störde sig på "spritigheten" och tyckte ölet smakade som en god läsk..

måndagen den 5:e oktober 2009

Burk eller inte burk, det är frågan

Ikväll dricker jag burköl, inte falcon nej, men inte heller något ifrån det välkända burkanvändande bryggeriet "Oscar Blues". Nej jag dricker en Abbey Dubbel, självklart inte ifrån ett belgiskt bryggeri nej, utan såklart ifrån ett amerikanskt sådant. På burken står det "our beer is unfiltered, unpasturized, and undoubtedly uncommon. They are designed to grow over time as they age. Store in a cool place and witness the change". Okej, ett öl man kan lagra, på 473ml burk, kryddat med limeblad, citrongräs och koriander.. "uncommon" indeed.. Något annat som är "ovanligt" med ölet är den absurt fula etikett designen som tro det eller ej håller ett ganska vackert öl, ett grumligt brunt öl med ett otroligt snyggt, tjockt och tätt skum som lämnar lika fina rester efter sig på Westvletern glaset.. Yepp, från burk, ner i ett "trappist glas", detta blir bara galnare och galnare.. Hursomhelst, ölet doftar mindre galet och de udda kryddorna bidrar till en viss friskhet utan att göra ölet lika absurt som sin yta. Ölets trevliga men något intetsägande och icke-komplexa maltprofil håller väll inte riktigt för stilen men trots detta går ölet ner utan motstånd. Helt okej, lite konstigt, ganska spännande, otroligt fult och jag, ja jag kommer köpa mer öl ifrån detta bryggeri om jag någonsin får chansen igen. Vad tycker ni om burk? Fint eller fult? Lämpar det sig faktiskt att lagra öl på burk och även om det nu gör det, vill man ha en plåtburk stående i källaren? Personligen tycker jag burk är lite kul, sällan snyggt men ofta praktiskt, inget jag vill ha i källaren men gärna ett gäng i kylen eller ryggsäcken (jag campar ju så sjuuukt ofta..)


Siamese Twin Ale ifrån Uncommon Brewers, en "abbey dubbel" på 8,5% som kommer på burk..

torsdagen den 1:e oktober 2009

Bönhörd

Ja idag fick humlehuvudena äntligen sin första helamerikanska IPA i ordinarie sortimentet på "systemet". Vi har blivit bönhörda eller iaf jag då jag den 24'e Mars kort skrev om ölet och avslutade inlägget med "Nu ska vi alla be och hoppas att ölet hamnar i systembolagets ordinarie sortiment så småningom". Det finns alltså en humlegud trots allt.. Frågan är dock hur färsk IPA gud bjuder på idag.. Jag var beredd att kunna lista ut buteljeringsdatum redan på systembolaget med hjälp av denna "kod" men självklart var den överstämplad av ett alldeles för generöst "bäst före datum". Nåja, det lämnar mig då bara med ett sätt att få reda på hur piggt eller trött ölet faktiskt är och det är såklart att dricka det. Värt att nämna är att jag verkligen gillar denna något upphottade IPA när den är tillräckligt färsk men att jag även druckit en och en annan trött flaska, bland annat på trötthetens slott även känt som "Nya Tröls" här i Malmö, ett ställe med världens mest ironiska vintagelista som innehåller allt ifrån utgångnen Hercules DIPA och Titan IPA till stendöd Dales Pale Ale och just det ja, vällagrad "Torpedo". Som att komma till himlen med andra ord. Nåja, dags att sluta vara bitter och förhoppningsvis smaka bittert istället, nu öppnar vi.. Psssccht!


Rätt drickbart och inte tokslitet. Djupdykningar lämnar jag åt andra bloggare då jag dykt i detta öl tillräckligt förr.. Kul att se dig "Torpedo", hoppas du trivs på våra hyllor!