onsdagen den 30:e september 2009

Det är kallt ute, får man lov?

Ja, får man äntligen lov att börja smyga sig på förra årets vinterbryggder, julöl och andra "värmare"? Efter en sådan här riktigt kylig, blåsig och iskall dag i Malmö tycker iaf jag det. Vad rotade jag fram ur "källaren" denna gång då? Om jag säger grymt "RPK värde", Pedofiltomte och 75cl flaska med enbart kapsyl så fattar ni, ja, "N'ice Chouffe". Ett öl som brukar besöka systembolaget som en del av "julöls sortimentet", ett öl som är ganska sött och starkt och därför kan vara kul att lagra.. Nåja, någon långtidslagring blev det inte för just denna flaska då den är ifrån förra julen men en viss potential känner jag nu när jag sitter här och smuttar på ett öl som är betydligt torrare och mindre "rå sött" än vad jag mindes det, det är fortfarande värmande på ett passande sätt utan förnimmelse av "spritighet". Det är fortfarande ytterst "estrigt" men med lite mer framträdande karamell, framförallt i aromen. Jag tycker det är trivsamt, värmande och det påminner mig faktiskt om varför jag i början av mitt ölintresse var så fäst vid mörka söta belgare, även om detta inte är ett av de mer komplexa alternativen. Aja, jag har ingen riktig poäng med detta inlägget, tänkte bara prova på det här med att "blogga" lite men nu när jag ändå är igång, vilka vintervärmare och julöl är era säkra lagringskort? Jag har redan börjat fundera på detta årets inhandlande av det alltid generösa utbudet vi får här i vårt julöls älskande land.


Vad händer annars då? Mjo, jag ser fram emot lite god öl i helgen och innan dess kanske prova några "ordinarie sortiment nyheter" som släpps imorgon. Den stora frågan på allas läppar (mina och.. Markus kanske?) är ju hur fräsh den otroligt välbehövda amerikanska IPA'n "Torpedo IPA" kan vara? Det ska bli intressant att se hur ett öl som lever till extremt stor del på färskhet ska klara sig på systembolagets rumstempererade och starkt belysta hyllor. Lyckligtvis har jag något att jämföra med då jag provade ölet purfärskt i USA under mitt senaste besök. Förutom "Torpedo" så är jag nyfiken på Slottskällans "Red Ale". Bryggeriets egna beskrivning låter ju ganska trevlig samtidigt som jag är vidare skeptisk tills imorgon.. Vi hörs nog då..

fredagen den 25:e september 2009

Syrlig, söt, sur, söt, sur, besk, syrlig

Okej då har man fått hem lite schyssta bärs, dags att dricka upp dem! Njaae, riktigt så improviserat var det inte. Jag Niklas och Markus hade sedan ett tag tillbaka försökt knåpa ihop en smått fantastisk provning som bara involverade bytesobjekt och som i princip bara låg och väntade på att mina öl skulle landa i Sverige.. Så igår var det dags, den enda dagen vi alla kunde närvara och vad är egentligen bättre än att totalt skita på en tråkig torsdag och plocka fram ett gäng öl man velat prova ändan sedan ölintresset först rivstartades? Ölen vi bestämde oss för att prova var Russian River Beatification Batch 003, Russian River Temptation Batch 4x5, Lost Abbey Isabelle Proximus, Foothills Sexual Chocolate och Surly Darkness 2008, inte i den ordningen.. Hursomhelst, efter en kort bussresa och försiktigt hanterande av två ryggsäckar var det dags för öl nummer ett. Värt att notera är att jag var lite nervös, lite överväldigad och jävligt peppad, som ett barn på julafton ungefär.

Russian River Temptation


Frestelsen är en blond ale lagrad på franska vinfat i ca tolv månader, självklart med Brettanomyces och ölet har en alkoholhalt på 7,25%, en vacker disig gyllene färg med ett litet rent, vitt skum som lämnar förvåningsvärt stabila rester på insidan av vinglaset. Temptations doft slår en först på näsan med dess "brett" följt av en skarp, ren citruston, en del äpplen, stall, våt hö, vin och ektunna. Ölets smak är slående, otroligt rolig med ett väldigt stort smakspektra av allt ifrån fräsh citrus, vinös bärfrukt, ek, fruktsocker och "funk". Eftersmaken är som väntat torr och snygg, lite funky och bara lätt bitter. Kroppen på ölet är lent och ganska lätt med subtil, snygg kolsyra som för tankarna åt fräsh torr cider. Det som skiljer "Temptation" ifrån annan syrlig, "brett infused" öl är dels dess otroliga ljusa fruktighet där citrusfrukter samsas med bärtoner ifrån vinfatet, ett jävligt snyggt och stiligt öl som också är otroligt roligt att dricka. Värt att notera är att vi, likt Rickard märkte en ganska stor förändring när jästen i botten på flaskan åkte i våra glas. Både fruktigheten och syran dämpades något och ölet tappade lite av sin fräsha framtoning. Så ja, spara på jästen till de absolut sista smuttarna när ni dricker Temptation..


Foothills Sexual Chocolate


Nästa öl var det sexiga chockladölet som egentligen är en imperial stout på 10%, bryggt med kakao. Jag som har lite svårt för sötsliskiga chockladbetonade öl var skeptisk men ölet har höga betyg på både RateBeer och BeerAdvocate så förhoppningsvis fanns här en viss finess och balans eller iaf något som motiverade dess höga rank förutom begränsad tillgång då.. Ölet forsade hursomhelst ur "bombern" på ett lämpligt mörkt vis och samlade sig som en tjock svart sörja i kupan, vilandes under ett litet ljusbrunt skum som envisades med att inte lämna några rester efter sig trots skvalpande i kupan. Ölet besitter en doft av kakao puder (kanske självklart), lätt humle, rostad syrlig asfaltslik malt, ljus men framförallt mörk chocklad, inbjudande och rolig att dofta på. Smaken började med "rakt på" kakao puder och mörk bitter chocklad, asfaltsmaltig sötma och lite karamell. Ölet hade en ganska kort och söt kakaoeftersmak med väldigt lätt bitterhet. Ett trevligt öl som dock inte lämnade några jätteminnesvärda intryck, för lätt i kroppen med en alldeles för snäll eftersmak resulterade i en väldigt tunn känsla och ölet bidrog inte med något som helst motstånd. Jag antar alltså att ölets höga position på "de båda sidorna" har till iaf viss del med faktumet att det är hyfsat begränsat att göra, denna flaska var för övrigt nummer 10 av 600.

Lost Abbey Isabelle Proximus


"Belle Proximus" är en samarbetesbryggd mellan fem amerikanska "rockstjärnebryggare" (Sam Caligaone, Rob Tod, Vinnie Cilurzo, Adam Avery och såklart Tomme Arthur) bryggd för att hylla den belgiska lambic traditionen som bryggarna upplevde tillsammans på en resa till Belgien 2006 där idéen till "Isabelle" också föddes. Ölet i fråga är dock inte spontanjäst utan en "blend" av olika fatlagrade "suröl" precis som i princip all annan amerikansk "wannabee lambic", gott kan det dock givetvis vara ändå vilket för mig vidare till själva upplevelsen som minst sagt var "wow". En grumlig gul färg med ett litet plottrigt vitt skum som dock lämnade fantastiska rester efter sig var vad jag såg. Doften var helt sjuk och något av det äckligaste (äckligt som mögelost, alltså mums) jag någonsin doftat på. Otroligt mycket stall, vått hö, just blåmögelost, skarp citrus, grapefrukt, allergiframkallande apelsinjuice men ja, framförallt funkighet. Väldigt komlext och spännande. Smaken var sedan juice-lik, syrlig, stallig (skit, piss etc), extremt lik en funkig Gueuze fast med en större exotisk fruktighet av grapefruktskal och citron samt en snygg ekig vinösitet. Skarp ost och brettanomyces friskhet infinner sig också. Det avslutade självklart extremt torrt med en sofistikerad eftersmak av bär. Verkligen ett komplext genuint öl, bättre än väntat och det växte på en klunk för klunk. Kul att gänget kom såhär nära äkta Gueuze, vid en blindprovning hade jag anat ugglor i mossen men hade sannerligen trots allt gissat på något belgiskt.

Surly Darkness


Mörkret ifrån Surly Brewing Company är en av de där ölen av imperial stout stil som jag länge har drömt om att få prova, det har ändan sedan mitt ölintresse väcktes till liv legat på RateBeers "topp 50 lista" och har på så sätt ofta funnits i mina tankar, eller snarare drömmar. Drömmen blev hursomhelst verklighet igår och i tre kupor hällde jag upp vars ett glas "mörkt" som förhoppningsvis skulle passa våra smaklökar. Mörker är ett passande namn, ölet är mörkt men inte riktigt kolsvart då förvåningsvärt mycket "rödbrunt" lyser igenom vid kanterna. Skumkronan som genereras är pösig och fin med en schysst kaffebrun färg, so far inget "out of the ordinary". Detta ändrades dock vid första "sniff", woooah vad sött det luktade, alltså närmast kväljande sött med massor av belgofruktiga toner. Ganska vinös doft med inslag av söta bär och kakao, anstränger man sig lite eller rättare sagt "kommer över" sötman och fruktigheten hittar man de traditionella komponenterna av karamell, mörk chocklad och lätt rostade toner. Smaken börjar också chockerande sött, fruktigt med lite kaffe, karamell och chocklad. Det är värmande och efter första klunken blir man ordentligt upplyst om att detta trots allt är ett väldigt potent öl då eftersmaken är en värmande, hårt rostad och ganska besk käftsmäll. Vågor av torkad frukt sköljer över en och andra smutten är bättre än förra. Ölet växer på en och när man kommit över sötman går det sakta ifrån trevligt till fantastiskt. Framförallt är den feta, gräddiga och inte allt för kletiga kroppen en höjdare som förgyller upplevelsen. Ett öl som börjar lite spretigt och för sött men som växer i glaset och värmer i magen, varken under eller över mina förväntningar som trots allt var något låga då jag läst mycket negativt om just årgång 2008 av detta öl.

Russian River Beatification


Sista inplanerade biran var ännu ett ifrån Russian River, ett syrligt öl som för ovanlighetens skull är "100% spontanjäst" enligt bryggeriet. En riktig "mouth beating".. Gott.. Ja fast också grumligt gult, fadd härlig färg med ett litet vitt skum som lämnar en del rester efter sig. Aromen är mustig och citrusladdad som in i f*****, extremt koncentrerad funk doft, nästan kemiskt stallig med subtil grape, apelsin och annan friskare frukt som jag sällan hittar i belgiskt spontanjäst. Ölet har även en liten träsälta och en otroligt näskittlande syra. Doften lovar den käftsmällen smaken levererar men det är samtidigt friskt och lättdrucket, lätt exotisk fruktighet med lite ost toner samt en mycket ren, rå citron smak, lite som att bita rakt igenom en citron med skal och allt på, surt men gott med andra ord. Ölet (jepp vi snackar öl!) avslutar sjukligt torrt och otroligt citrus laddat med en långsamt krypande stall-ton. Ska man kritisera något här och inte bara hylla så får jag trots min kärlek till ölet erkänna att det är något för koncentrerat och "straight forward", en piska på tungan likt en extrem dubbel IPA fast med extrem syra istället för beska.. Men lite pisk, ja det behöver vi ju alla ibland.


Efter våra fem huvudnummer bjöd Markus även på Alesmith IPA som var precis så god som vanligt även om det kändes lite udda att dricka något så kolsyrat och beskt efter alla dessa söta och sura öl. Färskt och friskt var det dock och ett perfekt avbrott innan kvällens värd korkade upp något "blint" till mig och Niklas, något blint som det räckte med en liten sniff på för att lista ut vad det var för något. Du får skärpa dig Markus, det går inte att ta miste på Rodenbach Vin De Céréale. Här efter var det hög tid att skynda till bussen och en ganska stabil natt av djup sömn.. En kväll som var och är svår att smälta, inte ett enda dåligt öl.. Eller rättare sagt enbart mycket bra öl. Det var bara ett som inte låg i riktigt samma klass som resten men det var fortfarande väldigt gott.. Nåja, denna hösten har börjat riktigt bra och det är inte på grund av något oktoberfest öl så att säga.. Skål!

måndagen den 21:e september 2009

Vill man få "fint" får man lida "pin"

Okej, jag tänkte skriva ett inlägg om mitt senaste "ölbyte" eller "trade", tanken var en djupgående text med alla detaljer men efter ett påbörjat inlägg och lite eftertanke insåg jag att ingen vill läsa tre A4 sidor gnäll.. För gnäll, ja det har det absolut funnits anledning till vid denna otroligt långdragna och komplicerade "trade" som påbörjades i våras.. Det tog alltså ett par veckor av min och min bytespartners vår att bestämma vilka öl respektive skulle skicka ut, med andra ord gick det ganska snabbt och vi blev båda snabbt nöjda. Så efter det var bestämt att den gode herren skulle skicka, ja då gick tiden, sedan gick tiden och jag e-postade herren med en påminnelse, efter ännu längre tid fick jag ett svar "sorry, jag skickar imorgon!". Sedan gick tiden igen och jag postade fler påminnelser och fick diverse ursäkter samt lovord om så kallade "bonus öl" som skulle gottgöra för all väntan. Efter detta gick tiden igen och först nu i början på hösten landade lådan i Sverige, dock inte hos mig nej utan hos tullen. Den gode herren som skickade paketet försäkrade det och angav ett värde på $800! Inte konstigt att tullen tog lådan och sedan satt på den i en vecka innan jag hörde av dem, då med en begäran om ett "kvitto som styrker samlingsobjektens värde". Detta kvitto kunde jag förstås inte bidra med utan svarade med ett snabbt "det är en gåva så det finns inget kvitto". Ytterligare några dagar gick och vid det laget visste jag inte vad paketet var värderat till men insåg efter lite mail kontakt med min bytespartner att det var alldeles för högt, alldeles för högt för att jag som fattig student skulle ha råd att lösa ut det (bytet i sig hade redan kostat mig för mycket.) Jag fick lite lätt panik och ångest över det hela och räknade med gissningar och Markus hjälp ut att detta skulle kosta mig ett flertal tusenlappar, med andra ord var det "hejdå god öl" eller "hejdå nöjeskassa för resten av vintern", något deprimerande med andra ord. Hursomhelst, i fredagsmorgon blev jag väckt av tullen klockan 09:00 på morgonen. Det visade sig att de hade hållit kvar i paketet av just den anledningen att de tyckte värdet av 800 amerikanska dollar lät "lite väl mycket", jag instämde och sa med en ganska irriterad ton att det var värt max 250 dollar till vilket den trevlige mannen förvåningsvärt nog svarade "okej, men då sätter jag det då o skickar ut det idag". Woohoo tänkte jag, det skulle inte innebära mer än runt en tusenlapp i tullavgifter etc! Woohoo! Värt att notera är att jag inte skrek ut av lycka för att jag "kom undan" på något vis nej, paketet är inte värt mer än 250 dollar och jag var i princip bara överlycklig för att jag inte blivit totalt ruinerad för en jävla låda som inte var värt det. Nu, ja nu är det måndag och jag har precis varit och hämtat min låda och visst är det spännande att se alla amerikanska öl som annars känns något abstrakta, men ärligt talat, det absolut skönaste med det här är att ha "skiten överstökat" för det här har varit något av det drygaste jag någonsin haft med att göra, väntan, oro, väntan, oro, smärre ekonomisk katastrof, oro och mera väntan.. Ungefär.

Vilka "samlarobjekt" fick jag hem till "samlingen" då? Jo det var ju inga dåliga sådana och när jag nu sitter här och tafsar på dem känns allt lite bättre.. Men bara lite.. Flaskorna i sig är helt jävla ovärderliga vid detta laget och när jag väl knäpper upp kommer de sannerligen smaka extremt bittersött med flera undantag av surt.. såklart.. Ni kan räkna med att jag vill föreviga följande öls stunder här på bloggen så håll ögonen öppna.


(Spännande öl som inte är värda $800)


Antar att min poäng är att ibland är inte allt helt lätt.. Hoppas ölen är okej..

lördagen den 12:e september 2009

Intressant på Ölbutikken

Världens bästa ölbutik fortsätter spotta ut öl i världsklass och nyligen blev världens nästa högst rankade stout frigiven för inköp, ett öl som för tillfället ligger på plats 55 på RateBeer ja, ni vet redan att jag snackar om Dieu du Ciels "Aphrodisiaque". En stout bryggd med fair-trade kakao och vanilj.. Det låter sött men den höga placeringen och faktumet att bryggeriet generellt sätt har bra "balans" på sina öl skvallrar om att det finns mer att hämta. Ölet ligger på 6,5% och kommer i en 34cl flaska! (Europa 33cl, Canada 34cl, Amerika 35cl..)


"Afro ölet" är i princip svart, en liten mörkbrun kant synes dock om man håller upp det mot en lampa. När jag häller upp ölet genereras ett stort, ganska luftigt och brunt skum, en del plottriga smårester hänger kvar på det något udda men säkra valet av glas, vinglas. Doften är väldigt stor, stor men inte enormt komplex för det handlar främst om ren vanilj blandat med kakao, precis vad ölet lovar. Ganska hårt rostade men väl dolda kaffetoner kan också anas under det pudriga lagret av kakrelaterade ingredienser. Vid första smutt slår ölet en som väldigt sött, sött och vaniljrikt med hyfsat livlig kolsyra som rockar loss på en ganska len, medelfyllig kropp. I eftersmaken passar ölet mig bättre, det är torrt, hårt rostat med kakaopuder, kvalitativ vanilj och fina kaffeböner som för tankarna åt "Peche Mortel" (även om denna stout inte är bryggd med riktigt kaffe så vitt jag vet) ölet har även toner som kan liknas vid någon form av ganska fruktig "fin sprit", kanske är det vanilj blandat med en perfekt avvägd alkoholton som gör det, kanske är det något annat.. Lever ölet upp till "hypen" då? är det en av världens bästa öl av stout typ? Ja det tycker jag även om jag stundtals tycker vaniljen blir överväldigande och den livliga kolsyran kanske lite, lite för mycket för ölets bästa. Eftersmaken är hursomhelst gudomlig och varar tack och lov en smärre evighet, betydligt längre än vad man väntar sig av ett öl på "bara" 6,5%. Ölet är generöst, långvarande och helt perfekt såhär efter maten.

Förutom denna prima stout har idag annat mörkt släppts på Ölbutikken, Mikkellers absolut högst rankade (vågar jag säga bästa?) imperial stout, skitstouten, vässelstouten "Beer Geek Brunch Weasel" lagrad på Islay fat i 2,5 månader.. Sådär kort o enkelt kallad "Beer Geek Brunch Weasel Islay Edition". Förutom denna kan jag skvallra om att ytterligare en "Highland" lagrad version också snart kommer släppas tillsammans med diverse andra fatlagrade öl ifrån Mikkeller, bland annat två fatlagrade versioner av "Black". Men nu till en vässelskitkaffestout med whiskeyrök vibbar vilket, såhär rent spontant låter som något som kan slå jävligt fel, så det är med skräckblandad förtjusning som jag pillar bort det tjocka "vaxet" runt kapsylen och ja, det var med ganska skräckblandad förtjusning som jag betalade 149 danska kronor för flaskan tidigare idag i butiken.. Nåja, det är innehållet som räknas och om nu lagringen på Islay fat faktiskt har gjort ölet ännu bättre, ja.. Ja då vet jag inte vart jag ska ta vägen ikväll.




Okej, ölet är svart, skummet är mörkbrunt och mycket stabilt likt skummet på all annan öl bryggd hos Nögne i Norge. Doften är som en springande vägg av torv, ren rå brandrök, död i ett glas. Det är otroligt skarpt och intensivt, nästan salt. Whiskeykaraktären ger intrycket av att ölet är alkoholrikare än vad det faktiskt är och vi vet ju alla att den "vanliga" vässlan var otroligt balanserad utan förnimmelse av några 11%. Kaffe, karamell och chockladtonerna finns där men de är otroligt dolda undan ytan, eller snare stengolvet med det tjocka lagret av torv, trä och tång på. Ölets munkänsla är otroligt lent med en perfekt mängd kolsyra, lent är nästan underskattande, ordet "smooth" är mer "smooth" och "smooth" är vad jag skulle kalla det här. Är smaken lika intensivt torvig, tjärig och whiskeybetonad som doften då? I stort sett ja och tro det eller ej, jag älskar det! Det här är allt BrewDog borde vara i en 50cl flaska.. Det är en ren rå jävla käftsmäll likt en piskande våg mot Islay öarna. Det är full storm och brand i munnen och det finns ingen här för att släcka den. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen här, en smutt genererar mer smak än vad jag kan processera, ta in och analysera. Javisst, fatlagringen dominerar totalt men den är kraftfull och bidrar med massor av fantastiska komplexa smaker i sig så just nu vågar jag påstå att det inte gör någonting! Saknar jag inte den vanliga vässlans härliga kaffe och chockladtoner då? Jo lite, de är långt ifrån lika närvarande här men likt aromen finns de, långt under ytan och de blottar sig ytterligare ju mer man straffar munnen med denna islay-piska. I eftersmaken är kaffet mer närvarande än någonsin, detta tillsammans med ett otroligt kraftfullt alkoholrikt whiskeysting som håller hela käften alert under resans gång. I den absolut senaste eftersmaken gör sig, tro det eller ej både humle och kaffe påmint, samma sköna närmast tallbarrs liknande smak som vi älskar "Beer Geek Breakfast" och vanliga "Beer Geek Brunch" för och lyckligtvis är denna eftersmak otroligt lång med en mer smygande torv och "tjärad båt" karaktär som sakta smyger omkring och gör en påmind om alla sår i munnen efter detta överfall, detta överfall som jag just nu masochistiskt nog älskar och faktumet att jag älskar det, ja det förvånar faktiskt mig själv. Jag brukar vara mer för "balanserad" lagring, mindre "dominans" och mer "integrering", mindre "hat" och mer "kärlek". Jag vet inte om jag är extra hatisk idag men det här ölet, ja det funkar utan tvekan.

onsdagen den 9:e september 2009

Fan.. Tastisk!

Svart, bourbon, vanilj, fudge, karamell, chocklad, söt, krämig, tung, behaglig, rund, len, ätbar, långvarande, njutbar, komplex, fyllig, rolig, välgjord, lagom, generös, snygg och snuskigt jävla god. Skål!



(En av mina nyare favoriter, Boris The Crusher "Barrel Aged")

måndagen den 7:e september 2009

Hungrig av humle

Jag blir otroligt hungrig när jag dricker amerikansk IPA och dubbel/imperial IPA, någon annan som också blir det? Man ska bli hungrig av humles släkting (har jag hört) men också humlen själv verkar det som.. Pizza hade varit rätt fint... Jag sträcker mig nog efter quinoa salladen i kylen.

För övrigt tänkte jag bidra med ett kul inlägg idag, ett "video inslag" med lite snack om en välhumlad öl som finns på systembolaget just nu.. Jag spelade in med dålig kamera, importerade till datorn, tittade och insåg att jag är ganska okarismatisk och bestämde mig för att slänga filen i den virtuella papperskorgen, "the story of my life" typ. Hursomhelst, "Mean Manalishi" tröttnar snabbt, köp en flaska och drick, allt annat är slöseri.. på humle..

onsdagen den 2:e september 2009

Mindre roliga ölnyheter kräver ost..

Jag har inte experimenterat mycket med spontanjäst och ost parningar (egentligen inte med ost och öl i överhuvudtaget men jag försöker) iaf inte med värst lyckat resultat. Jag är inte mycket för kontraster och föredrar när ost och öl smälter samman snarare än att spreta åt helt olika håll. Var inom "Njutbar" på vägen hem ifrån skolan idag och plockade upp tre stycken ostar att testa tillsammans med några av nyhetsölen ikväll, först ut Gueuze och en brie liknande mjuk, krämig ost med lätt syra och en hel del funk kallad "Brillat Savarin". Gueuzen jag dricker är självklart Timmermans Oude Gueuze, inga höga förväntningar men hoppas att den iaf är okej..


Kort om ölet: Lite väl.. gul? Med ett litet bubbligt vitt skum som ganska snabbt dör bort helt dock. Väldigt citrus fruktig doft med nästan parfymliknande grape toner, ganska ren och enbart lätt funkig arom. Smaken bjuder på en hel del syra faktiskt, inte Cantillon på långa vägar men ändå hyfsat surt och torrt dock väldigt rent och snällt ut nämnvärd funkighet. Ölet känns ytterst juice-likt och lite artificiellt men trots allt friskt och drickbart.

Hur står ölet sig mot den feta, lätt syrliga osten då? Jodå, det "funkar" men genererar ingen wow-upplevelse, fettet i osten tillfredsställer paletten och skalar av syran men en smutt gueuze till skrubbar bort fetman (dels med den ganska kraftiga kolsyran) och upplevelsen neutraliseras lite. En kombination där de två komponenterna inte smälter ihop nämnvärt men kompletterar varandra ganska väl. Osten var verkligen jätte god.

Nästa öl och nästa ost, Urthels "quadrupel" vid namn "Samaranth" och en vindruvsklädd, halvhård, smakrik ost kallad "Testun Al Barolo". Osten är smått fantastisk på egen hand, smakrik, mogen och komplex med druvtoner, konsistensen är ganska smulig. Det är nötigt och ostens eftersmak är varm, fruktig och generös. Jag tror nog att den kan funka utmärkt med en fruktig belgisk quadrupel alternativt ett balanserat fruktöl, kanske hallonlamic.. Nåja, jag har ingen framboos hemma så det får bli den där "quaden".

"Samaranth är" ytterst klar helt utan jästfällning, färgen är kastanjebrun och skumkronan är smutsvit o tunn. Doften ger ett mer lovande intryck med en ganska stor fruktig och toffe-lik arom med belgisk fruktig jäst, en del alkohol och karamell. Smaken levererar vad doften lovar men ölet var sötare än väntat, närmast godissött och lite svårdrucket, speciellt i kombination med en ganska kraftig kolsyra. Eftersmaken är dock trivsam med värmande alkohol, viss beska och en stor, maltig, söt fruktighet.. Kan funka med osten men en bra ost räddar inte ett mindre bra öl som jag brukar säga så förväntningarna är väll inte direkt skyhöga men vi provar..


Okej, det funkade inte riktigt så bra som man skulle kunna tro, osten tog död på lite för mycket av ölets smak och ölet framstod mest som spritigt samtidigt som den höga kolsyran i ölet omöjliggjorde möjligheten att ens smaka något förutom i eftersmaken, eftersmaken som dock funkar ganska bra där fruktigheten ifrån osten och ölet går hand i hand. De båda "funkar" ihop om man smuttar på ölet en bra stund efter man mumsat på osten men kombinationen är ingen jag skulle rekommendera. Nej denna fantastiska ost kräver nog något mer stilla och potent alternativt bara ett bättre öl, jag tänker St Bernadus 12 just nu, alternativt en fruktig "belgian royal stout" eller som sagt, ett spontanjäst fruktöl. Nåja, man måste försöka för att få veta, "man lär sig av sina misstag" osv. Osten kan jag hursomhelst rekommendera, första gången jag provar den (fick även ett smakprov på Njutbar) och wow, en riktig "beauty".

Nej, inga tiopoängare än så länge, varken på öl eller ost-o-öl kombinationerna (ostarna har dock varit prima.) Den tredje osten jag köpte var en mögelost vid namn "Queso de hoja", en blad inlindad, ganska mild mögelost som funkar bra med ett kraftigare barleywine eller en kraftigare imperial stout. Jag är just nu inte jätte sugen på vare sig stout eller barleywine så jag får återkomma med denna "parningen". Nu tror jag bestämt att jag ska titta på TV och kanske, kanske prova Urthels tripel också..