torsdag 25 juni 2009

Eeeeh.

Sa ju att jag skulle posta angående radiosändningen om festivalen där jag spelar på lördag.. Det skippar vi då det var väntat extremt kort och menlöst. Ska däremot rapportera att Hoegaarden Wit är ett sommar öl man inte bör underskatta och potentiellt årets "festival dricka". Det var längesedan jag själv gick på festival, Roskilde för flera år sedan och där drack man ljummen Tuborg. Vad är lämplig festival öl för ödrickare med smak? Jag tänker kanske ta med mig några Oppigårds "Summer Ale" men vad mer kan vara lämpligt tro?

Förslag belönas med låten som spelades på radio i morse, en låt som jag kommer köra på festivalen, då förhoppningsvis med live trumpet.



Om jag ska skriva något om låten, ja då får jag väll nämna att den är en ren kliché, ett parodi på sig själv, så insnörad i sig själv att den inte ens blir rolig. Det är hård brittisk samplingsbaserad musik med en nypa rave, en nypa rock, tv-spels musik och riktigt fåniga kompositioner åt det tralligare hållet med torr ful samplad trombon som spelar på en för hög oktav. Meningslös kanske? Ja men jag själv tycker den är rätt kul om man tar den på rätt sätt och det kan vara en rolig bit att kötta ut "live". För övrigt så är den inte heller riktigt färdig...

PS. Förresten så spelar jag 23 på lördag om någon har vägarna förbi, vi kan dricka öl efteråt.

onsdag 24 juni 2009

Senaste ölen.

Midsommar firades inte nej, inga räliga små fiskar, ingen ren sprit och absolut inga små jävla grodor. Däremot åkte jag och kwinnan bort till Markus och "firade" genom att dricka god öl och käka en riktig brak middag, det är inte ofta man käkar älgfilé! Förutom mumsig älg mm bjöds det även på en mumsig tårta med jordgubbar (lite midsommar varning där antar jag) och avslutningsvis orkade vi trycka i oss lite ost som jag tog med också. Ölen då? Jodå vi började lite lätt i det schizofrena sommarvädret med Jolly Pumkins Calabaza Blanca för att sedan hugga in på Orval följt av Rogues rököl, Nögne/Jolly Pumpkin/Stones Holiday Ale och Dark Horizon 2'nd Edition (det känns som att jag glömt nån..) Sist men inte minst drog Markus fram en överraskning som jag fick försöka lista ut, det var Bells Expedition Stout och den var, med hjälp av någon form av uteslutande metod samt faktiskt lite doft och smak väldigt enkel att "gissa rätt på". Gott var det hursomhelst, flaskan var ifrån 2007 så nu har jag fått äran att dricka 06, 07 och 08 av detta maltmonster och då får jag väll bidra med att ölet mår bra av lagring (06'an har varit bäst hitintills) men det är inte fy skam alls att dricka det färskt heller då både 07 och 08 kom tätt efter.

Förutom midsommar så har det varit relativt lugnt på öldrickar fronten de senaste dagarna, i lördags mös jag framför en måttligt krävande Wallander film långsamt sippandes på en överbliven flaska "Left Hand Smokejumper" dock, då även med en bit ost i form av Morbier. Den där halvmjuka osten med en väldigt karaktäristisk askrand och härligt koskit och svett stinkande.. arom.. Kombination av osten och ölet kändes till en början lite spretigt men efter ett tag när jag närmast silade ölet genom osten i munnen så gifte de båda sig utmärkt och Morbier osten skalade av den initiala rökigheten i portern och framhävde fantastiska chockladsmaker för att sedan lämna en rökig och ost-svettig eftersmak. Rekommenderas varmt!


Sen var det ju det här med svensk öl också.. Jag skulle ju börja dricka ännu mer svenskt och inte minst skriva mer om svensk öl. Så igår när jag bestämde mig för att promenera upp längst Nobelvägen mot "Nya Tröls" och "På Besök" så blev det faktiskt två spännande svenskar druckna. Först ut på "På Besök" blev det en Ölands Amarillo som iofs inte var värst spännande då jag har provat det ett par gånger innan, senast på Maltes "öltipsrunda" där jag faktiskt gissade rätt utav tre Ölands öl.. Ölet var denna dag hursomhelst läckert, ofiltrerat med en skön grumlig ljusare gyllene färg och ett gigantiskt väl packat skum som tog sin tid att lägga sig. Aromen slog mig först som otroligt frisk och välhumlad men så fort jag kommit över den inledande humlekicken så attackerade de där obehagliga kemiska tonerna som jag hittat innan i Ölands öl. Samma otrevliga toner som hittades i doften var nästan ännu mer påtagliga i smaken, vi snackar gummi och bränd plast, lite aska och rök. Verkligen synd för annars hade det varit ett svenskt öl som jag hade återkommit till ofta med dess stora kraft och samtidigt höga "drinkability".

Efter "Amarillo" granskade jag öl listan efter något annat som kändes skoj just då men det gick inte riktigt ihop och jag bestämde mig för att tralla vidare till "Nya Tröls" som ligger ett bra stenkast bort. "Tröls" var ovanligt tomt denna kväll, tydligen på grund av någon form av bollsport, jag vet inte utan beställde istället raskt in en Hercules dubbel IPA, ja en amerikanare! Antar att jag var inne på ett humlespår efter "Amarillo". Humle vart det dock inte mycket snack om, ölet var för gammalt och gick ut för sådär en månad sedan, jag provsmakade det och konstaterade att det var slitet men inte kasst och höll käft och drack långsamt upp. Här borde jag ju absolut ha lämnat tillbaka ölet men av någon anledning kände jag att det inte var rätt tillfälle som ölnörd att gnälla utan jag "lät that one slide". Efter en humlefadd Hercules så sköljde jag gommen samtidigt som jag skådade Tröls imponerande men något utdaterade öl lista. Jag tänkte åter igen svenskt och trots att jag har läst att Dugges "High Five" inte ska vara på topp just nu så bestämde jag mig för att beställa en sådan. Bartendern gick bak och letade och letade och återvände slutligen med medellandet att de just nu bara har "Johannas bästa, bla bla bla o blabla bla". Jag ville inte ha något lightare Dugge öl så jag sa att det fick va så och återgick till öl listan igen och sådär fem minuter senare hittade jag faktiskt något jag inte hade provat innan, Gammeltokens Rököl!


Så, ska man våga sig på ett Ölands öl till? Jaaa, eftersom det redan är ett rököl så kan man väl inte hitta några malplacerade röktoner i det eller? Ett säkert kort med andra ord.. När jag sedan beställde in flaskan så "varnade" bartendern mig att den kostar hela 89kr! O där satt jag o sniffade i glaset, granskande öl listan.. Snacka om att inte kunna registrera en öl nörd när man har en mitt framför näsan.. Nåja, i många fall är det nog bra att de "varnar" om priset, speciellt när det kommer till pubens mer vanliga besökare, ifall de nu skulle känna sig lite wild & crazy och beställa något mer exotiskt än ett kristallklart veteöl.

När jag slutligen fick in mitt rököl så såg jag att det låg, till min stora förvåning på hela 12% alkohol! Det kom som en chock då jag hade väntat mig 4-6 nånting. Här med höjdes kanske förväntningarna något, mer % = mer smak (förhoppningsvis.) Ölet var rätt fint, djupt rödbrunt med ett litet bubbligt seglivat grådassigt skum. Doften samsades mellan koncentrerad rök och koncentrerad frukt, tänk omoget barleywine. Kroppen var något kletig, rund med låg kolsyra, ganska lagom. Smaken var likt doften något för koncentrerad och lite för fruktig, jag hade gärna sett en kärvare och mer vulgär rökighet som bjöd på ett bredare "rök spektrum". Ölet avslutade kletigt och värmande med en lång söt eftersmak. Den ganska trevliga men totalt charmlösa personalen på "Tröls" fick sedan smaka lite då den ena tydligen älskade rököl, hon gillade det skarpt, samtidigt kom någon ifrån köket ut och blev då samtidigt erbjuden ett smakprov. Den här unga mannen var lite roligare, han påstod att det smakade rökextrakt och sa att ölet överlag påminde honom om rengöringsmedel. Något hårt men jag kan hålla med, det var alldeles för koncentrerat och samtidigt skarpt. Jag kommenterade sedan ironiskt etiketten och kallade den "vacker", ironin kom inte fram och den energiske killen sa "ja deras öl är inte alltid så bra men de har alltid riktigt sköna etiketter!", yeah.. Läser man närmare på ölets vedervärdiga etikett så står det "Dont drink and drive your rulator!", ha.. ha.. ha.. Åter till ölet, ett intressant lagringsobjekt kanske? För att försvenska det hela lite så klappar jag Ölands på ryggen och stöttar dem för ett tappert försök på en inte jättevanlig ölstil och ska jag sedan vara hård så kan jag säga att det här inte är något jag vill dricka på ett bra tag igen. Hade jag haft en flaska hemma så hade inte den öppnats upp förens tidigast vintern 2010 med andra ord och jag hoppas "Tröls" stoppar ner några flaskor i sin källare så att vi om ett bra tag kan få se ölet på deras kommande "cuvée lista".

Här efter var jag nöjd och började min vandring hem i den ljumna sommarkvälls värmen och nu, nu är det onsdag och det är dags att sätta fokus på musik då jag har en kommande spelning på lördag i lilla sköna "Maglehem". En god gammal barndomsvän anordnar nämligen här en liten och intim musikfestival där då självklart hans gamla barndomsvän ska spela (precis som allt annat i musikvärlden så handlar det om kontakter, inte kvalitén på musiken och dess framförande.) Sen ringde galningen upp mig igår också och sa att han skulle intervjuas i radio, då om den nystartade festivalen och i samband med detta ville han ha musik av mig att spela. Jag känner mig lätt uppgiven och oinspirerad och har ingen aning vad jag ska skicka över till honom, vad jag än ska skicka så måste det sannerligen redigeras, "radio editeras" etc då jag inte tror att mina tio minuters spår gör sig sådär jättebra när de krossas av en limiter och klipps i småbitar för den otåliga publiken. Jag vet för övrigt inte vilken radiokanal som kommer sända inslaget imorgon och vilken tid men jag kanske publicerar det senare ifall att någon skulle få för sig att lyssna. Önska mig lycka till.

onsdag 17 juni 2009

Orval, ett av världens bästa öl?

I min bok är Orval ett av världens absolut bästa öl. Det är det enda ölet (förutom en förtunnad folköls variant kallad "Petit Orval") bryggt av trappistmunkarna på klostret och är verkligen en utstickare ifrån de resterande trappist bryggerierna med sina dubblar, tripplar och quadruplar. Orval är ett öl med en något skev framtoning, en schizofren personlighet tillsammans med en subtil blyghet och komplexitet som motsäger dess ganska skrikiga yttre. Orval, till skillnad ifrån de resterande trappisterna som i jämförelse framstår som ganska platta är jäst med bland annat Brettanomyces (Orval jäst), är torrhumlat och har en relativt låg alkoholhalt (6,2% men kan i flaskan nå upp emot 7%.) De första gångerna jag provade Orval blev jag inte riktigt klok på det, jag tyckte det smakade något annorlunda var gång, jag tyckte stundtals ölet var väldigt beskt, ibland balanserat, ibland lite för kryddigt, ibland något för syrligt och ibland till och med inte så värst gott. Med tiden har dock Orval vuxit på mig och jag har lärt mig att uppskatta dess alltid muterande och mycket livliga personlighet som hela tiden bjuder på nya upplevelser samtidigt som det förfriskar och påminner en om hur bra belgisk öl faktiskt kan vara (något man lätt glömmer som amerika diggare.)


Denna soliga kväll sitter jag åter igen med ett glas Orval, upphällt i mitt "Orval glas" som jag fick i födelsedagspresent av flickvännen för snart två år sedan. Jag är självklart mycket glad vid detta glas då Orval är ett av mina favoritöl och ja, det känns viktigt att ha rätt glas, speciellt när det kommer till belgisk öl. Jag försöker sedan alltid att få till en så kallad "perfekt hällning" där man häller upp hela flaskan, förutom bottensatsen i en enda rörelse utan kluckande och annat klantade som kan röra upp jästen samtidigt som man måste hälla tillräckligt "hårt" för att generera en lagom stor skumkrona, inte alltid helt lätt om jag ska vara ärlig. När det sedan kommer till att dricka jästen eller ej verkar alla tycka olika men i just detta ölet gör jag alltid så att jag häller i jästen först efter jag har druckit upp sådär halva glaset.

Nu har jag hällt upp ett närmast perfekt glas Orval, ölets färg är otroligt vacker och något jag skulle kalla för "komplext". Färgen är i ljuset närmast brinnande bärnsten, ljusare i botten på glaset än i skumkronans skugga som skapar en mörkare brunorange ton över ölets övre del. Skumkronan som i sin tur är ett krämigt snölandskap med diverse intressanta kratrar i. När det sedan sakta sjunker ner som ett tunt men evigt varande lock över det levande och brinnande ölet så lämnar det mjuka gardiner av snödrivs liknande skum på det breda glasets kanter. Vackert med andra ord..

Aromen är lite syrlig, lite besk och ganska murrig eller funkig med inslag av svett, grapefrukt, syrliga bär, hö och stall samt milda citrusvindar. Kroppen är först ganska vass av den kraftiga kolsyran men efter en stund i glaset blir den len och rund, medelfyllig med en väldigt krämig konsistens. Smaken är precis som aromen men med betydligt tydligare "brett" smaker som verkligen breder ut sig över hela tungan och slutligen harmoniserar fint med den ganska ordentliga, något jordiga och oljiga efterbeskan som torrar till i mun och hals lämnades en långvarig brödig eftersmak med milda inslag av citron.


Ett fantastiskt öl som jag bara var tvungen att skriva några rader om med andra ord. Det är en klassiker som måste prövas och när man väl har provat det, ja, då är det bara till att prova det igen och igen. Det sägs att Orval är en "love it or hate it" öl, att vissa inte klarar av det och ja, det är ju alltid en smaksak men ärligt talat, gillar man inte Orval så har man fan ingen smak ändå och kan lika gärna sluta dricka öl för det här, det här är så nära himlen man kan komma! Att inte uppskatta Orval är djävulsdyrkande och sådant går varken jag eller munkarna med på! Ölet finns för övrigt på systembolaget för typ 23 spänn, helt sinnessjukt.

Jag kom förresten på en idé för någon dag sedan som jag funderar på att sätta i verket någon gång snart när jag har orken. Idéen är att köpa en eller två lådor Orval för att sedan köra en "månadens Orval" här på bloggen. Då för att ta reda på hur ölet utvecklas vid lagring, hur snabbt det utvecklas och vad som händer vid vilka stadier. Vore kanske intressant?

Ölbloggarträff syd uppdatering/uppmaning

Japp, åter igen, kom med förslag på provobjekt! Jag tar för givet att det blir ett Ölbutikken besök innan provningen så duger deras sortiment så är det bara att skrika till i kommentarerna.

Just nu har vi följande men Fredrik har snackat om lite andra intressanta öl som kan dyka upp också, fyller på listan så fort jag har mer exakt information.

Mikkeller Festival Special Edition 2009 – Stella 0 150 cl
BFM Cuvée du 11ème 75 cl
BFM Abbaye de Saint Bon-Chien 2008 75 cl
BFM Abbaye du Saint Bon-Chien Grand Cru 150 cl
Three Floyds Dark Lord Russian Imperial Stout 65 cl
Orkney Dark Island Reserve 75 cl
The Livery Verchuosity 75 cl
The Livery Impeche 75 cl
Samuel Adams Utopias ca 35 cl

Listar här under en del förslag som har kommit upp, skrik till om ni stöttar ett visst etc.

Struise/De Molen Black Damnation
+ Diverse "De Molen nyheter" som man hittar på Ölbutikkens hemsida

Förutom vad vi vill prova borde vi också ställa oss frågan hur mycket vi vill prova samt hur mycket stålar vi vill lägga, vad sägs? Så här långt är vi uppe i ca 64 cl per person och ett pris på ca 212 kr per person, uppdaterar självklart också ovanstående siffror efterhand som vi lägger till öl och möjligtvis deltagare på listan så att alla får en vettig överblick. På tal om deltagarlistan så postar jag den här under igen för lättare överblick.

Fredrik
Markus
Henrik
Niklas
Anders
Rickard
Martin
Andreas
Filip
Erik
Martin 2
Martin 2's sambo
Anders 2

Det är självklart fortfarande öppet för alla intresserade och skiten is going down Lördagen den 11'e Juli klockan 18:00. Var är inte säkert än, är också öppet för förslag!

torsdag 11 juni 2009

Nils Oscar India Ale

Okej, svenskt öl nummer tre. En IPA som kostar 18,50 kr på systembolaget ifrån Nils Oscar kallad "India Ale" där den amerikanska humlesorten Amarillo spelar huvudrollen. En rolig liten berättelse ifrån systembolag besöket då jag handlade detta öl är att bredvid mig stod en äldre herre med ett par burkar "stor stark" i korgen, han frågade en av systembolagets bättre expediter om förslag på god öl och expediten frågade "vill du ha någon god lätt öl eller?", den äldre herren svarade då på extremt bred skånska "nääe jag vill now haw nått mä lite mer beska i". Då rekommenderade expediten artigt Oppigårds öl vilket jag antar kan vara ett bra inkörningsöl för trångsynta gubbar. Den äldre herren lutade sig hursomhelst fram mot beskrivningen av Oppgigårds "Golden Ale" på hyllan, putade ner glasögonen på näsan och lästa först prislappen, "16 krownor! ow herregud!" han småfnittrade och sa sedan till expediten "honung!? o blommor!? äwr di här en blomsterhandel?" för att sedan vandra vidare, utan Oppigårds i korgen.. Nåja, svårt att återskapa men blomsterhandel kommentaren på bred skånska var helskön, synd att det inte lät så lockande i hans öron dock. Nu till Nils Oscar India Ale, ett öl som systembolaget beskriver som "Fruktigt humlearomatiskt öl med viss knäckighet och medelstor beska, inslag av apelsin och ananas... Systembolagets beskrivningar har aldrig funkat för mig men visst, vi får väll se.


Ölet är snyggt, klart med en med en skön djup kopparfärg vilandes under ett litet lock av vitt skum som också lämnar små rester efter sig på glasets innerkant. Doften är söt av malt, lite karamell och en "brödighet" likt det I en pilsner. En del trött amerikansk humle gör sig påmind under detta men det spelar iaf inte huvudrollen i aromen. Smaken är likt aromen med ytterligare trötta humlesmaker och mycket "pilsner karaktär" I avslutningen. Efterbeskan är rätt ordentlig och biter i bra utan att bli vass eller obehaglig och visst, jag känner till och med en del smygande tropisk frukt.

Den slutgiltiga domen? För sött och ofriskt men med viss potential och ganska stilig lätthet. Närmar sig lite en amerikansk pale ale men når inte riktigt dit på grund av den trötta humlen som jag dock inte tänker beskylla Nils Oscars för då ett sådant här öl knappast trivs med några längre solsemestrar på systembolagets varma hyllor. Det är ett rätt trivsamt öl utan större brister (även om jag personligen inte uppskattar "pilsner karaktär" I en IPA) som dock lider av en viss ofräshet och saknad av diskant. Ett typiskt svenskt öl som lyckas klättra några steg längre upp än svennelagern utan att nå hela vägen. Skulle jag sedan förvänta mig en amerikansk IPA på grund av nämnandet av det amerikanska humlen så skulle jag bli grymt besviken och åter igen skulle ölet hamna lååångt där nere på min personliga IPA-lista.

PS. Jag skulle inte tacka nej till en purfärsk flaska eller ett glas från tapp.

onsdag 10 juni 2009

Nynäshamn Brännskär Brown Ale

Ja då var det dags för veckans andra svenska öl (Ystad räknas inte.) "Brännskär Brown Ale" ifrån Nynäshamns Ångbryggeri, en eh.. "Brown Ale" på 5,3% och enligt etiketten är den humlad med bland annat "den populära Cascade". Okej tänker jag då, en modern twist på det hela kanske? Jag hoppas! Ölet kostade för övrigt 30kr på systembolaget och hade trillat in på hansas hyllor, överblivet ifrån en beställning med andra ord. Jag blev såklart exalterad när jag såg detta, mina tidigare erfarenheter av "Nynäs" är att deras bryggder ibland passar mina smaklökar utmärkt (Bötet och Smörpundet tex) men lika ofta inte lämpar sig alls (Indianviken, Pumpviken tex) därför har tanken på att beställa hem ett kolli av något jag inte provat tidigare själv varit helt o-existerande och jag har bara provat Nynäshamns öl när de antingen trillat in på systembolagets hyllor eller när de har serverats på puben.


Jag knäpper hursomhelst upp kapsylen och häller upp halva flaskan i mitt "Hommelbier" glas. Självklart svalt men absolut inte kallt. Ölets färg är vackert rödbrunt med ett litet, ganska plottrigt beige skum som lämnar små prickar till rester på glasets kant. Doften är full av kemiska bitoner, jag tror vissa kallar det Nynäshamns "hus karaktär". Jag kallar det bränt gummi, bränd plast och aska. Under de icke inbjudande dofterna hittas en klen karamell bas. Smaken börjar sedan sött med de kemiska bismakerna väldigt tydligt längst fram. De påminner här om rå korn av något slag och precis när man sväljer är det närmast olidligt då sötman verkligen slår till som mest för att sedan bana väg för en vedervärdig askig och syntetisk eftersmak som surfar ovanpå en skarp kemisk rå-bitter beska.

Nej det här var riktigt dåligt, här bjuds inte på några charmerande färska humlearomer eller smaker överhuvudtaget och malten kommer inte fram som annat än en sötsliskig tunn sörja då allt jag smakar är kemikalier av olika slag på en ytterst klen karamell grund. Jag vet inte om man skulle kunna klassa detta som defekt, här finnes ingen infektion men samtidigt smakar det sjukligt kemiskt och "fel". Ölet har ett bäst före datum satt till November i år men jag skulle vilja påstå att det är kasst redan nu för allt vad humle heter är som bortblåst och här finns inte tillräckligt med malt smak för att motivera ölets existens. Det här är skitdåligt och något av det sämre jag har smakat ifrån Nynäshamn och ja, även ifrån Sverige även om det inte riktigt slår Nils Oscars "Tripel" eller uhm.. Ystads "Färsköl". Det spelar nästan i samma division dock och det är ett jävligt dåligt betyg. Det är tur att jag har en vask för hade jag hällt ut andra halvan av flaskan ifrån balkongen istället så hade nog inte grönskan vuxit mer denna sommar.

måndag 8 juni 2009

Stottskällans Imperial Stout (08 och 09) + lite vafan!?

Innan jag "postar" gårdagens lilla provning som titeln skvallrar om ovan så vill jag berätta att jag igår, innan den provningen också testade Ystads mörka "färsköl". Nej det var inte Ystads öl som inspirerade mig till mitt "Sverige inlägg" jag är väl medveten om att "Två Bryggare" är i en klass för sig.. Hursomhelst när jag doftade på deras mörka lager så luktade det inte så uppenbart infekterat som jag väntat mig, vafan? är det friskt!? Jag tog en klunk och... Nej det är klart det inte är! Hur i helvete kommer de undan med att alltid, alltså alltid sälja sur öl på flaska? Jag korkade hursomhelst igen flaskan så gott jag kunde med hårt ihop tryckt papper och ställde tillbaka det i kylen för att sedan idag gå tillbaka med det till systembolaget. Väl i butiken hittade jag för en gångs skull en ledig expedit och sa "ursäkta mig, jag skulle vilja lämna tillbaka ett surt öl". Den trevliga unga mannen doftade och rynkade på näsan "ush" och frågade om jag ville ha något annat öl istället. Det ville jag så jag gick ett varv och hittade bland annat några överblivna flaskor "Brännskär Brown Ale" ifrån Nynäshamn. Eftersom jag har en väldigt svensk vecka och jag inte provat ölet innan blev jag exalterad och plockade upp en flaska som kommer provas snarast. Hursomhelst så gick det väldigt smärtfritt och enkelt till att lämna tillbaka den sura ölen till systembolaget och i det korta samtalet med expediten hann jag nämna att jag även provat bryggeriets ljusa variant och att det också var surt men ja, vad ska han göra åt den saken? Varför finns Ystads öl på systembolaget? Vem är ansvarig för att det hamnat i beställningssortimentet och varför beställs det relativt ofta? (jag ser ofta överblivna flaskor på Hansas hyllor.) För mig är det obegripligt, finns det ingen som helst kvalitetskontroll någonstans? Nåja, jag lämnar ämnet och håller tummarna för att iaf "Brännskärs Brown Ale" är frisk och bjuder nu slutligen på gårdagens provning i textformat.

(Tidsresa till tisdagskväll, SSSzzzwoo000sh!)

Ja, då sitter jag här med två årgångar av Slottskällans "Imperial Stout" för att göra en lättare jämförelse och recension. Ölet är säkerligen bekant för de flesta som läser den här bloggen och ganska långt ifrån exotiskt men ändå ett öl jag tror vi alla gillar och anser vara ett säkert svenskt kort.

Båda åren ligger på 9% och baserat på mitt lilla tjuvsmuttande lär det inte vara några direkta förändringar i receptet mellan de här åren men jag kan ju såklart ha fel.


När jag häller upp ölen i två identiska kupor registrerar jag samma väldigt ljusbruna, tunna färg ifrån båda men 08'an får till ett något stabilare och mer långlivat skum än 09 som i princip bara lägger sig som en liten bubblig ring. Doften av årgång 2008 är något djupare än dess efterträdare men båda ölen bjuder på kakao, ljuschocklad och en lätt jästig fruktighet. 2009'an har en något skarpare och mer omogen fruktighet i doften men skillnaden på ett år är inte direkt överväldigande.

När jag smakar på 2008'an registrerar jag snabbt en snygg och ganska djup fruktighet tillsammans med härliga kakao toner medan 2009'an har en lättare kropp och nämnvärt mindre djup i smaken och en tydligare, mer syrlig fruktighet som drar åt det engelska hållet. I avslutningen känns alkoholen i 2009'an medan den är helt dold i dess företrädare. 2008'an bjuder också på sköna väldigt mjölkiga toner, samma som de jag brukade tycka om i Ölfabrikkens porter på flaska. Eftersmaken på de båda ölen är mild och balanserad men lång och njutbar med lätt värmande alkohol och engelskt humle, dock mer i det färskare ölen än i det som har stått i "källaren" ett tag.

Överlag så är Slottskällans Imperial Stout av den mildare sorten, här bjuds inte på några "wow upplevelser" och färgen är rent utav sorgligt ljusbrun istället för svart som jag vill ha det. Skumkronorna är ljus beigea och allmänt klena men i slutändan är det ju inget fel på smaken. Det är inget fel på den men den är också lite väl snäll och enkelspårig och ja, efter ett par smuttar är man med på noterna och det händer inte mycket mer. Visst spelar denna imperial stout i den engelska ligan och bör kanske jämföras med sådana, jag föredrar imperial stout mer med hår på ballarna dock och på min personliga "imperial stout lista" hamnar den väldigt långt nere samtidigt som den förblir ett stabilt öl där den står trogen på systembolagets hyllor med sin mycket resonabla prislapp (nu höjt till 28,70 dock men det är fortfarande ett väldigt bra pris!)

Svenskt del 1 (Bra för att vara svenskt)

Hur många gånger som svensk och från den yngre eller kanske modernare generationen av öldrickare har man inte hört just det, "bra för att vara svenskt"? Jag har sagt det själv massvis med gånger och har hört andra säga det lika ofta. Jag har länge tänkt skriva mer om svensk öl, recensera svensk öl, skriva om svenska bryggerier och dess få men intressanta nyheter. Jag ska inte säga att jag också länge har tänkt "prova mer svensk öl" för det har jag alltid gjort, jag har precis som alla andra svenska öl entusiaster med stor spänning och hopp provat mig igenom allt som de svenska mikrobryggerierna har erbjudit. Tro det eller ej, även extrem-öl-älskaren Anders dricker svensk öl och ärligt talat så kan inte ens jag låta bli att ha höga förväntningar på nya spännande svenska brygder, de höga förväntningarna som kanske delvis bidrar till den ofta stora besvikelsen. Nu tänker alla äldre, mindre extremöl älskande gubbarna "ååh, jag vet vad han ska göra nu, han ska börja gnälla på svensk öl, så oväntat när det kommer ifrån andersand!". Det må vara väntat men det här är en ytterst personlig blogg och ni kan räkna med att jag tänker vädra mina åsikter vare sig de är resonabla eller ej. Med det sagt så ska jag försöka att inte gnälla för mycket (i längden..) Jag är ju precis som så många andra lite smygpatriotisk (när det kommer till öl) och jag vill och hoppas så gärna på svenska bryggeriers succé och utveckling.


Nu till gnället! Mitt första problem med svensk öl är att den ofta är väldigt mild, riktas lite i smyg åt svennebanan hållet samtidigt som den på något irriterande brittiskt vis alltid försöker vara stilren och allmänt.. "ren" vilket i sig är jävligt ironiskt om man tittar till hur rena vissa bryggeriers öl egentligen är, nu snackar jag dock bara yta, image etc, inte infektioner för det är ett helt annat kapitel och ett ganska långt sådant. Mitt första personliga problem med svensk öl i allmänhet är alltså allt det här milda, något gammaldags mesandet. Jag gillar (som ni vet) öl med karaktär och jag tycker det är så mycket roligare med öl som smakar mycket. Jag uppskattar helt enkelt inte den engelska "milda" och snälla pubkulturen där man sitter och hinkar sjutton glas bitter, speciellt inte när man gör det på Bishops Arms för närmare 80kr pinten, men även om jag hade haft råd med dyr "session beer" så hade jag hellre lagt pengarna på något mer smakrikt och häftigt och i sin tur druckit hälften så långsamt och hälften så mycket, för det blir för min del både billigare och upplevelserikare så och jag tycker verkligen öl ska vara en upplevelse. För att öl, i min bok ska vara riktigt jävla bra så ska det faktiskt bjuda på en upplevelse, det får även gärna ha en hög "wow faktor" och missta mig inte, jag är väl medveten om att ingen wow-faktor håller för evigt men när man väl har passerat det stadiet, kanske efter tre smuttar, kanske efter två flaskor, hursomhelst, när man tillslut passerat det så måste där självklart finnas en god och felfri grund. Ta Southern Tiers "Chocklat" tex, ett dåligt exempel på "extrem öl" där "wow faktorn" är 100 men också varar i två smuttar för att sedan övergå till "nej fyfan vad enformigt och obalanserat det här blev". Men tar man ett annat extrem öl som tex Great Divides "Yeti" så får man först "Wow, fyfan vad beskt och smakrikt, oj oj oj" vilket i sin tur övergår att man vänjer sig vid beskan och sinnet i sin tur välkomnar ölets ytterligare dimensioner av chocklad och karamell med mera. Ett bra exempel på ett extremt öl och en upplevelse jag byter vilken dag som helst mot "mm, det här var gott" och sedan fortsätter det vara gott men inget annat tills glaset är slut och det är den här typen av öl som många svenska bryggerier verkar klamra sig fast vid lite lätt. Hade Sverige som land utvecklats i samma takt som dess bryggerier så hade inte min flickvän fått gå o rösta igår utan hade snarare pendlat mellan tvätten och spisen. Nu är det som tur är hon som kommer hem efter jobbet och förväntar sig en ren och fin lägenhet och det är jag som har tid att skriva på den här bloggen mellan disken och tvätten.

För att jag ska fortsätta "dricka svenskt" så måste fler bryggerier "våga" och med det sagt så kan jag, tro det eller ej faktiskt också uppskatta mildare öl, en Hoegaarden wit i sommarsolen är aldrig fel, en "Hell" innan och en välbalanserad ESB till maten kan också sitta helt rätt men dricker jag öl för ölets skull, för att jag sitter och dricker öl och vill uppleva smaker då behöver jag oftast lite mer. Så fungerar mina smaklökar och därför är mycket svensk öl inte lämpad för mig för hur mycket "häftig" och "upplevelserik" öl får vi egentligen ifrån våra svenska bryggerier? Visst går det år rätt håll, det finns självklart en del exempel på den typen av öl jag söker vilket för mig in på punkt nummer två. "Problemet med svensk extremöl".


Problemet med svensk extremöl är ganska enkelt, det smakar inte tillräckligt bra. Jag vet inte riktigt vad det beror på men varje gång jag har beställt in en svensk dubbel/imperial IPA tex på krogen har jag blivit ytterst besviken och som bäst har jag kläckt ur mig "bra för att vara svenskt". Senast var det Närkes "Huvill" jag beställde, Närke som man alltid har hyfsade förväntningar på, framförallt då de är det enda svenska bryggeriet som har lyckats göra ett öl som verkligen imponerat på mig på många punkter, gissa vilket.. Hursomhelst, "Huvill" fick man väll lov att ha lite förväntningar på? Närkes kulturbryggeri påstår att de inte snålar med humlen och visst fick man humle över medel i Huvill men åter igen var det tunt och snällare än väntat, "balanserat" kallar kanske vissa det, jag kallar det lite mesigt och förväntar mig en viss obalans (åt rätt håll) i öl av denna stil. Jag tyckte för övrigt ölet kändes en bit ifrån fräsht och det smakade en del alkohol samt hade alldeles för "o-grön" humlekaraktär. Ölet var bara okej men trots allt sju mil närmare himlen i jämförelse med Nynäshamns "DIPA" och Sigtunas Dubbel IPA som båda hade en skrämmande tråkig och söt maltighet som blockerade nästan allt vad humle heter. "Men de försöker ju, de experimenterar iaf", javisst, det är jätte skoj och jag är en av dem som önskar mest att det hade lyckats då jag är helt jävla desperat efter färska humlebomber på en tapp nära mig! När jag snackar om svenska bryggerier med andra ölnördar på provningar eller på krogen så blir debatten oftast ganska het, många verkar förstå min poäng men försöker alltid ursäkta det på något vis, antingen är det med att de inte har rätt "publik" eller den senaste, "de försöker göra något eget istället för att härma amerikanarna", eeh? ärligt talat? Så man försöker göra något eget av en dubbel/imperial IPA genom att inte låta humlen komma fram i smaken? Man gör alltså extremöl för att sedan balansera ner det till något mer försvenskat eller? Jag är väldigt positiv till att omtolka och finjustera men då måste man först greppa konceptet och kunna göra en "rätt" kopia. Det är lite som att jag skulle sätta mig och göra en remix eller cover på en Britney låt utan att kunna plocka ut låten och utan att använda mig av dess bästa element och sedan döpa låten till "Hit Me Baby One More Time (Anders wivebeater remix)" utan att någon faktiskt ens kan höra att det är Britney ifrån början. Visst kan man göra så om det inspirerar en men risken att ens kunder blir besvikna när de förväntar sig en Britney Remix och får en låt utan eller med alldeles för lite Britney karaktär är rätt stor. Brygger man en dubbel/imperial IPA och den smakar för sött och ofärskt jag då har man enligt mig misslyckats och jag lägger inte pengar på det ölet igen. Vad tänkte tex Sigtuna med sin nya "Dubbel IPA"? Något så sött och obalanserat (på fel sätt) är långt ifrån vad jag förväntar mig när ölet kallar sig "Dubbel IPA" på 120IBU, 120IBU som "skakar om kroppen", 120IBU vart då någonstans? någonstans långt under maltsötman? Ölet skakar som bäst om lilltån och då på grund av de 10%'en inte på grund av någon beska. Nu är ju färskhet väldigt viktigt i ölstilen jag snackar om just nu och kanske är det så att ölet inte blivit serverat färskt nog? Kanske var det så med både Huvill och "Dubbel IPA" som jag drack nyligen men då är det ju upp till bryggarna själva att påpeka till köparna att det ska serveras fort som fan och inte stå i någon ljummen källare i en månad innan. Vad gäller färskhet och humle verkar ju inte Sverige i allmänhet vara värst utbildade, kanske för att vi inte vet bättre? Jag kan ju säga som så att Mikkellers "Single Hop Simcoe" redan har tappat en del även om den fortfarande är okej och finns det någon svensk som har eller någonsin kommer prova färsk Bigfoot? Den släpptes nämligen i början på året i USA och kommer hit först i Augusti. Det är väll inte hela världen då det lagras utmärkt men samtidigt vore det kul att ha alternativet att dricka det färskt.

Innan jag lämnar ämnet ska jag bidra med något relativt positivt också dock, den bästa svenska IPA jag har provat (det var längesedan!) är Dugges "High Five" där konceptet är klockrent och ärligt, det står tydligt att det är tallbarr och citrus som gäller och etiketten skriker som vanligt både klass och attityd. Sen gick det ju som det gick för Dugges och vi har sedan dess inte sett någon frisk eller för den delen fräsh High Five då Mikael själv erkände att hans senaste batch av detta öl inte var lika bra, då för att han använt gammal humle. Jag är absolut inte här för att sparka på någon som ligger lite halvt nere och med tanke på att High Five tillsammans med Bollox är få av de svenska öl som har släckt min humletörst så väntar jag troget på ny, fräsh och färsk dricka. Tills dess kan jag dock inte lägga mina pengar på mindre bra flaskor, kanske är jag kräsen men jag vill inte trycka i mig "mindre god öl" bara för att, så funkar det inte i min värld så jag håller mig till säkra amerikanska kort när humlesuget slår till, tills vidare.


Nu ska jag skippa snacket om färskhet och humle (där både bryggare, importörer, systembolaget och kund spelar roll) och fokusera på lagringsbar extremöl istället, imperial stout någon? Nils Oscars? Slottskällans? Hantverksbryggeriet? Jag personligen föredrar imperial stout som man inte kan se igenom.. Nej, taskiga peakar åt sidan, ovanstående öl är ju riktiga typexempel på svensk öl, de är åter igen bra för att vara svenska men vad händer om man jämför dem med något annat? Det räcker ju med att man sträcker sig ner till Danmark eller upp mot Norge för att få tag på öl av samma stil som smakar så mycket mer och ja, faktiskt är mycket bättre, och skulle man få för sig att jämföra den typiska svenska imperial stouten mot en amerikansk av högre klass, ja det låter ju bara löjligt. Men samtidigt, varför skulle man inte kunna jämföra dem? Ska vi inte hålla våra svenska bryggare högre än så? Vi har ju inga problem med att stoltsera med "Kaggen Stormaktsporter" och får detta fantastiska öl vara med och spela i världsligan så är det väll lika rätt att jämföra Nils Oscars imperial stout med Alesmiths "Speedway Stout" eller kanske Brooklyns "Black Chocolate Stout" om man ska vara lite mindre extrem, men av någon anledning anses detta vara oresonabelt. Nej jag tror jag behöver både mer malt och humle i mina svenska öl för att orka fortsätta hoppas, för att fortsätta slänga en del av mina pengar på dem istället för att spara varenda krona till dyra amerikanska byten och systembolaget släpp för jag, precis som alla andra fantaster är faktiskt villig att slänga mycket pengar på öl så länge det smakar vad man betalar för. Just nu betalar vi relativt lite för våra svenska öl men det smakar ju också därefter, nej, mer malt och humle och höj priset! Det finns ingen som hade blivit gladare än jag om jag hade kunnat köpa en sinnessjuk imperial stout på 12% ifrån tex Dugges på krogen för 200+ kronor, jag vill tro att det kan bli skitbra förutsatt att bryggaren har fått tillräckligt med spelutrymme och har tillräckligt med ingredienser.


Punkt tre då, "Sverige är inte redo för extrem öl". Nej det är Sverige ej, men Sverige är inte heller redo för något annat än Pripps Blå så då kan ju mikrobryggarna helt enkelt lägga ner helt. Är en "imperial stout" för extrem så är också en "stout" för extrem men risken att ölet hittar fram till en lämpad publik är större om det smakar mer och samtidigt kan man ju sälja några glas var till sveriges ölnördar som säkerligen skulle bli mer än exalterade om det släpptes något nytt och stort. De som står i baren på Bishops Arms och beställer sin Staropramen de beställer sin Staropramen för att det är vad de är vana vid att säga, det är vad de alltid beställer och det är betydligt lättare att beställa in än något de inte har provat, och vad det smakar, ja det kommer i andrahand i Sverige där vi alltid vill framstå som fulla av kunskap, livrädda för att fråga och ja, det är väll samtidigt inte så konstigt då även jag i början på mitt ölutforskande fick möta rätt mycket dryg personal både på det ena och det andra stället. "Ursäkta, vad är Dugges Celebration Ale för något?" ... "eeh, det är ju en ale"... När man blir bemött av den energin och kunskapen så är det jävligt lätt att det slinker ur en "ta en Staropramen tack!", då vet man iaf vad man får. Jag, trots att jag har koll på majoriteten av ölen som kommer till Sverige eller ifrån Sverige har fortfarande problem med att fråga om öl på krogen, dels är det, som sagt allmänt svårt som svensk att "fråga" och verka "ovetande" men det är ju ännu svårare när man har blivit dåligt bemött förr. Jag vill alltså påstå att det är till stor del pubar, restauranger och barers ansvar att sälja bra öl. Som främjare av god öl tar jag även på mig själv en del av ansvaret och rekommenderar gärna folk på krogen öl när inte bartenderns kunskaper räcker till, jag bjuder gärna vänner på olika sorters öl för att just de ska hitta sin stil. Jag har nyligen fått in en polare på syrliga belgare, flickvännen är förtjust i söta belgare och dubbel IPA och på krogen ber de mig om rekommendationer. Säger jag då "Hantverksbryggeriets nya belgo tolkning är fantastisk!" så slår de till direkt. Med andra ord tycker jag att de svenska bryggarna ska få stöd när de brygger öl som tar ut svängarna, då förutsatt att det smakar bra.

Att alltså försöka smyga in den "allmänna publiken" på bättre ale eller lager är ingen idé, en "lite bättre" lager är ett meningslöst steg i "rätt riktning" då de i många fall inte kommer märka någon större skillnad och på så sätt kommer fortsätta att beställa det de är bekväma med, tex Staropramen då istället för den där något beskare varianten de provade förra helgen vid namn Landlager eller nått..? Jag tror på att konvertera vanliga "stor stark" folk till bättre öl men jag tror inte på att smyga i dem annan lager, det ger helt enkelt inte tillräckligt stora intryck. När jag själv började utforska öl på systembolaget vid 20 års ålder gick jag till en början bara efter "vanlig ljus piss lager" men blev utav nyfikenhet intresserad av engelsk ale. Jag antar att jag hade hört att engelsk ale var bra, att det var "riktig öl" och att den hade en lång historia och mycket mer smak. Jag köpte nån flaska "Youngs", nån "Old Speckled Hen" och "Old Empire" etc men med min otränade palett var skillnaden på dem och en vanlig piss lager inte enorm faktiskt. Jag kände att de var något fylligare men de fick mig aldrig att bli mer intresserad och jag gick alltid tillbaka till den "vanliga ölen". Det krävdes ett smakpaket som Rochefort 8 att konvertera mig och efter den eftermiddagen var jag inte densamma. Hade någon gett mig en "Landsort lager" hade jag med andra ord druckit upp den, ryckt på axlarna och beställt en Heineken nästa då den är billigare och smakskillnaden inte var tillräckligt stor för att motivera det något högre priset. Jag tror alltså att det finns potential i alla storstark drickare att börja tycka om annan öl så länge den sticker ut tillräckligt mycket för att de ska kunna "ta på den" och faktiskt märka en tydlig skillnad. För mig var det en söt komplex belgare, för vissa kan det vara surt spontanjäst och för andra är det humlens tropiska frukter som gäller och ja, jag tror definitivt att det behövs mer än "lite" för att få folk att inse ölets potential i många fall. Så att säga att extremare öl inte skulle funka i Sverige är till att underskatta människorna som bor här, det är samma sak som att jag skulle tänka "jag bjuder inte min kompis på den här speciella ölen, han kommer aldrig tycka om den ändå" och den mentaliteten är uppenbarligen minst sagt förödande. Sverige kanske inte är redo för extremöl men om jag ska vara optimistisk vill jag påstå att Sverige bara behöver lite träning, och vi får ju faktiskt inget att träna på om det inte bryggs lite schysst svensk öl som sticker ut och som jag kan rekommendera dem där jag sitter framför tapparna på puben.

Sen har jag ju självklart förstått att det är svårt att fungera som ett bryggeri i Sverige med det alltid dominerande systembolaget som vill ha det ena hit och det andra dit men inte det eller det. I vilket fall som helst, när väl utrymme finns för svenska bryggerier att experimentera så har det oftast inte funkat sådär jättebra ändå enligt mig och inom det området finns det ingen att skylla på. Smak är dock smak och jag delar bara med mig av mina åsikter, o ja, nu kan iaf ingen klaga på att jag inte skrivit något om svensk öl.

Jag har såklart även fler punkter på min lista som jag vill ta upp, jag har betydligt mer att säga om svensk öl men sparar det till en "del 2" där jag kanske skriver mer om inställning och attityd, experimentlusta och "marketing" samt ett och annat om kvalité och målinriktning mm. När nästa del kommer är dock väldigt osäkert då det både handlar om lust, inspiration och tid att skriva. Det enda som egentligen är säkert är att jag har mer tankar och åsikter som kanske kan vara intressanta att ta del av. Detta inlägg följes förresten strax av en provning av Slottskällans Imperial Stout 2008 samt 2009, jag ser fram emot att uppleva skillnaden mellan dem samt skriva en ytterst ärlig recension i samband med detta.

söndag 7 juni 2009

Ännu en helg går mot sitt slut

Och en hel del öldrickande har hunnits med, majoriteten igår, lördag då jag, Markus och Niklas träffades hemma hos Markus för en provning av framförallt lite kvarglömda systembolaget-nyheter men även med en och annan specialare. Vi började lätt men smakrikt med Jolly Pumkins "Bam Biere", ett friskt, lätt syrligt och funky öl med stor sommarfaktor, jättegott. Sedan gick vi på samma bryggeris "La Roja", en nästan ännu roligare ekig "amber ale" med gott om syra och annat spännande, fortfarande lättdrucket och relativt förfriskande, också jättegott. Sedan gick vi på Nils Oscars nya "saison", då med relativt låga förväntningar då vi mindes tillbaka till tiden som förstörde en större del av mitt liv, tiden då de släppte deras "tripel". Saisonen var hursomhelst betydligt bättre även om jag personlig tyckte den var för söt, för kryddig och jobbigt "kornig" i eftersmaken, ett "ok" öl. Sedan tyckte Markus att vi skulle byta spår för en stund så han bjöd på Beer Heres "Dark Hops", ett jävligt bra öl med grym balans mellan grön, tallkottig humle och ordentligt rostade malt smaker samt en tydlig "Nögne karaktär" (där ölet är bryggt), "Dark Hops" kan privatimporteras, tveka inte! Här efter körde vi ett väldigt intressant öl som Niklas hade med sig vid namn "Rodenbach Vin de Céréale", en suring eller närmast "imperial" suring alternativt flamländskt barleywine eller något sådant.. Ölet var hursomhelst väldigt imponerande, färgen var otroligt klar och "fadd" på ett väldigt stiligt sätt, aromen var otroligt mustig och djupt träig med väldigt stor komplexitet. Samma gällde för smaken som var skönt syrlig åt äppelcider och vitvinshållet åter igen med massor av trä. Otroligt balanserat, lätt att dricka och samtidigt smakrikt, komplext och framförallt väldigt roligt.

Vad kan toppa ett sådant öl? Jo det vet jag! Rogues "Double Dead Guy Ale" eller inte men vi var ju tvungna att testa det och vad ska man säga? Pinsamt dåligt, kokta grönsaker, vass jobbig efterbeska och tråkigt utseende. Vi hällde alla ut den större delen av våra glas i vasken så dåligt var det. Som plåster på såren drog jag dock fram en flaska Cantillon Lou Pepe Gueuze som på ett behagligt sätt skulle skölja bort våra sorger och kanske några synder också. Ölet var hursomhelst väldigt snällt vad gäller syran men hade en ordentligt skunkig och funkig brettanomyces karaktär som la sig som en gammal hårig matta över hela munnen. Bra som oftast när det kommer ifrån Cantillon. Här efter drog Niklas fram en trevlig överraskning, en Deus Brut des Flanders 2007. Ett riktigt lyxöl i pampig flaska, med pampiga bubblor och allmänt champagne liknande karaktär med massor av kryddor, pepprig alkohol och en viss friskhet trots den stora sötman. Ölet borde dock delats på minst sex personer för det blev alldeles för sött i längden och den sista skvätten fick vi arbeta ner med en bit Saint Agur (det matchade inte alls men osten dödade ölet tillräckligt för att det skulle gå ner..)


Nu överraskade Markus igen genom att dra fram en "Black Damnation", en "blend" mellan De Molens "Hell & Damnation" och Struises "Black Albert", ett öl jag provade flera gånger på ölfestivalen i Köpenhamn och uppenbarligen verkligen tyckte bra om. Ölet var minst lika bra igår, otroligt välbalanserat och välkomponerat. Som väntat funkade det betydligt bättre med osten också, smaskens! Vid det här laget började vi dock bli riktigt trötta men bestämde oss ändå för att dela på en "Bios Kriek" som Niklas tagit med. Ölet var uppfriskande och enkelt (speciellt efter rätt många svårare öl) men med lite väl godis liknande körsbärs karaktär, ingen höjdare i min bok men funkar säkert på balkongen en het sommareftermiddag. Här bestämde vi oss för att packa ihop och dra oss hemåt med en riktigt trevlig och ölrik kväll bakom oss där höjdpunkterna för mig var Rodenbach Vin de Céréale, Black Damnation, Dark Hops och Cantillon Lou Pepe Gueuze men även Jolly Pumkins öl var smått fantastiska.

Nu är det söndag och jag vaknade med en subtil känsla av att "jag drack öl igår", hursomhelst dödade en kraftfull frukost med en liter apelsin juice detta och så var man tillbaka på banan igen. För att avsluta helgen tänkte jag ta och prova Lost Abbeys "Red Poppy Ale" som såldes första gången utanför bryggeriet igår, självklart på Ölbutikken. Det är rätt fantastiskt vilka öl de lyckas få tag på och jag var inte sen att stå stampandes utanför butiken i väntan på att få köpa ett par flaskor. Flaskorna som för övrigt är äckligt läckra och fyllda med 375ml "sour ale" eller rättare sagt "brown ale" lagrad sex månader på ekfat tillsammans med sura körsbär, låter gott i mina öron men vi får väll se. Jag håller tummarna för kolsyra och korkar upp..


Korken glider ur utan större bekymmer (till stor skillnad ifrån ett par av de korkade ölen vi provade igår kväll) och avger ett relativt tyst men trots allt existerande "popp". Jag kan inte låta bli att dofta i flaskan men hinner i princip bara tänka "intressant". Jag häller upp lite mer än en tredjedel av flaskan rakt ner i ett vinglas och får kämpa ordentligt för att generera det minsta skum men slutligen får jag till ett litet ljusgrått lager ovanpå en ganska grumlig brun färg. Det ser faktiskt inte jätte inbjudande ut trots att det lyser ganska fint i det stilrena vinglaset. Aromen hursomhelst, är mer lovande med tunga vinäger toner, lätt väldigt "brun" malt, en uns av lakrits och en massa ren rå trä samt omogna körsbär. Nyckelorden här är kraftigt, intressant och spännande och visst kan man sitta och dofta på det här väldigt länge. Kroppen är i sin tur väldigt len och lätt men trots detta bjuds det på väldigt kraftiga smaker. Först en förvåningsvärd kraftig syra, sedan sköna trätoner tillsammans med omogna och väldigt sura körsbär och en mogen men subtil maltighet som aldrig får chansen att framstå som söt. Ölet avslutar sedan väldigt torrt och syrligt med en väldigt undertryckt sötma och lämnar sedan en härligt träig eftersmaken i hela munnen tillsammans med en bitande omogen fruktig syrlighet bak på tungan. Det bjuds på körsbär, omogna körsbär, körsbärskärnor och allt annat man kan tänka sig som har med körsbär att göra. Även en hel del intressanta skunkiga toner hittas i både arom och smak och välkomnas här då de verkligen integrerats och inte blockerar för de sköna syrliga bären. Ett mycket komplext och elegant öl som verkligen står på egna ben och aldrig framstår som någon tam belgo-kopia, det här är väldigt potent och har en skön körsbärssyra som gör att det sticker ut en bra bit över det vanliga. Det enda jag egentligen kan klaga på är ölets utseende som inte är fantastiskt även om färgen är.. "intressant" men å andra sidan, blunda och njut kanske?

Skål

fredag 5 juni 2009

Ölbloggarträff syd!

Okej, datum för "ölbloggarträff syd" är då spikat till lördagen den 11'e Juli. De som garanterat dyker upp är följande.

Fredrik
Markus
Henrik
Niklas
Anders
Ricke
Stouter
Andreas

Sen har vi många kanske och preliminärt, de som var eller fortfarande är osäkra kan skrika till i "kommentarerna" så fort de vet säkert. Som sagt, även ickebloggare är välkomna, såväl nybörjare som inbitna nördar och pälsdjur, bara skrik till i någorlunda god tid så att vi lättare kan beräkna provobjekt mm. Och på tal om provobjekt är det nog dags för lite förslag gällande dem. Än så länge har vi en 1,5 liters flaska men that's it jag börjar dock på en lista här under och skriver mina egna förslag i kommentarerna precis som alla andra bör göra.

Mikkeller Festival Special Edition 2009 – Stella 0 150 cl
BFM Abbaye du Saint Bon-Chien Grand Cru 150 cl

Rock och roll!

torsdag 4 juni 2009

Flickvännens ölprovning

I måndags hade flickvännen arbetskamrater och vänner över på en liten ölprovning, käk, skitsnack och slappt häng i vår nya lya. Jag var själv hemma mestadels av dagen städandes och fixande inför kvällen då jag kände att jag ville förtjäna några smakprov jag också trots att jag är av det motsatta könet. Sådär vid fyra tiden trillade flickvännen med hennes närmaste vän in redo att förbereda lite käk och hjälpa mig med det sista städandet. Medan vi fixade i lyan så delade jag en Hoegaarden Rosée med dem i den heta tidiga sommarsolen. Ölet var ok för just det tillfället, utseendet och doften var dock betydligt mer inbjudande än själva smaken som väntat var för söt för mig.

Sedan trillade alla väninnorna in och ett väntat tjattrande steg gradvis och landade någonstans där runt 120 dB nivån. Jag slappade på balkongen tills de lugnat ner sig och hjälpte sedan till att duka långbord ute på vår stora balkong. Sen var det äntligen dags för öl, flickvännen insisterade på att jag skulle presentera alla ölen och snacka lite om dem medan hon fixade det sista med pajen, lite lätt obekvämt plockade jag upp alla 75'or på vardagsrumsbordet och ställde mig minst lika obekvämt mitt i rummet och väntade på kacklandets slutpunkt. Jag presenterade sedan ölen i lämplig dryckesordning och berättade skillnaden mellan Ale och Lager, veteöl och lambic osv. Väl klar med det så knäppte jag upp en flaska "Abbaye des Rocs Blanche des Honnelles", en belgisk "wit bier" på 6%. Ölet diskuterades friskt bland damerna och jag höll mig som planerat i bakgrunden bara instämmande när de sökte frågande ögonkontakt efter ett uttalande som "väldigt lent" eller "smakar lite apelsin".


Efter det milda inledande veteölet var det dags för käk, lite västerbottenost paj, fetaost sallad och olivbröd, sådär lagom lätt en het dag som denna. Efter jag nu talat om och hällt upp det första provobjektet blev jag automatiskt kvällens sommelier och blev då tvungen att fråga om de ville ha ett av ölen till maten eller om de ville vara dödsseriösa och inte påverka ölen med "tilltugg". Självklart ville de ha öl till maten så jag korkade upp en flaska "Saison Dupont", en klassisk somrig, lätt saison med stor drinkability. Även detta ölet uppskattades ibland tjejerna och någon sa till och med "det här är ju inte så långt ifrån vanlig öl" vilket jag log artigt mot men inte höll med om direkt.


Efter maten vilade vi lite på den nu något svalare men fortfarande "t-shirt varma" balkongen, vi blev alla lite eftermaten sega så jag tyckte det kändes rätt att öppna Cantillons "Lou Pepe Kriek" för att få fart på festen igen och fart det blev det, inte minst på mig som vid första sniffen på ölet i provglaset rusade in i köket och hällde upp det i ett vinglas istället för att få fram dess fantastiska funkiga och skunkiga aromer. Min passion smittade tydligen av sig för sedan blev jag bombaderad med frågor om spontanjäst öl, vad den smaksätts med, var man kan köpa den mm. Till min förvåning tyckte precis alla väldigt bra om ölet och ingen blev avtänd av syran, funkigheten eller något annat för den delen. Gött, so far so good, dags för nästa objekt..


Som jag nämnde i något inlägg tillbaka så var det en av tjejerna som påstod att hon gillade de mörka grejerna, ett ganska luddigt uttalande men nu hade vi en flaska HR.Frederiksen att testa på henne och gissa vad, hon älskade den! Hon blev helt lyriskt och satt och sög i sig ölen ur en av mina kupor under ganska lång tid med ett leende fastklistrat på läpparna, riktigt kul för mig att se! En av de andra tjejerna hade här lite svårare för det dock, hon sa innan hon ens smakat på ölet att hon bara ville ha ett par centiliter och när hon smakade på det så frynte hon och sa "nää, det här klarar jag inte". Jag försökte inte förklara något för henne eller övertala henne om något utan lät det bara va och vipps! så var hennes glas tomt, "den växer lite på en faktiskt". Jag instämde och sög i mig min andel utan några som helst problem.


Efter herr Frederiksen blev det en kort paus med lite vatten åt dem och lite vinglasdiskande åt mig, vinglas som sedan skulle fyllas med Mikkeller Special Edition "Stella 0". Stella togs emot med öppna armar av sällskapet och ingen tyckte det var för mycket trots de tio procenten. Alla påstod att det var väldigt fruktigt, att det luktade fläder och jag förklarade att mycket av dess karaktär kommer ifrån den stora mängden humle. Eftersom Stella kom på magnum flaska så tog det lite tid att avsluta våra glas och stämningen var hög.


Ölen på den officiella listan var vid 23 snåret slut och en av damerna erbjöd alla varsin Carlsberg Sort Guld "nu när man druckit de fina ölen". Jag log lite obekvämt igen och sa att jag kunde ta pytte lite, jag hällde upp lite i ett vinglas och luktade skeptiskt på det, det var inte bra och följande dag skrev jag lite om det.. Jag hällde i smyg ut resten av ölet och började kika igenom källaren efter något lite mer.. drickbart.. Jag sneglade på Cantillons "vanliga" kriek och tänkte att den säkert skulle uppskattas men kände samtidigt att vid detta stadiet vore det lite "pärlor åt svin" då damerna satt där ute och snackade jobb friskt med sina Carlsberg i sommarmörkret. De enda som inte riktigt hade dykt ner i sin ljusa burklager var min flickvän och "stout tjejen" och en god värd som jag är funderade jag raskt ut en lämplig mörk nattfösare att dela med mig av. Jag sneglade på en "World Wide Stout" men efter att ha kommit fram till att det hade blivit både för sött och för starkt så blev det en Goose Island Bourbon County Stout åt de som inte föredrog Carlsberg. "Stout tjejen" rös av behag vid första smutten och jag kände mig väldigt nöjd där jag satt smuttandes på min andel framför de stilla brinnande stearin ljusen. Jag berättade lite för den mycket intresserade tjejen om bourbon lagringen i stouten och om hur många öl av den stilen lagras på olika fat nuförtiden och hon lyssnade med förvåningsvärt stort intresse. Vi kom sedan in på vanlig lagring av öl och det slutade med att vi hamnade inne vid ölkällaren där jag berättade om diverse öl jag har stående och skrattade åt absurda amerikanska etiketter samtidigt som vi bestämde att vi ska ha många fler provningar i framtiden.


Efter "Bourbon County Stout" var det dags för damerna som skulle upp och jobba att dra sig hem och jag och flickvännen städade upp efter det lilla kalaset för att sedan slockna som två barn efter en dag i ovanligt högt tempo. Kvällen var med andra ord överraskande lyckad, ölen uppskattades i allmänhet och ja, visst är det skitkul att introducera nybörjare till denna ädla dryck även om jag generellt sätt vill påstå att det är svårare än vad det var just denna kväll. Jag personligen är framförallt nöjd och glad över att precis alla uppskattade Cantillons väldigt genuina kriek och visst får tjejen som förälskade sig i imperial stout en guldstjärna tillsammans med min kwinna som stod för god mat och hjälpte mig att visa ett gäng "vanliga tjejer" att även stark, mörk och smakrik öl kan vara något för dem. Sen får jag kanske även ta och klappa mig själv på ryggen för att jag lyckades dela med mig av min kunskap om öl utan att framstå som för elitistisk, snobbig eller överlägsen. Jag la mig på deras nivå och hjälpte som mest till med en liten knuff i rätt riktning och wipps! Se hur lång det räckte.

PS. Väldigt synd att vi inte hade kamera vid detta tillfälle då det var en fantastiskt vacker dag med många skinande öl, köpa en kamera snart kanske..

tisdag 2 juni 2009

Svart och svart

Jag är en kontrasternas man och jag uppskattar kontraster i allt jag gör, jag tycker musik behöver de mest lugna, utsvävande elementen samtidigt som jag i samma bit musik kan behöva världens mest distade och upphackade trumsolo. När jag dricker bira vill jag gärna börja med en IPA för att sedan hoppa direkt till en Gueuze för att sedan dricka ett sött barleywine och så vidare. Idag tänkte jag uppleva kontraster inom ölvärlden åter igen genom att börja med en Carsberg Sort Guld följt av en Beer Here Essentia Bina. En dansk duel, "sort vs sort", stort bryggeri vs litet bryggeri, stort öl vs litet öl.. Nej, jag ska självklart inte göra en jämförelse, det vore ganska löjligt, däremot ska jag smaka på en och skriva om en "Sort Guld" som blivit kvarlämnad här av en gäst ifrån gårdagens "tjej ölprovning". En av damerna hade alltså med sig några "Sort Guld", inte för att vi skulle prova dem men ifall någon ville ha efter provningen som hon sa, jag tog en klunk sent på kvällen och tänkte "fan, man skulle skrivit lite om den här" och blev på så sätt med skräckblandad förtjusning lite glad när jag såg två burkar i kylskåpet i morse. Efter "sort 1" tänkte jag prova "sort 2" som jag misstänker smakar lite mer och förhoppningsvis är lite mer njutbar men vem vet?

Så först ut, Carlsberg Sort Guld, en ljus lager på 5,8% som kommer i en svart burk. Självklart förväntar jag mig inte att det här ska vara bra, inte ens "ok" men jag ska försöka vara öppensinnad, kanske kan det vara en "ok" törstsläckare utan bismaker eller är det för optimistiskt det också? Vi testar..


Ögat ser en extremt klar gul tunn vätska med ett litet tunt vitt skum som lämnar små prickar på vinglaset jag provar ur. Lukten (notera lukten) är av sötsliskig burkmajs och metall, det luktar faktiskt lite unken fis och möjligtvis en väldigt subtil citruston. Munkänslan är lätt med en ganska liten men trots allt väldigt vass, brännande kolsyra. Trots att ölet är väl kylt och bara ligger på 5,8% så slår alkoholen direkt igenom i smaken, smaken som närmast kan beskrivas som gammal, unken och skunkigt sötsliskig, metallisk sörja. Värt att notera är att jag inte överdriver här, jag är bara helt ärlig och nämner de smaker jag känner precis som jag gör med alla andra öl jag provar. Eftersmaken är förresten söt med en lätt kemisk bitterhet och fortfarande den där metalliska alkoholsmaken som biter sig fast i gommen som kalla pommes frites. Nu pallar jag inte dricka mer men jag ska inte heller hälla ut det, inte riktigt än.. Nej nu ska det stå och värmas upp, iaf komma lite närmare en mer avslöjande rumstemperatur så får vi se vad det smakar då, efter det förtjänar jag förhoppningsvis något bättre.

(30 minuter senare)

Nej alltså, nu är kolsyran helt borta, den som annars "blockerade" de hemska smakerna eller rättare sagt bismakerna en del, nu doftar det lite kiss och smakar ännu sötare. Det smakar liksom kvavt som en mörk sommareftermiddag, det smakar som om det snart ska börja åska och spö regna, ni vet det där friska sommar regnet som sköljer bort allt det varma, kvava, det äckliga svettiga för att sedan lämna en själv och gatorna rena. Essentia Bina får bli mitt sommarregn ikväll.

Essentia Bina ifrån "Beer Here" är en gammaldags imperial porter på 16% bryggt med fänkål och bränt socker och som förr i tiden är den kolsyrelös enligt etiketten. Den kommer på 25cl flaska med rostig kapsyl och en svartvit ganska skum etikett. Jag tog ett smakprov av den här på ölfestivalen i Valby och ja, den gjorde ett starkt intryck på min då sårade palett med sin stora smak och jag tänkte för mig själv, "det här måste jag dricka i hemmets lugna vrå med utvilade smaklökar".


Jag tar fram min bästa kupa och ur den lilla flaskan rinner stilrent en tung svart stråle ut och samlar sig på botten och genererar som bäst ett litet mörkbrunt bubbligt skum som snabbt sjunker ner till ett minimalt söndrigt lock. Aromen är minst sagt enorm av lakrits, mintchocklad, kallt kaffe och subtil träsälta tillsammans med brända toner och något som påminner lite om blodkorv. Munkänslan är stendöd och otroligt fet, kletig och samtidigt väldigt len. Smaken är enorm, självklart söt men balanserad av en bränd sälta och en del bitterhet. Det bjuds på allt det ovanstående med ytterligare brända lakrits toner, inslag av körsbär och snygg värmande alkohol som harmoniserar med den brända malten och relativt kraftfulla bitterheten i avslutningen. Eftersmaken sitter kvar i både munnen och halsen och bränner på ett behagligt sätt. Trots "värme" så är detta fortfarande väldigt balanserat, ölet är lika starkt som tex Dark Horizon men i detta fallet helt utan att bli spritigt, alkoholen är extremt väl integrerad och bidrar bara till hela smakupplevelsen. Det här är verkligen ett massivt öl, jag tror mig nästan kunna känna en ovanlig tyngd i kupan trots att jag bara har hällt upp en femton centiliter. Jag fortsätter att gilla Beer Here skarpt och ser fram emot Christians framtida skapelser!

Macro 0, Micro 1

Stress, städning och öldag i Malmö

Det har som titeln skvallrar om hänt en del på senaste och tiden att knappa in händelserna här på bloggen har helt enkelt inte existerat. Helgen spenderades dock till störst del flytt städandes av den tyngre sorten, en del sortering och ytterligare lådbärande var jag även utsatt för och ja, det var lika fantastiskt kul som vanligt. I lördags eftermiddag belönade jag hursomhelst mig genom att gå på "Öltips promenad" här i Malmö, en riktigt kul idé snodd av danskarna men här i Malmö ordnat av Sällskapet Malte. Man kan läsa mer om hur det gick till här.

Jag i min ensamhet började i min ände med Nya Tröls vid 17:30 tiden vilket ärligt talat var ca en timme för sent (det märktes inte minst i slutet av rundan då det blev "shotta, kryssa" och hoppa över ett ställe.) Under rundan träffade jag en hel del "usual suspects" men även ett nytt ansikte. Ett roligt sammanträffande tog plats på "På Besök" där jag mötte en herre som hette Christer. Christer och jag snackade på om öl medan jag sörplade mig igenom "Sigtunas Dubbel IPA" och kom på något sätt in på Dugge och hans svar på Dempas blogg, tillslut frågade Christer mig om jag hade någon blogg vilket ja.. Jo det har jag ju, "anders and ale". Denna blogg kände Christer igen och han berättade att det var han som mailade mig för ett tag sedan och bad om tips på bra ölställen i malmö. Efter lite tankeverksamhet ifrån min sida så mindes jag tillslut detta mail och ja jävlar vilket sammanträffande, det är en bra liten värld, speciellt ölvärld och det kan ju vara mycket trevligt, speciellt när man träffar nya ölnördar.


jag och Christer hade sedan följe vidare och mötte upp med en av mina icke-ölintresserade vänner eller, rättare sagt, han är intresserad men väldigt väldigt färsk på ämnet. Hursomhelst så drog vi vidare till "Tempo" för vars ett smakprov även där. Vi arbetade oss ner och landade på, för mig kvällens viktigaste ställe "Paddys". Paddys är egentligen inte riktigt min typ av ställe men det var just smakproven här som var lockande, det stod mellan "Chimay Blå", "Westmalle Dubbel" och "Affligem Dubbel". Jag har druckit ovanstående flera gånger och jag sa till mig själv första gången jag såg alternativen på listan att "klarar jag inte den här så ska jag fan börja dricka rötjut istället". Någonstans här lämnade min "icke så mycket-öldrickande" vän oss för en sådan där vanlig fest som vanliga yngre människor går på och vi vandrade raskt ner mot Bishops för att lämna in våra vilda gissningar och självklart för att kolla vad de hade på kranarna denna varma lördagskväll. Till min stora lycka så hade de både Närkes "Huvill" och d'Achouffes "Houblon dobbelen IPA tripel" (...) Jag började med Bishops smakprov samt en Huvill som långsamt trycktes ner medan Tomas lästa upp rätt svar på tipsrundan samt tillkännagav vinnare mm. Det var en allmänt glad stämning på Bishops denna kväll, dels på grund av nöjda ölnördar men också just för att det syntes så många nya ansikten, framförallt under själva promenaden. Tydligen var det en hel del "icke nördar" som hade gått den och ja, det hela blev betydligt bättre än någon hade väntat, kul!

Någonstans i slutet på mitt glas Huvill började jag och Christer diskutera svensk öl och de ölnördar som har diskuterat svensk öl med mig förr vet ungefär vilken ståndpunkt jag har. Jag ska inte gå in på några detaljer i detta inlägget, det sparar jag till senare men jag kan ju säga som så att jag inte var helt nöjd med Huvill och inte med någon annan svensk dubbel IPA eller IPA för den delen heller, men som sagt, mer om svensk öl senare..


Avslutningsvis tryckte jag i mig ett glas "Houblon doublon tripel IPA quadrupel mega tomte öl" vilket var.. Uppfriskande och rätt bra så länge man inte väntar sig något mer amerikanskt vilket jag självklart inte gjorde då jag visste att det var belgiskt.. Sen gick jag hem och sov ganska gott efter allt slit, släp och öldrickande.

Hur gick det för mig på tipsrundan då? Jag minns faktiskt inte hur många rätt och fel jag hade men det gick nog inte jättebra, det är betydligt svårare än man tror och några jag nästan var säker på var helt fel. Hur fan kan man hitta Great Divides "hus doft/smak" i Left Hands Black Jack Porter tex!? Helt galet, å andra sidan är jag rätt nöjd för det tog mig två sekunder och en "sniff" på Paddys för att kunna kryssa i Westmalle Dubbel och den, den var väldigt rätt så det blir mer öl till mig och fler inlägg till er, pjuh.. Och nu när jag äntligen fått lite ordning på livet så kommer inläggen med jämnare mellanrum och nästa väldigt snart, då om gårdagens ölprovning med "tjejerna".