torsdagen den 30:e april 2009

Three Floyds Attackerar!

Ja igår såldes det säkerligen lite Three Floyds på Ölbutikken i Köpenhamn så vare sig man gillar Hvede och Oatgoop eller inte så ska man nog vara glad att de bryggdes och på så sätt byggde bron ifrån Munster Indiana till Köpenhamn. Tänkte bjuda på mina åsikter om ölen som anlänt förutom "Dark Lord" och "Behemoth" då eftersom jag väldigt nyligen skrev om de här.


Först ut blir iaf "Black Sun Stout", en "dry stout" på låga 5,25%. Något svårt att veta vad man ska vänta sig inför en "dry stout" ifrån ett såhär pass erkänt bryggeri, risken för besvikelse existerar men chansen för positiv överraskning är minst lika närvarande..

Ölet hälls ut i en mörkbrun stråle, samlar sig i pint glaset och blir nästan helt svart förutom små röda kanter. Ovanpå ytan genereras ett stort ljusbrunt skum som lämnar små stiliga rester på glasets kant när det gradvis sjunker ner till ett litet lock ovanför ytan. Aromen är, humlig! Jävligt fräsh grön humle här, väldigt piggt och uppfriskande med bara snälla undertoner av rostad malt, karamell och fudgekola. Kroppen är lätt till medelfyllig men väldigt smakrik av kola, karamell, nötter, kaffe, chocklad och härligt grön, frisk humle. Som doften fast lite till. Ett väldigt lätt men trots allt stort och smakrikt öl som avslutar torrt och snyggt och tvingar fram en ny klunk direkt. Jag tror aldrig jag har druckit upp en hel bomber såhär snabbt!


Nästa öl är världens högst rankade amerikanska pale ale på 6%, både enligt ratebeer och beeradvocate. Pale ale är väll en stil som knappast är känd för att sticka ut värst mycket så trots att det är världens bästa av stilen väntar man sig kanske inget annat än ett välbalanserat friskt öl..

Färgen är iaf av läcker koppar med ett enormt gulvitt skum som lämnar seriösa rester på min "shakers" kant och slutligen, efter ett bra tag "bara" lämnar ett en centimeter tjockt lock ovanpå denna humle stinkande sörja. För humle, ja det doftar det minst sagt! Extremt grön sådan med härlig fräsh citrus, ananas, mango och tallbarr tillsammans med en lätt (precis lagom) karamellbakgrund. Kroppen är lätt till medelfyllig men verkligen fyllig i smaken som är i princip lika smaskig som doften. Verkligen fräsht och krispigt med en lång eftersmak som börjar något sött men sedan slutar torrt och bittert och tvingar en till att släcka törsten.. Med en ny klunk! Otroligt lättdrucket för 66IBU och visst lutar det mer åt "IPA" än "APA" men är trots allt mer trivsamt och "sessionable" än din vanliga IPA. Humlekaraktären sticker verkligen ut med sin härliga gröna fräshet och ölet är roligt att dricka hela vägen!


Efter "Dark Lord" är kanske det mest hypade ölet ifrån Three Floyds deras dubbel/imperial IPA "Dreadnaught". Självklart ett maffigt öl på 9,5% och 100IBU, här är förväntningarna klara och såklart väldigt höga.

Ölet rinner smidigt ut och samlas i glaset som en ganska ljus, nästan orange, lätt grumlig bärnstensfärgad sörja. Till en början genereras ett enormt gulvitt skum som dock ganska snabbt sjunker ner till ett tunt lager på ytan lämnades små men seglivade rester efter sig. Aromen är härlig och frisk av ananas och andra söta tropiska frukter, väldigt välkomponerad arom med bra helhet och ett fint djup med en botten av lite söt karamell. Munkänslan är extremt len med lagom lätt kolsyra, kroppen är medelfyllig. Smakerna som bjuds är bland annat tallbarrig humle, friska och samtidigt söta frukter av det tropiska slaget samt lätt karamell tillsammans med en härlig nötighet. Ölet avslutar ordentligt bittert, tallbarrigt fast med en smygande honungs och tropiskfruktsötma. Överlag en sjukt bra och mångdimensionell dubbel IPA som jag dock misstänker hade varit bättre purfärsk, nu blev det stundtals lite honungssött och alkoholen märkets stundtals i eftersmaken (om man ska vara riktigt petig.) Om jag ska jämföra ölet med en annan av världens bästa dubbel/imperial IPA så tycker jag Dreadnaught smakar mer "vanlig dubbel IPA" än då tex Pliny The Elder som snarare framstår som ananas koncentrerat, det är både positivt och negativt. Ölet sticker inte ut riktigt lika mycket i mängden av samma stil men ger å andra sidan den där riktiga "fixen" man bara får av en riktigt stark och kraftig dubbel/imperial. Det är hursomhelst jävligt gott och skrämmande lättdrucket och det är ju det som är det viktiga, "drinkability"..

Three Floyds är ett jävligt stabilt bryggeri överlag som än så länge inte har gjort mig det minsta besviken. Något vemodigt känns det dock att tillslut ha fått provat många av bryggeriets ledande öl, en viss känsla av tomhet infinner sig.. Nåja man kan ju alltid fylla tomrummet med lite Dark Lord..

onsdagen den 29:e april 2009

Ölfestivalen I Valby

Den 15-17'e Maj är det dags för dansk ölfestival i Valby. En del minst sagt intressanta öl har redan lovats dyka upp. Självklart med extrema Mikkeller öl i spetsen. Eller vad sägs om jordgubbs lambic, imperial hallon stout, imperial kriek och calvados fatlagrat barleywine? Sedan ska även "Single Hop Nugget IPA" erbjudas tillsammans med Mikkellers första tjeckiska pilsner och nej, inget imperial där då den väger in på 4,6%.. Frågan är om danskarna ens kommer kunna smaka något så nära vatten..

Om inte det var nog så kommer även, under lördagen Mikkellers och BrewDogs sammarbete "Devine Rebel" släppas klockan 20:00. Ett barleywine på 12,1% delvis lagrat på Speyside fat. Om jag fattat danskan rätt så ska BrewDudes eerhm, BrewDog själva dyka upp för detta släpp så vi besökare får möjlighet att lyssna på äkta skotsk dialekt och kanske ställa några frågor. Kanske i stil med "tycker ni om Stone?", "tycker ni om whiskey?", "tycker ni om stout helt utan djup?". Jag själv ska fråga hur länge de tycker man kan lagra deras "anniversary imperial stout" med hopp om att de faktiskt svarar en i riktiga livet för inte händer det via e-post inte..

Något jag sedan personligen ser fram emot är också att testa fler av Christians (Beer Here) kreationer (som också, än så länge i mitt tycke har levererat.) På festivalen kommer det bland annat bli en svart IPA kallad "Dark Hops", en imperial porter kallad "Essentia Bina" (på smygande 16%) och en pale ale kallad "Lupulus" som för övrigt har en riktigt skön etikett..


Norska Nögne Ö dyker även i år upp, nu med deras underbara askoppslagrade barleywine "Sunturn Brew", ironi åt sido så kommer de också med ett par öl som faktiskt är intressanta och har chans att vara goda. En "wild ale" bryggd med Mikkeller, en hallonporter lagrad på ekfat och något för dem som har sovit, deras Dark Horizon 1'st Edition! (ett måste.)

Får jag prova det ovanstående så är väll jag ganska nöjd men det kommer säkerligen dyka upp fler häftiga nyheter, på tal om nyheter så är all info snodd ifrån beerticker.dk och mikkeller.dk.

Hoppas vi ses på festivalen!

Intresse för ölbloggarträff syd?

Ja varför inte börja så smått? Efter en jävligt grym eftermiddag och kväll i Göteborg med massor av sköna filurer blir man ju onekligen inspirerad till att dra ihop något här i Malmö. I Göteborg träffas ju ölnördarna mer eller mindre regelbundet och dricker bra öl tillsammans, något som vi är lite sämre på här nere. Kanske är vi inte lika goa och glada men jag tror trots allt att vi borde kunna fixa ihop en schysst provning, kanske en där vi här nere får chansen att träffas, snacka skit och dricka öl.


En del intresse har redan visats från några ölbloggare men det känns mer strategiskt att ge "intresse anmälan" en egen tråd. Självklart utesluter vi inte resten av världen bara för att det är en "bloggar/syd" provning så vem som helst kan ju hojta till bland kommentarerna om de vill vara med. Värt att nämna också är att detta inte är eller behöver vara en provning/träff i samma kaliber som den som nyligen tog plats i Göteborg, vi blir säkert inte lika många och provar kanske inte lika många öl etc men det kan nog bli trevligt ändå. Sedan är ju en årlig, större bloggarträff ett måste i framtiden också, då kanske i Göteborg igen eller Stockholm eller.. Malmö.. Men det är en annan historia.

Vad gäller denna provning så är lokal, provobjekt och andra mer eller mindre viktiga element något vi går in på senare, det är något vi får trixa ihop efterhand. Även datum är just nu helt öppet och oklart, självklart satsar vi på att köra när så många som möjligt kan och mitt förslag är att vi brer ut nöjena och inte lägger det för nära ölfestivaler eller "Beermakers Dinner" etc.

Jag kommer slänga upp namn här efterhand som intresse visas, bara för att era namn står på listan innebär det inte att ni har lovat något och att något är spikat utan bara att ni har visat intresse.

Andersand
Tomas och Lena
Niggze Niklas
Weine (om datum funkar)
Henrik
Markus
Christer
Ricke
Fredrik

måndagen den 27:e april 2009

ølbutikken

Då var det officiellt, tryck "find din øl" och kolla botten på listan här och.. ställ er i kö på onsdag..

måndagen den 20:e april 2009

Kate The Great

Ja som nämnt i förra inlägget så var det igår, söndag som jag bestämde mig för att det var dags att testa "Kate The Great". En extremt eftertraktad och svåråtkomlig imperial stout ifrån "Portsmouth Brewery" som, om jag har rätt för mig nu bara går att få tag i en gång om året på själva bryggeriet och även då får man bara köpa två "bombers/65cl flaskor" per man. Någonstans läste jag även att de säljer totalt 900 flaskor, alltså är det bara 450 personer som får tag på ett par flaskor av detta öl under "Kate The Great Day". Förra året tog flaskorna slut på under tre timmar och det var folk som övernattade och sedan köade utanför bryggeripuben inför släppet och nu, ja då sitter jag här hemma i Malmö och dricker upp en flaska, det är en bra konstig värld vi lever i!



Etiketten på flaskan är charmig, lite snett påklistrad och det står bara "imperial stout 09" med 09'an ditritad av en tuschpenna, självklart nämns då inte alkoholhalten heller men ratebeer säger "10,79%". På baksidan står det CONGRATULATIONS on your excellent & discriminating taste. This fine, handcrafted beer was made by the Granite State's original craft brewers, offering fine lagers & ales along with our outstanding food since 1991. Altough most of our beers are served right here on-premise, we reserve small quantities for limited bottlings, such as the one you hold in your hand. Visst känns det lite speciellt att hålla i flaskan, visst känns det något exotiskt och lite extra exklusivt. Det har dock inte med doft och smak att göra så det var ju bara att knäppa upp och "hugga in".


Jag häller upp ett glas var till mig och Markus och skådar en mörkbrun stråle samla sig till en svart halvtjock massa i botten på kuporna. Ett relativt stort ljusbrunt skum genereras och håller sig vid liv under resten av ölets resa nedför min hals. Än så länge inga större intryck men visst ser det ut som en imperial stout! Steg två är doften, jag dyker ner med näsan och sniffar ordentligt precis ovanför det pösiga skummet. Jag blir slagen av en väldigt tydligt söt och koncentrerad arom som förutom en stor portion karamell bjuder på något som för tankarna åt romerska bågar tillsammans med en lätt, lätt pust humle och en litet sprit/whiskey/starkvins karaktär. Kan även känna många häftiga "ljusa" toner av kakdeg och gröna äpplen. Inbjudande och intressant men kanske lite "ljust" för stilen? En stor klunk så får vi se.. Det bjuds på en medelfyllig och något kletig kropp som håller väldigt söta smaker av vaniljkola, romrussin både en hel del ljusare chocklad tillsammans med lättare mörk chocklad. Ölet avslutar med en lite större fruktighet, en del bär och äpplen tillsammans med en snygg alkoholkaraktär, kola och rostad malt. Efter följer en relativt torr och hyfsat lång efterbeska.


Jaha, då var det det? Ja. Visst var det bra men bara verkligen bara "bra", det var gott men lite för sött och inte så välkomponerat som många andra öl av stilen. Ölets allmänt "ljusa chocklad/karamell" karaktär tog överhand och jag saknade mer hårt rostade toner tillsammans med större vinösitet, tjockare kropp och bara överlag mer krut. Absolut inte värt någon hype baserat på innehållet enligt mig och jag föredrar faktiskt många andra öl över det här. Det är möjligt att det hade kunnat bli bättre med lagring men jag kände inte heller en enorm potential i Kate The Great och jag sörjer faktiskt inte för en sekund att flaskan är tom. Trots hypen är jag i slutändan inte heller alls besviken, det var en bra imperial stout och jag hade kul när jag smuttade mig igenom flaskan men ja, good but not great..

Åter igen en summering av helgen

Japp helgen har varit i princip lika laddad som vanligt kanske med något mindre balans vad gäller öl intaget. Fredags var en mycket aktiv kväll då jag träffade ett par icke-öldrickande vänner, vi bestämde oss för att köpa en massa öl på systembolaget för att sedan dela alla och på så sätt utbilda de mindre värda något. Vi drack från Slottslager till Rochefort 8. Kvällens absolut sämsta öl var det enda jag inte hade provat innan, den franska golden alen "Saint Landelin Mythique" som smakade kemiskt, spritigt och ja, hemskt rent ut sagt, efter ca 5cl var så hällde vi ut resten av 75'an. Ett 50 kronors öl som trots allt inte är ett dugg prisvärt.. Kvällens bästa öl var onekligen Orval, ett öl jag självklart druckit massvis med gånger men trots detta aldrig tröttnar på, även mina icke ölvana vänner tyckte bra om detta trots att man kanske inte skulle kalla det ett "nybörjar öl". Kvällen blev sen och vi hann eller orkade faktiskt inte dricka upp alla öl vi inhandlat men var överlag väldigt nöjda, Westmalle Tripel satte stop för kvällen och med all rätt..

Lördagen spenderades sedan i slappe tillstånd med relativt få öl men en flaska "Weihenstephaner Hefe Weissbier", en flaska "Anchor Steam Beer" och slutligen, som nattfösare drack jag den helgrymma kaffestouten "Founders Breakfast Stout", helt klart ett av de bättre kaffeölen jag provat med extremt trevliga, välkomponerade närmast gräddiga smaker av karamell, kaffe och chocklad, allt precis lagom rostat.

På söndagen brakade sedan det riktiga ölpimplandet igång då jag och Markus möttes vid fyra snåret på Bishops Arms för ett par friska och beska bärs ifrån "Stone", först deras IPA och sedan deras "Ruination IPA". Båda har ett jävla bra sting i beskan och precis lagom mycket maltbakgrund enligt mitt tycke. Efter dessa humlebomber styrde vi hem mot min lya en tio minuter bort där vi delade en lättare "Anchor Liberty Ale" under tiden vi funderade på vad vi sedan skulle prova. Jag föreslog att vi slaktade min Kate The Great, den hypade och sällsynta imperial stouten ifrån Portsmouth, hur den smakade återkommer jag med senare. Efter "KTG" var vi lite smått on a roll så jag drog fram en gammal favorit, "Oak aged Yeti" ifrån Great Divide som så snällt har stått och väntat på ett bra tillfälle i min något varma garderob. Ölet hade ingen nämnvärd humle kvar men framstod snarare som balanserat än för sött, den extremt rostade eftersmaken var klockren. Vid det här laget började man ju bli lite lätt på örat och av någon, kanske något dum anledning bestämde jag mig för att "vrida upp" en flaska Goose Island "Bourbon County Stout" som avslutning på kvällen och en jävla ordentlig avslutning var det.. Jag sov som en gris efter denna något för laddade söndag..

Nu är det måndag och jag har en massa roligt ansvar att ta, det bästa är dock belöningen i form av ölbloggarträffen på lördag, det är verkligen något att se fram emot!

onsdagen den 15:e april 2009

Shopping i Köpenhamn + Barleywine = Sant

Åkte över till Köpenhamn igår för mitt första besök på ölbutiken "Fish n Beer" som ligger på Amager, en bra bit ifrån centrala Köpenhamn där jag steg av tåget. Med bestämda steg och Three Floyds "Behemoth Barleywine" i siktet vandrade jag i rask takt över bron mot Amager. Ungefär halvägs insåg jag hur jävla långt detta egentligen var och att det kanske hade varit smartare att hoppa på en buss eller tagit tunnelbanan. Hursomhelst, jag vandrade vidare och helt plötsligt var jag där. Jag kikade runt lite i butiken som förutom just Behemoth inte hade något extremt intressant, däremot hade de väldigt bra priser (Boris the Crusher för 74DK tex.) Jag snackade lite med den asiatiska medelålders kvinnan bakom disken och ursäktade mitt blöta jag genom att berätta om min lilla promenad. Den extremt vänliga damen gav mig förslag på bussar och andra alternativa sätt att ta mig tillbaka till tåget på medan jag försiktigt kikade vidare. Jag såg ett gäng Nögne Imperial Stout för ynka 30DK stycket så tre sådana flaskor slog jag till på men hejdade sedan mig och tog det jag egentligen var ute efter, tre flaskor Behemoth (två till mig själv, en till Markus.) Min studentkassa räckte inte till mer och egentligen inte ens till dem (119DK/stycket) men jag sörjde trots allt inte i denna stund, jag tyckte bara det var så skönt att få stå stilla ett tag.. När jag pustat ut och kikat färdigt så betalade jag för mig och packade ihop, expediten kom över med en flaska Mikkeller "Beer Geek Breakfast" och pekade på bilden av bryggaren Mikkel och berättade att det var han som sålt dem Behemoth flaskorna, ingen större överraskning och Ölbutikken besökare kan antagligen vänta sig att se Behemoth på hyllorna även där någon gång snart (vad är det som dröjer?) Damen stoppade sedan ner flaskan med ölnördsfrukost i min ryggsäck och log, jag tackade ödmjukast. Verkligen bra service på detta ställe och var det inte nog med det så höll hon även upp dörren åt mig på vägen ut!


Väl ute i den heta vårsolen igen funderade jag kort över om jag skulle på en buss men envis som jag är bestämde jag mig för att vandra hela vägen tillbaka, denna gången var det betydligt jobbigare och när jag äntligen, med sår på axlarna tagit mig till centrum så bestämde jag mig för att gå ner på den lilla, udda puben "Lord Nelson" för något uppfriskande. Lord Nelson är en pub med, i princip bara öl och cider ifrån fat, enstaka flaskor kunde skådas i de små kylarna där bak men ja, här är det fokus på fatöl. Jag kikade igenom den något tråkiga listan, frågade i vilken riktning deras "Lord Nelson IPA" var och efter jag fått svaret "Engelsk" (borde jag ju kunnat räkna ut egentligen..) så bestämde jag mig för att ta en Drikkeriget IIPA ifrån Mikkeller, en ganska söt, parfymerad bira med mycket tropisk frukt i smaken och självklart en brutal beska, gott men lite för runt och tråkigt, stiltypiskt och inte riktigt så fräsh som jag föredrar öl av denna stil.

Lite mer promenerande och en 40 minuter tågresa senare var jag hemma med Behemoth i kylen, Nögne i garderoben och äntligen, äntligen hade min sista flaska "Weasel" återförenats med sin lillebror. De båda står inför min dom en dag då jag blir sugen på att jämföra stackarna.. Efter vila och middag kände jag att jag inte kunde hålla mig, jag var tvungen att pilla bort de extrema mängderna av ljusblått (09) vax runt en flaska Behemoth och ta reda på vad som döljer sig innanför dess obscent fula ytterhölje. Följande antecknades..


Förvåningsvärt klart, bärnstensfärgat med en stor och extremt kompakt vit skumkrona som efter en bra stund sjunker till ett tunt lager ovanpå ölets yta, en snurr i glaset livar upp det igen och lämnar tjocka fina rester på glasets insida. Ser väldigt attraktivt ut men är det filtrerat? Det är galet klart hela vägen. Aromen är lite som väntad, väldigt humlebetonad och frisk med en grym krispighet av den kvalité som man inte hittar i många öl, inte ens amerikanska humlebomber. Väldigt imponerande men kanske något endimensionellt. Inbjudande hursomhelst med friska fläktar av citrus, tallbarr och grapefrukt, typiskt? Svar ja men trots detta med en karaktär som skriker proffs med en viss renhet, skarphet och friskhet som är svår att sätta fingret på. Ölets kropp är medelfylligt och ganska kletigt, ganska typiskt för ett barleywine men där slutar också det iaf traditionellt sett stiltypiska. För visst smakar det amerikanskt (suprise!) av massor av frisk humle, oljigt, bittert, citrusladdat och allmänt smarrigt. En del sötma finnes såklart också, snackar ju barleywine här nu och inte dubbel IPA (eller? hmm..) Sötman är närvarande i smaken men får inte lika stort utrymme som i andra amerikanska barleywine även om det blir mer påtagligt när det i eftersmaken strider på ett snyggt sätt mot den friska "tallkottebitterheten". Eftersmaken som för övrigt är lika balanserad och frisk som resten av ölet utan den minsta förnimmelse av de stora 12%'en. Att ölet är så pass alkoholrikt är för mig ofattbart, det märks ingenstans förutom lite i magen en bra stund efter man svalt en klunk. Överlag är det ett riktigt mumsigt barleywine med en stor förförande humlefriskhet och en helt sjuk hinkability (för ABV'n), det är nästan så att jag inte tycker det är värt pengarna för att det går ner så lätt men det är kanske just därför det är det. För övrigt får detta öls fantastiska humleprofil mig extremt nyfiken på "Dreadnaught", vågar man hoppas på att få prova det också någon dag snart? I vilket fall som helst känner jag mig rätt nöjd just nu, tack vare miss Behemoth.


Nöjd och nöjd, lite senare var det dags för ett något mer traditionellt barleywine och på så sätt en lämpligare nattfösare, ur "källaren" drog jag fram en flaska "Old Horizontal" ifrån Victory, självklart inhandlat i NY. Ett mysigt barleywine jag först provade förra sommaren när svärmor kom hem med en flaska. Förutom den trevliga smaken så hade flaskan också en minnesvärd dikt printad på etiketten. Low on the horizon the winter moon reclines, resting up for warmer times. While inside our homes the warmth abounds, as dearest friends are gathered 'round. In cheerful moods we gratefully sup, robust Barleywine from the cup! Brewed of pure barley, rich and sweet, one of natures truest treats! Fairly scented with fragrant hops, we celebrate this harvest crop. And as the heavens slumber above, merrily we sip... with the ones we love! Cheers! "Old Horizontal" ligger på 11% och är som sagt ovanligt traditionellt för att vara ett amerikanskt barleywine. Färgen på ölet är vackert djupt rött med ett litet gulaktigt, smutsvitt skum. Doften är söt och lätt parfymerad med inslag av vingummi, vanilj och torkad frukt. Kroppen är fyllig och len, lite kletig men inte så att det fastnar i käften. Smakerna är av söt, rik malt som för tankarna åt vingummi, friska gröna äpplen, torkad frukt tillsammans med en lagom påtaglig smak av alkoholen. Eftersmaken börjar torrt av den generösa, tropiska-frukt humlen men det hela slutar på en väldigt balanserad ton där sötma, beska och alkohol harmoniserar precis så som det ska göra i ett riktigt "nattförsarbarleywine". Jag ser väldigt stor lagringspotential i detta ölet och beklagar mig lite över att jag bara har en flaska kvar.. Nåja, det planeras ju fler NY besök och minst ett år bör jag kunna hålla mig innan jag knäpper upp den sista flaskan.

Blev ju inte en riktigt lika passionerat skriven text om "Old Horizontal" som det blev om "Behemoth", dels för att jag blev riktigt slö och dels för att Behemoth iaf för min del var betydligt mer spännande att djupdyka i. Hursomhelst så är det mycket intressant att prova två såhär pass olika öl ifrån samma stil där båda faktiskt kommer ifrån USA. Jag är ju ett humlehuvud så oftast föredrar jag sannerligen Behemoth men när jag är sugen på ett bra, mer traditionellt och sött barleywine som inte kräver lagring för att smaka bra (som så många andra..) så är Old Horizontal ett perfekt alternativ och definitivt ett öl som jag ska försöka få hem fler flaskor av.

Nu är det åter igen dags för en kortare paus ifrån öldrickandet, det har nämligen åter igen varit på gränsen till för mycket gott. Kanske provar jag denna gång någon lågalkoholhaltig eller alkoholfri sak som substitut, kanske skulle kunna vara kul? Vart börjar man egentligen? Jever Fun? Jag har ju skrivit alldeles för många positivt laddade recensioner på senaste just för att jag enbart druckit bra öl, kanske dags att iaf testa en eller två riktiga skitöl, om inte minst för att få lite perspektiv över öl i allmänhet? Eller..?

måndagen den 13:e april 2009

Southampton Imperial Russian Stout

Under en varm onsdag i New York besökte jag "Blind Tiger Alehouse" dels för ett "Vermont Beer & Cheese Event" och dels för att träffa ett par ratebeerianer som jag satt upp ett par ölbyten med. Jag träffade en av dessa redan vid tre tiden på eftermiddagen för några öl. Blind Tiger var redan då i full gång med ölfantaster och bryggare som minglade och drack öl. Jag testade ett flertal öl ifrån Vermont, bland annat en hel trevlig dubbel IPA kallad "Focal-Banger" ifrån "Alchemist Pub and Brewery" och en riktigt bra kaffe stout vid namn "Long Trail Coffe Stout". Det var en minnesvärd eftermiddag med lite för många öl, det var verkligen unikt att se allt ifrån amerikanska "wild ales" till IPA, dubbel IPA och imperial stout samsas på samma svarta tavla. Ont om lågalkoholhaltiga drycker var där och ja, efter några timmar så kändes detta minst sagt.


Hursomhelst så trillade den ene ratebeerianen in efter den andra och vi satt en stor glad skara vid ett litet borde och delade öl och rövarhistorier. Någonstans i mitten av kvällen fick vi för oss att det var dags att ta hand om bytena och upp på det redan fulla bordet kom det ena grymma ölet efter det andra, det var Angel's share och Pliny the Elder dit, Barrel Aged Mikkeller och Kriekselikroxen dit. Ett av ölen jag fick av en New York bo var Southamptons Imperial Stout, ett öl som släpps årligen med "vintage stämpel", numera i numrerade 75cl flaskor. Flaskan jag fick har nummer 245 av 450, inte en burk "sort guld" med andra ord även om man får hoppas att det är svart..


Southamptons Imperial Russian Stout ligger på 10,5% och är bryggt på nio sorters malt och flaskan säger även att det innehåller "en massa humle". Det får vi hoppas säger jag. Jag river av det svarta folie papperet runt korken och, korkar upp.. Ölet avger ett litet popp men bjuder än så länge inte på några stora intryck. Förväntningarna vid det här laget är väll hyfsat höga, ölet är trots allt, enligt ratebeer världens 38'e bästa. Jag häller försiktigt upp i min kupa, jag fokuserar till en början bara på att få en ren, snygg hällning så jag missar nästan hur häftigt ölet ser ut när det samlar sig på kupans botten. Svart, svart och åter svart med ett enormt, tight och krämigt mörkbrunt skum. Bara utseendet har mig leende, nu är förväntningarna på resten höga! Får inte missa att nämna att efter en lätt snurr i kupan, ja då hänger hela härligheten kvar på insidan av glaset som ett tjockt, krämigt, ljusbrunt väv av kola. Fan vad jag önskar att jag hade en kamera nu, en av bra kvalité, inte minst för att en google sökning inte ger ett enda vettigt resultat.. Nåja..

Aromen då? Minst sagt.. Inbjudande! Ni vet när den citrus-rika, lite blommiga humlen kittlar näsan sådär skönt och samtidigt harmoniserar perfekt med den söta vaniljfudge doften, sådär så man måste sluta och sedan börja om för att hitta till de rostade espresso tonerna, den djupa, rika och mörka chockladen. Detta är bra, jag har inte ens luktat färdig innan min första smutt och nu hittar jag härliga dofter av kakdeg och fruktkaka, lätt russin av alkoholdoften och en lätt men förförande frisk doft av gröna äpplen. Sen kommer smaken som är precis lika bra som doften fast med lite mer humle och en eftersmak som är full av rostad espresso, perfekt integrerad alkohol, bitter frukt och en precis lagom stor karamell/fudge sötma som får mig att tappa hakan. Jag hinner inte njuta eftersmaken färdigt förens jag är där för ännu en smutt, eller.. Snarare en klunk för nu vill jag känna munkänslan ordentligt, första intrycket var lent, väldigt lent, vad är andra? Först framstår ölet som medelfylligt och lent, när det glider ner för tungan förvandlas känslan till något som jag skulle kalla smaksatt grädde. Otroligt gräddigt, fylligt, lent och lite oljigt, aldrig kletigt eller obehagligt, brännande eller ofint. Ölet i allmänhet är extremt stiligt, artigt men samtidigt stort och generöst, som jag ungefär. Nej, generös är jag iaf inte med denna flaska, jag är överlycklig att det är en 75'a för jag vill ha varenda droppe själv! Det låter kanske som jag överdriver men när min favoritstil, "imperial stout" är så här bra, ja då kan jag dricka samma öl en hel kväll utan att bli uttråkad och nu halvvägs in i flaskan är de enda negativa bieffekterna en lätt suddig blick och ett mindre fokuserat sinne. Men åh, jag är i harmoni, extasen har lagt sig och jag bara lutar mig tillbaka i soffan och njuter. Ja jag ska sluta nu, avslutningsvis vill jag bara säga att detta öl är värt att söka upp, byta sig till eller jaga i fatt. Det är otroligt sofistikerat, komplext, generöst och välbalanserat och min flaska är ändå relativt färsk! Nu är det ju bara synd att jag inte har fler flaskor, eller synd är det inte, det är en ren tragedi.. Ush, Hursomhelst så hamnar detta helt klart någonstans på min interna top tio lista, så bra är det vare sig jag någonsin kommer få smaka det igen eller inte.

Vad hände resten av kvällen på "Blind Tiger" i NY då? Jo vi drack vidare glatt men jag avslutade trots allt i lagom tid med en 3Fonteinen Oude Gueuze, ett fantastiskt bra öl och antagligen det enda som kunde sparka liv i mig just då och hjälpa mig på den långa vägen hem mot New Jersey.. Hem kom jag iaf och borta bra men hemma bäst typ, eller ja.. ungefär så.. NY är nog fan lite bättre än Malmö men ändå.

Denna helgs provade öl

Lördagen började väldigt tidigt med att Markus kikade in vid 15 tiden, han hade med sig Rouges XS Imperial Stout 2006, den där mystiska keramik flaskan som jag på grund av mitt New York besök missade när den gästade systembolaget nyligen. Självklart var vi tvungna att värma upp med något "lätt" innan denna monster imperial stout dock. Jag hittade inget "lätt" i kylen så det blev till att dela en flaska Dogfish Head "Burton Baton", en blend av 50% ekfatslargrad dubbel IPA och 50% färsk "90 minute IPA" på 10% och 80IBU. Flaskan var tyvärr långt ifrån färsk så det smakade mer som ett ekfatslagrat amerikanskt barleywine, inte alls fel men kanske inte riktigt vad man hade väntat sig. Vi kom hursomhelst fram till att ölet var gott men inte fantastiskt.


Sen gick vi på Rogue'n.. En ordentligt bitter (närmare 90IBU) och bränd imperial stout på 9,5 eller 11% alkohol(?) Ölet började lite väl kantigt och hårt men rundade sådär efter halva flaskan av sig och avslöjade en del schysst karamell och sötlakrits. Som sagt ett ganska burdust och skarpt öl men trots det bättre än 2008'an jag drack förra året och rätt lämpligt om man vill ha en riktig käftsmäll.


Vi avslutade vår korta men intensiva dryckessession med en burk "Ten FIDY", en av mina favorit imperial stoutar när jag vill ha något som inte är för komplicerat men när jag ändå kräver generös smak och allmänt fet känsla.. Här efter begav sig Markus hem, jag blev ordentligt eftermiddags trött och avslutade öldrickandet för denna lördag..


Eller? Njäää, nån timme senare var jag uppe på bena igen och efter middagen blev det dags för mer godis i form av Thirsty Dogs "Siberian Night Imperial Stout". Ännu en högt rankad imperial stout som låg på min "try before I die" lista och ja, man kan ju bli överkörd imorgon så varför inte? Ölet höll vad den lovade, slog mig som lite simpelt först men det växte gradvis på mig och de sista smuttarna var nog de absolut bästa. En väldigt komplex och mörk röra med bra beska och massor av malt utan att aldrig gå över till siraps sött som så många andra öl inom stilen.. Riktigt bra!


Nu när jag var "on a roll" så bestämde jag mig för att testa ännu ett öl jag länge sneglat på, "Oerbier Special Reserva" ifrån De Dolle bryggarna. En väldigt uppbiffad, koncentrerad och stark variant på originalölet "Oerbier". 13% Alkohol och lagrat på Bordeaux fat, mmhm. Ölet var förvåningsvärt surt, vinöst och komplext med en fantastiskt gräddig och lätt kropp. Syran i ölet lutade nästan lite åt den i en bra kriek och alkoholen, ja den var helt integrerat. Jag tror aldrig jag har druckit ett så starkt öl där alkoholen verkligen inte är närvarande överhuvudtaget, väldigt häftigt och mycket gott.


Av någon anledning blev jag och flickvännen aldrig sömniga denna kväll och eftersom Oerbieren i princip rensade upp hela paletten så beslutade jag mig, trots så många bra öl på en dag att ta en nattfösare i form av "Ramstein Winter Wheat", en weissbock bryggt i New Jersey, även inhandlad där mest för skojs skull, stilen är annars inte direkt en favorit men just nu, som sista ölet för kvällen kändes det lämpligt med något i tysk stil, något starkt och sött. Ölet var ganska välgjort och stiltypiskt med kanske lite väl vass kropp till en början, det hade en mycket väl integrerad alkohol trots sina 9,5% och smakerna var i princip av klöver, skumbanan, äpplen, lite kakao och lite nötter. Helt okej helt enkelt..


Söndagskvällen spenderades i slappt tillstånd men jag sög ändå sakta i mig Nögne och Dugges Sahti som jag helt enkelt inte varit intresserad av att prova förens nu. Tyckte det var helt okej utan att sticka ut, tog en jävla tid att dricka upp flaskan och jag fantiserade om samma öl gjort med större beska och en ABV på 7% istället, då hade det varit ett prima sommarkvälls öl tror jag. Ett tråkigt inlägg från mig idag, mer en rapport på provade öl än något annat. Ska bättra mig nu när det snart börjar bli dags att prova Southamptons imperial stout alternativt den svår fångade "Kate The Great". Tänkte även göra en jämförande provning av Dogfish Heads olika india pale ales mm..

lördagen den 11:e april 2009

Bishops och sen en JW Lees "Harvest Ale"

Var under fredags eftermiddagen/kvällen på Bishops Arms där jag började med att beställa ett öl jag saknat väldigt mycket på senaste tiden, Liefmans fantastiska "Goudenband". De som inte har provat det bör söka upp detta nu för det är belgiskt öl när det är som unikast och bäst och ytterligare en anledning att söka upp detta nu är att man inte kan känna sig säker på ölets framtid efter Moortgart köpt upp bryggeriet. När jag väl dragit ur korken och hällt upp halva flaskan i ett glas, ja då insåg jag snabbt hur jävla bra detta är och hur mycket jag saknat det, ett 8%'igt öl som är så extremt lättdrucket och läskande men samtidigt extremt komplext och multi-dimensionellt. Som så ofta med extremt goda öl slank det ner lite för snabbt och jag fann mig i nästa stund funderandes över vilket öl som skulle bli mitt nästa drag.


Jag skådade Bishops "special öl lista" och noterade att en del priser var höjda och närmast absurda.. Vad sägs om Beer Geek Brunch Weasel för 350kr?, Hvede och Oatgoop för 600kr, Barrel Aged Gonzo som jag nyligen drack på "Nya Tröls" för 130kr kostar här 289kr.. och Kaggen reas knappast ut som den gjorde under "micro öl festivalen" längre för 120kr nej, utan nu är priset uppe på 450kr! Nu undrar jag och frågar, de som vet, vad kostar en flaska Kaggen i inköpspris? Jag ska inte gnälla på höga ölpriser, det finns tillräckligt många ölnördar som gör det åt mig, men när det kommer till ett öl som Kaggen undrar jag faktiskt lite, vad är grejen? Det är ju inte så att vilken jävla idiot som helst köper en flaska, tycker det smakar pecka och häller ut den. Det är ju i princip bara ölnördar som köper detta ölet, ingen värdelös idiot betalar 100 till 200 kr för 25cl öl och de få nördarna som gör det förtjänar fan en smakupplevelse vid namn Närke Kaggen Stormaktsporter. Jag kan förstå idéen om att sätta ett överdrivet pris på ett öl för att folk inte ska "köpa upp varenda flaska" men som jag skrivit innan här på bloggen, som öl älskare får man dåligt samvete om man trycker i sig mer än en flaska Kaggen per kväll, så gott är det, så eftertraktat och bra är det att man ofta hellre avstår själv för att låta andra prova. Jag har haft massor av möjligheter att dricka svinbra öl till bra priser och jag gör det gärna men jag gör det inte om och om igen just för sakens skull och det tror jag inte någon annan öl fantast gör heller, vi låter hellre flaskorna stå så att nästa ölnörd som kanske inte provat just detta fantastiska öl får chansen. Så ja, jag har lite svårt för att se hur man motiverar prislappen, Bishops gick väl inte minus när de sålde flaskorna för 120kr eller? Sedan tycker jag ju 120kr är extremt billigt, jag har själv betalat 250kr för en flaska i Stockholm innan och det sved inte i plånboken för en sekund när man snackar så här pass bra öl men 450kr? Det eliminerar ju rätt många köpare, jag som student skulle sällan ha råd att lägga den summan på 25cl öl och jag hade nog aldrig gjort det heller då jag hade kunnat få en helkväll med bra öl för den summan. Ska det bara vara folk som har råd att lägga 450kr på ett öl som ska ha möjlighet att prova Sveriges största stolthet? "Men man kan ju dela ju", Ja det kan man, jag delar gärna 75'or, 65'or och även starkare 33/35'or men en 25cl Kaggen skulle jag personligen dela på högst två personer. Jag vet att det står på flaskan "dela gärna på flera personer" eller något liknande men det är ju bullshit, man får ju inte riktigt hela upplevelsen om man dricker 6cl, ölet ska ju få hinna växa på en, man ska hinna sitta ner och njuta och trots att det är ett väldigt "fint öl" så är det fan inte 40%'ig sprit vi snackar om. Jag ska sluta gnälla nu, jag har druckit Kaggen så att jag klarar mig resten av året, det är inte för min egen skull som jag grinar över detta men jag tycker det är synd att priset ska vara så högt för nyblivna ölnördars skull som kanske inte är vana vid att punga ut hur mycket som helst för en flaska öl. I början av mitt egna ölprovande så var jag knappast villig att lägga ut de summorna som jag ju gör nu men trots det visste jag vad Westvletern 12 var och jag ville gärna prova det, bara inte för 500kr/flaska. På samma sätt är det lite synd om det kommer hit ölfantaster ifrån andra delar av världen, då har de rest hit, kanske till stor del för att få prova just Kaggen men utöver en lång resa och stor dedikation så ska de punga ut ett extremt överpris. Innan jag själv hade provat Kaggen så åkte jag upp till Stockholm till stor del för att göra just det, jag besökte "Monks café" där de också tog ett ordentligt pris för ölet och trots att jag inte gillar stället värst så ska de ha cred för att de sa till mig att dra till Bishops istället och köpa ölet för halva priset och utöver det sedan ringde upp stället åt mig för att kolla så att de hade öppet och att de hade några flaskor kvar! Jag trevade såklart dit och delade sedan flaskan med en god vän.


Nåja, nu vart jag ju på Bishops i Malmö, inte i Stockholm.. Nästa öl för fredagskvällen blev lite oväntat Stones "Ruination", den var lagom kyld, lagom billig (95kr), lagom läskande och tillräckligt färsk för att tillfredsställa mig iaf. Någonstans halvägs in i mitt glas Ruination stötte jag på Tomas Lindohf och Lena som jag sedan satte mig och snackade med. De berättade lika passionerat som vanligt om framtida Malte aktiviteter, provningar mm och jag fick åter igen lite dåligt samvete för att jag inte gått med i deras ölsällskap (snart, snart!) Efter mitt glas Ruination behövde jag något som kunde rensa ur munnen ordentligt så valet föll slutligen på en Boon Gueuze Mariage Parfait 2004, en klassiker som jag alltid tycker funkar lika bra och som jag tror att jag bloggat om ett par gånger tidigare. Efter det perfekta äktenskapet beslöt jag mig för att vandra hem och käka lite middag, klockan hade blivit så mycket som halv nio och jag hade inte klarat mer öl på tom mage ändå så..

Efter käket blev jag sugen på något sött, jag genomsökte garderoben och fann en flaska John Lees (och John Willie Lees) "Harvest Ale" ifrån 1999 stirrandes på mig. Jag bestämde mig för att inte bli nostalgisk utan bara öppnade upp skiten utan att blinka. Ölet kommer i en 275ml flaska, ligger på 11,5% och relativt snälla 35IBU, beska väntade jag mig knappast dock speciellt inte efter tio års lagring. Följande antecknades..



Mörkbrun, relativt klar med ett tunt grå-vitt skumlager som efter en tjugo minuter i kupan lägger sig som en ring över ytan. Doften är söt och komplex med koncentrerade och kraftfulla aromer av russin, torkad frukt, kakao och karamell. Doftar väldigt väl lagrat och snyggt balanserat. Kroppen är len och lite kletig med noll kolsyra. Smaken är otroligt stor och söt men samtidigt komplex med massor av torkad frukt, karamell, russin, lite soja och lite kakaopulver samt en härlig underton av fin starksprit utan någon uppenbar alkoholsmak. Eftersmaken är lång och värmande med mycket kola och sirap tillsammans med en härlig äpple fruktighet och en lätt touch av gammaldags vanilj. Verkligen ett bra barleywine och iaf vid denna ålder där uppe tillsammans med Thomas Hardys. En härlig, värmande nattfösare som gradvis tvingar fram ett leende på läpparna.


Kvällen slutade lugnt och stilla som en godnatt-saga, jag vaknade extremt utvilad i morse redo för ännu en dag med nya öläventyr.. "Kruk imperial stout" och något annat står på listan..

torsdagen den 9:e april 2009

Lite mer imperial stout..

Idag sken solen ordentligt och senare på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en promenad. Kunde inte gå helt utan mål så jag styrde mot "Nya Tröls" och en "Barrel Aged Gonzo". Väl där genomsökte jag listan ordentligt efter något intressant att trycka i mig innan det lite större ölet men där fanns inget intressant för mig just då så jag körde på en 9,5 och 85IBU bira direkt..


Ölet var mörkbrunt med ett litet ljusbrunt skum. Doften var whiskeyladdad med inslag av tjära, lakrits, fudge och lätt vanilj. Kroppen var lätt till medelfyllig med lite men ganska vass kolsyra. Smaken var likt aromen av whiskeytunna, vanilj, lakrits, karamell med lätta inslag av 80+ %'ig mörk chocklad. Eftersmaken var lite saltig och tjärig med en lätt fruktig touch av omogna äpplen. Gott men lite väl enformigt och whiskey dominerat. Värt 130, mjaa det är ju billigare än andra ställen men skulle ändå rekommendera att dela en flaska med en kompis just för att smakerna blev lite väl enformiga och koncentrerade efter halva flaskan.

Efter min Gonzo Wild Dog kikade jag åter igen på öl listan men kom fram, åter igen till att där inte fanns något mer intressant för tillfället. På bordet ovanför kylarna bakom disken skådade jag dock något intressant, en liten, äldre flaska Carnegie Porter! Jag kom snabbt fram till att ett så pass "lätt" öl var ganska menlöst att dricka just vid det tillfället men frågade ändå vilken årgång det var. En 98'a tydligen, kul! De kommer säkert säljas till ett ovanligt bra pris (som alltid på Tröls) och jag kommer försöka prova en flaska då jag i princip bara har druckit färsk Carnegie innan.

Nåja, nu var jag på väg hem, eller åt den riktningen iaf. Jag kom fram till att jag ville ha några flaskor Oerbier till både magen och "källaren", väl på systemet gled det även ner ännu en flaska av "Sahtin". Väl hemma så genomskådade jag kylskåpet efter något trevligt att testa innan maten, inget i lättare väg så valet föll slutligen på Samuel Adams imperial stout ifrån deras nya "Imperial Series". Ännu en feting inköpt i New York på 9,2%. Jag hade väll knappast några höga förväntningar men slog trots det optimistiskt upp den svarta sörjan i min nya standardkupa.


Ett fint, litet och krämigt skum genereras och ölet är faktiskt förvåningsvärt svart (sam adams + låga, för stilen 9,2% fick mig att tro att ölet skulle ha lite större röda/bruna kanter iaf..) Utseendet är riktigt pampigt och ölet ser faktiskt väldigt inbjudande ut. Även doften är inbjudande men väldigt ljus, dvs av kola, vanilj, karamell etc. Under ytan smyger en söt doft av lakrits och lätt rostad malt dock. Kroppen var även den en positiv överraskning, mycket krämig, tjock och väldigt len. Glider ner helt utan problem och vid detta tillfälle kommer alla smakerna ifrån aromen, lite lätta och snälla sådana men i eftersmaken exploderar det med söta, kraftfulla smaker av lakrits, karamell, kaffe och väl integrerad alkohol. Överlag en positiv överraskning som gärna får besöka hyllorna på systembolaget. Samtidigt var det långt ifrån världsklass med den något enkelspåriga, allmänt lätta karaktären.

Förutom denna imperial stout så har även Samuel Adams släppt en "imperial wit" och en dubbelbock under deras "imperial serie", jag handlade ingen av de andra två under mitt besök i NY just för att de lät lite äckliga, för att mitt förtroende för Sam är lite lågt och för att det fanns så mycket annat som jag prioriterade långt före dessa..

Nu stitter jag och funderar på om jag ska dricka en Oerbier eller kanske en Oerbier Special Reserva.. Eller kanske en Oerbier följt av en Oerbier Special Reserva? Hmm, det blir nog lite häftigt.. Kanske bara en Oerbier Special Reserva? Jag kan inte bestämma mig.. Får se vad som händer.. Skål hursomhelst!

Moylans del II och III

Jag måste erkänna att jag har suttit på en hemlighet, jag har provat mina resterande flaskor ifrån det California baserade bryggeriet "Moylans". Förutom deras dubbel eller kanske till och med trippel IPA "Hopsickle" som jag redan har recenserat så hade jag även med mig hem deras imperial stout och en annan, lite mindre dubbel IPA. Kan ju säga redan nu att ingen av de två var helt fantastiska och de inspirerade inte till några större mängder skrift men jag börjar trots allt med mina tankar om den svarte, "Ryan O Sullivans Imperial Stout" på 10%, drucken ur en kupa, delad med en god vän.


Ölet forsar ut i en brun stråle, när det väl sansat sig i glaset är det självklart svart med små bruna kanter och ett tätt, snyggt ljusbrunt skum ovanpå som lämnar fina rester efter en snurr i kupan. Aromen är relativt humlig med undertoner av grapefrukt, hårt rostad malt, sötlakrits och lite ljus chocklad. Inte jätte lovande tyvärr. Kroppen är medelstor och ganska len. Smakerna är likt aromen men med ytterligare chocklad och karamell. Det är ganska välhumlat och friskt utan större komplexitet. Visst är det gott och mycket drickbart men alldeles för enkelt och nästan uppfriskande. Eftersmaken är hårt rostad med värmande alkohol och en ordentlig humlebeska. Inte riktigt min typ av imperial stout, för enkel och för frisk med ganska vassa kanter och för lätt kropp. Fortfarande helt klart godkänt dock.

Sedan provades bryggeriets standard dubbel/imperial IPA "Moylanders Double IPA" på 8,5%, tydligen guldvinnare av "Alpha King Challenge" 2001 och 2002, ett tag sedan ja, så det påverkade inte direkt mina förväntningar eller rättare sagt, icke-förväntningar på ölet. När jag testade detta ölet hade jag åter igen ingen kamera till hands vilket var lite synd då ölets utseende verkligen var något som imponerade på mig, följande antecknades hursomhelst.


Färgen på ölet är vackert och grumligt orange med en stor pösig vit skumkrona som när det sakta sjunker ner lämnar ordentliga, kletiga rester på glasets kanter. Aromen är även den väldigt inbjudande av jordiga, gräsiga humletoner tillsammans med den traditionella karamell malten som grund. Kroppen är ganska stor, lite kletig men samtidigt len tillsammans med lätt kolsyra. Smakerna är av kletig karamell, mango och annan tropisk frukt samt tallbarr liknande humletoner. Ölet avslutar ordentligt bittert med en smygande, tillfredsställande sötma. Det är väldigt gott och lagom lättdrucket utan att briljera, jag misstänker att det är betydligt bättre när det är purfärskt för just nu känner jag en viss saknad av humle i de högre registret.. Kan dock se detta öl funka utmärkt i kvällssolen en sen sommardag, synd att jag inte har fler flaskor bara.. En typisk västkust dubbel/imperial IPA som utan tvekan tillfredsställer dem som är ute efter just det.

Då har jag nu provat tre stora öl ifrån Moylans, kanske inte tillräckligt att använda som bas för att döma bryggeriet i allmänhet men trots allt vill jag påstå att det känns som ett bryggeri som är bäst när humlen får leka fritt. Det är väldigt mycket västkust smak, inte jätte komplext men väldigt läskande, generöst och välsmakande. Det största, mest humleproppade ölet "Hopsickle" hamnade högst på min interna lista, på andra plats hamnade "Moylanders double IPA" och den ganska intetsägande, tråkiga imperial stouten hamnar sist och kommer så småningom glömmas bort helt. Jag vågar påstå att bryggeriets öl är värda att inhandla sedan vet jag inte hur tillgängliga de är här omkring, har för mig att de bättre stockholmskrogarna har sålt något ifrån bryggeriet, då snackar vi säkert en annan prislapp än en 8-10 dollar dock..

måndagen den 6:e april 2009

Ölpackad helg (igen)

Javisst har det varit en ganska intensiv öl helg igen, vad annars när man rundar av fredagen med Darklord? Under lördagen var sedan jag och kwinnan inbjuda till Markus och hans fruga på fantastiskt käk och självklart massor av bra öl. Vi började med ett lättare våröl som perfekt matchade den mycket välkomna vårsolen (Oppigårds Spring Ale, helt okej lättare bira.) Sedan drack vi, åter igen i solens tecken en flaska Saison D'erpe-merde till maten. Jag tog med mig denna flaska just för att jag tycker det är ett säkert kort, speciellt nu när solen tittar fram. Sedan bjöds det på stilig efterätt i form av frukt och chockladmousse och då drar Markus fram en flaska "Fru Frederiksen" till det. En lättare version av "Herr" på 7% och 60IBU istället för 10,5% och 80IBU. Gott var det i vilket fall som helst, mycket välbalanserat och lika god som "Herr" utan att vara lika kraftig.


Efter "Fru" drog Markus generöst nog även fram en flaska "Herr", ett öl som jag sedan första gången jag provade det har varit ett stort fan av även om det bara är i absolut toppklass efter sådär ett års lagring. Vi drog oss ifrån köket och in i vardagsrummet där mycket gott sällskap och mera god öl dracks under resten av kvällen. Efter en alltid lika god Herr Frederiksen var det dags för ett öl vi gemensamt inhandlat på Ölbutikken förra veckan, Lost Abbeys "Serpents Stout" som var ett stilrent och snyggt öl på alla sätt och vis med en stor dos lakrits, karamell och chocklad tillsammans med en krämig och len kropp. Riktigt bra men det stack kanske inte ut på ett sätt vi båda hade väntat oss. Vid det här laget började vi båda närma oss riktigt jävla nöjda men lite musiksnack senare blev det även vars ett glas "2nd Anniversary". Ett öl jag har druckit innan och tyckte var helt okej+, nu var dock humlen ganska långt borta vilket gjorde ölet till, i princip en kletig karamellbomb. Det gick trots det sakta ner och vid det laget var iaf jag skitnöjd med kvällen och kände att det var dags att hoppa på bussen mot hemmet och en god natts sömn.

Söndagen utspelades i ytterst slappt tillstånd utan några planer på att dricka öl, kände väll att det blivit lite "för mycket av det goda" den senaste tiden.. Flickvännen krängde chips och upprepade flertal gånger under tiden att "imorgon ska vi börja vara hälsosamma!". Jag tänkte då, ja WTF, imorgon kör vi! och sedan hade jag en flaska "The Abyss 2007" på lätt kylning i skåpet. Denna "imperial stout" (det enda jag dricker nuförtiden??) ligger på 11% alkohol, 65IBU och kommer i en stilig flaska med nervaxad kapsyl. Ölet är bryggt med melass, lakrits och 33% har sedan även legat på ek och bourbon tunnor, woah ja.. Följande antecknades igår kväll..


Färgen är i princip svart med små bruna kanter och ett litet, plottrigt brunt skum som, efter en snurr i kupan lämnar en del droppar till rester runt glaset. Aromen är inbjudande men något tillbakadragen med inslag av chocklad, karamell, vanilj och lakrits. Kroppen är otroligt len och medelfyllig utan någon som helst störande livlighet. Stilla som en vinternatt. Smaken är söt av chocklad, lakrits, vanilj, karamell, lite bourbon och lite mörk frukt. Finishen visar en hel del bourbon och snyggt integrerad alkohol med extremt långvariga smaker av mörk chocklad, brunt socker och en bitande bitterhet som balanserar upp det annars väldigt söta ölet. En väldigt genuin, tung och söt smak av lakrits är också för evigt närvarande i eftersmaken vilket gör det hela lite annorlunda än någon annan imperial stout jag druckit innan. Överlag ett riktigt gott och komplext öl som dock mått bättre av en lite tyngre kropp och lite mindre lakritssötma, extremt bra men inte riktigt där uppe i den absoluta världsklassen enligt mig.


Nu är det måndag och jag pausar ifrån ölprovandet i några dagar, har blivit lite väl många och tunga öl sedan hemkomsten ifrån USA.. Kan hända att jag dyker upp med en och en annan recension av någon lågalkoholig light öl senare i veckan.. Eller kanske inte..

fredagen den 3:e april 2009

Dark Lord Russian Imperial Stout

Denna eftermiddagen var det äntligen dags att testa det hype'ade ölet "Dark Lord" som ligger på fjärdeplats på både Ratebeer och Beeradvocates topplista. Markus dök inom mig efter jobbet för att skona mig från halva flaskan. Finurlig som jag är frågade jag honom om han ville ha en kopp kaffe först (klockan var ca 16:00), han tackade nej men jag drog fram en flaska "Long Trail Coffe Stout" och frågade, "är du säker?" Kaffe stouten vi sedan delade är ett bra öl för stilen som jag testade ett glas av från fat när jag besökte NY och baserat på det köpte en flaska när jag senare trillade över det i en butik. Det är en relativt stark (8%) och en väldigt kaffeorienterad stout med en väldigt färsk, ren, komplex och behaglig kaffesmak tillsammans med en grymt gräddig och trevlig munkänsla. Ölet gled lagom snabbt ner samtidigt som vi förberedde oss på den mörke herrens ankomst.


Det var en snart ett år gammal flaska (årgång 2008) Dark Lord som skulle testas. Ölet ligger på 13% alkohol och är bryggt med kaffe, vanilj och melass. Man har hört massor om detta stora öl och faktumet att det bara säljes en gång om året på "Dark Lord Day" på bryggeriet drar ju inte ner hype-faktorn. Flaskan är sådär amerikanskt ful som bara amerikanska "bombers" får lov att vara. Beskrivningen på etiketten är typiskt för en imperial stout och säger betydligt mindre än alla recensioner man har läst genom tiderna som ölnörd. Det hela börjar med att jag sakta men säkert pillar bort den svarta vaxen som omringar kapsylen, lite spänning känner jag och säkerligen Markus också. När kapsylen väl är blottad och av är det dags att hälla upp..



Ölet hälls ur flaskan i en stilren stråle och samlar sig i våra kupor som ett växande svart hål i rymden. Tack vare en kraftfull hällning genereras ett centimeter tjockt brunt skum som, till min förvånad inte är mörkare än just "brunt" (alltså inte sådär fett mörkbrunt som vi snackar när man häller upp Bourbon County Stout eller Bells Expedition.) Skummet lägger sig relativt snabbt till ett litet tunt lager som knappt håller ihop mer än några minuter men det lämnas bruna hinnor på glasets kant.. Nu till de viktigare elementen, smak och doft..


Aromen är extremt söt av soja, sirap, karamell och vanilj tillsammans med en stor dos brända och rostade inslag samt lite lätt alkohol. Kroppen på ölet är gigantiskt men lent och det lägger sig som en fet hinna i hela munnen. Smaken är av mörk chocklad, soja, karamell och en fet, bränd smak som samsas med värmande alkohol och en liten syra som balanserar upp den extrema sötman en aning. Eftersmaken är värmande och åter igen bränd, lätt bitter och väldigt "sockrig" med chocklad och karamell smaker. Ölet är närvarande i flera minuter efter man har svalt och verkar nästan aldrig försvinna. Stor wow faktor vid både andra och första klunken men det är just "känslan" och kroppen som är häftigt här. Smakerna imponerar inte lika kraftigt på mig, det är stark smak och det är mycket smak men inte jätte många smaker. Nu en stund efteråt minns jag det mest som bränt och sött. Visst fanns det mer komplexa fruktiga och intressanta toner under den ytan men det krävs nog lite lagring för att lura fram dem ytterligare. Just nu kändes ölet lite endimensionellt och koncentrerat och lite väl åt det söta hållet för att kunna kallas balanserat. Helt rätt i ett efterätts sammanhang men absolut inte en imperial stout man dricker när man "blir sugen på en imperial stout".


För min del levde det med andra ord inte riktigt upp till hypen. Jag tyckte det var gott, i den söta klassen av den biffiga imperialistiska stout stilen är det helt klart i topp men om jag jämför det med tex Alesmiths "Speedway Stout" som jag drack för bara några dagar sedan så känns Dark Lord bara fel och Speedway Stout helt rätt då den sistnämnda var betydligt mer balanserad, drickbar och komplex. Som sagt så lutar de två åt något olika håll och som dessert dricker jag gärna Dark Lord igen vilket jag förhoppningsvis får göra. Att "Dark Lord" ligger på fjärdeplats enligt "de två stora sidorna" är enligt min åsikt dock bara fel och kan bara bero på någon form av hype samt faktumet att det är så tjockt att det skapar en hög "wow faktor" vilket är lämpligt för de som bara provar ett par centiliter på enorma provningar, för i ett sådant sammanhang, ja då sticker det ju ut min sin "fethet".

Om vi ska snacka fethet, ja då kan vi ju gå in på det jag och Markus förundrades mest över när vi provade ölet i eftermiddags. Jag snackar nu om "the sludge", alltså bottensatsen i flaskan. Jag hade sedan innan, på diverse forum läst om denna sörja i botten på flaskan. Självklart är jag van vid grumliga, jästiga öl med stora klumpar i botten så jag var ju inte livrädd för denne onda "the sludge" men jag såg ändå till att ölet stått lugnt innan det serverades och jag hällde i en ren, icke kluckande stråle. När vi tillslut hällde hällde upp "satsen" i våra tomma glas ja, då var vi båda glada över min försiktighet för jävlar, jag har aldrig skådat något liknande!


Det såg alltså ut som någon form av trögflytande, brun sörja, diarréliknande "geggamoja" och jag tyckte inte heller det luktade bra, unken doft med lite syrliga inslag. Jag smakade självklart på det och gillade inte riktigt att kunna tugga mitt öl.. Markus klarade av att få ner sin andel men jag hällde efter lite skådande ut min. Vi var båda i lätt chock över detta trögflytande helvete och lekte runt med sörjan i glasen en bra stund.. Får se här om några bilder kan illustrera geggans konsistens och udda, korniga utseende.




Ja, ni ser nog.. Avslutningsvis var det verkligen en upplevelse att prova "Dark Lord" framförallt på grund av den feta kroppen, den extremt generösa och stora smaken samt det.. underhållande.. slemmiga "sludget". Vad gäller smaken lämnar det lite mer att önska men det var fortfarande väldigt gott, bara inte så gott som omständigheterna kan lura en att tro. Men mätta blev vi hursomhelst..

God fredagskväll på er!

FFFredag!

Om några timmar är det dags. Jag ska prova ett av världens mest hype'ade öl Three Floyds "Dark Lord", den behöver nog ingen presentation.. Jag har drömt om att få prova ölet som länge legat på topp tio listorna på både Beeradvocate och Ratebeer men trodde kanske att det aldrig skulle bli möjligt. Idag är det dock dags, förväntningarna är ganska höga men jag är rätt bra på att mentalt neutralisera mig, sedan får vi se om ölet är så bra som det sägs..


En recension kommer självklart senare, önska mig lycka när jag konverterar till den mörka sidan.

torsdagen den 2:e april 2009

En riktig skit tisdag

Lite sent ute men skrev under dagen (jag vet att det nu är torsdag) om gårdagens små händelser.. Ett gnälligt, inte värst ölrelaterat inlägg men håll till godo..

Ja, dagen började bra. Ikväll är det konsert och inte vilken konsert som helst utan Squarepusher live i Lund. Bortser man ifrån faktumet att denna artists tre senaste släpp är alldeles för enkla och lite dumma så är det en av mina favoritartister någonsin, peppad och redo efter en lång natts sömn. Humöret sjunker dock sakta i takt med att diverse ärenden knölar ihop sig, det blir förseningar, omvägar och på eftermiddagen sådär två timmar innan konsertdags har jag sprungit en jävla massa varv över hela stan i princip utan resultat. Irriterande, ja, men nu sitter man iaf där med en schysst pizza och tittar på öldokumentären jag fick låna av Markus här om dagen (en intressant dokumentär om Amerika innan, under och efter "prohibitionen") Jag blir efter maten tvungen att gå en halvtimme tidigt till centralstationen i Malmö för att hinna handla ett nytt månadskort (som priset var höjt på igen) innan de stänger receptionen. Jag funderar på vad jag ska göra med mina långa minuter och hamnar självklart på Bishops Arms då det alltid är nära till hands. Väl inne på Bishops beställer jag en klassiker, Sierra Nevada Bigfoot. Egentligen inte ett öl att sparka igång kvällen med men efter denna sketna dagen behövde jag en spark i rätt riktning så varför inte? Damen bakom bardisken kikar på flaskan och instämmer att det var ett bra val samtidigt som hon konstaterar att det inte är något man häller i sig som en ”pint bitter”. Jag kikar på det nästan fulla glaset och sedan på klockan som visar att jag har 20 minuter kvar och får mig en tankeställare. Kanske var det inte så smart med en Bigfoot trots allt? Jag kikar ner på den alltid växande ölmagen och tänker ”den klarar det, jag är rätt härdad” för att sedan sippa vidare i något ökat tempo på denna smaskiga karamell bomb ifrån 2008.

Strax därefter när jag sitter och gottar mig som mest smyger det fram en medelålders man och frågar ”ursäkta mig, vad är det du dricker, jag ser att det är ifrån Sierra Nevada”. Mannen verkade relativt okunnig vad gäller öl trots att han kände igen bryggeriets logga så jag informerade honom artigt om att det var deras ”största öl”, att det var fullpackat med humle och låg på hela 9,6%. Mannen lät lite förvånad och sa sedan ”aja, jag bara undrade för du såg ut att njuta så”. Jag erbjöd honom att smaka men han tackade artigt nej och gick tillbaka till sin pall några meter bort men innan detta han jag iaf berätta att ölet, trots den höga alkoholhalten är fantastiskt gott och ett måste för honom att köpa nästa gång han är på humör. Det här var en sådan situation då man känner att man kanske kunde varit en bättre ölfrämjare, jag ångrar att jag så ofta lätt blir överrumplad av socialinteraktion för om det inte vore för detta hade jag kanske kunnat “konvertera en till”. Jag ska försöka sluta vara perfektionist dock, vem vet, mannen kanske beställde en Bigfoot senare under kvällen?

Jag återgick till ölet och ville i lugn och ro njuta av de resterande dropparna, ingen mer överrumplanden, ingen mer obekväm socialinteraktion ikväll inte, speciellt inte med en högljudd konsert som eliminerar den möjligheten framför mig, skönt.. En ca tio minuters njutande senare och med ca tio minuter kvar till tåget händer det ofattbara! En jävla cp gubbe kommer in halvskrikandes och självklart, tar sin plats precis bredvid mig i baren. Han beställer högljutt och specifikt en tjeckisk lager på flaska, ”Staropramen Dark” blev det för att vara exakt. Ungefär samtidigt som han beställer pratar han om saker som inte en jävel på jorden skulle kunna förstå vilket nästan omöjliggjorde slutförandet av beställningen. Nåja, än så länge har han inte tilltalat mig tänkte jag och höll blicken på vätskan i mitt glas. Två sekunder där efter kommer det, en knack på armen och ett ”Duuuuuuuuuu?” och där var det igång.. Mannen såg ut att vara i sena femtio års åldern, hade ett stort grått ovårdad skägg, mörka ögon och en galen blick samt saknade ett större antal tänder i käften (käften som det för övrigt inte var något fel på.) Han var uppenbarligen senil och lätt störd, kanske snarare galen, lika galen som han såg ut. Han babblade på om hans pappa som hade varit professor på Lunds universitet, han rabblade upp alla ämnen han varit inblandad i men jag försökte att inte lyssna. En respektabel ung man som jag är så kunde jag ju inte helt ignorera honom dock utan jag nickar artigt samtidigt som jag funderar över den ”lättaste vägen ut”. Han fortsätter tragga om sin fantastiska pappa och allt han hade gjort under sitt liv, jag närmade mig bristningsgränsen och var extremt nära att skrika ut något i stil med; Vem fan bryr sig om din jävla farsa, han är ju stendöd! Men som den respektabla och unga man som jag är nickade jag bara vidare och försökte vidare ägna mig åt mitt öl.. Gubben, urhm, herren mumlade sedan något om att han hade en dator vilket faktiskt lät intressant och fick min uppmärksamhet för en sekund (lite otippat), sedan frågade han mig om jag hade en dator och det fick mig till och med att skratta ut högt. Nu var det bara ca fem minuter kvar tills jag var tvungen att vandra mot tåget, fan, de senaste minuterna hade känts som en evighet och trots att herren nu hade bjudit mig på ett gott skratt kände jag att jag ville vara ifred. När han för femtioelfte gången börjar halvt skrikandes säga ”duu, min pappaaaa” så avbryter jag honom aggressivt med nästan lika hög nivå på rösten och säger till honom bestämt men artigt ”Du, jag är faktiskt inte döv! Jag värnar dock om min hörsel så du behöver väll inte skrika så förbannat?. Herren skiftar helt, börjar tala mycket lägre, närmast viska och ber så mycket om ursäkt. Jag blir lite chockad över denna extrema kontrast och av faktumet att det för första gången känns som att han lyssnat på mig. Han säger förlåt igen, fortfarande med väldigt låg röst och berättar att han har en grov hörselskada då han spenderat för mycket tid vid Haubits kanonerna i sina yngre dar som sergeant, då på den tiden när de var väldigt rädda för ryssarna, ryssarna som egentligen är snälla som hundvalpar enligt herren. Jävlar, tänker jag, nu ska jag få dåligt samvete också för att jag precis sagt till en närmast döv person, med uppenbara interna problem och en historia av att tjäna sitt land att inte skrika.. fan.. Herren berättar vidare om hur tråkigt det är att han knappt kan lyssna på musik längre, jag har fortsatt dåligt samvete men gläds åt att jag ska gå ut ifrån Bishops om en minut.

Väl utanför dörrarna tar jag ett enormt andetag och lovar mig själv att från och med ikväll, ja då ska jag vid varje pub besök låtsas att jag är helt, 100% döv. Inte för att jag vill kunna skrika fritt åt folk utan konsekvenser utan för att folk helt enkelt inte ska prata med mig. Jag ska när nästa irritationsobjekt tilltalar mig helt enkelt låtsas som ingeting och bankar de mig på ryggen ja då ska jag bara vända mig mot dem, använda mitt falska teckenspråk samtidigt som jag skriker högt ”Jaaaeeeg Hööööwr Ingeeet!”. Är det inte genialiskt? Skulle man sedan gå på krogen när det är trångt i baren av alla juppisnubbar som ska ha Staropramen ”ljus” så kan man ju alltid bara skrika utav helvete och då förhoppningsvis få sin uppmärksamhet. Fortsätter jag sedan dricka feta imperial stouts i min nuvarande takt så lär jag tappa tänderna och tillslut se sinnessjuk ut också, och då ja, då kommer det gå riktigt jävla snabbt och på tal om tänder så sitter jag för tillfället på tåget till Kristianstad där jag ska besöka min gamla goda tandläkare, ska bli underbart att höra domen denna gång.. ”jag dricker väll ett genomsnitt på 75cl stout om dagen, men jästen ska ju vara nyttig och jag äter inget godis!”..

Resten av kvällen då? Hur var konserten? Skit och skit pinsamt. Min före detta favorit artist har fått storhetsvansinne och försöker tamt agera rockstjärna när han egentligen hör hemma bakom en datorskärm helt utan publikinteraktion. Ölutbudet var också som väntat minimalt men förutom “Hof” hade de Brooklyn Brown Ale på flaska vilket fick duga under omständigheterna. Efter konserten var jag nästan tårögd av just faktumet att min före detta favoritartist sannerligen aldrig kommer sätta en vettig ton igen så jag bestämde mig för att dra med min vän in på Lunds Bishops Arms för att supa bort sorgen. Det blev lite Gonzo Imperial Porter, utbudet av öl på detta hak är sannerligen avsevärt sämre än I Malmö, men Gonzo är ju inte fy skäms. Efter kvällens sista öl var det bara att tåga hem och lägga sig, innan jag stängde ögonen och slocknade önskade jag mig lite bättre flyt under morgondagen och om bara halva min önskan uppfylls så är jag en glad man idag.

Utlopp over and out..