måndagen den 30:e mars 2009

Alesmith Speedway Stout

Jag var riktigt sugen på en maffig imperial stout ikväll, efter lite beslutsångest föll valet på Alesmiths "Speedway Stout", en imperial stout på 12% bryggt med massor av Ryan Bros kaffebönor. Jag misstänker att många av de som läser denna bloggen har hört talas om och förhoppningsvis provat detta omtalade öl som är väldigt högt rankat på "de två sidorna" (beer advocate och ratebeer.) För tillfället är ölet rankat tia på båda sidorna, lite förväntningar får man lov att ha med andra ord.

Jag stoppar flaskan i kylskåpet och låter den stå där över middagen så att den får bli något "sval". Hemkommen efter en kort promenad känner jag att det är dags. Jag tar fram en kupa, tar ut flaskan och river av silvergrejset som pryder toppen på den pampiga flaskan. Efter ett par djupa andetag öppnar jag upp, luktar enligt tradition på kapsylen, lägger den i lugn och ro på diskbänken för att sedan ägna mig helt åt ölet.


Jag försöker hälla i en ren stråle ur den stora flaskan men misslyckas som oftast och det kluckar lite hit och dit. Ett fint ljusbrunt skum genereras hursomhelst och jag sätter ner kupan på bordet för att luta mig tillbaka och betrakta ett potentiellt storverk. Innan jag ens har hunnit slå mig ner har skumkronan sjunkit ner till ett tunt plottrigt skum som precis täcker ytan på det nattsvarta ölet. Skumet ser verkligen ut att kämpa för sitt liv i denna alkoholstarka sörja. Jag närmar mig med näsan och känner starka, fokuserade aromer av högkvalitativt kaffe, soja och chocklad. När jag närmar mig ytterligare avslöjas en uns av alkohol, mer riktigt mörk chocklad, humle och kola tillsammans med jordiga, lite saltiga lakritstoner. Jag tar en liten smutt och känner stora, söta smaksensationer av soja, lakrits, chocklad och såklart kaffe. Till en början slår det mig som extremt sött men när jag sväljer sköljer en kraftig, mörk, rostad och besk smak över hela munnen och exploderar slutligen i en kraftig kaffebeska med små vågor av söta bär, chocklad och grapefrukt. Nästa gång jag smuttar på ölet så får det leka runt i munnen länge innan jag sväljer och då bjuds det på allt jag hittat i aromen och framstår inte ens som i närheten av för sött utan bara mångdimensionellt och totalt hjärnsprängande. Wow! Sedan upprepas eftersmaken men även denna bara växer efter varje smutt och varar i en smärre evighet med massor av riktigt komplexa, genuina kaffetoner som för tankarna till färska krossade kaffebönor tillsammans med en perfekt integrerad, värmande alkohol. Det är sådär dumt gott att det nästan känns onödigt att ta en smutt till trots att det är så djävulskt inbjudande och när man sedan gör det tycks ölet bara bli bättre och bättre med fler och fler smaker, helt galet och kroppen har jag helt glömt att nämna. Den är enorm och enormt len samtidigt som den stundtals känns tuggbar, jag tror att jag skulle kalla det perfektion och ordet perfektion kommer behöva användas om jag ska bedöma ölets helhet. De få typerna jag kan tänka mig inte älska detta extremt varierande och feta öl är de som inte gillar kaffe, för kaffe, det finns det väldigt gott om.

Jag är total kaffe knarkare, älskar komplexa espresso och uppskattar hemkokat kolsvart till frukost. Det ska vara svart, svart och svart precis som detta ölet. Jag blandar då självklart inte ut kaffet med mjölk eller socker men efter att ha druckit det här ölet, ja då funderar man fanemej på att hälla i både malt och humle!


Jag mötte upp med en trevlig ratebeerian för ett byte av några öl som inkluderade denna flaskan på "The Gingerman" i New York, det var en mycket trevlig kväll med för mycket god öl och gott sällskap och nu känner jag mig ju extremt tacksam för det generösa bytet (inte för att det inte var ett jämt sådan, men personligen så..) Det verkar dock, för er svenskar som inte råkat trilla på en flaska av detta öl som att några Speedway Stoutar ska komma till Sverige, blir säkerligen en fläskig krogprislapp men det är det sannerligen värt! Jag minns tyvärr inga detaljer angående Speedway Stout till Sverige.. Hade näsan och munnen full av öl.. uhm... Precis som nu ungefär.

Ölpackad helg

Den föregående helgen var som titeln antyder full av öl.. Inte för att det är värst ovanligt för min del men denna gång var det faktiska aktiviteter och inte bara småsupande i tv-soffan. Det började i fredags med Bishops Arms i Malmös 15års jubileum. Det var "svensk micromässa" vilket innebar att faten var fyllda med diverse svenska kvalité öl ifrån en hel dröse bryggerier.


För mig började dagen med att jag stampade in på Bishops strax efter fyra, stället är som väntat lite lagom fullt dagen i ära men jag fick en plats i baren där jag tittade på kvällens "ölmeny". Jag började med att hugga in på Oppigårds Indian Tribute som jag hört så mycket gott om och ja, visst var den bra men humleskadad efter USA besöket som jag är så framstod den trots allt som lite söt. Tåls att dricka igen hursomhelst. Förutom de lite "lättare" svenska ölen på menyn hade de även fått ner en bunke av Närkes "Kaggen 07" och samma bryggeris "!". Båda till det förmånliga priset av 120kr, självklart planerade jag att dricka båda dessa ölen under kvällen men redan efter min Indian Tribute bestämde jag mig för att hugga in på Kaggen, medan paletten var relativt fräsh.. Ölet var helt ok.. Tar man alla smakkomponenter jag vill ha i en imperial stout och stoppar det i en 25cl flaska så har vi ölet där. Ganska oslagbart tillsammans med världens krämigaste munkänsla och perfekt balans mellan sött, rostat och beskt. Senare blev det "provning" på övervåningen där man fick välja fem smakprov till ett paketpris av 180kr, väldigt överkomligt pris men smakproverna var stundtals lite snåla. Jag provade hursomhelst Mikkeller/Three floyds relativt nya "Oatgoop" som var bra, riktigt bra till och med men lämnade ändå en del att önska, kanske mest för att jag stundtals var trött på den amerikanska karaktären kanske.. Sedan blev det också Hantverksbryggeriets "Munken" och "Baronen", Munken var en väldigt tam, intetsägande belgotolkning som knappt smakade belgiskt och som luktade närmast identiskt med Baronen som i sin tur var ett betydligt roligare barleywine med bra tjong i beskan och en fet-kletig kropp. Jag provade även Ocean Bryggeriets "strong porter" som var trevligare än väntat, len och smakrik och lite över mina förväntningar och sist men inte minst Dugges "no 100" som smakade koncentrerat och starkt med typisk Dugge-fruktighet, hade nog varit trevligare i ett annat sammanhang. Ölen dracks i gott sällskap av bloggerserna Markus o Fredrik, träffade även på Niklas innan provningen tog fart och alla har väll kommit överens om att en syd-provning bör styras upp inom en snar framtid. Fredagskvällen avslutades för min del med en flarra Närke "!" som onekligen var mumsig och sedan, som en liten gris drack jag en flaska "Kaggen" till. Man får ju passa på.. Det känns närmast olagligt att trycka i sig 50cl kaggen själv på en kväll men är man gottegris så är man.


Lördagen startade i full fart med ett språng till stationen där jag mötte Markus, vi hoppade på tåget till Köpenhamn där vi tömde hyllorna på Cantillon Blåbär och satte kvinnan bakom disken i arbete. Förutom en bunke tunga flaskor Blåbärslambic så inhandlades Lost Abbeys "Serpent Stout", Mikkellers nya "Drikkeriget DIPA" och nya single hop ölet "Nelson Sauvin IPA". Där efter rånade vi min flickvän på ett par schyssta mackor då hon jobbade i Köpenhamn denna dag, ny energi och sedan ytterligare släpande hem till Malmö. Jag dumpade av mina öl, slappade lite och begav mig sedan ut till Markus trevliga hem strax utanför Malmös inre stad där en liten provning (öldrickande..) tog plats.

Vi tjuvstartade med den nya Single Hopen som var bra, helt ok, god men inget utöver det vanliga. Lite för lik samma series "Warrior" men något mer balanserad. Sedan bjöd Markus på Mikkellers "USAlive", en något mer humlad variant av Mikkels "It's Alive" bryggd för den amerikanska marknaden. Detta öl var nog kvällens stora överraskning då det både var riktigt gott och riktigt roligt att dricka med stora doser uppfriskande humle samt en schysst "bret" matta som gjorde det hela roligare. Efter vi provat varsitt glas så klämde vi resten av 75'an tillsammans med en mumsig Chili som Markus fruga hade tillagat och denna kombination funkade finfint. Inte nog här utan efter den goda maten så bjöds det på glass och fruktsallad vilket svalkade fint efter Chilin. Sedan var det dags för de ölen vi sedan inne planerat in att testa, tre stycken amerikanska "imperial red". Alesmith Yulesmith, Port Brewings Shark Attack och Southern Tiers Big Red. Markus fru fick hälla upp de tre ölen i sex glas så att vi fick prova dem blint vilket var mycket intressant och underhållande. Jag fick ett rätt av tre då jag gissade på att det illaluktande, sötsliskiga ölet var ifrån Southern Tier.. Denna flaska hälldes ut i vasken medan de resterande två ölen dracks upp. Båda var trevliga men lite humlefadda och jag har lite svårt för att säga vilket av dem jag tyckte bäst om..


Efter de stora rödölen hann vi även få ner en flaska blåbärslambic och en ordentligt kraftfull flaska "Old Crustacean" ifrån Rogue, ett stort öl som jag faktiskt fram tills dess missat att prova. Ölet var för övrig helt okej, det kändes mer som ett extremt engelskt barleywine än ett amerikanskt då det var väldigt kletigt och knäckigt snarare än en ren rå humlebomb och den stora beskan satt mer i halsen än någon annanstans. Kvällens två höjdpunkter vart då onekligen USAlive och såklart Cantillon Blåbär, båda är två riktigt goda och framförallt roliga öl att dricka.

Söndagen spenderas i slappt tillstånd, jag fick dock besök av en gammal barndomsvän och kände mig tvungen att bjuda på både kriek och imperial stout. Det blev Cantillons "sura min-framkallande" kriek och Moylans imperial stout, ett öl jag kommer återkomma till, lite kort iaf.

torsdagen den 26:e mars 2009

Sidenapa

Min ölbloggar granne Dempa har relativt nyligen tillsammans med Rick, Yukio och Fabian bryggt en amerikansk pale ale kallad "Sidenapa". På etiketten står det att ölet ligger på 5% och 40IBU med en extra cirkel tillritad ovanför 0'an. Med andra ord 48IBU. Jag fick denna flaskan igår av Dempas vän som var nere i Malmö och vände, baserat på "skumgardiners" recension tänkte jag inte knäppa upp ölet direkt dock med risk för att bli blöt så jag bestämde mig för att låta det vila i kylskåpet en dag eller två. Sen ikväll, efter en god kyckling baguette blev jag riktigt sugen på något friskt och mindre alkoholrikt, jag kikade igenom kylen och hittade ingenting under 8% förutom Sidenapan. Jag inspekterade ölets yta igenom den bruna 50cl flaskan och konstaterade att det omskakade ölet i princip hade lagt sig så, varför inte liksom?

Lite försiktigt, beredd på en räddningshällning öppnar jag upp flaskan men nej, det är lugnt och stilla. Jag häller upp det ljusa, gul-orange ölet i ett amerikanskt pint glas, får ta i lite för att generera en vettig skumkrona men det går. Skummet är för övrigt vit och sjunker snabbt ner till ett tunt lock ovanför ytan lämnades små plottriga rester på glaset. Doften är väldigt fruktigt harmonisk med tydliga exotiska frukttoner, luktar väldigt juice-likt, förfriskande och inbjudande. Kroppen är len och medelfyllig med lite för lite kolsyra. Smaken är väldigt lik aromen med ytterligare sötma och en bra men användarvänlig beska som under drickandes lopp smyger upp på en lämnades en trevlig eftersmak. Ett stort + i smakprofilen är faktumet att det inte finns någon övertydlig, dominerande karamell smak som man så ofta hittar i APA, IPA och IIPA. Här lämnar malten lagom med utrymme åt humlen utan att det smakar tunt vilket resulterar i att det smakar betydligt mer exotiskt och fruktigt istället för sliskigt karamelligt och skarpt.


Mycket god, lättdrucken och smakrik "APA" som jag gärna hade haft fler flaskor av för visst går det alldeles för snabbt att trycka i sig en halvliter. Tur att det inte var 33cl iaf, hade varit för lite när det gäller ett såhär lättdrucket och välsmakande öl.

onsdagen den 25:e mars 2009

Änglarnas andel (brandy & bourbon)

Ja, äntligen var det då dags att prova de mycket omtalade ölen ifrån "Lost Abbey", deras kraftigt faltlagrade barleywine kallade "The Angel's Share". Namnet osar lyx, flaskorna osar lyx och hypen är ganska stor kring dessa. Värt att diskutera är dock att bryggeriet har fått extremt mycket klagomål på senaste tiden, framförallt efter deras senaste release av deras "vanliga" Brandy Barrel Angel's Share. En bloggläsare skrev också nyligen en kommentar här på bloggen och undrade vilken årgång av ölet det var jag fått tag i och jag kunde inte svara på detta då jag inte haft tid att bry mig riktigt men tog för givet att det inte var en äldre flaska än en 08'a. Det var ett dumt antagande då det var, som Marsiblursi varnade om en 07'a. Tydligen skulle vissa flaskor av denna årgång vara "lite funky" och efter en del surfande på nätet lär jag mig att det har cirkulerat många infekterade flaskor med en märkbar syrlighet..

Självklart blev jag nervös över detta faktum, tydligen var det väldigt många infekterade flaskor men samtidigt långt ifrån alla, inget att oroa sig för eller? Hursomhelst stressade detta faktum mig lite med att prova ölet, skulle det nu vara infekterat vill man ju knappast sparar det till ett speciellt tillfälle, nej fan nu kör vi och jag kan ju alltid fira att jag har fått en ny lägenhet!


Jag inspekterar så att ölet inte skummar ur flaskan när jag försiktigt drar upp korken, nope.. det är lugnt.. Jag doftar enligt tradition på korken innan jag går vidare med nästa steg i processen och ja, det luktar infekterat, gött, fantastiskt, fan, sug ängel kuk..

Jag funderar för en sekund över att recensera ölet här ändå, leta mig genom syran och ner till resten av ölet (som onekligen är smått fantastiskt) men nej, jag vill inte plåga mig själv mer utan jag planerar att snart poppa up "bourbon barrel" versionen istället, denna är mer sällsynt och har inte vad jag vet rapporterats som skadad. Däremot ska den tydligen ha en riklig kolsyra och gärna vilja skumma över så just nu står den på ordentlig kylning, sedan ska korken krypa upp ur flaskan och förhoppningsvis ölet ner i glaset. Och ja, jag är ganska bitter just nu..

Jag bjuder min Ängel, min flickvän på ett generöst glas "Angel's share" och ett bra tag senare har vi nästan fått ner två tredjedelar av den infekterade flaskan. Vid detta laget har jag kommit fram till att jag ska byta till mig en annan, friskare årgång samt att det är hög tid för att dricka "bourbon barrel" istället..

Förväntningarna är låga, humöret är lågt men någonstans, djupt inne i mig känner jag på mig att detta kommer ändras. Jag tar ut den alldeles för svala 37cl flaskan och börjar arbeta mig fram till korken, jag tar ett djup andetag och drar försiktigt upp den. Popp! Relativt lugnt de första sekunderna men jag ser på bubblorna som snabbt genereras på ytan att detta kommer bli betydligt mer fartfullt om jag väntar ett par sekunder till. Jag häller försiktigt ner ölet i kupan och lyckas med hela processen utan att spilla en droppe, skönt.


Skummet ovanpå det mörk, mörkbruna ölet ser ut som det på en belgisk quadrupel, luftigt och levande med en beige färg. Denna gång bestämmer jag mig för att inte lukta på korken, kanske bringar det mig otur? Jag sticker istället ner näsan i kupan och drar in en stor dos bourbon rakt in i hjärnan. Oj, det är extremt intensivt, koncentrerat och helt utan en jobbig syrlighet! Jag doftar lite till men hittar till en början bara bourbon, efterhand som jag värmer upp ölet i kupan med mina händer så öppnar ölet upp sig och bjuder på otroligt komplexa kompositioner av karamell, kakao, russin, torkad frukt, vanilj, vinbär, mörkt trä och ja, jag kan fortsätta ett tag till.. Vågar jag smaka på det? Knappt men efter ytterligare sniffande bestämmer jag mig för att det är en bra idé om jag nu vill glömma bort det där skumma skitet jag drack tidigare.. Okej, kroppen är medel till fyllig och extremt len utan obehaglig kolsyra (som man hade kunnat vänta sig om man nu tagit en smutt precis efter upphällning.) Smaken kommer i vågor och det är lite olika från smutt till smutt. Bourbon lagringen är alltid väldigt närvarande men efter ett tag kommer man lite halft över den och hittar massvis av vinösa, komplexa dimensioner av frukt, karamell, vanilj och russin. Eftersmaken är vinös, alkoholrik (självklart på ett positivt vis), fruktig och väldigt lång med mindre toner av bourbon samt en liten beska som inte gör något annat än att föra med sig trevliga bärtoner. Fantastiskt? Ja, helt sinnessjukt välsmakande och jäklar så komplext. Det är utan tvekan ett av de bästa "barleywine" jag har druckit, om man ens kan kalla det barleywine då det har extremt många dimensioner som påminner mig om en fatlagrad quadrupel. I vilket fall som helst så älskar jag det!


Hur ska jag summera denna dryckes-session då? Väldigt stora kontraster.. En riktigt stor besvikelse och en riktigt stor upplevelse, konstigt nog ifrån samma bryggeri och nästan samma öl. Jag är fortfarande lite bitter över den infekterade flaskan men samtidigt ser jag dess potential nu när jag provat dennes sjukt välsmakande syster. Under ytan av syrlighet så hittade jag en snällare, mer vanilj och karamell rik version på ölet än den bourbon lagrade. "bourbon angel's share" skulle jag påstå är något vassare i framtoningen, mer koncentrerad och det verkar som att den behöver mer tid på sig både i glaset och i munnen för att kunna uppskattas helt. Inte alls en flaska att bara dricka 5cl av då ölet verkligen utvecklas hela tiden. Mina enda tankar nu med bara några centiliter kvar i glaset är att jag måste skaffa mer "bourbon barrel" och självklart att jag måste byta till mig en frisk flaska av "den vanliga/brandy barrel". Med det säger jag godkväll! Nu ska jag gå och hälla ut en tredjedelens flaska "Angel's share" i vasken, känns bra.

tisdagen den 24:e mars 2009

Moylans I

Jag råkade få med mig tre "bombers" hem ifrån California baserade bryggeriet "Moylans" och tänkte då spontant att jag skulle prova alla tre i rad och bli sådär lagom utslagen, alternativt dela dem med någon värdig. Ikväll fick jag dock ett visst sug efter en riktigt kraftfull dubbel/imperial IPA och bestämde mig på så sätt att dela upp min privata lilla "Moylans provning" på några dagar eller så. Provningen börjar då ikväll med bryggeriets kanske fetaste öl, lyssna på namnet! "Hopsickle".. Ja man kan ju alltid hoppas, nu slickar vi.


Färgen är lätt grumlig, orange, en stor skumkrona genereras när ölet forsar ner i kupan men det hänger bara kvar i några sekunder. När det sjunker lämnar det dock små rester över hela glaset. Ölets doft sprider sig redan vid detta stadiet över hela köket och mitt luktsinne signalerar till hjärnan "humleeee!". Doften är väldigt typisk för stilen med extremt frisk, lite färskare än vad man är van vid här i Europa.. Det bjuds på bland annat blommig citrus, tallkotte, jordiga toner och den väldigt traditionella karamellen. Det är inte jätte komplext men det är extremt inbjudande, speciellt då detta är precis vad jag är sugen på nu.


Kroppen är i sin tur medelfyllig+, lite kletig och lätt kolsyrad. Smaken lik doften är väldigt traditionell men samtidigt något större än många andra i mängden. Ölet ligger på 9,2% och hela 120IBU, smaken reflekterar onekligen detta då det är extremt bittert, speciellt i eftersmaken. Det är mycket tropiskt frukt, karamell, tallkotte och citrus som biter sig fast i hela munnen. En väldigt god dubbel/triple/imperial IPA med mycket hår på ballarna, åter igen så faller ölet på sin brist av komplexitet och karaktär dock och hade inte flaskan varit såhär pass färsk så hade inte ölet haft någonting överhuvudtaget att erbjuda. Just nu är det däremot en riktigt trivsam humlechock.

Någon gång relativt snart följer recensioner av bryggeriets "vanliga" dubbel/imperial IPA samt dess Imperial Stout. Tre så pass stora öl borde kunna ge både mig och er en uppfattning om det är ett bryggeri att hänga i granen eller, bara, hänga i garderoben och glömma bort. Första ölet var jätte bra men inte fantastiskt, värt att dricka flera gånger men inget att sälja kroppen för att få smaka.

Välkommen till Sverige

Under min visit i USA trillade jag över Sierra Nevadas nya IPA "Torpedo Extra IPA" som har blivit en del av deras standard utbud nyligen. Jag plockade dock bara på mig en flaska i butiken då jag kände på mig att denna snart skulle dyka upp i Sverige. Och nu precis, när jag slösurfade mig in på Wicked Wine.se såg jag att den någon gång i Mars-April anländer!


Ölet var väldigt mumsigt när jag provade det hemma hos svärsyster i New Jersey och helt i klass med Sierra Nevadas andra välhumlade öl. Enligt Wicked Wine klassas ölet som en "dubbel/imperial IPA" men jag skriver här "bara" IPA då ölet inte alls är så "over the top" som man väntar sig av dubbel/imperial benämningen. Visst ligger biran teoretiskt sett på 70IBU men alkoholhalten är åt det lättare hållet (7,2%) och smaken, ja den är betydligt mer "kraftig, frisk IPA" snarare än "tung, bitter dubbel IPA". Inte fel på något vis så länge man inte väntar sig det ena och får det andra. Ölet hade en friskare, bittrare och mer livlig karaktär än tex Celebration Ale vilket gör att jag välkomnar det, min första tanke när jag läste om "Torpedo" för ett tag sedan var annars "ännu en IPA?". Efter ha provat ölet så kan jag bara säga, ja Sierra Nevada, ännu en IPA! och en till och en till! Ett konsekvent bryggeri som vet hur man håller balansen i biran.

Nu ska vi alla be och hoppas att ölet hamnar i systembolagets ordinarie sortiment så småningom, där tycker iaf jag att det hade platsat utmärkt.

måndagen den 23:e mars 2009

Fantôme

Äntligen har jag ramlat över denna saison som jag har hört så mycket bra om, den ska tydligen vara väldigt unikt och min nyfikenhet stillades knappast när "double bastard" i september förra året skrev ett inlägg om ölet här.


Först och främst vill jag säga, att det ytligt nog delvis var etiketten som lockade, titta ovan bara. Så belgiskt, så fult och samtidigt så charmigt, lite mystiskt och lyssna på namnet! "Fantôme". Det bara stinker udda jäst och jordiga undertoner av det, kolla sedan hemsidan och läs vad Herr DB skrev om ölet så får ni som aldrig hört talas om det en bra introduktion. Jag själv ska nu fokusera på smaken.

Korken dras enkelt ur med ett vettigt popp! Jag lyckas för en gångs skull med en stilren, icke kluckande hällning ur en sådan här burdus 75cl flaska och ett litet, stabilt och fint vitt skum uppstår sakta. En förvåningsvärd, icke spontan, action-lös belgo-upphällning, skönt! Färgen på ölet är ganska stiltypiskt, sådär grumligt, gul orange. Inget speciellt så långt men när vi luktar på det, ja då förstår man väldigt snabbt då det är mycket syrligt, godis doftande, unikt och udda. Det doftar främmande nästan som om man dricker en helt ny ölstil vilket i sig känns skit kul, hur ofta händer det nuförtiden egentligen? Förutom mustiga, jästiga godis dofter så framstår ölet som väldigt fruktigt på ett ganska icke typiskt sätt. Det lovar friskhet men samtidigt fyllighet. När ölet, efter lång tids doftande väl hamnar i munnen känns det otroligt lent och fylligt (ljusa belgare i allmänhet kan annars ha en tendens att vara tunna, vassa och överkolsyrade.) En len och icke aggressiv syra slår en omedelbart och leker sedan över hela tungan medan ölet fyller hela munnen med runda, mjuka och fruktiga smaker av vingummi, bär, skum och massa annat godis. Det smakar helt enkelt massor av syntetiskt godis (på ett positivt sätt!) Ölet avslutar enligt stilen torrt men med samma finurliga, fruktiga jäst-karaktär. Wow, det är verkligen speciellt och jag gillar det. Så här tidigt in i flaskan vet jag knappt om det är för att det smakar så "nytt" eller om det är för att jag helt enkelt gillar det, ge mig lite tid så ska jag bestämma mig..

(En femton minuter senare.) Det är både och! Det är extremt mumsigt och jag kan verkligen inte komma över den tjocka kroppen på ett öl i denna "stilen", verkligen super fylligt och när man sväljer så försvinner den feta munkänslan direkt och man lämnas med en riktigt god, karaktärsrik, fruktig eftersmak. Värt att nämna är också att ölet inte är värst bittert, det har en torr eftersmak med mycket karaktär men det verkar i stort sett oberoende av humle och mer fokuserat på udda jäst toner, riktigt udda sådana vilket är kul för omväxlings skull. Det är jävligt roligt att dricka och 8% alkohol? Det hittar jag ingenstans, jag kan dricka detta som om det låg på 4,5% och jag har faktiskt smakat en del öl med den alkoholhalten som smakar mer sprit än detta. Riktigt bra öl med andra ord och nu har jag ångest över faktumet att jag inte har mer än en flaska kvar, vad ska jag göra med den? Ölet åldras säkert fin fint men vid vilket tillfälle ska man unna sig något så speciellt och karaktärsfullt? Ölet platsar, nu efter att jag har smakat det på en äng mitt i en gran skog en riktigt varm sommardag. Det är inte ofta jag befinner mig på en sådan plats nuförtiden men jag är villig att ta mig ut till en sådan i sommar bara för att känna högt gräs mot bara ben i samband med detta förfriskande och samtidigt komplexa mästervärk.


Flaskorna inhandlades på Oaktree Discounts i New Jersey, det är i princip omöjligt att ta sig dit utan bil men stället är utan tvekan värt ett besök även om man enbart besöker New York. Stället har ett riktigt bra utbud av importerad öl och massvis med amerikanska mer eller mindre standard öl (guld för oss svenskar med andra ord.) Det tar kanske en en och en halv till två timmar med bil ifrån Manhattan vilket inte är så farligt med tanke på att man kan gå där i fyra timmar sen och handla.. Man kan säkert hitta detta öl på butiker betydligt närmare Sverige, jag har dock aldrig trillat över det än men om/när jag gör det så ska jag köpa så många flaskor jag orkar bära. Skål!

söndagen den 22:e mars 2009

Också.. Fångsten!

Ja, här kommer lite bilder på "fångsten" tack vare Markus som var förbi i eftermiddags och tog med sin kamera, som tack (och för att det var trevligt) så bjöd jag på en halv 75'a amerika/belgo bira ifrån "De Proef Brewery", bryggd tillsammans med Tomme Arthur ifrån Port/Lost Abbey brewing kallad "Signature Ale". En belgisk stark ale åt det ljusare hållet som stundtals påminde om ett amerikansk barleywine med relativt hög alkoholhalt (8,5%) och ordentlig beska. Ett lite udda öl som började ordentligt sött och maltigt, på gränsen till sliskigt vilket som tur är bröts hårt av en chockerande torr efterbeska. Ett bra öl, inte fantastiskt men bra och jag hade gärna druckit det fler gånger om det inte vore för att det kom ifrån andra sidan Atlanten och kostade 19 dollar per flaska. Lite senare delade vi även en flaska "Nugget Nectar", jag återkommer nog med en recension av den senare när jag trycker i mig min sista flaska, väldigt smaskigt är det iaf.

Okej bilder! Det var jobbigt att ställa fram alla ölen och min fotolust hade försvunnit lite när de väl stod där så jag brydde mig inte om att få med allt, få bra fokus etc men man ser de flesta. Fick inte direkt plats med alla på ett foto..


Jag är glad att flaskorna på bilden under överlevde resan, har hört talas om Angel's Share flaskor som exploderar lite för lätt och det verkar vara bra tryck i flaskorna.. Ser fram emot att prova brandy barrel mot bourbon barrel för att se hur stor skillnaden är.


Fantome Saison har jag länge velat testa, tvekade inte länge när jag hittade dem på Oaktree Discounts i New Jersey. De Dolle Oerbier Special Reserva (13%, lagrad på Bordeaux fat) låter också extremt spännande.


Och några till..




Lite blandade Dogfish head känns också obligatoriskt, några jag ej provat innan och några lagringsexemplar.


Såja, nu kan ni vänta er vettiga, djupgående recensioner av framförallt de mer högt aktade ölen som jag fått tag på. Jag hoppas på att vara kritisk i mitt avsmakande och på så sätt kunna ge ett ärligt omdöme där faktumet att jag har fått slita röven av mig för att få tag på dem inte spelar in alls (det är ju lätt att man vill älska allt man kämpat för att få tag på.) Vänta er nya recensioner snart och ha en skön söndagskväll!

Hemma med halmen

Såja, nu är man helt landad hemma i Malmö igen med 12 timmar sömn bakom sig, skönt! Hemresan igår gick väll ganska smidigt. Fyra stycken resväskor på hjul var vad jag och flickvännen hade att släpa på, alla var mer eller mindre fyllda med öl. De viktigaste flaskorna fick betydligt mer utrymme än de mindre viktiga dock och på så sätt kan man nog säga att två av de fyra resväskorna bara var halvfulla då resten av utrymmet gick åt bubbelplast och kläder som skydd åt mina precious. Vikt gränsen per väska med "Icelandair" var 23kg, våra väskor landade på 22, 23, 23 och 25kg och detta lyckades vi med helt utan våg. Lite på gränsen men vi slapp betala för den lilla övervikten. Vi tog, på grund av de jobbiga väskorna taxi ifrån Manhattans buss-station till JFK vilket gjorde släpandet betydligt enklare, det var dock tur att vi var fyra timmar tidiga eftersom vi spenderade nästan två timmar i bilkö till flygplatsen.


Resten av hemresan kändes som en långsam teleportation mot tid och igenom rum och helt plötsligt stod man där i Köpenhamn väntandes på sina väskor. Även denna bit gick smidigt och de ploppade ut en efter en på rullbandet. Det var inte förens när jag samlat ihop alla väskor och var på väg mot utgången som flickvännen tyckte det luktade öl! Jag förstod självklart direkt vad som hade hänt och paniken spred sig, jag försökte känna på de olika väskorna för att detektera var olyckan hade varit framme men kunde inte känna något. Kanske inbillade hon sig bara? Kanske var både hon och jag lite paranoida just nu då allt hade gått så otroligt smidigt? Jag öppnar väska efter väska och sticker ner handen för att konstatera att ingenting är vått och det går bra fram tills den sista väskan då jag möts av en våt, iskall brunfärgad t-shirt! Fan! Nästa fråga jag ställer mig är: Vilken öl är det som har gått åt helvete? Då jag minns ungefär hur jag packat kunde jag konstatera att det inte var någon av de ölen jag bytt mig till, på doften kunde jag konstatera att det var en stout, antagligen en imperial sådan, fan..

Jag biter ihop, zippar igen väskan och rullar hemmåt. Väl hemma efter en strulig tåg och bussresa så öppnar jag åter igen väskan på badrumsgolvet. Jag gräver fram lite brunfärgade "peanuts", våt bubbelplast och diverse hela ölflaskor tills jag tillslut hittar ett paket bubbelplast utan något förutom lite glasskärvor i, baserat på skärvorna inser jag att det var en flaska Founders Breakfast Stout som gått i kras, synd men inte hela världen och inte en enda flaska av de resterande 66 stycken hade fått tillräckligt med stryk för att gå i sönder. Skönt, en stor vikt lyfts ifrån mina axlar och jag sitter på toalettstolen med ett leende och andas in doften av chocklad och kaffe, pjuh, jag är hemma och jag har många hela, intakta flaskor god öl att se fram emot, pjuuh. Allt gick ju ganska bra ändå.

PS. Jag har redan provat Founders Breakfast Stout och har två flaskor till, därav ingen större sorg att förlora en. Hade det varit min enda flaska så hade jag dock gråtit som en bäbis det är en sak som är säker.

torsdagen den 19:e mars 2009

Hoptime!

Nåja, "ikväll" var kanske en överdrift, med ett flertal öl som alla förtjänar sin tid på listan får man ju börja tidigt, redan på eftermiddagen till och med. Jag börjar självklart med det svagaste ölet och förväntningarna på Russian River är höga men inte alls så höga på "Blind Pig" som på "Pliny The Elder" även om de kanske borde vara det då "Blind Pig" enligt Ratebeer är världens tionde bästa IPA och ligger på Beeradvocates top 100 lista med plats 83, inte dåligt för en IPA men vi får väll se..


Blind Pig IPA (6%, 70 IBU)

Lysande, gyllene grumligt gul med ett tjockt, krämigt smutsvitt skum som lämnar stora spindelväv liknande rester på glaset. Bara utifrån doften känns det att denna IPA inte bara är en i mängden. Det är fruktigare och mer äkta än andra humleladdade öl i samma kategori, tropiskt frukt som ananas, citrusfrukter och en lätt vind av tallkottar. Den väntade karamell sötman är till 99% frånvarande vilket banar ännu mer väg för humlen. I munnen känns ölet juice-likt och lent med väldigt lite kolsyra, det slår mig nästan som lite för runt då jag är van vid iaf lite mer kolsyra i mina IPA. Smaken kompenserar dock för detta med allt som jag hittade i aromen, det börjar söt-humligt med ananas och passionfrukt och slutar mer bittert åt tallkotte hållet dock med en närvarande, liten och intressant sötma. Nu måste jag sakta ner, ölet är så otroligt drickbart att jag nästan har fått ner ett halvt glas under tiden jag skrivit detta. Ölet avslutar sådär härligt torrt att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen utan bara måste dricka mer, fan, nu tar jag en klunk till.. Skrämmande gott! I IPA klassen är det där uppe med Alesmiths, det är inte samma typ av IPA, de skiljer sig mycket (Alesmith smakar mer traditionellt, på ett perfekt sätt) men Blind Pig bjuder på en exotisk frukt orgie som är långt ifrån din vardagliga IPA. Trots den lilla bristen på kolsyra så är det otroligt drickbart, välkomponerat riktigt roligt att dricka. Rekommenderas varmt men man bör nog akta sig för icke färska flaskor då ölet är väldigt, väldigt humledominerat.

Nåja, det här började ju bra.. Jag har börjat med att prova det första ölet, det jag hade lägst förväntningar på och redan nu hyllar jag åt skyarna. Jag vill inte bjuda på tråkig läsning där underbart, fantastiskt och gott används alldeles för många gånger utan vill vara kritisk och bjuda på en realistisk vy av några öl som kanske inte alla hittar runt hörnet. Kanske också kunna bidra med en åsikt om vare sig ölen är värda att söka upp eller ej. "Blind Pig IPA" är självklart värd att söka upp men det är inget att byta bort sina lilltår mot om man inte älskar stilen IPA över allt annat. Det är en fantastisk IPA men långt ifrån omöjlig att få tag på så det är inget att jaga upp sig för mycket över. Får ni chansen att byta det mot en jämlik summa öl så säger jag självklart kör till! Nu ska vi se om Pliny The Elder är värd sitt goda rykte och sin höga plats på ölnördarnas topplistor. Jag bör åter igen nämna att mina förväntningar är höga, stilen (dubbel/imperial IPA) är en av mina favoriter samtidigt som det finns lika många likasinnade mediokra sådana som det finns vanliga mediokra "IPA". Denna är dock så högt aktat och har fått så bra recensioner att jag inte kan låta bli att känna mig lite nervös. Bland annat Baggen på Beerwell.se skrev att den är i samma klass som Bell's Hopslam och stämmer det, ja då har jag en himmelsk kväll framför mig! Okej, då kör vi..


Pliny The Elder (8%, IBU ?/"Twice as much as our regular IPA")

Färgen är väldigt ljus bärnsten, ljus för att vara en dubbel IPA. Ett vackert vitt skum genereras och lämnar när det sakta sjunker efter sig långa fina rester på glasets kant. Aromen är helt fullpackad med ananas, aprikos och passionsfrukt toner tillsammans med blommiga och lätt parfymerade inslag. Det doftar friskt och inbjudande med undertoner av vanilj, nötter och precis som i "Blind Pig" extremt subtil karamell. Kroppen på ölet är närmast perfekt för en dubbel IPA, lent, väldigt lätt kolsyrat och inte alls oljigt eller svårdrucket. Innan man hinner svälja bjuds det på breda smakdimensioner av söta exotiska frukter, parfymerad ananas, grapefrukters skal samt blommig och tallkottig humle. Eftersmaken är torr och bitter, väldigt torr och bitter men utan att vara otrevlig för halsen. Ölet klamrar sig fast vid smaklökarna och avslutar med en rå smak av tallkottar och lätt ananassötma. Ölet är extremt likt lillebror "Blind Pig" men detta är mycket större, mer laddat, koncentrerat och trots det, fantastiskt drickbart. Balansen mellan beska och sötma är här helt perfekt, i munnen lutar det på gränsen till ett sötare öl medan i eftersmaken gränsar det till för beskt utan att någonsin gå över. Istället möts det i mitten och blir otroligt harmoniskt. Flaskan tar slut för snabbt, de 8'a %'en börjar märkas lätt i huvudet, dags att sakta ner, luta sig tillbaka och vara nöjd med livet. Denna dubbel IPA rekommenderar jag alla som tycker om stilen att söka upp, det är, precis som med Hopslam ett måste för humlehuvudena.

Nu känns det ärligt talat som att jag dricker för mycket bra öl på en och samma kväll men jag har ju inget val så nästa objekt är en repris på Bell's Hopslam. Som det skrevs på Beerwell.se så är den i klass med Pliny The Elder, kommer jag möjligtvis kunna avgöra vilken som är bäst? Sannerligen inte, hursomhelst ska det bli intressant att se vilken jag föredrar i slutändan om jag ens kan säga det..


Hopslam (10%, 70 IBU enligt ratebeer)

Okej, det funkade inte. Antagligen har denna flaska Hopslam stått i väldigt fel temperatur, blivit utsatt för ljus eller något annat då humlekaraktären var väldigt långt borta. Jag kan inte tänka mig att ölet som jag provade för inte så längesedan redan har tappat sitt humlesting så något måste ha blivit fel här. Det är fortfarande drickbart, till och med gott men långt ifrån samma fantastiska öl som Markus bjöd på för en månad sedan. Självklart är detta inte jämförbart med en färsk "Pliny The Elder" så jag ska inte ens försöka utan köttar upp en färsk flaska Maharaja istället. Detta ölet har jag dock recenserat här förr och den enda skillnaden mellan en färsk och en mindre färsk flaska är "brightnessen" i humlen, ölet är ju allmänt karamell dominerat så det är inte fy skam att dricka en lite äldre flaska.

Kanske skönt för er läsare att det inte blev någon djupdykning i Hopslam då detta inlägg redan är hyfsat långt. Synd om mig att jag inte fick samma "wow" upplevelse som sist jag drack det dock, väldigt synd. "Den som gapar efter mycket mister ofta.. en del av stycket?" kan kanske appliceras på mig i detta fallet. Skitsamma, önska mig och mina ölflaskor en säker hemresa så återkommer jag med häftigare recensioner nästa vecka.

"Hejdå New York provning" ikväll!

Imorgon bär det hem, tillbaka till Malmö igen och det med blandade känslor. Självklart kommer man sakna det stora öl utbudet, de fullproppade pubarna (både vad gäller öl och folk) men samtidigt har jag också saknat motsatsen, lugnet, min sköna lägenhet och det drickbara, icke klor smakande vattnet! Jag ser fram emot att komma hem med lite öl som ska avnjutas i något av mina många ölglas i min sköna soffa, i min tomma, rymliga och välorganiserade lägenhet. Ett faktum som tynger mig något är också den struliga hemresan, jag ogillar som sagt att flyga, framförallt med fyra fullproppade resväskor och iaf halva morgondagen består av släpande, väntande och oro över allt glas som kan gå i kras. Nåja, för att fira min egen avgång och lyfta denna dag full av packande och annat tråk så ska jag prova några väldigt spännande öl ikväll, några öl som ändå ska drickas färska och som inte får plats i resväskorna.


Huvudölen ikväll blir då två ifrån Russian River brewing co. Först "Blind Pig IPA" följt av "Pliny the Elder" som är en dubbel/imperial IPA, helt färsk ifrån ett byte jag nyligen gjorde här i NY. Som en "extra" i samma byte fick jag även en flaska "Hopslam", visst provade jag den nyligen men det är väll ändå ett öl värt att dricka igen? Flaskan är bara en till två månader gammal så den bör fortfarande smaka väl. Sedan har även flickvännen en helfärsk flaska "Maharaja" som inte heller får plats i resväskorna så den måste slaktas den med. Skulle det inte räcka så står det även en överbliven flaska "Double Trouble Double IPA" till i kylen..


Det har blivit otroligt mycket IPA och dubbel/imperial IPA under min visit i USA men få i klass med de ovanstående och väldigt många mediokra i ärlighetens namn. Känns inte mer än rätt att toppa besöket med ett par i världsklass. Recensioner kommer när de flesta svenskar ligger och sover!

PS. Ja, nu har jag äntligen fixat lite foton, märkte först nu det störiga, väldigt felaktiga "date stamp'et" dock, nåja..

söndagen den 15:e mars 2009

Ett smakprov av Bear Republic

Söndag idag och det känns efter gårdagens bröllopsfest. Eftersom det inte serverades någon nämnvärd öl så blev jag såklart inte det minsta berusad men småtrött och i söndagsläge känner jag mig trots allt. Eftersom jag nu befinner mig i USA kan jag ju inte ligga och lata mig utan får prova vidare och idag tänkte jag recensera två öl ifrån "Bear Republic Brewing CO" här på bloggen då jag först nu har haft tid att skriva någonting vettigt. Jag har bryggeriets IPA, "Racer 5" stående i kylskåpet tillsammans med deras dubbel IPA/American strong ale "Hop Rod Rye" och jag tänkte denna eftermiddag förtära den ena efter den andra för att ge mig själv en försmak på hur detta bryggeri är. På onsdag är det nämligen dags för ett "Bear republic event" på Blind Tiger Alehouse på Manhattan vilket blir ett ypperligt tillfälle att prova bryggeriets resterande ölsorter. Om de här två faller i smaken dvs.


Först ut blir såklart "Racer 5", en IPA på 7% alkohol och 69 IBU. Ganska maffigt med andra ord och självklart i sann amerikansk anda This is a hoppy IPA. Did I say hops? Your brewer is a hop head! Uhmkay, då kör vi.

Färgen är väldigt ljus bärnsten och trots att jag häller upp ordentligt hårt genereras bara en cm tjock skumkrona som är förvåningsvärt vit. Doften är söt och jordig med lätta parfymerade humletoner och lätt söt karamell. Inget större intryck innan man smakat på det med andra ord. Smaken bjuder dock på det etiketten lovar, en "agressived style india pale ale" med stor karamell smak, medelfyllig kropp med livlig kolsyra och parfymerad humle som väcker munnen till liv. I finishen kommer även en mer snygg, stilren tallbarr lik humlesmak som får en att tänka, "aha, där var de 70 BU'na" dock välbalanserat med en subtil sötma. Verkligen en god IPA, inte värst karaktärsfull men amerikansk och aggressiv precis som det ska vara. Är det något jag gärna hade sett justerat så skulle det vara kolsyran, visst livar den upp det hela och gör ett ganska tungt öl mer lättdrucket men bubblorna är något för aggressiva och vassa i munnen vilket gör att man undermedvetet gärna bara sväljer så fort som möjligt. Detta är ju inget större minus men i denna uppsjö eller snarare, i detta hav av amerikansk IPA krävs det perfektion för att det ska kunna kallas "riktigt bra" och det krävs perfektion + det lilla extra för att det ska kunna kallas för "världsklass". Racer 5 blir därför bra "bra" vilket inte är alls fel, det är ju bra.

Okej, dags för nästa öl på listan, ett av bryggeriets mest högt aktade "Hop Rod Rye". En dubbel IPA bryggt med 20% rågmalt, 8% alkohol och ca 90 IBU. Låter onekligen gott i mina öron. Får väll se hur det ser ut i mina ögon också..


Färgen är brun helt enkelt, ganska ful men med ett tjockt smutsvitt skum som lämnar generösa rester på pintglaset. Doften är sötmaltig med lätta vindar av frisk humle och ganska grön, mysig sådan. Kroppen är lite kletig men ändå len och lätt kolsyrad. Smaken är karamellig, kletig och grönt humlig. Det är välbalanserat och extremt drickbart men tillräckligt många smakdimensioner för att hela bombern ska kännas rolig att dricka. Eftersmaken är söt och lång fast med närvarande kott-humle. Jävligt gott, jag förväntade mig kanske lite större krispighet men överlag är det ett riktigt mumsigt öl som jag gärna provar färskt från tapp vilket jag förhoppningsvis kommer göra på onsdag.

Nu bär det av mot den lokala ölbutiken, inte på grund av brist på öl utan mest eftersom jag är lite uttråkad, godnatt.

lördagen den 14:e mars 2009

Uppdatering ifrån USA

Som väntat har det inte funnits tid att rapportera alla händelser här i USA men denna slappa eftermiddag/lugnet innan stormen (bröllopsfest) hinner jag skriva några rader om vad jag har haft för mig den senaste veckan.

Nya ölbarer/pubar har jag faktiskt inte utforskat, "Barcade" och "Spuyten Duyvil" väntar nästa vecka då jag intar Brooklyn men efter många om och men lyckades jag med hjälp av den vänligaste ratebeerianen ta mig ut till Oaktree Discounts för seriös ölshopping. Här inhandlades en stor blandning av "singlar" som jag tänkte dricka upp under resten av min visit, en bunke intressanta bombers av öl som jag nästan är säker på håller hög kvalité samt en och annan årgångs öl som jag ska försöka släpa med mig hem (Oerbier Special Reserva 07, J.W Lees Harvest Ale 99 mm.) Ett par favoriter i repris blev det också så som "BORIS the crusher" ifrån "Hoppin' Frog" och diverse kvalité öl ifrån Victory. Managern "Dan" bjöd också på ett "Hop Devil" pintglas när jag rullade ut ur butiken med min fullpackade kundvagn. Närmare recension av butiken med en och annan bild kommer senare men jag kan redan nu säga att det var en riktigt häftig upplevelse.

Som sagt så har det inte blivit några besök på några nya ölbarer däremot har jag gjort ett flertal återbesök på Blind Tiger där jag mött upp några trevliga amerikanare för ett och annat byte och för att helt enkelt dricka öl. Ett riktigt bra ölhak är det och de har alltid flera kraftfulla och intressanta öl på fat, ofta så många med så pass långa namn att man knappt kommer ihåg vad man druckit om man inte antecknar (vilket jag har varit dålig på.) Det är smått överväldigande att kunna välja mellan i princip alla amerikanska ölstilar ifrån fat till rimliga priser av 6-7 dollar. Allt ifrån amerikansk "wild ale" till dubbel IPA och Russian Imperial Stout har det druckits och jag kommer antagligen återvända till Blind Tiger igen då de har ett "Bear Republic" event den 18'e.

Förutom ölat så har jag även små-turistat, känt på stans olika vibbar och ätit en jävla massa god skräpmat samt varit på en indisk bröllopsceremoni (väldigt speciellt..) och nu idag väntar, som nämnt ovan en stor bröllopsfest för 300 personer (20 svenskar och 280 indier.) Det blir säkerligen ingen vettig öl på denna fest men jag ska nog tjuvstarta med något gott innan det brakar loss..

Foton har förresten tagits men har ingen möjlighet att föra över dem till svärmors primitiva laptop så de kommer först när jag har landat i Sverige igen. God eftermiddag!

måndagen den 9:e mars 2009

Hop Devil Grill och annat


Igår testade jag ännu ett ölställe på min ölkarta, "Hop Devil Grill" sådär halvt sydöst på Manhattan. Måste säga att jag är nöjd med mig själv än så länge, det är lätt hänt att man slappar till och fastnar på ett ställe eller går på säkra kort när man är i miljöer med många nya intryck men än så länge har jag ju betat av de viktigaste öl ställena på Manhattan. Hop Devil grill är hursomhelst en blandning av tequila och ölbar med käk åt det mexikanska hållet. Jag åt ingenting där och drack bara en öl men fick relativt bra vibbar av stället. Jag hade nog stannat där resten av kvällen om det inte vore för faktumet att en större del av fatölen var upptagna av lite tråkiga "Left Hand". Personalen var hjälpsam och ärlig och efter lite tvekan ifrån min sida drack jag en "Stone Smoked Porter", inte värst exotiskt men som sagt, roligare än Left Hand. Flickvännen drack färsk Gordon på fat, Oscar Blues dubbel IPA som jag själv har testat på burk i Sverige massor av gånger. Stor skillnad nu när den var purfärsk dock, helt fantastiskt krispig och uppfriskande. Det kommer sannerligen mer detaljerade recensioner/tankar av diverse ställen och öl senare.. Då tillsammans med foto då jag äntligen har fått tag i en kamera.


Idag har det varit en riktig slappedag "hemma" i New Jersey. Har hunnit prova Founders "Double Trouble Double IPA" som var riktigt bra men inte riktigt i topp klass heller, den var väldigt mycket på rätt håll dock och hade de bara dragit ner på parfymhumlen, ökat på "kott humlen" och haft en lite fetare malt bakgrund så hade det varit världsklass. Just nu sitter jag och trycker i mig en smaskig bomber "Yulesmith (winter)" ifrån Alesmith, en riktigt välhumlad "Imperial Red Ale" som luktar julgran! Riktigt bra balans mellan malten och humlen och samtidigt väldigt lättdrucket och lagom komplicerat med en torr, lång eftersmak med trevligt varierat humle stickande på tungan. Flickvännen som älskar Averys "Maharaja" ville prova samma bryggeris amerikanska barleywine "Hog Heaven" så jag tror att vi delar en sådan som avslutning på kvällen, får se hur det smakar då Avery är ganska ojämna enligt mig.

Riktiga bilder och bättre skrift kommer någon gång om sådär två veckor..

lördagen den 7:e mars 2009

Massor och.. Massor

Har idag turistat röven av mig. Har gått igenom delar av både övre Manhattan som Central Park och lägre som Wall Street och Ground Zero. Där emellan besöktes "Blind Tiger Alehouse" för en öl och lite käk. Beslutsångest ledde till ett glas Stone Old Guardian 2007 som smakade helt okej, de där två åren har inte gjort några större under dock. Klockan var bara två på dagen så efter ölet bestämde jag mig för att käka istället för att dricka mera då det stod mycket annat turistande på listan. "Hot Wings" blev det och då menar de verkligen hot, hela munnen brann men jag gillar att straffa munnen och varenda vinge gick ner. Mätt blev jag för de 9 dollarna och vi vandrade vidare.


På vägen hem gick jag inom "New Beer Distributors", eller kanske inte "gick inom". Det är ordentliga gång avstånd i NY och det kändes sådär vid 6 på kvällen. Energi nivån gick dock upp på top när man trillade in på den ganska stora lagerlokalen helt fullpackad med öl. Jag gick omkring i gångarna fram och tillbaka utan att riktigt veta vart jag skulle ta vägen men tillslut föll första valet på ett fyrpack Oscar Blues "Ten Fidy". En imperial stout på burk som jag har hört mycket gott om och nu sitter och smuttar på (gott!) Jag köpte även ett par flaskor Dogfish Head 120min IPA då jag tyckte prislappen var vettig (7 dollar), två flaskor Alesmith Yulesmith (imperial red ale), en flaska Thirsty Dog Siberian Night Imperial Stout, en Goose Island Matilda, en Smuttynose IPA, samt en Arcadia Hop Rocket. De två sistnämnda delade jag med mina nära när jag äntligen kommit hem. Båda var tyvärr ganska mediokra men kvällen avslutas trots allt på top med "Ten Fidyn" som är underbart len, fet, mjuk, söt och smaskig och.. Kommer på en ful plåtburk! Extremt udda att se en tjock svart stråle komma forsande ur en plåtburk och ännu mer udda när det smakar jävligt bra.


Imorgon vet jag inte vad jag ska göra, kanske dra till "New Beer Distributors" och handla igen då där fanns så extremt mycket öl som jag ville köpa men som jag inte kunde släpa igenom NY utan väskor, priserna var bättre än väntat också.

fredagen den 6:e mars 2009

The Ginger Man och Founders Imperial Stout

Ja igår var jag på den något hippa baren "the ginger man" väldigt centralt på Manhattan. 70 fatöl och en hel del bra på flaska samt enklare käk är vad de erbjuder tillsammans med en bra, uppmärksam men något distanserad personal. Jag kilade dit igår eftermiddag för att dricka några öl samt att utföra ett litet "byte" med en NY bo. En riktig blind date vid bardisken liksom. Inte så udda just för att man är i Amerika och det redan finns så mycket udda men trots det ganska annorlunda. Snubben var trevlig dock och vi hann med att dricka bland annat Left hands Oak Aged Imperial Stout på cask, Captain Lawrence Imperial IPA, Oaked Arrogant Bastard på fat samt dela en flaska Brooklyn Black OPS. Allting var väldigt gott och Jag var inte helt nykter när jag letade mig tillbaka till bussarna efter mörkret hade fallit över livliga New York..


Idag har det blivit en total slappe-dag med smältande av intryck, degande i sängen och pizza till lunch (en sådan där gigantisk, tjock och välfylld familjepizza de kör som standard i USA) och nu sitter jag och smuttar på en Founders Imperial Stout som jag köpte sist när jag var i den lilla närliggande spritbutiken. Ölet är rätt bra, eller riktigt bra men det häftigaste med det var dock färgen.. Helt sjukt svart, så svart så att jag inte ens såg något brunt när jag hällde upp, alltså strålen som forsade ur flaskan var kolsvart. Doften på ölet är annars extremt rostad, koncentrerat med lite lyxig alkohol, kaffe och fudge. Kroppen är fyllig och smaken är likt doften väldigt komprimerad, koncentrerad och smakrik men samtidigt inte helt fantastisk. Eftersmaken är värmande och chockladig. Väldigt god och stark imperial stout, tror den hade mått bra av lite lagring för det hela känns lite för vasst just nu. Har tre flaskor kvar av mitt "fyrpack" som jag förhoppningsvis har plats till i resväskan och i sin tur i källaren.


Inför morgondagen har jag inga konkreta planer men jag funderar på att kolla in södra Manhattan och då kombinera det med ett besök på "Blind Tiger" och "New Beer Distributors".. Många ställen att besöka, många öl att dricka och ja, ganska lite tid. Förhoppningsvis får jag även en kamera ikväll, det börjar bli tråkigt att blogga utan roliga bilder.

onsdagen den 4:e mars 2009

Landad

Ja, då har man landat i New Jersey. Sitter i flickvännens systers lägenhet och dricker Tröegs Nugget Nectar. Har idag bilturistat NJ, lidigt på klädesaffärer, ätit grymt Indiskt käk, shoppat lite öl i en butik 20 min ifrån boendet samt druckit lite av den och är nu på gränsen till att somna (jetlaggad till tusen.)

Har tagit det ganska lugnt till att börja med men imorgon blir det att dra in till Manhattan och "Rattle 'n' hum" där jag ska byta några öl samt dricka några. Tittar nog inom The Ginger Man en runda också för att dricka någon öl ifrån någon av deras 70 fat...

Ska försöka låna till mig en kamra också så att jag kan ta nördfoton under min visit och dela med mig av här senare.

Hörs