tisdag 13 oktober 2009

Mikkeller 黑 Whisky Edition

Om vi börjar med "vanliga" black/黑.. Den vet ju de flesta hur den smakar men jag ska trots det posta min absoluta favorit recension av ölet och den första recension av respektive på rating sidan "BeerAdvocate". Det är så klockrent att jag bara rakt av citerar större delen av det.

Black pours an inky... black. Big surprise. A fat, dirty walnut head caps the beer and doesn't diminish quickly at all. Some lacing, and pretty decent retention... Hmm. The first thing that came to mind on smelling Black is "burnt tires". Hooray? Other than that, think burnt corpses piled on a burning trash heap comprised of scorched espresso beans, firebombed pepper, burnt coffee sacks, blackened sugar, and charred grain. There's a hint of (burnt) soy and (burnt, again) walnuts. Oh yeah, and
an absurd amount of malt sweetness and alcohol. But how does it taste? If your brewery caught fire and burnt to the ground, and you sat in the ashes and mingled your tears with the decimated fruits of your labor, then drank the resulting sorrow-laden tincture, it might taste like Mikkeller Black. This is aggressive and
vile and... burnt. Did I mention it's obscenely sweet and the alcohol is off the scale? No? It's only because I'm still scrubbing the taste of ash out of my mouth. I cannot overemphasize how intense this beer is. Drinkability? Don't make me laugh. I was lucky to finish my 6 ounces. I don't know what those Insane Danes are smoking up there in Copenhagen (actually, I have a pretty good idea) but regardless, it just ain't right.



Såja, där har vi grundet till denna fatlagrade version, en fatlagrad version som såklart fortfarande väger in på 17,5% alkohol, fortfarande kommer på grön "champagne flaska" fast nu med ett ganska snyggt tjockt vax över kapsylen (ja, nu är det kapsyl istället för plastkork.) Ölet har lagrats på franska whiskyfat och på den påklistrade etiketten står det att den har legat på dessa i 3 månader samt att kolsyran är "medium". Jag häller upp i en av mina standardkupor och ut forsar en.. svart.. stråle.. Något som är mindre förväntat är det enorma mörkbruna skummet som genereras och lämnar otroligt trevliga rester efter sig på kupans insida. Imponerande och oväntat när man har att göra med en 17,5%'ig imperial stout. Doften är otroligt söt och rostad, ungefär som jag minns "black" men med möjligtvis lite mindre märkbar alkohol. Efter att ha tjuvdruckit lite och doftat igen hittar jag dock den där whiskyn, träet och vaniljen som tillsammans med den söta hårdrostade
sörjan nästan ger ett tjärigt intryck. Här finns även en hel del mörka och självklart söta frukter men även dessa är nästan oåtkomliga innan man på något sätt bedövat sinnet och överkommit alkoholen. Häftigt men lite knepigt. Sen till smaken.. Och vid smaken börjar det hela om. Först är det för sött, för starkt och för intensivt för att man ska kunna smaka något annat än aceton och ren rå sötma men efterhand växer förvåningsvärt mjuka och trivsamma trä och vaniljtoner fram och i
"finishen" gifter sig dessa väldigt väl med den självklart burdusa alkoholen som tränger sig in ytterligare i ledet, som värsta mobbaren i mellanstadiet.


En mobbare i mellanstadiet är väll ungefär man kan likna detta ölet vid om man inte ska ta i ytterligare och köra med brända lik och liknande. Det är burdust och dumt som en mobbare, har ett "snyggt yttre" men en riktigt ful insida, framstår som starkt, farligt och aggressivt men när man väl tagit sig an det till fullo inser man snabbt att ett litet sårat lamm gömmer sig under denna naiva tonårspojke och då, det är då frukten, vaniljen och allt annat gott här i världen börjar blotta sig. Vid 19 års ålder går "Black" i kyrkan, är en riktigt god vän, en trogen familjemedlem och en allmänt snäll o ansvarig ung man.. Att lagra black i ca 19 år kan vara en idé med andra ord, att lägga lik på whiskytunna räcker nämligen inte riktigt, det går inte att polera en bajskorv nej, Här slätar Mikkel bara lätt ut rynkorna på denna ungdomliga skit och efter poleringen, ja då ser det snarare ut som en äcklig brun pudding.. En hemsökande efterätt ifrån mellanstadiet. Kan ju vara kul att vara nostalgisk ibland dock så ölet är inte helt poängläst, sen får vi ju inte glömma att det är "Danmarks starkaste öl", två poäng..

7 kommentarer:

henrik sa...

Hehe, för en som läser det här inlägget som det första på din blogg måste du framstå som en ganska sjuk människa... kanske

va den första recensionen, den från rb, din också?

ricke sa...

haha... vilken bra recension. Måste prova den där skiten ;)

andersand sa...

hah! Sjuk o sjuk ;) Den första recensionen ifrån "BeerAdvocate" är ej min men bra är den och även ganska sjuk, framförallt denna delen är klockren ". But how does it taste? If your brewery caught fire and burnt to the ground, and you sat in the ashes and mingled your tears with the decimated fruits of your labor, then drank the resulting sorrow-laden tincture, it might taste like Mikkeller Black."

Rickard: Det är ett kul öl att prova och faktiskt lite lite bättre än den "vanliga" versionen.

henrik sa...

jo, gillar även stycket "burnt corpses piled on a burning trash heap comprised of scorched espresso beans". Färgstark, nästan magstarkt men rolig ja.

Förresten tänkte jag på det om du inte funderat på att börja betygsätta dina recensioner.......

Anders37 sa...

Kanske tur att vi inte drack den efter Papier i lördags...

andersand sa...

Henrik: Njae inga betyg, perspektivet ändras hela tiden och framförallt på bloggen känns det kladdigt att justera betyg utifrån hur smaken utvecklas etc..

Anders: Otur kanske? Hade blivit uber party ju..

David L sa...

Gillar ändå Mikkeller Black, fast nog är det spritigt alltid. Det här låter bra sjukt det med ;)