torsdag 9 april 2009

Moylans del II och III

Jag måste erkänna att jag har suttit på en hemlighet, jag har provat mina resterande flaskor ifrån det California baserade bryggeriet "Moylans". Förutom deras dubbel eller kanske till och med trippel IPA "Hopsickle" som jag redan har recenserat så hade jag även med mig hem deras imperial stout och en annan, lite mindre dubbel IPA. Kan ju säga redan nu att ingen av de två var helt fantastiska och de inspirerade inte till några större mängder skrift men jag börjar trots allt med mina tankar om den svarte, "Ryan O Sullivans Imperial Stout" på 10%, drucken ur en kupa, delad med en god vän.


Ölet forsar ut i en brun stråle, när det väl sansat sig i glaset är det självklart svart med små bruna kanter och ett tätt, snyggt ljusbrunt skum ovanpå som lämnar fina rester efter en snurr i kupan. Aromen är relativt humlig med undertoner av grapefrukt, hårt rostad malt, sötlakrits och lite ljus chocklad. Inte jätte lovande tyvärr. Kroppen är medelstor och ganska len. Smakerna är likt aromen men med ytterligare chocklad och karamell. Det är ganska välhumlat och friskt utan större komplexitet. Visst är det gott och mycket drickbart men alldeles för enkelt och nästan uppfriskande. Eftersmaken är hårt rostad med värmande alkohol och en ordentlig humlebeska. Inte riktigt min typ av imperial stout, för enkel och för frisk med ganska vassa kanter och för lätt kropp. Fortfarande helt klart godkänt dock.

Sedan provades bryggeriets standard dubbel/imperial IPA "Moylanders Double IPA" på 8,5%, tydligen guldvinnare av "Alpha King Challenge" 2001 och 2002, ett tag sedan ja, så det påverkade inte direkt mina förväntningar eller rättare sagt, icke-förväntningar på ölet. När jag testade detta ölet hade jag åter igen ingen kamera till hands vilket var lite synd då ölets utseende verkligen var något som imponerade på mig, följande antecknades hursomhelst.


Färgen på ölet är vackert och grumligt orange med en stor pösig vit skumkrona som när det sakta sjunker ner lämnar ordentliga, kletiga rester på glasets kanter. Aromen är även den väldigt inbjudande av jordiga, gräsiga humletoner tillsammans med den traditionella karamell malten som grund. Kroppen är ganska stor, lite kletig men samtidigt len tillsammans med lätt kolsyra. Smakerna är av kletig karamell, mango och annan tropisk frukt samt tallbarr liknande humletoner. Ölet avslutar ordentligt bittert med en smygande, tillfredsställande sötma. Det är väldigt gott och lagom lättdrucket utan att briljera, jag misstänker att det är betydligt bättre när det är purfärskt för just nu känner jag en viss saknad av humle i de högre registret.. Kan dock se detta öl funka utmärkt i kvällssolen en sen sommardag, synd att jag inte har fler flaskor bara.. En typisk västkust dubbel/imperial IPA som utan tvekan tillfredsställer dem som är ute efter just det.

Då har jag nu provat tre stora öl ifrån Moylans, kanske inte tillräckligt att använda som bas för att döma bryggeriet i allmänhet men trots allt vill jag påstå att det känns som ett bryggeri som är bäst när humlen får leka fritt. Det är väldigt mycket västkust smak, inte jätte komplext men väldigt läskande, generöst och välsmakande. Det största, mest humleproppade ölet "Hopsickle" hamnade högst på min interna lista, på andra plats hamnade "Moylanders double IPA" och den ganska intetsägande, tråkiga imperial stouten hamnar sist och kommer så småningom glömmas bort helt. Jag vågar påstå att bryggeriets öl är värda att inhandla sedan vet jag inte hur tillgängliga de är här omkring, har för mig att de bättre stockholmskrogarna har sålt något ifrån bryggeriet, då snackar vi säkert en annan prislapp än en 8-10 dollar dock..

3 kommentarer:

Markus sa...

Har aldrig haft möjlighet att pröva Moylans men deras IPO:r verkar ju riktigt intressanta. Vore kul att få tag på några galet färska så man fick chans att pröva hur de ska smaka. Är ju rätt knepigt att bedöma humledominerade öl när man inte alltid ver när de är bryggda. En del öl tappar ju humle smak/doft snabbare än ögat och har de inte en bra maltbakgrund att falla tillbaka på blir det klent eller sötsliskigt och, i de flesta fall, rätt ointressant. (2:nd Anniversary var ju rätt sunkig och den köpte jag ju inte för allt för länge sedan.)

andersand sa...

Håller med, det är inte alltid helt lätt att veta. I vissa fall kan man dock ana äldre dubbel IPA etc potential vilket oftast bara känns lite sorligt. De här flaskorna var helt okej dock, man ska inte vara för kräsen :)

Markus sa...

Jag instämmer, så länge det finns lite humlebett kvar är jag nöjd.