lördag 26 december 2009

God jul i efterskott

Aladdin askar, nitlotter, fet mat och julig öl.. Nu är det över och jag är tillbaka i Malmö, känns helskönt. Att återvända till sin lilla hemstad är alltid lika obehagligt och hemlängtan slog till redan innan julaftons morgon.. Så att kliva av bussen i Malmö kändes bättre än någonsin trots dess välkända blåst och pissregn. Vad har det druckits runt jul? Inget speciellt faktiskt, bara "vanlig julöl". Eftersom mitt familjehem är bebott av fem katter och en hund så var det ingen idé att släpa med något speciellt ur källaren då jag är tokallergisk och ändå inte skulle kunna njuta fullt ut. 2010 lovar dock massor av mumsig öl och jag har många häftiga ölprovningar i sikte. Tills dess tar jag det lugnt och åtgärdar ikväll bristen på "Malmö" och kul öl med något pub besök, jag funderar på om jag ska traska bort till "På Besök" för något gott där följt av en runda till Bishops Arms o kanske också "Green Lion", bara jag får tag i något vettigt fatöl så är jag nöjd.

Sen är det ju "nyår" nästa, den mest puckade "högtiden" någonsin och en som har en tendens att locka fram de mest puckade människorna med kanske en av världens mest puckade uppfinningar, fyrverkerier.. I år tror jag att jag gör som så många av världens hunder o lägger mig på toalettgolvet, om massvis med öl hjälper mig dit det vet jag inte, i ren protest så kanske jag håller mig till vatten. Något Mikkeller nyårs öl blir det iaf inte, det provades redan för ett par veckor sedan och var väll sådär. En kul idé med häftiga "vit vins toner" i eftersmaken men med en något tunn och simpel maltprofil som förde tankarna åt en vattnigare "Stella 0". Drickbart var det dock, speciellt för att ligga på 9% men för 140 danska kronor får man roligare öl, nyår eller ej.

Nej, pizza time sen öl.. God jul och.. Gott nytt år.

fredag 11 december 2009

Tre små De Molen

Det blev ett väldigt nödvändigt och efterlängtat besök på "ölbutiken" idag där jag bland annat plockade upp tre nya exklusiva öl ifrån "De Molen", alla buteljerade på 18cl flaskor (!) Sådär lagom med ett glas då med andra ord.. (av vardera..) Först ut är..

Kopi Loewak
En imperial stout bryggd med det välkända "bajs kaffet". 9,5% och 84,9 "EBU", 619 stycken 18cl flaskor producerade..


Ölet forsar ut i en mörk brun stråle och samlar sig i botten på kupan innan skummet fullständigt exploderar upp och tvingar mig att sluta hälla. Jag får ner sådär 8cl i kupan och sedan är glaset täckt av ljusbrunt skum som extremt sakta sjunker ner till ett litet lager efterlämnades massor av rester på insidan av glaset. Doften är av färska kaffebönor, hård rostad nästan bitter malt och mer kaffe samt lätta kemiska toner som dock inte stör. Ölet handlar uppenbarligen helt om kaffet, något man kanske hade kunnat gissa baserat på namnet.. Hursomhelst så händer det mer i smaken. Det är bittert och samtidigt lent o gräddigt med inslag av ljus chocklad och kola, bittra kaffebönor och värmande på gränsen till brännande alkohol. Ölet avslutar torrt och ganska hett men det klarar sig precis på gränsen, det blir aldrig "spritigt" så att säga. Kroppen är medelfyllig, lite gräddig och väldigt len med perfekt avvägd kolsyra, denna lenhet bidrar verkligen till att ölet är trevligt att dricka och utgör en härlig kontrast mot de ganska vassa och heta smakerna som erbjuds. Överlag är ölet njutbart så länge man är en kaffe junkie och det är ju självklart jag. Vill man ha en balanserad imperial stout som levererar mer.. Ja då kanske man ska hoppa..

Tsarina Esra Reserva
Nästa öl är en imperial porter på 11% o 92,9 "EBU" lagrad "flera månader" på "trätunnor". Lite luddigt men vi får se. Ölet har generellt sätt fått riktigt höga betyg på RateBeer och är ett som jag länge har hoppats på att få smaka. Flaskan är nummer 702 av 1216.


Ölet är mörk mörk brunt, närmast svart med ett litet men finbubbligt och väldigt stabilt skum som faktiskt lämnar en hel del fina rester efter sig efter en snurr i kupan. Aromen är väldigt fruktig och ekig nästan helt utan porter "inslag". Jag får dock massvis med vinösa bär, äppel o päron, rent trä, vanilj och lätt karamell. Smaken börjar ganska likt men med en ännu större vinös fruktighet som verkligen imponerar med komplexa undertoner av fudge och vanilj, lätt chocklad och syrliga bär. I eftersmaken kommer en snygg väldigt värmande alkohol som för med sig den fantastiska bärigheten och vaniljtonerna. Åter igen otroligt vinöst och komplext med en mogen långt och söt eftersmak som för tankarna till ett tungt o sött vin. Kroppen har för övrigt ganska låg kolsyra, är tjock, närmast tuggbar men otroligt len. Ett fantastiskt öl som dock kan bli bättre med lite lagring då alkoholen åter igen gränsar till för närvarande precis i avslutningen. Detta är dock en bagatell i jämförelse med resten av ölets storhet och stort det är det verkligen, stort men lent och snällt.. Som en nallebjörn.. Eller nått..

Hemel & Aarde (Bruichladdich Barrel)
De Molens extremt rökiga imperial stout "heaven & earth" lagrad på Bruichladdich tunna ifrån 1972.. Ett par tusen flaskor gjorda, min flaska är nummer 240. Ölet ligger enligt flaskan på 96,9 "EBU" och 9,5%, enligt RateBeer ligger den dock på 10%, det kvittar mig så länge det levererar samma smaksensation som ölet gjorde när jag testade på ölfestivalen i Köpenhamn i somras där detta var ett av ölen som stod ut mest och helt klart en mindre snäll björn..


Ölet är svart med ett litet konstigt bubbligt skum som lämnar små fläckar på insidan av kupan. Aromen är extremt intensivt rökig och torvig, lite söt och närmast salt. "Nykärad båt", tång och saltlakrits en del som kommer upp i det lilla sinnet. Smaken är nästan lika intensiv som doften fast mer balanserad med mycket feta maltsmaker av karamell, lakrits, chocklad och smör (inte i negativ bemärkelse.) Det intensiva närmast salta och torvlinande är fortfarande närvarande tillsammans med lite brännande alkohol som värmer på vägen ner. Eftersmaken är ganska söt och intensivt rökig, lite sträv och väldigt "träig" med tydliga chocklad och saltlakritstoner. Kroppen är likt de flesta De Molen öl väldigt len och rung vilket bidrar till att ölet verkligen "slinker" ner.

Kan ju efter denna session konstatera att De Molen fortfarande (även efter ett par "sådär" platta halvtaskiga flaskor) levererar några av Europas bästa och mest intressanta öl, framförallt öl av svartare typ tycker jag Menno lyckas ypperligt med. Det är väldigt få (av ganska många) som jag inte tycker är riktigt bra, kanske inte konstigt när hans favorit öl är "kaggen", finns det ett lämpligare öl att bli inspirerad av? Jag ser en ljus framtid för vädermöllan, en framtid som jag kommer följa genom det största förstoringsglaset jag hittar.

Förutom De Molen bira så hittade jag idag lite annat intressant i butiken, bland annat The Bruery "Two Turtle Doves", Nörrebros fatlagrade "Little Korkney Ale", Lost Abbeys "Carnevale" och Mikkellers "Weinbrand Red Ale" samt hans nya nyårsöl "Nelson-Sauvignon" som jag har fått höra ska komma till Sverige snart.. Vettifan vad det är för typ av öl exakt (belgisk ale liksom) men både "brett" och "vitvinsfat ifrån Österrike" är med i bilden, ska tydligen vara "tvångskolsyrat" och sprudla ordentligt så den klarar av att skölja bort allt annat slisk ifrån nyårsaftonen.. Gissar på att flaskorna kommer kosta en del, 140DK på Ölbutikken = rätt många kronor i Sverige. Ölet ska provas imorgon hursomhelst så det kan hända att det bjuds på en åsikt innan nyårsafton.. Vad dricker ölnördar annars på nyår? Mitt förra nya år inleddes med bomber och granater (bommen & granaten) och Cantillon 50ºN-4ºE, dricker ni finöl eller blir det Sofiero och Champagne?

onsdag 9 december 2009

Väldigt aristokratisk onsdag..

Wannabee finbritt ikväll, Thomas Hardys och en stinkande blå Stilton.. Kanske en något mindre klockren parning än vad jag hade väntat men ölets tunga sötma överlevde den duktigt salta och parfymerade osten väldigt väl. En välkänd "hug" som Gareth Oliver hade kallat det uteblev dock och de bägge delarna agerade mer artiga arbetskamrater än goda vänner så att säga.


"Harydys Ale" var för övrigt det första kornvinet jag provade och jag har varit smått förälskad sedan dess. Otroligt tungt, maltigt, moget och komplext med tydliga inslag av russin och läder. Den har en mogenhet och "maltfethet" som jag sällan hittar i andra öl. "Hair of the dog" är ett av få bryggerier som levererar lika "tunga" (i positiv bemärkelse) öl, deras "Adam" har liknande läder inslag och barleywinet "Fred" delar vissa likheter med Haryds efter några år på flaska med tunga och komplexa smaker av torkad frukt o russin. Drick vid första tillfälle säger jag bara! Den som gillar tjocka och alkoholrika öl bör ta med den hyfsat stora plånboken till systembolaget på tisdag, då släpps "Utopias" för närmare 1300kr. Någon som ska handla? (och köa?) Jag själv har beslutsångest.. Jag gillar tanken på att ha en flaska "sprit" hemma o öppna då o då för att ta sig en "nattfösare" eller ett "framför brasan glas" men kan som så många andra tycka att 1300 pengar är mycket i ölets värld (än så länge..) Hur gör ni som läser detta inlägg? "Kör" eller "skiter idet"? Finns det egentligen något ursäkt förutom stålar att inte köpa detta monster och hur tidigt måste man ställa sig i kö om man bestämmer sig för att slänga julklappspengarna på en flaska? Många frågor kräver många öl som jag brukar säga..

onsdag 2 december 2009

Diverse babbel

Relativt lugnt på bloggen trots att en hel del intressant öl har provats.. Minnesvärt är förra torsdagen då jag, Rickard och Markus träffades för lite systembolaget öl. Tanken var väll att köra en lugn kväll, avsluta runt 22-23 tiden så att alla inblandade kan vakna upp med friskt sinne dagen efter.. Det gick såklart sådär och jag tror vi avslutade runt 01 tiden.. Det var så klart inte de små spännande systembolaget ölen som orsakade detta utan neråt spiralen började med en flaska "Cuvee de Tomme" som intogs efter dess brorsa "Judgement Day" (Cuvee de Tomme är Judgement day lagrad på bourbon fat med tillsatta körsbär om jag minns rätt.) Ölen skiljde sig något enormt åt, båda var goda men Cuvee de Tomme som Rickard så generöst bjöd på var betydligt mer varierad i smakspektrumet med mer integrerad alkohol och en helskön syra som tog ölet till en helt annan nivå. Så, där hoppade vi ganska drastiskt ifrån "systemet bira" till mindre lätt tillgänglig bira. Jag gillar "tema provningar" och provningar av öl ifrån samma bryggeri och när vi började diskutera Lost Abbey i allmänhet och "Angels Share" i synnerhet så kände jag att det var dags att knäppa upp en flaska av årgång 2008. Förväntningarna var så klart låga, de senaste flaskorna som druckit har varit helt utan kolsyra samt med en liten syra som kändes ytterst malplacerad men jag poppade upp korken och just ett "popp" hördes faktiskt, lite.. Oh! Lite kolsyra var där minsann, woah! yay! Men.. Med kolsyran kom också.. Syran.. Ja den där lilla syran både jag och Rickard tidigare noterat infann sig fortfarande men var nu betydligt mer påtaglig.. Det enda jag egentligen har att säga är "när fan ska man få dricka en helt frisk och kolsyrad flaska Anges Share?" nåja.. Här efter öppnande vi en betydligt friskare men också "plattare" flaska "Older Viscosity", ölet behöver säkert ingen närmare presentation, slemmig och värmande bourbonbomb, ganska gott men lite kolsyra hade inte skadat, nu blir det lite väl "dött" i glaset och spritigheten blir lite väl påtaglig.


Nu den 15'e december släpps båda dessa ölen i väldigt begränsad mängd på systembolaget för lilla söta 179kr per 375ml flaska. Ölen är exklusiva och kommer säkert att gå åt men var beredda på otroligt opålitliga flaskor. Vid problem rekommenderar jag att helt enkelt gå tillbaka till systemet och lämna tillbaka ölen, är det något systembolaget ska ha "cred" för så är det hur väldigt lätta de är att ha att göra med på just den punkten.

Annars har jag med jämna mellanrum betat av de (enligt mig) intressantare julölen, flera återköp har det blivit av de mindre juliga Harviestouns "Mr Sno Balls" och Ayingers "Winter/Weinachts-Bock" och påtal om bockar så tog jag mig igår ut i kylan till det lilla charmiga pub/caféet "På Besök" för att prova Ayingers "Celebrator". Den enligt RateBeer högst rankade dubbelbocken som jag av någon skum anledning inte fått chansen att prova tidigare. Det har snackats lite om att just "Celebrator" faktiskt är samma öl som "Weinachts" bocken och med detta i åtanke försökte jag mentalt jämföra ölen mot varandra och visst är de väldigt lika, dock noterade jag en betydligt mer mogen och tung "russin ton" i "Celebrator" som jag inte direkt noterat i Weinachts-bocken, denna ton kan hursomhelst bero på en något lagrad flaska.. Mjaee, jag vet inte.. På tal om "På Besök" så säljer de Older Viscosity för den som inte kan vänta tills den 15'e att prova ölet, priset är otroligt och bara 30kr dyrare än vad det kommer kosta på systemet, 200kr alltså, ett riktigt kap med andra ord. För att återgå till historien så följdes Celebratorn av en promenad till "Nya Tröls" där flickvännen ville käka en burgare. Medan vi väntade på att få beställa försökte jag beställa ett öl, valet föll på en Harviestoun "Old Engine Oil" och efter sådär tio minuters väntande i baren fick jag äntligen drickan i glaset och ölen i munnen. Rätt okej len och mild bira, mycket drickbar men kanske inget jag skulle stoppa på exklusiva fat o sälja för över 80kr/flaskan (...) Strax efter jag fått mitt öl fick vi äntligen beställa mat.. Maten skulle ta lång tid och ja den tog ett tag, inte så att det var/är något att gnälla över men ett tag var det. Ganska ynklig burgare med torra trista stripes och ingen rolig dipp eller liknande till.. Rekommenderar hamburgare sugna att dra sig iväg till "tusen o 2" istället. För billigare pengar får man mer mat, fler alternativ och iaf lite aioli vid sidan om. Börjar jag låta gnällig? Vänta bara.. Ska man nämna något negativt om "Nya Tröls" så är det egentligen inte maten utan snarare servicen som är allmänt oprofessionell och långsam med ytterst få leenden och fåordiga bartenders/servitriser som verkligen hade behövt gå en charmkurs för så fort jag beställt första ölet på "tröls" så vill jag bara gå hem. O vad fan är det frågan om med alla öl framme på disken? Jag förstår att det blir platsbrist när man köper in så mycket öl (och skit öl) men stackars sate som får den där Southern Tier Unearthlyn som stått där i svett temperatur. Nej de hade behövt höja priserna lite så att de får råd till fler kylar samt charmkurser till personalen för jag personligen kommer enbart gå dit om de säljer ett väldigt specifikt öl som jag inte kan hitta någon annan stans och knappt då.. Dålig service är alltså något jag hänger upp mig på och något jag tycker är närmast oförlåtligt, det är dåligt för deras affärer och det är jävligt dåligt för ölkulturen i allmänhet och nej det var inte bara så att det var extra stressigt där igår, det är alltid samma dystra stämning som osar ifrån personalen och det tar alltid extremt långt tid att få beställa o när man väl får den möjligheten är det nästan så man hör personalen pusta o stöna samtidigt som de sakta vaggar fram och tillbaka framför kylarna. Nej, "På Besök" får ta och expandera sitt sortiment lite, jag behöver ett avslappnat ställe med rimliga priser där man kan slippa den gubbiga brittiska miljön som lämnar träsmak i röven redan innan man ens har satt sig ner, den som både "Bishops Arms" och "Green Lion" erbjuder. "Tröls" kommer jag nämligen göra mitt yttersta för att undvika och jag behöver ett "icke gubbigt" alternativ. Tack.


Så, slut på gnället, nu är det snart juletid, frid o fröjd och mycket mumsig öl på systembolaget. Ikväll ska det testas Stone nyheter så får vi se om det är något att hänga i julgranen, o på tal om julgranen, ska man önska sig öl i julklapp i år igen och i sådana fall vilka? Jag hoppas på ett par lådor ifrån USA men just nu jobbar den amerikanska posten skrämmande långsamt. Att följa flera tusen på vift via ett dåligt rapporterings system på internet är extremt jobbigt och oroande, förhoppningsvis väger "ett barn på julafton känslan" vid paket öppningstillfället upp det hela. O shit, nu faller min första snö och jag måste ta tag i studierna, det vankas radioproduktion, någonting som kanske kommer vara ölrelaterat och läggas upp på bloggen, trots att det känns måttligt originellt.. Sckål med kaffe!

söndag 22 november 2009

The Bruery Black Tuesday

Efter att fått hem ett par flaskor av The Bruerys nya imperial stout "Black Tuesday" slängde jag iväg några mail till "the usual suspects" och försökte få ihop en liten provning av ölet, ölet som jag nog inte hade klarat av själv (19,5% ABV.) I fredags slog vi slutligen till och träffades hemma hos mig för lite ölpimplande där det utöver "Black Tuesday" dracks bland annat en fantastisk saison ifrån Boulevard brewing company med det ganska simpla namnet "saison brett", en saison med brett alltså.. Väldigt amerikanskt humlefrisk, välbalanserat fruktig med en liten uppfriskande brett karaktär, otroligt drickbar men samtidigt väldigt smakrik. En annan utstickare var Samuel Adams otroligt äckliga "Triple Bock" med sin absurda smak av soja och bränt bröd.. Ett öl så äckligt att det blir skoj. Förutom dessa udda (i både positiv och negativ bemärkelse) öl så dracks det en hel del annat både mer och mindre roligt under kvällen men huvudnumret var trots allt "Black Tuesday" och därför håller jag mig till att skriva om den nu..

"Black Tuesday" släpptes den 27'e oktober till försäljning enbart på själva bryggeriet, det köades länge utanför och tydligen gick en del av kön hem utan flaskor denna mörka tisdag, surt sa räven och bryggeriet fick ganska mycket kritik för hur de hanterade "släppet". Tydligen kunde de inte förutspå det stora trycket som sannerligen har orsakats av en extrem hype framförallt uppenbar om man tittar in på rating sidan BeerAdvocate där ölet har eftersökts på "trade forumet" och tryckts upp på topplistan av den ena fem poängaren efter den andra. Ren rå hype som egentligen inte har mycket med hur ölet smakar att göra? Ja vi vet ju alla hur hypen fungerar, är det antingen kolsvart eller surt, har lagrats på fat och är någorlunda begränsat så sätter den fart, då går snacket och faktumet att denna imperial stout väger in på 19,5% alkohol har sannerligen dragit upp hypen ytterligare ett snepp utöver de andra faktorerna. Föll jag för hypen då? Nej det gjorde jag inte då jag "reserverade" två flaskor av en California baserad bytespartner precis i början av hypen, innan den tagits till den extrema nivån den låg på precis innan släppet. Med andra ord "hade jag mina flaskor" redan ifrån början och har i princip bara lutat mig tillbaka och följt snacket och samtidigt försökt hålla förväntningarna nere vilket i sin tur har varit ganska svårt, inte nödvändigtvis på grund av någon "hype" utan snarare för att det är en extrem imperial stout ifrån ett på senare tiden mycker erkänt bryggeri, lite förväntningar får man väll ha? Sen gillar jag ju stora och smakrika öl, jag gillar däremot inte spritiga och för söta öl så vad jag egentligen skulle tycka om "Black Tuesday" var ett ganska stort frågetecken. Misstanken fanns där att det skulle vara för spritigt och sött så när ett datum för provning väl var satt så var förväntningarna inte värst höga och jag kände på mig att ölet antagligen skulle vara "ett ganska hett och sött dessertöl som jag max vill dricka 10cl av". Hursomhelst så började vi vår lilla provning i "fel ände", då med kvällens starkaste öl, just för att få prova det med helt ren palett utan annan alkohol innan som rubbar sinnet och repar tungan.


Ölet hälldes ut ur 75'an i en ren mörkbrun stråle och samlade sig som en svart glänsande klump av kol i våra kupor. Ett litet mörkbrunt skum genererades men dog snabbt ut i en liten ring som dock kunde väckas till liv om man snurrade kupan ett varv. Höll man upp ölet mot ljuset så glänste en liten brun kant igenom, det var alltså inte den svartaste imperial stout jag har sett och inte heller den med mörkast skum. Wow upplevelsen uteblev alltså för ögat, nu till näsan. Doften var mycket tjock och till en början väldigt svår att definiera. Bourbon såklart och "söt" men sen fick man skaka på huvudet, ge sig själv en örfil och börja om. En ganska krävande arom med andra ord som dock gradvis avgav stora lager av brunsocker, vanilj/trä/bourbon, melass, mörk och ljus chocklad samt "känslan av" kallt kaffe. Väldigt sött men med en "bourbon hetta" som räddade det. Wow upplevelsen uteblev också i aromen och ölet spretade lite åt alla håll istället för att framstå som en enda samlad massa, en massa som man dock inte kunde låta bli att bli extremt nyfiken på efter några sniffar och en sväng om i kupan. Så, det var bara att hugga in, en försiktig smutt med rädsla för alkoholförgiftning. Det första som slog mig var då att den lilla smutten räckte väldigt långt både vad gäller smak och kropp, kroppen hade en lätt kolsyra och var rund, tuggbar och fet, den spred sig i hela munnen och brände oväntat nog inte fören på väg ner. Smaken var otroligt söt och "bourbon het", den var till en början som doften lite spretig och svår att sätta fingret på men imponerade samtidigt med de generösa smakerna. Vi snackar inte BrewDogs Tokyo* här alltså där 10% av de nästan 20 känns som totalt omotiverade alkoholångor i käften nej utan här vägde den stora smaken upp upplevelsen med en fet och rik maltighet, söt ljus chocklad, bitter mörk chocklad, kaffe, rå nästan tuggbar träighet, toffe och karamell, smörig vaniljkola och mörk frukt som plommon och russin. Det låter kanske som en kliché men ölet hade alla de smakkomponenterna som man kan önska i en imperial stout och den hade mycket av dem. Det i sig är imponerande men räcker inte heller för att man ska sjunga halleluja och trycka ölet ytterligare upp på rating sidornas topplistor. Nej samtidigt som ölet "har allt" så saknar det lite finess, det är inte värst elegant och smakerna limmas inte ihop på ett speciellt snyggt sätt. Det är hursomhelst väldigt gott och väldigt mycket, alltså "väldigt mycket gott" och det räcker väldigt långt det gör det. Ett annat element i "Black Tuesday" som imponerar är också balansen mellan sötma, alcohol och fatkaraktär, här emellan uppstår en balans som lyckas få ett 19,5%'igt öl att framstå som lite halvt lättdrucket utan någon som helst rå "spritighet" utan enbart med en perfekt sittande värmande känsla i magen. Jag hade kunnat avsluta mitt glas dubbel så snabbt än vad jag gjorde, man kunde ta stora klunkar utan att bli "bränd" och sötman blev heller aldrig ett motstånd, det är väldigt imponerande och något jag upplevde med bryggeriets också väldigt söta och starka Old Ale "Papier". Bourbon karaktären i ölet är för övrigt också väldigt "väl sittande", det är inte för mycket så att det bara doftar och smakar whisky men det är tillräckligt för att det ska bli en del av totalupplevelsen och konstant vara närvarande från nosen till ölet landat i magen.


Överlag ett grymt öl som bjuder på extremt mycket smak och en rolig dryckesupplevelse. Lever den upp till "hypen"? Nej, inte en chans, det finns inget öl som kan leva upp till en så pass löjlig hype, att ölet är jävligt gott räcker inte ens halvvägs och för att sörjan faktiskt skulle kunna leva upp till hypen så hade den behövt bestå onaturliga egenskaper som gör att man kan flyga eller förvandlas till något roligt djur efter ett glas. Det enda "Black Tuesday" kan förvandla dig till är eventuellt ett "party animal" men dricker man det med måtta så blir man inte ens det, då håller det sig till att bara vara "väldigt gott".

torsdag 19 november 2009

"Gissa biran"

Snor Dempas koncept lite halvt nu och frågar er vad i hela fridens namn jag dricker? Det borde vara hyfsat lätt att lista ut trots dålig bildkvalité och brist på avslöjande flaska.


Efterhand (om det behövs) kommer ledtrådar.. Vinnaren får ära! Skål för en försvunnen förkylning!

- Det är systembolagetbira!
- Jag är glas nazi och glaset har antagligen större betydelse än ölets utseende på bilden ovan..
- Det är (ny) systembolagetbira!
- Välbalanserad och lättdrucken!

Herr Niggze gissade rätt, vi snackar Harviestoun "Mister snowballs".. Skön bira, frisk, lättdrucken, smakrik och välbalanserad. Kommer köpa flera flaskor av detta lilla guldkorn.

måndag 16 november 2009

Ekad Yeti 2008 (med och utan chilipeppar)

Okej, igår firade jag (dagen i ära) med det ölet som de flesta rekommenderade ibland kommentarerna. Great Divides "Oak Aged Yeti Imperial Stout" då, En gammal favorit som jag har haft stående i "källaren" i ungefär ett år. Som jag nämnde i mitt förra inlägg så hade jag hört en hel del negativt om att lagra just den "ekade" yetin, ord som "sött" och "vaniljsörja" har frekvent dykt upp så visst, lite skeptisk var jag när jag knäppte upp kapsylen. Jag hällde upp i en kupa och ölet var lika svart som jag mindes det (vilket är väldigt väldigt svart), utseendet hade iaf inte ändrats under årets gång, det fanns till och med en hel del schyssta skumrester kvarhängande efter en "sväng om" i kupan. I doften var förändringen tydlig dock, det var väldigt sött, i stort sett bara vanilj, karamell och lite mörk chocklad. Munkänslan var fortfarande fet och "slick" med grym finbubblig kolsyra. Smaken levererade i sin tur vad aromen lovade, ingen humle utan i stort sett bara ek, karamell och chocklad. Eftersmaken levererade däremot en välkänd nötig, extremt hårt rostad och lite besk smak som verkligen räddade hela upplevelsen, upplevelsen som dock inte var av samma höjd som när man dricker detta ölet färskt. Det var fortfarande okej, det var till och med riktigt gott men nu snackar vi tusen gånger mer "dessert öl" och betydligt mindre hårdrostad humlebomb som annars både den vanliga och den "ekade" Yeti är känd för. Njae, ska man lagra Yeti så ska man nog främst hålla sig till den o-ekade då den är kantigare, mer hårdrostad och mindre söt ifrån början.


När jag sedan stod och hackade chilipeppar igår till middagen kom jag också på den ganska dumma men rätt roliga idéen att tjonga i lite chilipeppar i kvällsölet, till en början tänkte jag att det antagligen inte skulle funka i just "Oak Aged Yeti" men efter ett par smuttar ändrade jag inställning då en liten hetta i eftersmaken hade suttit snyggt o även lite chili i aromen hade kunnat balansera ut den stora sötman ifrån det sönderlagrade offret. Så, en liten bit chili i ölet, snurra, vänta.. Dofta, mjoo, liiite chili i doften, smaka, neee, ingen chili i smaken.. Mer chili! Två bitar till i.. Snurra.. Vänta.. Till en början såg man inte chilibitarna under det tjocka skummet men under tiden den lilla kupan fick stå ifred ploppade de upp på ytan så jag passade på att ta fotot ovan, smaka.. Njaee, ingen nämnvärd chili i smaken, dock ganska mycket i doften.. Nåja, Mer! Så.. Jag slängde i resten.. Jävlar vad det doftade chili helt plötsligt, nästan bara chili.. Smaka.. Njee, ingen nämnvärd chili smak.. Väntade lite, drack lite mer av min o-förorenade Yeti, surfade runt på lite ölsidor, o en timme senare var jag tillbaka vid min chiliinfekterade Yeti. Okej, då testar vi igen, smak: Grönsaker, lite chockladig med en faktisk ganska tydlig och brännande hetta i eftersmaken, precis som jag ville ha det minus grönsakerna och den förtunnade kroppen.. Njae, det här var tråkigt, det är väll lite som att torrhumla sin egen öl, det är ganska kul på ett sådär flummigt "Hej å hå vi provar!" vis men samtidigt som det bidrar med något i ölet verkar det oftast också ta bort något. Självklart är inget så enkelt som att bara "stoppa i".. Nåja, med tanke på hur lat jag har varit med bloggandet den senaste tiden så förtjänade jag väll knappast något fantastisk öl upplevelse eller en lyckad ölkryddning för den delen! Försöka duger och nu har jag lärt mig två saker.. Att inte lagra ekad Yeti samt att inte stoppa Chilipeppar i den..

Om inte sönderlagrat och sönderkryddat öl vore straff nog har jag idag åkt på en riktigt rejäl förkylningen.. Så inga "mitt i månaden öl" för min del.. Lite synd, hade varit gott med något kryddigt julöl, något som jag ytterst sällan blir sugen på annars.. Aja, cintronvatten, te och skrämmande mängder vitlök bör förbereda mig på en helg då jag med gott samvete kan kränga både det ena och det andra! Nåja, grisa på November ölen ni! Skål...

söndag 15 november 2009

Andersand fyller ett år

Ja imorgon fyller bloggen och då också mitt alkoholiserade öl-alter-ego andersand ett år.. Imorgon alltså, jag firar dock ikväll med ett gott öl, frågan är då bara vilket? Var precis och rotade runt i "källaren" och till kylen fördes tre lämpliga alternativ..


1. De Molen Rasputin ifrån oktober 2008, en balanserad imperial stout lite i belgo-stil med lätt kropp och stor fruktighet. Lättdrucket för sin storlek och lite högtidligt då flickvännen valde ut flaska nummer 009 av 428 som en liten gåva till mig förra året. Är det rätt tillfälle nu kanske?

2. En klassiker och en gammal favorit, Great Divides "Oak Aged Yeti", ett öl som i princip alltid går ner, nu med minst ett år på nacken. Jag har hört många protester och läst många kommentarer som säger "lagra inte Oak Aged Yeti, det blir bara en vaniljsörja av det!" Ska jag minimera den eventuella skadan och ta kål på ölet ikväll eller utmana ödet ytterligare och låta dess silverfolie få bli intakt?

3. Lost Abbey Serpents Stout 2009, antagligen buteljerad tidigt i år, inhandlad på Ölbutikken, inget speciellt men ändå ett öl jag sett fram emot att dricka igen på senaste tiden även om jag just nu kanske känner att det är det minst lämpliga ölet då ytterligare lagring säkerligen inte skadat. Dock gör Lost Abbeys korkade sexiga flaskor och lika sexiga etiketter att ölet lämpar sig för ett högtidligt tillfälle samtidigt som biran i sig är ganska enkelt och "rakt på sak" vilket kan vara mysigt en söndagskväll när man bara vill luta sig tillbaka i soffan och inte överanalysera utan bara njuta.

Vad hade ni festat loss på?

onsdag 4 november 2009

Svart.. Onsdag?

Ja idag blev det mörkt otroligt tidigt.. Trots detta lyftes humöret till topp när jag såg att jag hade en låda på posten för avhämtning. Ännu ett byte avklarat med andra ord, ett betydligt mindre komplicerat (och ett betydligt mindre) än mitt förra. Trots mindre i "mängd" var paketet tyngre i ABV då det innehöll bland annat två flaskor av den 19,5%'iga imperial stouten "Black Tuesday". Ölet släpptes på bryggeriet i tisdags, min bytespartner ifrån California skickade ut i torsdags och ja jävlar vad snabbt det gick, knappt fem arbetsdagar. Vid detta bytet (till skillnad ifrån förra) var det alltså en schysst, snabb och effektiv bytespartner som höll mig uppdaterad hela tiden, väldigt skönt, det hade jag förtjänat.


Hursomhelst så har även solen fläckar eller vad det nu är man brukar säga och hur man lyckas byta ut/ta fel mellan en New Belgium/Lips of Faith "La Folie" och en New Belgium/Lips of Faith "Transatlantique Kriek" är för mig ett jävla under, läser inte människor på flaskorna? Är det jag som är lite för noga och pedantisk? Skulle jag kanske råkat byta ut en Mikkeller X mot en Beer Geek Breakfast eller en Cantillon Blåbär mot en Rosé De Gambrinus? Jag undrar alltså hur i helvete man lyckas.. Sen är det väll inte hela jävla världen och flaskorna snubben blandade ihop är ganska lika (till utseendet) så jag gråter inte direkt och flaskan "La Folie" jag väntade i bytet är inget som är omöjligt att komma över i framtiden men det hela är en princip sak, hur kan man vara så jävla väck i huvudet!? Kollar man sedan RateBeer eller BeerAdvocate och jämför de båda ölens snittbetyg bli man ju inte direkt gladare.. Nåja, jag mailade min bytespartner och sa att allt var bra packad, tack osv men ifrågasatte samtidigt det lilla "utbytet", nu har jag ju redan skickat mitt paket och det är sedan en vecka levererat annars hade man ju kunnat diskutera hur man gör i en sådan situation.. Jag låter kanske extremt grinig här men dels skriver jag bara av mig och dels tycker jag att "har man en överenskommelse så levererar man". Nåja, jag blir lite gladare när jag klappar på mina flaskor "Black Tuesday" och flaskan "Duck Duck Gooze" som står bredvid ser inte heller dum ut. Ännu en flaska Consecration för ett framtida speciellt tillfälle finns nu också i "källaren" och som bonus fick jag lite sådär "bittersött" en flaska "Older Viscosity", ett jävligt stabilt öl som jag gärna dricker igen men tyvärr något som finns tillgängligt på "Ölbutikken", lite snopet men vem fan bryr sig, jag har ju en amerikansk kriek i kylen med ett medelbetyg på 3.46 på RateBeer..


(Senare uppdatering, efter en stor ursäkt av bytespartnern) Okej, det var bara ett stor misstag, massor av ursäkter och erbjudandet att skicka en ny låda med det rätta ölet gör mig betydligt mer förlåtande.. Självklart krävde jag inte detta av min bytespartner utan föreslog att han skulle "spara" en flaska "La Folie" till mig så gör vi ännu ett byte i vår eller vid ett annat lämpligt tillfälle. Helt oresonabel får man ju inte vara.. Att han stått och köat i sådär fyra timmar för att få plocka upp ett par svarta öl till mig är trots allt rätt snällt. Frågan är väll bara, vad ska man förvänta sig av "Black Tuesday"? Jag försöker att förvänta mig så lite som möjligt, helst inget men.. Nej, där finns inga men, jag försöker verkligen nollställa mig så får vi se. Gillar jag inte den ena flaskan så har man ju alltid möjlighet att byta bort den andra.........

måndag 2 november 2009

Någon som varit "på" Lunator än?

Trodde detta skulle bli en klockren slappemåndag med ett gäng goda öl som vaggade mig sakta till sömns.. Öppnade dock precis en Lunator 09 och fick värsta "smör chocken", diacetyl så att det bara sprutar om det.. Jag kommer inte riktigt åt något annat i aromen och knappt i smaken förutom en lätt beska. Någon annan som har hunnit öppna en flaska än? Jag har ett par till som kanske borde lämnas tillbaka om det är såhär dem smakar.. Håller tummarna för att det bara var en dålig flaska dock.. Nää.. Hog Heaven nästa.. Oink!

onsdag 28 oktober 2009

Tyst!

Ja det har varit väldigt tyst den senaste tiden. Har haft mycket studier så när det väl har ölats så har det varit ren avslappning och låg nivå på analysen, rätt skönt men inget att skriva om direkt. Ett par fantastiska öl har jag fått dricka de senaste veckorna dock. Dels "Darkness 2007" tack vare Niklas, en extremt begränsad årgång av ölet som jag aldrig trodde att jag skulle få smaka med betydligt bättre balans än 2008'an, torrare, mer humle och mindre slisk, mums.. Man blir nyfiken på 09'an som nyligen släpptes och som även den ska vara mer balanserad med vettigare humletjong än den allmänt sågade 2008'an (som jag dock också gillade.)


Förutom Darkness har svenskt imponerat på mig, tro det eller ej.. Oppigårds "7'a"! det ganska överlägset bästa humledominerade ölet ifrån Sverige. Chockerande frisk och fruktig arom. Lite lättare och mer "normalt" i flabben men trots det helt fantastiskt bra på det där juice-lika, ananas laddade amerikanska humlesättet, sådär tio steg i rätt riktning för svensk öl! Jag ska inte rabbla vidare, det är helt enkelt ett klockrent öl ifrån Oppigårds och behöver göras igen eller, det behöver bli deras "standard pale ale"! Jag har alltid diggat Oppigårds grejer men tyckt att de behöver amerikanisera sig ytterligare (genom att i princip enbart använda amerikanskt humle istället för snällare blandningar med britt grejer) och här slår de huvudet på spiken, fortsätter de såhär blir de ett av få bryggerier som kan få mig att beställa in flera pint av samma öl under en kväll på puben. Jag är glad och stolt!

Förutom dessa två godbitar har det inte hänt sådär jätte mycket i mitt lilla öl-liv.. Har kommit fram till att Stille Nacht inte nödvändigtvis blir bra av lagring, att jag älskar Thomas Hardys Ale (systemet, måndag!) och att Sierra Nevadas Torpedo sliter sig snabbt ifrån systembolagets hyllor samtidigt som de få som står kvar blir "slitna", vet ej om det är bra eller dåligt.. I cyber ölvärlden funkar BeerAdvocate sådär och den otroligt hype'ade "Black Tuesday" orsakar diskussion, frustration och antagligen fylla (19,5%) annars är det rätt sådär. Jag själv hoppas just nu bara på mer öltid, mer intressant öl och mindre "grupparbete" (aka addera arbetstid med 100% per medverkande, skit) så att jag kan blogga mer.. såklart..

fredag 16 oktober 2009

Fredagslyx

Fredag, innan maten, något aptitretande och lyxigt, ja tack.. Efter en ganska fokuserad och arbetsam vecka känns det som en lugn hemma kväll med ett par ytterst goda öl är på sin plats.. Det får börja med en Cantillon Blåbaer "batch 5", nyligen släppt på Ölbutikken. Köpte ett gäng till framtida byten men efter att ha druckit en halv flaska av denna senaste batch kände jag bara att "det här är för gott för att bara skicka iväg" och det finns ju inte mycket amerikansk bira som står upp mot ett såhär pass unikt öl så.. Ett litet popp, vätska i vinglas, mmm.


Ölet är något av det vackraste mitt öga skådat, det är riktigt riktigt djuprött med ett litet men långlivat nästan lila, rosa och beige aktigt skum (komplex färg?) Snurrar jag runt vätskan i vinglaset så uppstår visuell magi när det ljusare skummet blandas med den mörkare vätskan. Doften är lika fantastisk som utseendet, det luktar som blåbärs paj på landet med stall och djuriska dofter i bakgrunden. Det är fruktigt och väldigt runt, "mellow" beskriver aromen väl och den vanliga "Cantillon syran" är tämjd av de mjuka sötsyrliga blåbären. Även en något smörig mycket rund doft hittas som för tankarna ännu närmare nybakad blåbärspaj. Kroppen är len som sammet och är relativt lätt med ganska låg kolsyra, något som jag tycker lämpas sig för att ölets ska få visa upp sina fina fruktiga kvalitéer utan något som brusar och stör. Fina fruktiga kvalitéer bjuds det utan tvekan på men de samsas med en lättare dock väldigt potent syra som torrar till det ordentligt på slutet lämnades en lång syrlig eftersmak med en liten fruktsötma som lättar upp och balanserar ölet ytterligare. Första gången jag provade "Cantillon Blåbaer" blev jag nog lite ifrågasättande, det är inte jätte surt och inte "in your face funky", jag hade inte käkat tillräckligt mycket blåbär för att jag skulle kunna uppskatta ölets fruktighet till hundra procent heller. Nu några årgångar senare har jag blivit förälskad i vad just det blåa bäret gör med Cantillons lambic, bärets subtila smak, sötma och syra integreras perfekt och skapar ett otroligt balanserat och mjukt öl som är helt olikt något annat jag någonsin provat. Fantastiskt!

Nästa öl på kvällens meny behövde vara mer potent, något att sjunka djupt ner i medan fredags TV'n rullade på i bakgrunden och gradvis tynade bort. Ett öl som jag enbart provat ca 5cl av tidigare, ett öl som jag då tyckte var fantastiskt men som helt enkelt inte var "tillräckligt" för att man skulle kunna göra någon djupare analys av och publicera på nån blogg. Jag snackar ekfatslagrad "suröl" på 10% med vinbär.. Yepp, Russian River Consecration. För att vara mer exakt har ölet legat i 6 månader på cabernet sauvignon fat med tillsatta vinbär. Batchen är "001x3", nästan tio månader gammal med andra ord.


(Såhär suddig blir man i blicken efter lite Consecration)

Ölets kork glider ur lätt och avger en rejäl smäll, det är tryck i flaskan och jag spanar nojjigt in skummet som snabbt växer i flaskan för att vara beredd med glaset, det hinner aldrig rinna över dock och en lugn hällning bjuder på ett klart brunt öl med ett beige skum som snabbt fräser till och dör bort. Utseendet är inte imponerande alls men det är doften som är fräsht sylig, lätt jästig, rund maltig med toner av trä, fylliga syrliga bär, läderlik maltsötma, tobak, lätt funk och en uns alkohol. Lite som ett "Hair of the Dog" öl med syra och vinösare fatkaraktär. Kroppen på ölet är ganska livlig, nästan lite vasst i munnen men den sprider runt smakerna väl och de är otroligt goda och mångdimensionella med en grym balans mellan syra och sötma. Framförallt syra (bär, gröna äppel) i början men den banar ganska snabbt väg för en söt, komplex och fat-rik eftersmak (rötjut, trä, söta bär, tobak, blad/buske mm..) Även alkoholen känns lite lätt i eftersmaken men den värmer betydligt mer än vad den smakar, precis som det ska vara. Vinbär då? Får jag någon vinbär? Ja men det kan lika gärna vara andra surare bär så det känns nästan lite dumt att nämna. Det är komplext och roligt att dricka och lyckas ett öl leverera både komplexitet och underhållning, ja då är det en vinnare i min bok!

Såja, nu klarar jag mig på detta över helgen.. Tror jag.. Skål!

tisdag 13 oktober 2009

Mikkeller 黑 Whisky Edition

Om vi börjar med "vanliga" black/黑.. Den vet ju de flesta hur den smakar men jag ska trots det posta min absoluta favorit recension av ölet och den första recension av respektive på rating sidan "BeerAdvocate". Det är så klockrent att jag bara rakt av citerar större delen av det.

Black pours an inky... black. Big surprise. A fat, dirty walnut head caps the beer and doesn't diminish quickly at all. Some lacing, and pretty decent retention... Hmm. The first thing that came to mind on smelling Black is "burnt tires". Hooray? Other than that, think burnt corpses piled on a burning trash heap comprised of scorched espresso beans, firebombed pepper, burnt coffee sacks, blackened sugar, and charred grain. There's a hint of (burnt) soy and (burnt, again) walnuts. Oh yeah, and
an absurd amount of malt sweetness and alcohol. But how does it taste? If your brewery caught fire and burnt to the ground, and you sat in the ashes and mingled your tears with the decimated fruits of your labor, then drank the resulting sorrow-laden tincture, it might taste like Mikkeller Black. This is aggressive and
vile and... burnt. Did I mention it's obscenely sweet and the alcohol is off the scale? No? It's only because I'm still scrubbing the taste of ash out of my mouth. I cannot overemphasize how intense this beer is. Drinkability? Don't make me laugh. I was lucky to finish my 6 ounces. I don't know what those Insane Danes are smoking up there in Copenhagen (actually, I have a pretty good idea) but regardless, it just ain't right.



Såja, där har vi grundet till denna fatlagrade version, en fatlagrad version som såklart fortfarande väger in på 17,5% alkohol, fortfarande kommer på grön "champagne flaska" fast nu med ett ganska snyggt tjockt vax över kapsylen (ja, nu är det kapsyl istället för plastkork.) Ölet har lagrats på franska whiskyfat och på den påklistrade etiketten står det att den har legat på dessa i 3 månader samt att kolsyran är "medium". Jag häller upp i en av mina standardkupor och ut forsar en.. svart.. stråle.. Något som är mindre förväntat är det enorma mörkbruna skummet som genereras och lämnar otroligt trevliga rester efter sig på kupans insida. Imponerande och oväntat när man har att göra med en 17,5%'ig imperial stout. Doften är otroligt söt och rostad, ungefär som jag minns "black" men med möjligtvis lite mindre märkbar alkohol. Efter att ha tjuvdruckit lite och doftat igen hittar jag dock den där whiskyn, träet och vaniljen som tillsammans med den söta hårdrostade
sörjan nästan ger ett tjärigt intryck. Här finns även en hel del mörka och självklart söta frukter men även dessa är nästan oåtkomliga innan man på något sätt bedövat sinnet och överkommit alkoholen. Häftigt men lite knepigt. Sen till smaken.. Och vid smaken börjar det hela om. Först är det för sött, för starkt och för intensivt för att man ska kunna smaka något annat än aceton och ren rå sötma men efterhand växer förvåningsvärt mjuka och trivsamma trä och vaniljtoner fram och i
"finishen" gifter sig dessa väldigt väl med den självklart burdusa alkoholen som tränger sig in ytterligare i ledet, som värsta mobbaren i mellanstadiet.


En mobbare i mellanstadiet är väll ungefär man kan likna detta ölet vid om man inte ska ta i ytterligare och köra med brända lik och liknande. Det är burdust och dumt som en mobbare, har ett "snyggt yttre" men en riktigt ful insida, framstår som starkt, farligt och aggressivt men när man väl tagit sig an det till fullo inser man snabbt att ett litet sårat lamm gömmer sig under denna naiva tonårspojke och då, det är då frukten, vaniljen och allt annat gott här i världen börjar blotta sig. Vid 19 års ålder går "Black" i kyrkan, är en riktigt god vän, en trogen familjemedlem och en allmänt snäll o ansvarig ung man.. Att lagra black i ca 19 år kan vara en idé med andra ord, att lägga lik på whiskytunna räcker nämligen inte riktigt, det går inte att polera en bajskorv nej, Här slätar Mikkel bara lätt ut rynkorna på denna ungdomliga skit och efter poleringen, ja då ser det snarare ut som en äcklig brun pudding.. En hemsökande efterätt ifrån mellanstadiet. Kan ju vara kul att vara nostalgisk ibland dock så ölet är inte helt poängläst, sen får vi ju inte glömma att det är "Danmarks starkaste öl", två poäng..

måndag 12 oktober 2009

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel)

Seven Imperial Stout (Niepoort Barrel) är ett nyligen släppt "limited release" öl ifrån Nörrebro Brygghus buteljerat på 375ml flaskor av samma typ som tex Lost Abbey använder sig av, här är det dock utan kork och utan lika snygg etikett så det absolut första intrycket är inte helt klockrent. Nåja, det är innehållet som räknas och det vet jag redan att det är bra då jag smakade denna 12%'iga imperial stout
på årets ölfestival i Valby tillsammans med dess icke-fatlagrade original version (som också var mycket bra.) Hursomhelst, nu snackar vi "barrel aged imperial stout" (7 månader på port fat), en "stil" som är otroligt populär just nu både på gott och ont. På gott är väll att det experimenteras och i bästa fall smakar riktigt.. gott.. I värsta fall innebär det bara en betydligt högre prislapp.. Vad sägs om 135kr för 37,5cl? Aja, "smakar det så kostar det" eller vad det är man brukar säga när man vill motivera eller försvara höga nöjes relaterade utgifter..


Ölet rinner ut i en bäcksvart stråle och samlar sin styrka långsamt på kupans botten, ölets svarta yttre är lika påträngande som de senaste dagarnas höstmörker. Precis i slutet på upphällningen genereras ett liten väldigt mörkt brunt skum, en av de absolut snyggaste imperial stouts jag skådat, speciellt efter en sväng om i glaset då ölet sprider förvåningsvärt envisa och utsträckta skumrester efter sig.
Doften på "sjuan" är dock inte lika generös utan ganska koncentrerad av asfaltslik hårt rostad malt, tydlig alkohol, lite trä, lätt humle, sötlakrits och svartvinbär. Inte på något sätt dåligt, bara något för koncentrerat och "svåråtkomligt", detta samtidigt som det doftar tusen gånger bättre än många andra öl av samma stil som jag har provat, håller dock tummarna för att smaken är lite "bredare".. Första intrycket vid första klunken är stort, stort som i "woah, wow, smak, eftersmak, vad hände!? En gång till!" och detta tillsammans med en fantastiskt len, fyllig kropp med perfekt ganska låg kolsyra, verkligen helt perfekt fet utan att bli sliskig. Smakerna då? De är fortfarande, nu efter ytterligare sippar svåra att summera men vi snackar det typiska som hård rostad malt, chocklad och kallt starkt kaffe men även en otroligt sofistikerad värme (lagom alkohol), fruktighet, tyngd och en alldeles finfint integrerad träighet. Samtidigt som man sköljer runt ölet i munnen blir man påmind om ölets alla söta ingredienser (candy och brunsocker, fikon pure och melass) som ger ett väldigt sött första intryck men de banar snabbt väg till en extremt rostad, bitter och värmande avslutning som precis på gränsen bränner sådär snyggt i halsen, ett tecken på att man faktiskt dricker något väldigt potent. En fantastiskt bra imperial stout snackar vi om här och något av det fylligaste, smakrikaste, mest komplexa och karaktärsfulla ifrån Skandinavien just nu. Mikkellers fatlagrade öl i all ära men det här är mer välintegrerat och sofistikerat helt utan att tappa håret på ballarna. Bra Shaun! (och gänget..)

söndag 11 oktober 2009

Ännu en bra ölhelg

Ja i fredags var det Ölbutikken (igen) med inköp av mer "barrel aged" Mikkeller, Nörrebro samt en liten pubrunda med bland annat Beer Heres nya dubbel/imperial IPA vid namn.. "hTAS2R38".. Tyvärr var det något snett med fatet då det smakade men framförallt doftade mer smörigt än en SF biograf på en Harry Potter premiär. Under ytan av smör hittades inte heller en jätte imponerande I/DIPA (tänk upp pumpad Hopfix) så ja, tyvärr.. Kommer ge den en chans till dock men trots felsmaker var det inte jättelovande. Förutom ovannämnda dracks lite "Black Magic Woman", "Green Gold" och uppfriskande Cantillon Gueuze. Efter en god natts sömn på en alldeles för stor kebabtallrik var det sedan dags för en liten ölprovning. Jag hade sedan ett tag tillbaka lovat ett par andra "lokala ölnördar" att dela med mig av den hypade "Kate The Great" och gårdagens datum var det mest passande.


Inga andra öl var direkt förbestämda men grabbarna överraskade med sjuka öl som New Glarus "Raspberry Tart" och "Belgian Red", Upland Strawberry Lambic, Nörrebros "Seven (Bordeaux Barrel)" och The Bruery "Saison Rue" med mera. En otroligt lyckad kväll med många nya spännande öl av väldigt spridda stilar, allt ifrån "saison" och "fruktlambic" till "imperial stout" och "old ale". Inget av kvällens öl var riktigt dåligt och många var en smärre smakupplevelse. Perfekt variation och i minst sagt gott sällskap.. Det blev såklart ganska sent..




Senare i veckan blir det djupdykningar i Nörrebros Seven "Niepoort Barrel" och Mikkellers Black (Whisky Edition)! Svart ska de va! Godnatt.

torsdag 8 oktober 2009

Danke Dempa

Ett tack till Dempa för den Goda Zillan och ett tack till Weine som släpade ner en flaska till mig. Alltid kul att prova öl vare sig de är "hem" bryggda eller ej. Som nämnt innan vart det lite spritigt vilket är väldigt synd då humleprofilen känns heltrevlig, söt, ananasig. Gör om, sänk alkoholhalten (ölet smakar/känns som det borde ligga på 7%) och var olaglig o sälj mig ett sexpack! Men som sagt, jättekul att få prova, tack tack tack.


Värt att nämna är att flickvännen inte störde sig på "spritigheten" och tyckte ölet smakade som en god läsk..

måndag 5 oktober 2009

Burk eller inte burk, det är frågan

Ikväll dricker jag burköl, inte falcon nej, men inte heller något ifrån det välkända burkanvändande bryggeriet "Oscar Blues". Nej jag dricker en Abbey Dubbel, självklart inte ifrån ett belgiskt bryggeri nej, utan såklart ifrån ett amerikanskt sådant. På burken står det "our beer is unfiltered, unpasturized, and undoubtedly uncommon. They are designed to grow over time as they age. Store in a cool place and witness the change". Okej, ett öl man kan lagra, på 473ml burk, kryddat med limeblad, citrongräs och koriander.. "uncommon" indeed.. Något annat som är "ovanligt" med ölet är den absurt fula etikett designen som tro det eller ej håller ett ganska vackert öl, ett grumligt brunt öl med ett otroligt snyggt, tjockt och tätt skum som lämnar lika fina rester efter sig på Westvletern glaset.. Yepp, från burk, ner i ett "trappist glas", detta blir bara galnare och galnare.. Hursomhelst, ölet doftar mindre galet och de udda kryddorna bidrar till en viss friskhet utan att göra ölet lika absurt som sin yta. Ölets trevliga men något intetsägande och icke-komplexa maltprofil håller väll inte riktigt för stilen men trots detta går ölet ner utan motstånd. Helt okej, lite konstigt, ganska spännande, otroligt fult och jag, ja jag kommer köpa mer öl ifrån detta bryggeri om jag någonsin får chansen igen. Vad tycker ni om burk? Fint eller fult? Lämpar det sig faktiskt att lagra öl på burk och även om det nu gör det, vill man ha en plåtburk stående i källaren? Personligen tycker jag burk är lite kul, sällan snyggt men ofta praktiskt, inget jag vill ha i källaren men gärna ett gäng i kylen eller ryggsäcken (jag campar ju så sjuuukt ofta..)


Siamese Twin Ale ifrån Uncommon Brewers, en "abbey dubbel" på 8,5% som kommer på burk..

torsdag 1 oktober 2009

Bönhörd

Ja idag fick humlehuvudena äntligen sin första helamerikanska IPA i ordinarie sortimentet på "systemet". Vi har blivit bönhörda eller iaf jag då jag den 24'e Mars kort skrev om ölet och avslutade inlägget med "Nu ska vi alla be och hoppas att ölet hamnar i systembolagets ordinarie sortiment så småningom". Det finns alltså en humlegud trots allt.. Frågan är dock hur färsk IPA gud bjuder på idag.. Jag var beredd att kunna lista ut buteljeringsdatum redan på systembolaget med hjälp av denna "kod" men självklart var den överstämplad av ett alldeles för generöst "bäst före datum". Nåja, det lämnar mig då bara med ett sätt att få reda på hur piggt eller trött ölet faktiskt är och det är såklart att dricka det. Värt att nämna är att jag verkligen gillar denna något upphottade IPA när den är tillräckligt färsk men att jag även druckit en och en annan trött flaska, bland annat på trötthetens slott även känt som "Nya Tröls" här i Malmö, ett ställe med världens mest ironiska vintagelista som innehåller allt ifrån utgångnen Hercules DIPA och Titan IPA till stendöd Dales Pale Ale och just det ja, vällagrad "Torpedo". Som att komma till himlen med andra ord. Nåja, dags att sluta vara bitter och förhoppningsvis smaka bittert istället, nu öppnar vi.. Psssccht!


Rätt drickbart och inte tokslitet. Djupdykningar lämnar jag åt andra bloggare då jag dykt i detta öl tillräckligt förr.. Kul att se dig "Torpedo", hoppas du trivs på våra hyllor!

onsdag 30 september 2009

Det är kallt ute, får man lov?

Ja, får man äntligen lov att börja smyga sig på förra årets vinterbryggder, julöl och andra "värmare"? Efter en sådan här riktigt kylig, blåsig och iskall dag i Malmö tycker iaf jag det. Vad rotade jag fram ur "källaren" denna gång då? Om jag säger grymt "RPK värde", Pedofiltomte och 75cl flaska med enbart kapsyl så fattar ni, ja, "N'ice Chouffe". Ett öl som brukar besöka systembolaget som en del av "julöls sortimentet", ett öl som är ganska sött och starkt och därför kan vara kul att lagra.. Nåja, någon långtidslagring blev det inte för just denna flaska då den är ifrån förra julen men en viss potential känner jag nu när jag sitter här och smuttar på ett öl som är betydligt torrare och mindre "rå sött" än vad jag mindes det, det är fortfarande värmande på ett passande sätt utan förnimmelse av "spritighet". Det är fortfarande ytterst "estrigt" men med lite mer framträdande karamell, framförallt i aromen. Jag tycker det är trivsamt, värmande och det påminner mig faktiskt om varför jag i början av mitt ölintresse var så fäst vid mörka söta belgare, även om detta inte är ett av de mer komplexa alternativen. Aja, jag har ingen riktig poäng med detta inlägget, tänkte bara prova på det här med att "blogga" lite men nu när jag ändå är igång, vilka vintervärmare och julöl är era säkra lagringskort? Jag har redan börjat fundera på detta årets inhandlande av det alltid generösa utbudet vi får här i vårt julöls älskande land.


Vad händer annars då? Mjo, jag ser fram emot lite god öl i helgen och innan dess kanske prova några "ordinarie sortiment nyheter" som släpps imorgon. Den stora frågan på allas läppar (mina och.. Markus kanske?) är ju hur fräsh den otroligt välbehövda amerikanska IPA'n "Torpedo IPA" kan vara? Det ska bli intressant att se hur ett öl som lever till extremt stor del på färskhet ska klara sig på systembolagets rumstempererade och starkt belysta hyllor. Lyckligtvis har jag något att jämföra med då jag provade ölet purfärskt i USA under mitt senaste besök. Förutom "Torpedo" så är jag nyfiken på Slottskällans "Red Ale". Bryggeriets egna beskrivning låter ju ganska trevlig samtidigt som jag är vidare skeptisk tills imorgon.. Vi hörs nog då..

fredag 25 september 2009

Syrlig, söt, sur, söt, sur, besk, syrlig

Okej då har man fått hem lite schyssta bärs, dags att dricka upp dem! Njaae, riktigt så improviserat var det inte. Jag Niklas och Markus hade sedan ett tag tillbaka försökt knåpa ihop en smått fantastisk provning som bara involverade bytesobjekt och som i princip bara låg och väntade på att mina öl skulle landa i Sverige.. Så igår var det dags, den enda dagen vi alla kunde närvara och vad är egentligen bättre än att totalt skita på en tråkig torsdag och plocka fram ett gäng öl man velat prova ändan sedan ölintresset först rivstartades? Ölen vi bestämde oss för att prova var Russian River Beatification Batch 003, Russian River Temptation Batch 4x5, Lost Abbey Isabelle Proximus, Foothills Sexual Chocolate och Surly Darkness 2008, inte i den ordningen.. Hursomhelst, efter en kort bussresa och försiktigt hanterande av två ryggsäckar var det dags för öl nummer ett. Värt att notera är att jag var lite nervös, lite överväldigad och jävligt peppad, som ett barn på julafton ungefär.

Russian River Temptation


Frestelsen är en blond ale lagrad på franska vinfat i ca tolv månader, självklart med Brettanomyces och ölet har en alkoholhalt på 7,25%, en vacker disig gyllene färg med ett litet rent, vitt skum som lämnar förvåningsvärt stabila rester på insidan av vinglaset. Temptations doft slår en först på näsan med dess "brett" följt av en skarp, ren citruston, en del äpplen, stall, våt hö, vin och ektunna. Ölets smak är slående, otroligt rolig med ett väldigt stort smakspektra av allt ifrån fräsh citrus, vinös bärfrukt, ek, fruktsocker och "funk". Eftersmaken är som väntat torr och snygg, lite funky och bara lätt bitter. Kroppen på ölet är lent och ganska lätt med subtil, snygg kolsyra som för tankarna åt fräsh torr cider. Det som skiljer "Temptation" ifrån annan syrlig, "brett infused" öl är dels dess otroliga ljusa fruktighet där citrusfrukter samsas med bärtoner ifrån vinfatet, ett jävligt snyggt och stiligt öl som också är otroligt roligt att dricka. Värt att notera är att vi, likt Rickard märkte en ganska stor förändring när jästen i botten på flaskan åkte i våra glas. Både fruktigheten och syran dämpades något och ölet tappade lite av sin fräsha framtoning. Så ja, spara på jästen till de absolut sista smuttarna när ni dricker Temptation..


Foothills Sexual Chocolate


Nästa öl var det sexiga chockladölet som egentligen är en imperial stout på 10%, bryggt med kakao. Jag som har lite svårt för sötsliskiga chockladbetonade öl var skeptisk men ölet har höga betyg på både RateBeer och BeerAdvocate så förhoppningsvis fanns här en viss finess och balans eller iaf något som motiverade dess höga rank förutom begränsad tillgång då.. Ölet forsade hursomhelst ur "bombern" på ett lämpligt mörkt vis och samlade sig som en tjock svart sörja i kupan, vilandes under ett litet ljusbrunt skum som envisades med att inte lämna några rester efter sig trots skvalpande i kupan. Ölet besitter en doft av kakao puder (kanske självklart), lätt humle, rostad syrlig asfaltslik malt, ljus men framförallt mörk chocklad, inbjudande och rolig att dofta på. Smaken började med "rakt på" kakao puder och mörk bitter chocklad, asfaltsmaltig sötma och lite karamell. Ölet hade en ganska kort och söt kakaoeftersmak med väldigt lätt bitterhet. Ett trevligt öl som dock inte lämnade några jätteminnesvärda intryck, för lätt i kroppen med en alldeles för snäll eftersmak resulterade i en väldigt tunn känsla och ölet bidrog inte med något som helst motstånd. Jag antar alltså att ölets höga position på "de båda sidorna" har till iaf viss del med faktumet att det är hyfsat begränsat att göra, denna flaska var för övrigt nummer 10 av 600.

Lost Abbey Isabelle Proximus


"Belle Proximus" är en samarbetesbryggd mellan fem amerikanska "rockstjärnebryggare" (Sam Caligaone, Rob Tod, Vinnie Cilurzo, Adam Avery och såklart Tomme Arthur) bryggd för att hylla den belgiska lambic traditionen som bryggarna upplevde tillsammans på en resa till Belgien 2006 där idéen till "Isabelle" också föddes. Ölet i fråga är dock inte spontanjäst utan en "blend" av olika fatlagrade "suröl" precis som i princip all annan amerikansk "wannabee lambic", gott kan det dock givetvis vara ändå vilket för mig vidare till själva upplevelsen som minst sagt var "wow". En grumlig gul färg med ett litet plottrigt vitt skum som dock lämnade fantastiska rester efter sig var vad jag såg. Doften var helt sjuk och något av det äckligaste (äckligt som mögelost, alltså mums) jag någonsin doftat på. Otroligt mycket stall, vått hö, just blåmögelost, skarp citrus, grapefrukt, allergiframkallande apelsinjuice men ja, framförallt funkighet. Väldigt komlext och spännande. Smaken var sedan juice-lik, syrlig, stallig (skit, piss etc), extremt lik en funkig Gueuze fast med en större exotisk fruktighet av grapefruktskal och citron samt en snygg ekig vinösitet. Skarp ost och brettanomyces friskhet infinner sig också. Det avslutade självklart extremt torrt med en sofistikerad eftersmak av bär. Verkligen ett komplext genuint öl, bättre än väntat och det växte på en klunk för klunk. Kul att gänget kom såhär nära äkta Gueuze, vid en blindprovning hade jag anat ugglor i mossen men hade sannerligen trots allt gissat på något belgiskt.

Surly Darkness


Mörkret ifrån Surly Brewing Company är en av de där ölen av imperial stout stil som jag länge har drömt om att få prova, det har ändan sedan mitt ölintresse väcktes till liv legat på RateBeers "topp 50 lista" och har på så sätt ofta funnits i mina tankar, eller snarare drömmar. Drömmen blev hursomhelst verklighet igår och i tre kupor hällde jag upp vars ett glas "mörkt" som förhoppningsvis skulle passa våra smaklökar. Mörker är ett passande namn, ölet är mörkt men inte riktigt kolsvart då förvåningsvärt mycket "rödbrunt" lyser igenom vid kanterna. Skumkronan som genereras är pösig och fin med en schysst kaffebrun färg, so far inget "out of the ordinary". Detta ändrades dock vid första "sniff", woooah vad sött det luktade, alltså närmast kväljande sött med massor av belgofruktiga toner. Ganska vinös doft med inslag av söta bär och kakao, anstränger man sig lite eller rättare sagt "kommer över" sötman och fruktigheten hittar man de traditionella komponenterna av karamell, mörk chocklad och lätt rostade toner. Smaken börjar också chockerande sött, fruktigt med lite kaffe, karamell och chocklad. Det är värmande och efter första klunken blir man ordentligt upplyst om att detta trots allt är ett väldigt potent öl då eftersmaken är en värmande, hårt rostad och ganska besk käftsmäll. Vågor av torkad frukt sköljer över en och andra smutten är bättre än förra. Ölet växer på en och när man kommit över sötman går det sakta ifrån trevligt till fantastiskt. Framförallt är den feta, gräddiga och inte allt för kletiga kroppen en höjdare som förgyller upplevelsen. Ett öl som börjar lite spretigt och för sött men som växer i glaset och värmer i magen, varken under eller över mina förväntningar som trots allt var något låga då jag läst mycket negativt om just årgång 2008 av detta öl.

Russian River Beatification


Sista inplanerade biran var ännu ett ifrån Russian River, ett syrligt öl som för ovanlighetens skull är "100% spontanjäst" enligt bryggeriet. En riktig "mouth beating".. Gott.. Ja fast också grumligt gult, fadd härlig färg med ett litet vitt skum som lämnar en del rester efter sig. Aromen är mustig och citrusladdad som in i f*****, extremt koncentrerad funk doft, nästan kemiskt stallig med subtil grape, apelsin och annan friskare frukt som jag sällan hittar i belgiskt spontanjäst. Ölet har även en liten träsälta och en otroligt näskittlande syra. Doften lovar den käftsmällen smaken levererar men det är samtidigt friskt och lättdrucket, lätt exotisk fruktighet med lite ost toner samt en mycket ren, rå citron smak, lite som att bita rakt igenom en citron med skal och allt på, surt men gott med andra ord. Ölet (jepp vi snackar öl!) avslutar sjukligt torrt och otroligt citrus laddat med en långsamt krypande stall-ton. Ska man kritisera något här och inte bara hylla så får jag trots min kärlek till ölet erkänna att det är något för koncentrerat och "straight forward", en piska på tungan likt en extrem dubbel IPA fast med extrem syra istället för beska.. Men lite pisk, ja det behöver vi ju alla ibland.


Efter våra fem huvudnummer bjöd Markus även på Alesmith IPA som var precis så god som vanligt även om det kändes lite udda att dricka något så kolsyrat och beskt efter alla dessa söta och sura öl. Färskt och friskt var det dock och ett perfekt avbrott innan kvällens värd korkade upp något "blint" till mig och Niklas, något blint som det räckte med en liten sniff på för att lista ut vad det var för något. Du får skärpa dig Markus, det går inte att ta miste på Rodenbach Vin De Céréale. Här efter var det hög tid att skynda till bussen och en ganska stabil natt av djup sömn.. En kväll som var och är svår att smälta, inte ett enda dåligt öl.. Eller rättare sagt enbart mycket bra öl. Det var bara ett som inte låg i riktigt samma klass som resten men det var fortfarande väldigt gott.. Nåja, denna hösten har börjat riktigt bra och det är inte på grund av något oktoberfest öl så att säga.. Skål!

måndag 21 september 2009

Vill man få "fint" får man lida "pin"

Okej, jag tänkte skriva ett inlägg om mitt senaste "ölbyte" eller "trade", tanken var en djupgående text med alla detaljer men efter ett påbörjat inlägg och lite eftertanke insåg jag att ingen vill läsa tre A4 sidor gnäll.. För gnäll, ja det har det absolut funnits anledning till vid denna otroligt långdragna och komplicerade "trade" som påbörjades i våras.. Det tog alltså ett par veckor av min och min bytespartners vår att bestämma vilka öl respektive skulle skicka ut, med andra ord gick det ganska snabbt och vi blev båda snabbt nöjda. Så efter det var bestämt att den gode herren skulle skicka, ja då gick tiden, sedan gick tiden och jag e-postade herren med en påminnelse, efter ännu längre tid fick jag ett svar "sorry, jag skickar imorgon!". Sedan gick tiden igen och jag postade fler påminnelser och fick diverse ursäkter samt lovord om så kallade "bonus öl" som skulle gottgöra för all väntan. Efter detta gick tiden igen och först nu i början på hösten landade lådan i Sverige, dock inte hos mig nej utan hos tullen. Den gode herren som skickade paketet försäkrade det och angav ett värde på $800! Inte konstigt att tullen tog lådan och sedan satt på den i en vecka innan jag hörde av dem, då med en begäran om ett "kvitto som styrker samlingsobjektens värde". Detta kvitto kunde jag förstås inte bidra med utan svarade med ett snabbt "det är en gåva så det finns inget kvitto". Ytterligare några dagar gick och vid det laget visste jag inte vad paketet var värderat till men insåg efter lite mail kontakt med min bytespartner att det var alldeles för högt, alldeles för högt för att jag som fattig student skulle ha råd att lösa ut det (bytet i sig hade redan kostat mig för mycket.) Jag fick lite lätt panik och ångest över det hela och räknade med gissningar och Markus hjälp ut att detta skulle kosta mig ett flertal tusenlappar, med andra ord var det "hejdå god öl" eller "hejdå nöjeskassa för resten av vintern", något deprimerande med andra ord. Hursomhelst, i fredagsmorgon blev jag väckt av tullen klockan 09:00 på morgonen. Det visade sig att de hade hållit kvar i paketet av just den anledningen att de tyckte värdet av 800 amerikanska dollar lät "lite väl mycket", jag instämde och sa med en ganska irriterad ton att det var värt max 250 dollar till vilket den trevlige mannen förvåningsvärt nog svarade "okej, men då sätter jag det då o skickar ut det idag". Woohoo tänkte jag, det skulle inte innebära mer än runt en tusenlapp i tullavgifter etc! Woohoo! Värt att notera är att jag inte skrek ut av lycka för att jag "kom undan" på något vis nej, paketet är inte värt mer än 250 dollar och jag var i princip bara överlycklig för att jag inte blivit totalt ruinerad för en jävla låda som inte var värt det. Nu, ja nu är det måndag och jag har precis varit och hämtat min låda och visst är det spännande att se alla amerikanska öl som annars känns något abstrakta, men ärligt talat, det absolut skönaste med det här är att ha "skiten överstökat" för det här har varit något av det drygaste jag någonsin haft med att göra, väntan, oro, väntan, oro, smärre ekonomisk katastrof, oro och mera väntan.. Ungefär.

Vilka "samlarobjekt" fick jag hem till "samlingen" då? Jo det var ju inga dåliga sådana och när jag nu sitter här och tafsar på dem känns allt lite bättre.. Men bara lite.. Flaskorna i sig är helt jävla ovärderliga vid detta laget och när jag väl knäpper upp kommer de sannerligen smaka extremt bittersött med flera undantag av surt.. såklart.. Ni kan räkna med att jag vill föreviga följande öls stunder här på bloggen så håll ögonen öppna.


(Spännande öl som inte är värda $800)


Antar att min poäng är att ibland är inte allt helt lätt.. Hoppas ölen är okej..

lördag 12 september 2009

Intressant på Ölbutikken

Världens bästa ölbutik fortsätter spotta ut öl i världsklass och nyligen blev världens nästa högst rankade stout frigiven för inköp, ett öl som för tillfället ligger på plats 55 på RateBeer ja, ni vet redan att jag snackar om Dieu du Ciels "Aphrodisiaque". En stout bryggd med fair-trade kakao och vanilj.. Det låter sött men den höga placeringen och faktumet att bryggeriet generellt sätt har bra "balans" på sina öl skvallrar om att det finns mer att hämta. Ölet ligger på 6,5% och kommer i en 34cl flaska! (Europa 33cl, Canada 34cl, Amerika 35cl..)


"Afro ölet" är i princip svart, en liten mörkbrun kant synes dock om man håller upp det mot en lampa. När jag häller upp ölet genereras ett stort, ganska luftigt och brunt skum, en del plottriga smårester hänger kvar på det något udda men säkra valet av glas, vinglas. Doften är väldigt stor, stor men inte enormt komplex för det handlar främst om ren vanilj blandat med kakao, precis vad ölet lovar. Ganska hårt rostade men väl dolda kaffetoner kan också anas under det pudriga lagret av kakrelaterade ingredienser. Vid första smutt slår ölet en som väldigt sött, sött och vaniljrikt med hyfsat livlig kolsyra som rockar loss på en ganska len, medelfyllig kropp. I eftersmaken passar ölet mig bättre, det är torrt, hårt rostat med kakaopuder, kvalitativ vanilj och fina kaffeböner som för tankarna åt "Peche Mortel" (även om denna stout inte är bryggd med riktigt kaffe så vitt jag vet) ölet har även toner som kan liknas vid någon form av ganska fruktig "fin sprit", kanske är det vanilj blandat med en perfekt avvägd alkoholton som gör det, kanske är det något annat.. Lever ölet upp till "hypen" då? är det en av världens bästa öl av stout typ? Ja det tycker jag även om jag stundtals tycker vaniljen blir överväldigande och den livliga kolsyran kanske lite, lite för mycket för ölets bästa. Eftersmaken är hursomhelst gudomlig och varar tack och lov en smärre evighet, betydligt längre än vad man väntar sig av ett öl på "bara" 6,5%. Ölet är generöst, långvarande och helt perfekt såhär efter maten.

Förutom denna prima stout har idag annat mörkt släppts på Ölbutikken, Mikkellers absolut högst rankade (vågar jag säga bästa?) imperial stout, skitstouten, vässelstouten "Beer Geek Brunch Weasel" lagrad på Islay fat i 2,5 månader.. Sådär kort o enkelt kallad "Beer Geek Brunch Weasel Islay Edition". Förutom denna kan jag skvallra om att ytterligare en "Highland" lagrad version också snart kommer släppas tillsammans med diverse andra fatlagrade öl ifrån Mikkeller, bland annat två fatlagrade versioner av "Black". Men nu till en vässelskitkaffestout med whiskeyrök vibbar vilket, såhär rent spontant låter som något som kan slå jävligt fel, så det är med skräckblandad förtjusning som jag pillar bort det tjocka "vaxet" runt kapsylen och ja, det var med ganska skräckblandad förtjusning som jag betalade 149 danska kronor för flaskan tidigare idag i butiken.. Nåja, det är innehållet som räknas och om nu lagringen på Islay fat faktiskt har gjort ölet ännu bättre, ja.. Ja då vet jag inte vart jag ska ta vägen ikväll.




Okej, ölet är svart, skummet är mörkbrunt och mycket stabilt likt skummet på all annan öl bryggd hos Nögne i Norge. Doften är som en springande vägg av torv, ren rå brandrök, död i ett glas. Det är otroligt skarpt och intensivt, nästan salt. Whiskeykaraktären ger intrycket av att ölet är alkoholrikare än vad det faktiskt är och vi vet ju alla att den "vanliga" vässlan var otroligt balanserad utan förnimmelse av några 11%. Kaffe, karamell och chockladtonerna finns där men de är otroligt dolda undan ytan, eller snare stengolvet med det tjocka lagret av torv, trä och tång på. Ölets munkänsla är otroligt lent med en perfekt mängd kolsyra, lent är nästan underskattande, ordet "smooth" är mer "smooth" och "smooth" är vad jag skulle kalla det här. Är smaken lika intensivt torvig, tjärig och whiskeybetonad som doften då? I stort sett ja och tro det eller ej, jag älskar det! Det här är allt BrewDog borde vara i en 50cl flaska.. Det är en ren rå jävla käftsmäll likt en piskande våg mot Islay öarna. Det är full storm och brand i munnen och det finns ingen här för att släcka den. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen här, en smutt genererar mer smak än vad jag kan processera, ta in och analysera. Javisst, fatlagringen dominerar totalt men den är kraftfull och bidrar med massor av fantastiska komplexa smaker i sig så just nu vågar jag påstå att det inte gör någonting! Saknar jag inte den vanliga vässlans härliga kaffe och chockladtoner då? Jo lite, de är långt ifrån lika närvarande här men likt aromen finns de, långt under ytan och de blottar sig ytterligare ju mer man straffar munnen med denna islay-piska. I eftersmaken är kaffet mer närvarande än någonsin, detta tillsammans med ett otroligt kraftfullt alkoholrikt whiskeysting som håller hela käften alert under resans gång. I den absolut senaste eftersmaken gör sig, tro det eller ej både humle och kaffe påmint, samma sköna närmast tallbarrs liknande smak som vi älskar "Beer Geek Breakfast" och vanliga "Beer Geek Brunch" för och lyckligtvis är denna eftersmak otroligt lång med en mer smygande torv och "tjärad båt" karaktär som sakta smyger omkring och gör en påmind om alla sår i munnen efter detta överfall, detta överfall som jag just nu masochistiskt nog älskar och faktumet att jag älskar det, ja det förvånar faktiskt mig själv. Jag brukar vara mer för "balanserad" lagring, mindre "dominans" och mer "integrering", mindre "hat" och mer "kärlek". Jag vet inte om jag är extra hatisk idag men det här ölet, ja det funkar utan tvekan.

onsdag 9 september 2009

Fan.. Tastisk!

Svart, bourbon, vanilj, fudge, karamell, chocklad, söt, krämig, tung, behaglig, rund, len, ätbar, långvarande, njutbar, komplex, fyllig, rolig, välgjord, lagom, generös, snygg och snuskigt jävla god. Skål!



(En av mina nyare favoriter, Boris The Crusher "Barrel Aged")

måndag 7 september 2009

Hungrig av humle

Jag blir otroligt hungrig när jag dricker amerikansk IPA och dubbel/imperial IPA, någon annan som också blir det? Man ska bli hungrig av humles släkting (har jag hört) men också humlen själv verkar det som.. Pizza hade varit rätt fint... Jag sträcker mig nog efter quinoa salladen i kylen.

För övrigt tänkte jag bidra med ett kul inlägg idag, ett "video inslag" med lite snack om en välhumlad öl som finns på systembolaget just nu.. Jag spelade in med dålig kamera, importerade till datorn, tittade och insåg att jag är ganska okarismatisk och bestämde mig för att slänga filen i den virtuella papperskorgen, "the story of my life" typ. Hursomhelst, "Mean Manalishi" tröttnar snabbt, köp en flaska och drick, allt annat är slöseri.. på humle..

onsdag 2 september 2009

Mindre roliga ölnyheter kräver ost..

Jag har inte experimenterat mycket med spontanjäst och ost parningar (egentligen inte med ost och öl i överhuvudtaget men jag försöker) iaf inte med värst lyckat resultat. Jag är inte mycket för kontraster och föredrar när ost och öl smälter samman snarare än att spreta åt helt olika håll. Var inom "Njutbar" på vägen hem ifrån skolan idag och plockade upp tre stycken ostar att testa tillsammans med några av nyhetsölen ikväll, först ut Gueuze och en brie liknande mjuk, krämig ost med lätt syra och en hel del funk kallad "Brillat Savarin". Gueuzen jag dricker är självklart Timmermans Oude Gueuze, inga höga förväntningar men hoppas att den iaf är okej..


Kort om ölet: Lite väl.. gul? Med ett litet bubbligt vitt skum som ganska snabbt dör bort helt dock. Väldigt citrus fruktig doft med nästan parfymliknande grape toner, ganska ren och enbart lätt funkig arom. Smaken bjuder på en hel del syra faktiskt, inte Cantillon på långa vägar men ändå hyfsat surt och torrt dock väldigt rent och snällt ut nämnvärd funkighet. Ölet känns ytterst juice-likt och lite artificiellt men trots allt friskt och drickbart.

Hur står ölet sig mot den feta, lätt syrliga osten då? Jodå, det "funkar" men genererar ingen wow-upplevelse, fettet i osten tillfredsställer paletten och skalar av syran men en smutt gueuze till skrubbar bort fetman (dels med den ganska kraftiga kolsyran) och upplevelsen neutraliseras lite. En kombination där de två komponenterna inte smälter ihop nämnvärt men kompletterar varandra ganska väl. Osten var verkligen jätte god.

Nästa öl och nästa ost, Urthels "quadrupel" vid namn "Samaranth" och en vindruvsklädd, halvhård, smakrik ost kallad "Testun Al Barolo". Osten är smått fantastisk på egen hand, smakrik, mogen och komplex med druvtoner, konsistensen är ganska smulig. Det är nötigt och ostens eftersmak är varm, fruktig och generös. Jag tror nog att den kan funka utmärkt med en fruktig belgisk quadrupel alternativt ett balanserat fruktöl, kanske hallonlamic.. Nåja, jag har ingen framboos hemma så det får bli den där "quaden".

"Samaranth är" ytterst klar helt utan jästfällning, färgen är kastanjebrun och skumkronan är smutsvit o tunn. Doften ger ett mer lovande intryck med en ganska stor fruktig och toffe-lik arom med belgisk fruktig jäst, en del alkohol och karamell. Smaken levererar vad doften lovar men ölet var sötare än väntat, närmast godissött och lite svårdrucket, speciellt i kombination med en ganska kraftig kolsyra. Eftersmaken är dock trivsam med värmande alkohol, viss beska och en stor, maltig, söt fruktighet.. Kan funka med osten men en bra ost räddar inte ett mindre bra öl som jag brukar säga så förväntningarna är väll inte direkt skyhöga men vi provar..


Okej, det funkade inte riktigt så bra som man skulle kunna tro, osten tog död på lite för mycket av ölets smak och ölet framstod mest som spritigt samtidigt som den höga kolsyran i ölet omöjliggjorde möjligheten att ens smaka något förutom i eftersmaken, eftersmaken som dock funkar ganska bra där fruktigheten ifrån osten och ölet går hand i hand. De båda "funkar" ihop om man smuttar på ölet en bra stund efter man mumsat på osten men kombinationen är ingen jag skulle rekommendera. Nej denna fantastiska ost kräver nog något mer stilla och potent alternativt bara ett bättre öl, jag tänker St Bernadus 12 just nu, alternativt en fruktig "belgian royal stout" eller som sagt, ett spontanjäst fruktöl. Nåja, man måste försöka för att få veta, "man lär sig av sina misstag" osv. Osten kan jag hursomhelst rekommendera, första gången jag provar den (fick även ett smakprov på Njutbar) och wow, en riktig "beauty".

Nej, inga tiopoängare än så länge, varken på öl eller ost-o-öl kombinationerna (ostarna har dock varit prima.) Den tredje osten jag köpte var en mögelost vid namn "Queso de hoja", en blad inlindad, ganska mild mögelost som funkar bra med ett kraftigare barleywine eller en kraftigare imperial stout. Jag är just nu inte jätte sugen på vare sig stout eller barleywine så jag får återkomma med denna "parningen". Nu tror jag bestämt att jag ska titta på TV och kanske, kanske prova Urthels tripel också..