tisdag 19 mars 2013

Två mohikan

Pelle känner den skarpa doften utan att medvetet lukta på fasters dryck. Den nästan svarta, lite rödaktiga vätskan konsumerar hans tankar och de rostade bönorna för tankarna åt den där chokladkakan han vet att faster kommer ha med sig hem. I rummet luktar det fortfarande av de orörda citrusfrukterna, persikan och trälimmet som farbror Erik glömde plocka undan efter sig innan han åkte ut till landstället för att plocka färska bär till eftermiddagspajen.
Han lyssnar till Rockos snarkningar som likt rökpustar i jämn takt stiger upp ifrån parkettgolvet och sakta seglar in mot köket. Hoppas inte han vaknar, tänker Pelle och känner sig samtidigt rastlös och låst där han försiktigt filosoferar på kökssoffan.
Likt som under inflytande av en ostoppbar kraft närmar nu den uttråkade pojken sig koppen med sin mun, han tvekar en sekund och låter de pliriga ögonen ta en säkerställande svängom i rummet innan han tillslut försiktigt smakar på vätskan.

Åh, förvånansvärt mild och mångsidig smak med bara en liten bränd ton och en lättsam fruktighet som sedan griper tag i pojkens kinder med en markant, torr kaffebeska. Det lekfulla sinnet fantiserar sedan vidare kring robusta gummidäck på en grusig lantväg, gasen i botten och ut till farbror för att plocka bär, dricka lemonad och knapra karamell.
Pelle leker för en stund i sin egensinnighet att han är en äldre herre på lunchrestaurang, "tack min herre", "jadå, det smakade allt bra", "ja men kaffet var lite tunnt" säger han pompöst och högljutt i all sin egentliga ensamhet.
Pelle dricker inte mer kaffe, men känner sig trots det stolt över sin lilla erövring av denna, exklusivt för vuxna handling.

Plötsligt hör han ett fasansfullt, desperat raspande ljud som smattrar mot parketten. Åh nej!

fredag 15 mars 2013

I Stockholm, på månen.

Så, har det undgått någon att jag har varit på en visit i allas vår huvudstad Stockholm nyligen? Definitivt inte om ni följer "AAA" på Facebook där jag kontinuerligt har slängt ut sporadiska små uppdateringar och observationer.
Hursomhelst så tänkte jag skriva något mer ingående om mitt besök, eller. åtminstone delar av det, med viss fokus på, öl kanske.

Just ölmässigt så var denna lilla resa egentligen ingen utstuderad sådan per se, dock hade jag lovat mig själv att främst ta tillfället i akt och träffa en o annan "ölbloggarkollega", inmundiga ett och ett annat gott öl samt se till att åtminstone ta ett snabb-besök på en eller två ölhak som jag tidigare inte hade hunnit besöka i Stockholm.

Ja och där startar vi med ett av dessa vid namn "Man in the Moon", ett hak jag sedan länge har hört talas om som ett mer eller mindre ölfokuserat ställe i Stockholm, dock hade jag inte riktigt fått kläm på huruvida det var ett bättre sådant eller bara ett... ambitiöst?

Väl framme hoppas jag på att få ett hum om detta. Mitt på blanka dagen när jag plötsligt finner mig framför deras portar ser jag att de har "Sverigeyra" hela månaden och möts då ironiskt nog innanför dörrarna av fatskyltar ifrån både Malmö Brygghus och Lundabryggeriet, för all del några 08'or, såklart närkingar och den sedvanliga göteborgaren... Måttligt entusiastisk granskar jag fatutbudet för att, med ändå nyfikenheten i behåll beställa in en "I F*King Love Bunnies" över baren samtidigt som jag ber om en mer omfattande öllista.

Kanske på grund av en kall, snålblåsig innerstad framstår "Södras" nya DIPA/IIPA som väl kylig i glaset och avger ingen större arom så jag försöker till lika delar desperation och dumdristighet värma den svala vätskan med mina ännu kallare händer samtidigt som jag studerar den ganska omfattande men något förutsägbara flasklistan.
Ungefär samtidigt som jag tar min första smutt på det (typ) lokalproducerade ölet så noterar jag det första och enda, för mig, riktigt intressanta ölet i listan. Det hyllade burkölet "Heady Topper", också det en kraftfullare IPA som har rest ändan ifrån bryggeriet The Alchemist i Vermont (USA) och lovar upplevelser utan dess like...
210kr för 50cl berättigar tveklöst i min bok frågan om färskhet, en fråga jag i all min entusiasm artigt slänger ut till den något onsdagströtta personalen som jag i samma stund inser knappast har en aning, pling! Korrekt, "nedu jag vet inte" följt av tystnad, som om det svaret i sig är ansträngning nog.
Varningsklockerna ringer inombords, men för säkerhetsskull slänger jag ut frågan till ett gäng lokala ölfjantar på nätet och får snabbt bekräftat att den påstått guldfyllda burken nu snarare innehåller brons då denne snart skulle fylla ett år i Sverige. Hipp hipp... hurra...

Nåja, någonstans djupt inne i mig visste jag det nog redan, småfrustrerande hursomhelst, inte nödvändigtvis för att jag behövde dricka ännu en stark öl mitt på ljusa dagen, men för bristen på insikt och kunskap det signalerar när man inte lyckas sälja slut på ett av världens bästa öl inom tidsramarna för när det kan anses sälj och drickbart (eller var det måhända så sömnigt redan när det ankom att det inte var säljbart? isådanafall är det väl ändå inte köpbart heller, inköpbart så att säga.)

Jag känner en viss bitterhet växande både inom mig och på tungan, dels på grund av det något oaromtiska skarpa, mesigt parfymerade och beska ölet i glaset och dels på grund av nyligen konstaterade humlemissbruk. Min annars ganska positiva inställning till Stockholms ölscen dämpas stadigt i takt med inmundigandet och i slutet av glaset känner jag bara ett enda stort "njeee". Njee till kaninöl och njee till detta stället, njeeee. Betala, tack och hej, gå.

På vägen till... "tuben" (eh...) så kämpar jag för att få till en mer positiv inre stämning inför nästa krog/restaurangbesök men kan ändå inte låta bli att, lite raljant tänka: kunde personalen inte grävt fram burken och kikat efter ett datum?, jag menar, de vill väl sälja öl eller? Visst, jag kunde själv bett om att få kika på burken, men det är väl inte jag som kund som ska sälja bira till mig själv? Stället var dessutom hellugnt med knappt en handfull sena lunchgäster, så lugnt att personalen kunde stå och småprata sinsemellan i godan ro.
Kontentan: ger intrycket av att vara ett förvånansvärt oseriöst ställe ur ölsynpunkt och även om det kanske bara var en "dålig dag" så kommer jag inte gå några omvägar för ett nytt besök den närmaste tiden då jag anser att "ska man ha en massa bärs" så ska man också ha genomgående koll på dem, allt annat är lika med dålig personalutbildning, eller bara helt enkelt slarv.

Sådär ja, ur systemet... på tunnelbanan, förhoppningsvis mot bättre ölupplevelser, mot söder!

tisdag 12 mars 2013

En mohikan

Lite i brist på ett sammanfattande och, så småningom, förhoppningsvis hyfsat omfattande Stockholmsrelaterat inlägg så tänkte jag idag prova ett öl...

Senast jag drack någonting ifrån "Mr. Mohawk" (aka Stefan Gustavsson) var runt jul och då rörde det sig om hans mörkare skapelser. Ja och även om varken "Whiteout Stout" eller "Blizzard" nådde någon personlig topp hos mig så uppskattade jag ändå initiativet att skippa den lågmälda 6%'iga kryddiga ale'n, eller den ännu mer lagom svenska, mörka lagern och istället slå på den stora trumman och lämpligt tillföra både en värmande (imperial) porter och stout.

Av de tre ölen som Mohawk har släppt på senaste (den 1e mars, samt vid "påskläppet") så var det denna med lägst alkoholhalt och tveklöst minst krussiduller som jag bestämde mig för att öppna (ja, även om si och så många sorters både malt och humle kan kännas ganska "krussidulligt" i sig) då med varken kaffe, fatlagring, eller för all del några 17,2%.
Nej här snackar vi en vanlig "röd IPA" som Mohawk själv kallar det, på trots allt, inte jätteblygsamma 6,7% och 63 IBU. Easter Rocket? Pssscht!

Färgen är som väntat rödaktig på den väldigt klara vätskan som är krönt av en liten plottrig vit skumkrona som i sin tur lämnar små rester efter sig när den fått en svängom i kupan.
Doftmässigt bjuds det ganska skarpa och lätt smöriga toner ackompanjerat av en lite stickig, parfymerad humlekaraktär. Lite som att sitta och käka knäckebröd med bara smör på tillsammans med en överpudrad dam. Detta låter i sig kanske inte jätteinbjudande men det blir desto trevligare vid närmare sniffande när damen öppnar skafferiet och dukar fram både citrusfrukter och hennes godaste kola.
Smaka varsamt, ohyfs straffas med en oväntat sträng beska, en handfast och stadig lektion i hur man beter sig "balanserat" vid inmundigande (bordsskick) och en lätt bärfrisk och humlesyrlig varning.
Seså unge man, drick opp! Säger hon bestämt, men inte utan ett dolt kärleksfullt leende.
Och dricker upp, det gör man, trots en någon stram stämning, parfym och gamla knäckebröd.

Damen, vars riktiga namn är faster Agda reser sig bestämt upp och tar på sig kappan, kappan som fram tills nu har gett spöklika associationer där den likt en mörk gestalt har hängt och stirrat på Pelle ifrån hallen.
Hon klär på sig systematiskt, virar halsduken precis lika många varv som alltid runt halsen och stoppar sedan ned den vid bysten följt av en lättsam korrigering av den eleganta vårhatten som slutligen vilar lite sådär stiligt på sned ovanpå damens tunnhårsprydda knopp. Detta innan hon ber Pelle att hålla ett öga på den för tillfället vilande Rocko medan hon går ner till apoteket för att köpa lite medicin.
Trots viss rädsla nickar Pelle artigt, studerar faster Agda när hon slår kaffekoppen i bordet för att sedan, med bestämda steg lämna den dunkla 60-tals lägenheten i hans kortvariga regi.

Kylan drar igenom köket samtidigt som tystnaden väcker fantasin hos den nu uttråkade pojken vars närmastpå himlande ögon fastnar vid fasters rutmönstrade kopp. Kaffe? nä, "det är inte för barn" tänker han, men kan ändå inte låta bli att sträcka sig över köksbordet och dra koppen närmare sig.

TBC? (nää, inte CBC, TBC!)

onsdag 27 februari 2013

"Anders and South Plains"

Som somliga kanske vet så har jag varit en hel del på South Plains Brewing Company här i Malmö med syftet att lära mig lite mer konkret om ölbryggning, för att få en lite annan inblick i "branschen" och inte minst få uppleva hur det är i den där kladdiga startgropen där alla mikrobryggerier minst en gång klafsar omkring...
Jag har lärt mig en hel del de senaste månaderna genom praktiskt bryggande i både mindre och större skala, slit och släp, hela helgdagar av vätskeförflyttning, timvis av buteljering, planering, och sist men aldrig minst städande, wohoo!
Summan av diverse insikter kan hursomhelst sammanställas med ett klichéartat "det finns alltid mer att lära".

Nåja, mindre bakåttittande och mer framåt, iallafall så långt som till fredag då jag och South Plains bryggmästare Jeffrey Scott Brown sådär lite smygceremoniellt släpper en liten mängd samarbetsöl som vi bryggde i början av november.
Med min lätt naiva experimentlusta som drivkraft och Jeffs erfarenhet som grund (och kanske i viss mån, säkerhetslina...) lyckades vi skapa något av ett monster...

Vi har fortfarande inte enats om riktigt vad det är för ett öl, men det är långkokat och mörkt utan rostade kanter nog att riktigt falla under kategorin stout. Det är kontinuerligt humlat med hälsosamma mängder Chinook och Centennial samt kryddat med liten dos apelsinskal, men kan trots detta inte klassas som en "Black IPA" då det dels inte är torrhumlat och dels är jäst upp till hela 13% (inte spritat, lovar!) Må ske att det närmar sig ett svart barleywine eller en imperial porter i amerikansk anda, men jag tycker samtidigt inte att det är klibbigt och sött nog, utan snarare milt träigt, torrt och vinöst på grund av lagring med franska ekkuber, nåväl, det faller iallafall inom kategorin "lyckat experiment".

Jeffrey föreslog hursomhelst, oberoende av stil, att vi kort och gott skulle namnge ölet "Godzilla", ja och medan jag tvekade till ett namn som sannerligen har använts till inte bara just öl x antal gånger tidigare, men har använts friskt i andra sammanhang också, så fick jag tillslut ändå ge med mig då Godzilla/Gojira/Gozira faktiskt har en ganska svartaktig ton på hyn (eller, fjället?) Ja och visst sprutar han också eld (typ radioaktiv), något som den mer alkoholkänslige paletten eventuellt skulle kunna känna igen sig i vid dryckestillfället (även om jag skulle säga "värmande"), samt, kanske ännu mer långsökt representerar ett monstruöst Amerika, något som kanske kan anses passande då ölet "Gozira" nog får klassas som ett i helamerikansk anda med fokus på ödeläggning, och likt originalmonstret, en levande metafor för kärnvapenkrafter. Pompöst nog?

En "too much of everything ale" kryddad med Chinook, Centennial och apelsinskal.
Lagrad på franska ekkuber och uppspri.. eh, och jäst upp till vinstyrka! 
Ett monstruöst antifredagsmys-öl för den asociale som helst däckar tidigt.

Vi vågade "tyvärr" endast sälja en låda av detta öl till Malmös mysbar På Besök som öppnar friskt och serverar nu fredagen den 1e mars från klockan 17:00. Kom dit, drick en hel flaska själv (fråga dig vart vi är på väg och var nyanserna är någonstans) och gå sedan hem och lägg dig tidigt. Roligare än så blir det inte!
(Vi tar för övrigt inget som helst ansvar för om du vaknar upp svettig mitt i natten med en växande känsla av totalförändring inombords, vi svarar inte på frågor rörande Goziras härkomst och kommer prompt hävda att man inte kan bli smittad av radioaktivitet genom att dricka mörk öl, inte ens om den är uppspritad)

Avslutningsvis får jag kanske strypa ironin en aning och nämna att varken mina åsikter om ölet eller hur det bör konsumeras har någonting med andra inblandade att göra. Tex tror jag inte herrarna bakom baren på "På Besök" håller med om att man ska tuta i sig en av dessa flaskor för att sedan gå hem och tuppa av. Nej de föredrar nog om ni stannar en stund till och provar något annat som erbjuds just denna kväll (det brukar, som sannerligen känt alltid finnas en hel del intressant, både på fat och flaska tillgängligt.) så ja, gör det!

Notera också att under denna fredag vankas det "Maltepub"Malmö Brygghus som kanske bådar för något "utöver det vanliga" på fat, samt släpp av några slurkar Brekeriets "Cassis"Söder om Småland.
Så strunta i att sitta hemma och tuta bärs ifrån systemet-släppet, ut och drick ansvarsfullt, socialisera och motionera (barhoppa) istället, så ses vi kanske i Malmömörkret...

tisdag 19 februari 2013

Plötsligt i Kristianstad

Eftersom jag besökte hemstaden för några dagar sedan med siktet på ett tråkigt men ack så nödvändigt tandläkarbesök, så bestämde jag mig naturligtvis i samma veva och traditionell livsnjutaranda för att kompensera med ett par flaskor lokalproducerat...


(...)

Att prova de lokala är alltid lika spännande, samtidigt som det tenderar att vara smått oroande på grund av, inte helt ovanliga kvalitetsproblem.
Nå, ett av de två ölen jag köpte på mig har jag provat innan (dock ej recenserat) och noterade då inget konstigt, så hoppet lever!

Konstigt framstår hursomhelst själva bryggeriet som, iallafall på hemsida och via sociala medier med en olustigt högljudd framtoning och ett uppenbart sikte på någon form av lokalpatriotisk del av marknaden *gäsp*, ett citat ifrån hemsidan:
"FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ 50 ÅR LANSERAS ETT LOKALT ÖL PÅ SYSTEMBOLAGET I KRISTIANSTAD.* IPALLA ÄR EN SKÅNSK ALE MED BRA BETT I BESKA, FYLLIGHET OCH LITE MER STYRKA. BRYGGD AV EN SKÅNEPÅG FRÅN VINSLÖV, MITT I BOKSKOGEN PÅ SNAPPHANEMARK."

Okej okej, tagga ner! (ni har väl sett "plötsligt i Vinslöv" förresten? exakt.) Nå, jag knäpper upp flaskan och låter ögonen pendla mellan det klara, ljust bärnstensfärgade ölet och den neutrala etiketten med den mindre neutrala texten som kaxigt läser "Charlis öl som bjuder på mer smak, beska å styrka. En IPA för ALLA, som inte är töntigt sönderhumlad. Vill man lära sig mer om öl så är detta korridoren framåt..."

Ölet är alltså ett med mer av allt som samtidigt inte är töntigt sönderhumlat och ska tilltala "alla". Det ligger för övrigt på 6,5% och doftar slående parfymerat, på gränsen till citrondiskmedel. En svängom och jag anar en subtilt unken ton tillsammans med ett stänk diacetyl (en smörton ej önskvärd i bärs av stilen India Pale Ale.)
Smakmässigt är ölet inte lika katastrofalt utan bjuder på generösa, snygga tuttifrutti-toner, en lätt kexig och precis lagom avvägd maltsötma som i sin tur bryts abrupt av den ganska kraftfulla beskan, en beska som dock samtidigt framstår som något brännande, och åter igen, lite unken.
Eftersmaken som ligger kvar ett bra tag bak på tungan och på ett obehagligt vis, nästan hela vägen ner i halsen är inte heller gemytlig på något sätt, tvärtom... Och där faller det, tippar över åt för kemiskt och blir efter några munnar väl svårt att dricka.
Inte helt åt skogen, men mer än halvvägs till Vinlöv, och det är faktiskt illa nog.

Nummer två då, en som är helt ny för mig. Vågar man hoppas på högre kvalité i ett öl av ännu mer knepig stil? Det vill säga ett jul eller vinteröl, kort och gott kallat just "vinter". En kryddad brown ale på 6,6% "för de som älskar snö, jul eller brasor"... (hmm, ja brasor är väl okej liksom...)
I övrigt hittar jag ingen nämnvärd information om denna skapelse utan kan bara i all hast konstatera att jag fick en av julens ca 30 överblivna flaskor. Nåja, det är väl bara till att "hugga in".

Åh ja, tveklöst pepparkakskryddig med en honungsliknande, fadd och lätt blommig touch i sällskap med ljus choklad, mint och lite lakrits. Ett hyfsat sammansatt första intryck även om kryddigheten, som oftast dominerar, även gör det i detta fall.
I munnen är ölet oväntat lent med väldigt finbubblig kolsyra som ger ett lugnt intryck och sedan erbjuder en ganska välkomponerad, frisk smakkompott av pigg mint, lättsam lakrits, glögglikt, lätt syrliga kryddor och färska örter.
Efterbeskan är väldigt låg och avslutningen domineras tyvärr av en något för kryddsyrlig, kärnlik kärvhet som drar ner en annars positiv helhet.
Trots detta ett överlag välgjort vinteröl som med sin lågmälda, angenäma smakprofil gott och väl tävlar med öl ifrån betydligt mer etablerade mikrobryggerier runtom i Sverige, ptja, och eftersom jag anser att svensken är relativt duktig på just jul och vinteröl så står denna sig för all del rätt bra i världen också, om jag får lov att ta i.

Värt att beställa? Har man inte tröttnat på jul/vinteröl så absolut, Charlis "Vinter" fungerar tveklöst i februarislasket. IPA'n skulle jag dock invänta ytterligare rapporter ifrån, den tillfredsställer nämligen ingen i den form som jag fick den i denna gången...